Nils Andrén; Festskrift till Kristian Gerner
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NILS ANDREN:
Festskrift till Kristian Gerner
E
fter Sovjet är titeln på en mycket
läsvärd samling uppsatser av ett
flertal svenska Sovjet-experter,
både forskare och publicister – gränsen
är ibland oklar – med ett påtagligt men i
sammanhanget självklart undantag. Boken är tillägnad Kristian Gerner, på femtioårsdagen, från gamla vänner och kollegor. I den klassiska akademiska stilen kan
den kallas ”festskrift”.
Stefan Hedlund (red): Efter Sovjet. Tankar kring ett imperium i upplösning.
Nerenius och Santeros förlag 1992
Redaktör är Stefan Hedlund. Han erinrar
läsarna om att Kristian Gerner för inte så
länge sedan fick ”utstå mycken kritik för
sin fräcka antydan om att det sovjetiska
systemet inte skulle bestå för evigt”. I dag
måste t o m hans värsta vedersakare medge att den omutlige forskaren Gemers teser verifierats av den historiska verkligheten.
Under många år väckte Gemers självständiga analyser stark ovilja, både hos
det officiella svenska etablissemanget och
i Moskva. Reaktionen inför hans frispråkighet har på ett beklämmande sätt
belyst hur låg den politiska takhöjden
varit för den svenska sovjetanalysen och,
dessvärre också, för den säkerhetspolitiska debatten som helhet. I skyddet av en
till slut alltmer verklighetsfrämmande,
ideologiserad neutralitetsdoktrin har Sverige – företrätt av den länge tongivande
svenska vänstern, som utrikespolitiskt
sträckt sig långt in mot mitten – fullföljt
en tradition av skrämd försiktighet åt öst
och ambivalent hat-kärlek åt väst. Det
krävdes ett totalt regimskifte, först i världen omkring oss, sedan också här hemma, för att åstadkomma större öppenhet
och frimodighet.
Uppsatserna till Kristian Gerner bildar
enligt redaktören ”en uppsättning ögonblicksbilder, fångade just i brytningen
mellan gammal och ny tid”. Bilderna är
grupperade i fyra avdelningar. De tre
första anknyter till den gorbatjovska terminologin. Först kommer ”ett nytt tänkande”. Christer Jönsson ger ett kritiskt
perspektiv på Sovjets stormaktsdröm,
som nu har krossats, men kanske på sikt
efterträds av en rysk stormaktsdröm.
Med en distinktion citerad från den amerikanske forskaren Richard Rosecrance
uttrycker Jönsson förhoppningen att det
forna Sovjetunionen skall kunna förvandlas från en misslyckad ”krigarstat” till en
framgångsrik ”handelsstat”.
Bo Petersson citerar Eduard Sjevarnadzes konstaterande att perestrojkan
”begränsades av människornas sinnen
och medvetande som fostrats i ofrihet”.
Det sker i en uppsats om ett missbrukat
och därför också ”misskrediterat” språk,
som utgör ett hinder för att förvärva en
demokratisk kultur.
Lena Jonsson skriver om den viktiga
del av förvandlingsprocessen som handlar om att bygga demokrati i Ryssland. I
stort sett är det en pessimistisk bild. I bästa fall blir vägen lång och svår, isämsta fall
oframkomlig. Avsnittet om det nya politiska tänkandet avslutas av Klas-Göran
Karlsson som i ”Sovjet i sönderfall” ger
tänkvärda perspektiv på historien som
vapen, på dess bruk och missbruk i Sovjetstaten.
Den andra avdelningen handlar om
”perestrojka och rättsreform”. Perestrojkans dödsruna skrivs av Stefan Hedlund.
Hans dom över Gorbatjovs statsmannaskap är egentligen förkrossande. Gorbatjov trodde på möjligheten av att reformera kommunistpartiet, att hålla samman
Sovjetunionen och att inom dessa gränser
genomföra tillräckligt mycket av reform
för att få ekonomin på fötter. Allt blev till
slut fel.
Susanne Oxenstierna inventerar orsaker till den smärtsamma och farliga massarbetslösheten och de tunga förutsättningarna för att avvärja det hot som den
innebär. Hon noterar dock samtidigt att
”en av den gamla Sovjetstatens få mer positiva sidor var att den stora majoriteten
av Sovjetunionens folk i förvärvsför ålder
hade ett arbete och en om än modest utkomst.” Anders Fogelklou sätter frågetecken efter begreppet ”rysk rättsstat”.
