Ledare; Svenskt säkerhetspolitiskt sabotage
1995
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
SVENSKT
SÄKERHETSPOLITISKT
SABOTAGE
D
agens säkerhetspolitiska
retorik brukar alltid inledas
med en harang om de stora
och snabba fårändringarna
i Europa. Efterföljande resonemang och
slutsatser brukar dock visa att i svenska
politikers hjärnor står det stilla. Där finns
fortfarande Jalta-världen med de två
intressesfärerna och det stora kriget som
vi bör hålla oss utanför. Av den neutralistiska argumentationen kan man ra
intrycket att kriget står får dörren. Fast
det gäller fårstås inte försvarspolitiken.
Där har vi ju tio års respit och fårvarning
det har vi Tagegepunkts ord på. Nej, det
här gäller neutralitetspolitiken, den bör vi
hålla fast vid. Man vet ju aldrig. Om tio
år kan vi stå där igen med två stora maktblock i väst och öst, och då bör vi inte ha
avsvurit oss chansen att vara neutrala.
Därfår bör vi enligt neutralitetsfundamentalisterna återgå till den gamla formuleringen ”alliansfrihet i fred syftande
till neutralitet i krig” i stället får den av
riksdagen accepterade handlingsfrihetslinjen ”Sveriges militära alliansfrihet syftande till att Sverige skall ha en möjlighet
att välja neutralitet i händelse av krig”.
Fundamentalisterna anförs av Olof
Johansson – helt i linje med centerns traditioner av utrikespolitisk isolationism
och inskränkt provinsialism – men även
många socialdemokrater har velat se neutraliteten som ett mål i sig.
Nedtonad handlingifrihet
Så långt gick inte regeringen i sin utrikesdeklaration men tonade uttryckligen
ner handlingsfriheten genom att betona
att politiken skulle vara förutsägbar. Och
till yttermera visso gjorde man den fårutsägbar på en alldeles speciell punkt:
”Vi rar heller inte ge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av en väpnad konflikt”.
Om OlofJohansson och hans fundamentalistiska meningsfränder bland socialdemokraterna också tycker att vi skall
återvända till den underförstådda doktrinen ”hemliga fårberedelser i fred syftande till väpnad hjälp i krig” framgår
SVENSK T!DSKRIFT 69
inte. Ka~ske har de missat den poängen i
de avslöjanden som gjorts på senare tid.
I alla händelser är det ingen god ide.
Den tiden är fOrbi när vi både kunde ha
andra inte var likgiltiga när de forhånade
dem som engagerade sig for Baltikums
frigörelse.
Ytterligare tröst kan neutralisterna
kakan och äta den. finna i att Ingvar Carlsson bland annat på
besök i Helsingfors uttyckligen uteslöt
Lämna finnar och balter i sticket l svenskt NATO-medlemskap och
Helt rättvis är inte ovanstående karikatyr därmed i oträngt mål i ett enda slag komav fundamentalisternas tänkande och l
mentalitet. Där finns också en bild av det
farliga som kan hända i en nära framtid,
nämligen att vi riskerat avsvära oss möjligheterna att lämna finnar och balter i
sticket om de hotas av den forfårlige
ryssen. Detta kan man udäsa av de upprörda konunentarer som foljt på Carl l
Bildts påstående att han hade svårt att
tänka sig att vi skulle stå neutrala om
Baltikum angreps. l
Sådana fakta som att man inte behöver
vara krigforande for att man inte är neutral bekymrar inte dessa kritiker. Kanske
kan de inte sin folkrätt. Kanske de inte
plicerade sina värdars säkerhetspolitiska
situation.
Sovjetiska sfären
Ett tämligen gott skäl for den svenska
alliansfriheten under det kalla kriget var
omsorgen om Finlands suveränitet; om
Sverige anslutit sig till NATO skulle
kanske Finland definitivt ha dragits in i
den sovjetiska sfåren. Detta gav i sin tur
Sverige ett medel att värna Finlands
suveränitet, genom det underforstådda
hotet att vi vid ett sovjetiskt tryck mot
Finland kunde gå västerut. (Ett vapen
som dock Erlander desarmerade vid notkänner till att vi inte var neutrala i finska l krisen 1961).
vinterkriget. Kanske de tycker att det är
onödigt att låta forn1ella petitesser forstöra chansen att utmåla Carl Bildt som
krigshetsare.
Avskräcker knappast Zjirinovskij
Nu kan neutralisterna känna sig lugna.
Genom regeringsdeklarationen har
Sverige uttryckligen givit carte blanche till
presumtiva revanschister i Moskva.
Deklarationen att vi inte skulle stå likgiltiga om Baltikum angreps torde knappast
avskräcka en Zjirinovskij. Icke likgiltig
täcker alla reaktioner utom ”jaså”. Om
man vill vara cynisk kan man säga att
socialdemokrater som Sture Ericsson och
Läxa lärd från Vinterkriget
Men det går att vända på Finlands-argumentet på ett sätt till: den svenska alliansfriheten var den avgörande faktor som
tvingade Finland att välja sin allians med
Sovjetunionen, VSB-pakten, som den
enda vägen att behålla suveräniteten.
Väpnat bistånd från väst var ju omöjligt
genom att ett neutralt Sverige låg i
vägen. Den läxan hade lärts redan i samband med att britter och fransmän planlade en undsättningsexpedition under
Vinterkriget.