Hans genomgång av problemen leder till
slutsatsen att vägen är lång och svår; den
ryska rättsstaten ”skymtar därför bara vid
horisonten”. Dess förutsättningar sammanfattas i begreppen ”lagbundenhet,
förutsägbarhet och äganderätt”.
Perestrojkan misslyckades men glasnost, öppenheten, ledde till slut till det
gamla systemets undergång. Glasnost ingår också i rubriken för den tredje avdelningen i boken, ”Glasnost och kulturtraditionen”.
Staffan Skott funderar under rubriken
”gatuskyltarnas gåtor” kring diverse
namnförändringar för att utplåna kommunismens symbolnamn. Gåtorna följs
av reflexioner av Disa Håstad kring ”orden som fick sovjetmakten på fall”. Gorbatjovs beslut att ge yttrandefrihet –
”glasnost – var djärvt och dess djärvhet
har snarast underskattats”. Språket ”återtog sin verkliga funktion. Ord och utsagor
betydde vad där stod.” Pressen började
skriva om det som var, inte om det som
349
borde vara. Men glasnost släppte lös både
demokrater och nationalister. Också
ryska samhällskritiker oroas av tanken
”vart en lössläppthet kan leda de oberoende statemas samvälde och av vetskapen om hur bräckligt det demokratiska
bagaget är också hos många som kallar sig
demokrater”.
Allt handlar dock inte om Sovjets upplösning. Per-Arne Bodin skriver fängslande om filosofen Nikolaj Fjodorov och den
intellektuella miljön före revolutionen
1917 och Lars-Erik Blomquist berättar
om Leninmausoleets symbolik, om monumentet över den ideologi, den myt som
sovjetepoken, särskilt stalintiden skapade.
Det fjärde avsnittet handlar om ”säkerhets- och nationalitetsproblem”. Bo
Hugemark inpräntar att det sovjetiska hotet mot den fria världen inte var något
hjärnspöke – vilket många efter den
spektakulära och snöpliga upplösningen
kan frestas att tro. En revy av väststrategier under det ”kalla kriget” utmynnar i en
maning till ett alltjämt tveksamt väst att
stödja de nya staterna, utan fruktan för en
möjlig revanschism iRyssland. Hugemark
är dock besviken på väst. ”I det blockuppdelade Europa såg man chansen till en
framtid i fred och frihet enbart i – den
helt orealistiska – bilden av en fredlig
samexistens mellan två system. När nu
chansen kommer i form av det ena systemets seger, i kaoset efter förloramas sammanbrott, känner man inte igen den” Det
är ett desperat konstaterande. Till detta
blott en liten fotnot. Den ”orealistiska bilden” av en fredlig samexistens, i betydelsen frånvaro av krig, var dock i Europa en
historisk verklighet, som – än så länge
regionalt och begränsat – försvann först
350
sedan den disciplinerade terrorbalansen
upplösts.
Under den säkerhetspolitiska rubriken
skriver Ingmar Oldberg om det ofta omskrivna ”ödesdigra våldet inom Sovjetarmen”. Han ger därmed dessutom ”en
bild av generella brister i sovjetsamhället”
Också här aktualiseras samrna fråga som
tidigare av Fogelklou: Är Sovjet – eller
dess successionsstater – rättssamhällen?
Efter Sovjet är en stimulerande bok, rik
på spännande perspektiv. Dess innehåll är
både uppmuntrande och skrämmande.
Uppmuntrande därför att den så tydligt
bestyrker det en gång fruktade kommunistiska systemets politiska, moraliska
och ekonomiska innehållslöshet och
svaghet. Den belyses också i bokens sista
bidrag, av Ulo !gnats, om ”planekonomins kollaps” som gav Estland, Lettland
och Litauen friheten åter. Det blev till slut
inte bara Baltikum.
Efter Sovjet är dock framför allt skrämmande i sin djupa pessimism inför detforna Sovjets framtid. För de alltjämt rika
demokratierna i väst – däri också Sverige
-gäller det inte bara att stödja de positiva
krafterna, framför allt i det väldiga Ryssland, som har nyckelrollen för framtiden,
utan också att vara vaksam inför de nya
faror som kan bli en följd av nya ledare
med nya ambitioner i öst.
Festskrift till Kristian Gerner
E
fter Sovjet är titeln på en mycket
läsvärd samling uppsatser av ett
flertal svenska Sovjet-experter,
både forskare och publicister – gränsen
är ibland oklar – med ett påtagligt men i
sammanhanget självklart undantag. Boken är tillägnad Kristian Gerner, på femtioårsdagen, från gamla vänner och kollegor. I den klassiska akademiska stilen kan
den kallas ”festskrift”.
Stefan Hedlund (red): Efter Sovjet. Tankar kring ett imperium i upplösning.
Nerenius och Santeros förlag 1992
Redaktör är Stefan Hedlund. Han erinrar
läsarna om att Kristian Gerner för inte så
länge sedan fick ”utstå mycken kritik för
sin fräcka antydan om att det sovjetiska
systemet inte skulle bestå för evigt”. I dag
måste t o m hans värsta vedersakare medge att den omutlige forskaren Gemers teser verifierats av den historiska verkligheten.
Under många år väckte Gemers självständiga analyser stark ovilja, både hos
det officiella svenska etablissemanget och
i Moskva. Reaktionen inför hans frispråkighet har på ett beklämmande sätt
belyst hur låg den politiska takhöjden
varit för den svenska sovjetanalysen och,
dessvärre också, för den säkerhetspolitiska debatten som helhet. I skyddet av en
till slut alltmer verklighetsfrämmande,
ideologiserad neutralitetsdoktrin har Sverige – företrätt av den länge tongivande
svenska vänstern, som utrikespolitiskt
sträckt sig långt in mot mitten – fullföljt
en tradition av skrämd försiktighet åt öst
och ambivalent hat-kärlek åt väst. Det
krävdes ett totalt regimskifte, först i världen omkring oss, sedan också här hemma, för att åstadkomma större öppenhet
och frimodighet.
Uppsatserna till Kristian Gerner bildar
enligt redaktören ”en uppsättning ögonblicksbilder, fångade just i brytningen
mellan gammal och ny tid”. Bilderna är
grupperade i fyra avdelningar. De tre
första anknyter till den gorbatjovska terminologin. Först kommer ”ett nytt tänkande”. Christer Jönsson ger ett kritiskt
perspektiv på Sovjets stormaktsdröm,
som nu har krossats, men kanske på sikt
efterträds av en rysk stormaktsdröm.
Med en distinktion citerad från den amerikanske forskaren Richard Rosecrance
uttrycker Jönsson förhoppningen att det
forna Sovjetunionen skall kunna förvandlas från en misslyckad ”krigarstat” till en
framgångsrik ”handelsstat”.
Bo Petersson citerar Eduard Sjevarnadzes konstaterande att perestrojkan
”begränsades av människornas sinnen
och medvetande som fostrats i ofrihet”.
Det sker i en uppsats om ett missbrukat
och därför också ”misskrediterat” språk,
som utgör ett hinder för att förvärva en
demokratisk kultur.
Lena Jonsson skriver om den viktiga
del av förvandlingsprocessen som handlar om att bygga demokrati i Ryssland. I
stort sett är det en pessimistisk bild. I bästa fall blir vägen lång och svår, isämsta fall
oframkomlig. Avsnittet om det nya politiska tänkandet avslutas av Klas-Göran
Karlsson som i ”Sovjet i sönderfall” ger
tänkvärda perspektiv på historien som
vapen, på dess bruk och missbruk i Sovjetstaten.
Den andra avdelningen handlar om
”perestrojka och rättsreform”. Perestrojkans dödsruna skrivs av Stefan Hedlund.
Hans dom över Gorbatjovs statsmannaskap är egentligen förkrossande. Gorbatjov trodde på möjligheten av att reformera kommunistpartiet, att hålla samman
Sovjetunionen och att inom dessa gränser
genomföra tillräckligt mycket av reform
för att få ekonomin på fötter. Allt blev till
slut fel.
Susanne Oxenstierna inventerar orsaker till den smärtsamma och farliga massarbetslösheten och de tunga förutsättningarna för att avvärja det hot som den
innebär. Hon noterar dock samtidigt att
”en av den gamla Sovjetstatens få mer positiva sidor var att den stora majoriteten
av Sovjetunionens folk i förvärvsför ålder
hade ett arbete och en om än modest utkomst.” Anders Fogelklou sätter frågetecken efter begreppet ”rysk rättsstat”.