I dagsläget är det denna synvinkel som
är den väsentliga. Finnarna, for vilka
70 SVENSK TIDSKR.IFT
SÄKERHETSPOLITISKT
SABOTAGE
D
agens säkerhetspolitiska
retorik brukar alltid inledas
med en harang om de stora
och snabba fårändringarna
i Europa. Efterföljande resonemang och
slutsatser brukar dock visa att i svenska
politikers hjärnor står det stilla. Där finns
fortfarande Jalta-världen med de två
intressesfärerna och det stora kriget som
vi bör hålla oss utanför. Av den neutralistiska argumentationen kan man ra
intrycket att kriget står får dörren. Fast
det gäller fårstås inte försvarspolitiken.
Där har vi ju tio års respit och fårvarning
det har vi Tagegepunkts ord på. Nej, det
här gäller neutralitetspolitiken, den bör vi
hålla fast vid. Man vet ju aldrig. Om tio
år kan vi stå där igen med två stora maktblock i väst och öst, och då bör vi inte ha
avsvurit oss chansen att vara neutrala.
Därfår bör vi enligt neutralitetsfundamentalisterna återgå till den gamla formuleringen ”alliansfrihet i fred syftande
till neutralitet i krig” i stället får den av
riksdagen accepterade handlingsfrihetslinjen ”Sveriges militära alliansfrihet syftande till att Sverige skall ha en möjlighet
att välja neutralitet i händelse av krig”.
Fundamentalisterna anförs av Olof
Johansson – helt i linje med centerns traditioner av utrikespolitisk isolationism
och inskränkt provinsialism – men även
många socialdemokrater har velat se neutraliteten som ett mål i sig.
Nedtonad handlingifrihet
Så långt gick inte regeringen i sin utrikesdeklaration men tonade uttryckligen
ner handlingsfriheten genom att betona
att politiken skulle vara förutsägbar. Och
till yttermera visso gjorde man den fårutsägbar på en alldeles speciell punkt:
”Vi rar heller inte ge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av en väpnad konflikt”.
Om OlofJohansson och hans fundamentalistiska meningsfränder bland socialdemokraterna också tycker att vi skall
återvända till den underförstådda doktrinen ”hemliga fårberedelser i fred syftande till väpnad hjälp i krig” framgår
SVENSK T!DSKRIFT 69
inte. Ka~ske har de missat den poängen i
de avslöjanden som gjorts på senare tid.
I alla händelser är det ingen god ide.
Den tiden är fOrbi när vi både kunde ha
andra inte var likgiltiga när de forhånade
dem som engagerade sig for Baltikums
frigörelse.
Ytterligare tröst kan neutralisterna
kakan och äta den. finna i att Ingvar Carlsson bland annat på
besök i Helsingfors uttyckligen uteslöt
Lämna finnar och balter i sticket l svenskt NATO-medlemskap och
Helt rättvis är inte ovanstående karikatyr därmed i oträngt mål i ett enda slag komav fundamentalisternas tänkande och l
mentalitet. Där finns också en bild av det
farliga som kan hända i en nära framtid,
nämligen att vi riskerat avsvära oss möjligheterna att lämna finnar och balter i
sticket om de hotas av den forfårlige
ryssen. Detta kan man udäsa av de upprörda konunentarer som foljt på Carl l
Bildts påstående att han hade svårt att
tänka sig att vi skulle stå neutrala om
Baltikum angreps. l
Sådana fakta som att man inte behöver
vara krigforande for att man inte är neutral bekymrar inte dessa kritiker. Kanske
kan de inte sin folkrätt. Kanske de inte
plicerade sina värdars säkerhetspolitiska
situation.
Sovjetiska sfären
Ett tämligen gott skäl for den svenska
alliansfriheten under det kalla kriget var
omsorgen om Finlands suveränitet; om
Sverige anslutit sig till NATO skulle
kanske Finland definitivt ha dragits in i
den sovjetiska sfåren. Detta gav i sin tur
Sverige ett medel att värna Finlands
suveränitet, genom det underforstådda
hotet att vi vid ett sovjetiskt tryck mot
Finland kunde gå västerut. (Ett vapen
som dock Erlander desarmerade vid notkänner till att vi inte var neutrala i finska l krisen 1961).
vinterkriget. Kanske de tycker att det är
onödigt att låta forn1ella petitesser forstöra chansen att utmåla Carl Bildt som
krigshetsare.
Avskräcker knappast Zjirinovskij
Nu kan neutralisterna känna sig lugna.
Genom regeringsdeklarationen har
Sverige uttryckligen givit carte blanche till
presumtiva revanschister i Moskva.
Deklarationen att vi inte skulle stå likgiltiga om Baltikum angreps torde knappast
avskräcka en Zjirinovskij. Icke likgiltig
täcker alla reaktioner utom ”jaså”. Om
man vill vara cynisk kan man säga att
socialdemokrater som Sture Ericsson och
Läxa lärd från Vinterkriget
Men det går att vända på Finlands-argumentet på ett sätt till: den svenska alliansfriheten var den avgörande faktor som
tvingade Finland att välja sin allians med
Sovjetunionen, VSB-pakten, som den
enda vägen att behålla suveräniteten.
Väpnat bistånd från väst var ju omöjligt
genom att ett neutralt Sverige låg i
vägen. Den läxan hade lärts redan i samband med att britter och fransmän planlade en undsättningsexpedition under
Vinterkriget.
I dagsläget är det denna synvinkel som
är den väsentliga. Finnarna, for vilka
70 SVENSK TIDSKR.IFT