Hans genomgång av problemen leder till
slutsatsen att vägen är lång och svår; den
ryska rättsstaten ”skymtar därför bara vid
horisonten”. Dess förutsättningar sammanfattas i begreppen ”lagbundenhet,
förutsägbarhet och äganderätt”.
Perestrojkan misslyckades men glasnost, öppenheten, ledde till slut till det
gamla systemets undergång. Glasnost ingår också i rubriken för den tredje avdelningen i boken, ”Glasnost och kulturtraditionen”.
Staffan Skott funderar under rubriken
”gatuskyltarnas gåtor” kring diverse
namnförändringar för att utplåna kommunismens symbolnamn. Gåtorna följs
av reflexioner av Disa Håstad kring ”orden som fick sovjetmakten på fall”. Gorbatjovs beslut att ge yttrandefrihet –
”glasnost – var djärvt och dess djärvhet
har snarast underskattats”. Språket ”återtog sin verkliga funktion. Ord och utsagor
betydde vad där stod.” Pressen började
skriva om det som var, inte om det som
349
borde vara. Men glasnost släppte lös både
demokrater och nationalister. Också
ryska samhällskritiker oroas av tanken
”vart en lössläppthet kan leda de oberoende statemas samvälde och av vetskapen om hur bräckligt det demokratiska
bagaget är också hos många som kallar sig
demokrater”.
Allt handlar dock inte om Sovjets upplösning. Per-Arne Bodin skriver fängslande om filosofen Nikolaj Fjodorov och den
intellektuella miljön före revolutionen
1917 och Lars-Erik Blomquist berättar
om Leninmausoleets symbolik, om monumentet över den ideologi, den myt som
sovjetepoken, särskilt stalintiden skapade.
Det fjärde avsnittet handlar om ”säkerhets- och nationalitetsproblem”. Bo
Hugemark inpräntar att det sovjetiska hotet mot den fria världen inte var något
hjärnspöke – vilket många efter den
spektakulära och snöpliga upplösningen
kan frestas att tro. En revy av väststrategier under det ”kalla kriget” utmynnar i en
maning till ett alltjämt tveksamt väst att
stödja de nya staterna, utan fruktan för en
möjlig revanschism iRyssland. Hugemark
är dock besviken på väst. ”I det blockuppdelade Europa såg man chansen till en
framtid i fred och frihet enbart i – den
helt orealistiska – bilden av en fredlig
samexistens mellan två system. När nu
chansen kommer i form av det ena systemets seger, i kaoset efter förloramas sammanbrott, känner man inte igen den” Det
är ett desperat konstaterande. Till detta
blott en liten fotnot. Den ”orealistiska bilden” av en fredlig samexistens, i betydelsen frånvaro av krig, var dock i Europa en
historisk verklighet, som – än så länge
regionalt och begränsat – försvann först
350
sedan den disciplinerade terrorbalansen
upplösts.
Under den säkerhetspolitiska rubriken
skriver Ingmar Oldberg om det ofta omskrivna ”ödesdigra våldet inom Sovjetarmen”. Han ger därmed dessutom ”en
bild av generella brister i sovjetsamhället”
Också här aktualiseras samrna fråga som
tidigare av Fogelklou: Är Sovjet – eller
dess successionsstater – rättssamhällen?
Efter Sovjet är en stimulerande bok, rik
på spännande perspektiv. Dess innehåll är
både uppmuntrande och skrämmande.
Uppmuntrande därför att den så tydligt
bestyrker det en gång fruktade kommunistiska systemets politiska, moraliska
och ekonomiska innehållslöshet och
svaghet. Den belyses också i bokens sista
bidrag, av Ulo !gnats, om ”planekonomins kollaps” som gav Estland, Lettland
och Litauen friheten åter. Det blev till slut
inte bara Baltikum.
Efter Sovjet är dock framför allt skrämmande i sin djupa pessimism inför detforna Sovjets framtid. För de alltjämt rika
demokratierna i väst – däri också Sverige
-gäller det inte bara att stödja de positiva
krafterna, framför allt i det väldiga Ryssland, som har nyckelrollen för framtiden,
utan också att vara vaksam inför de nya
faror som kan bli en följd av nya ledare
med nya ambitioner i öst.