Rolf H Lindholm; Raoul Wallenbergs öde


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

~-…_.__ . — .. –
ROLF H LINDHOLM:
Raoul Wallenbergs öde
Varför gjordes så litet för att få
fram vad som hänt Raoul Wallenberg?
Varför åberopades inte hans
diplomatiska immunitet och varför vägrade den svenska regeringen att ordna en utväxling?
Jur dr Rolf H Lindholm är minister i UD.
D
en 4 augusti var det 80 år sedan
Raoul Wallenberg föddes. Det är
angeläget att skapa största möjliga klarhet om Wallenbergs öde. UD har
utlämnat det mesta av handlingarna om
Wallenberg när det gäller perioden
1944-1969. En svensk-rysk arbetsgrupp
går igenom vissa sovjetiska handlingar.
Fler insatser behövs dock.
Det är en märklig paradox att Wallenberg som hade gjort så mycket för att rädda andra människors liv fick sitta i sovjetisk fångenskap utan att energiska åtgärder vidtogs från svensk sida för att få honom fri. Många frågor kan ställas:
– Varför begärde man inte omedelbart
att Wallenberg skulle få resa vidare till
Sverige?
– Varför användes inte argumentet om
Wallenbergs diplomatiska immunitet?
– Varför försökte man inte som andra
länder ordna med en utväxling?
Försvinnandet
Raoul Wallenberg försvann i Budapest i
januari 1945. Den svenska beskickningen
i Moskva fick den 16 januari från vice utrikeskommissarien Dekanosov beskedet
att Wallenberg påträffats i Budapest. ”Åtgärder till skydd av herr R Wallenberg och
dennes egendom hava vidtagits av de sovjetiska militärmyndigheterna”. En egendomlighet är att beskedet lämnades den
16 januari, medan Wallenbergs bortförande av sovjetisk militär enligt vittnesuppgifter ägde rum den 17 januari.
I Stockholm oroade man sig för den
övriga svenska personalen i Budapest.
Den 9 februari skickades ett telegram till
svenska beskickningen i Moskva: ”Vi äro
mycket oroliga Budapest-beskickningens
284
öde. Sök inhämta upplysningar.” Den 17
mars sändes ännu ett telegram: ”Då motsägande rykten om budapestlegationsmedlemmars öde gå här, anmodas Ni
energiskt begära besked var Danielsson,
Anger, Wallenberg befinna sig”.
Söderbloms agerande
Beskickningschefen Söderblom tycks –
trots det ryska beskedet om Wallenbergha utgått från att denne var död. Den 19
april skrev Söderblom till UD: ”Vad jag
fruktar är, att ryssarna med bästa vilja i
världen icke kunna skapa klarhet om vad
som inträffat”. Enligt Söderblom var det
tänkbart att Wallenberg hade råkat ut för
en bilolycka eller mördats.
Söderbloms passivitet föranledde utrikesminister Giinther att den 21 april ge
honom ”definitiv instruktion” att ”hemställa att vederbörande ryska militärmyndigheter under vars skydd Wallenberg
ställts måtte anmodas verkställa noggrann
undersökning av dennes vidare öden”.
Samtalet med Stalin
Tre månader hade gått utan att UD hade
begärt att ryssarna skulle låta Wallenberg
komma till svenska beskickningen i
Moskva eller resa hem till Sverige. Men
det skulle bli fler underlåtenhetssynder.
Före sin avresa från Moskva fick Söderblom den 15 juni 1946 träffa Stalin. Beskrivningen av detta samtal är ett pekoral.
”Stalin verkade frisk och kry, vid full vigör. Hans lågväxta proportionerliga gestalt och det regelbundna ansiktet göra ett
särdeles angenämt intryck. Hans röst och
blick gåvo intryck av en vänlig inställning
till besökarna.”
Flera gånger påpekar Söderblom att
han inte har någon särskild sak att ta upp
med Stalin. På Stalins fråga om han har
några önskemål nämner Söderblom dock
Wallenberg. Stalin antecknar namnet.
Han tillägger: ”Ni vet väl, att vi gåvo befallning om att svenskarna skulle skyddas”. På detta lämnar Söderblom det
ödesdigra svaret: ”Ja, och jag är personligen övertygad om att Wallenberg fallit
offer för en olycka eller för rövare”. Han
säger vidare: ”Jag anser det sannolikt, att
de sovjetryska militärmyndigheterna ej ha
några uppgifter om Wallenbergs vidare
Det är svårt att finna något mer
olämpligt agerande än det som Sö-
derblom presterade.
öden att tillgå”. Stalin tycks dock vara
bättre informerad. Han säger: ”Jag lovar
Eder, att saken skall bli undersökt och
uppklarad” – ”Jag lovar, att jag skall ta
mig an Wallenberg-saken”.
Det är svårt att finna något mer olämpligt agerande än det som Söderblom presterade. Hans enda intresse tycks ha varit
att inte störa förbindelserna. ”Tillkännagivandet i radio och press av attjag mottagits av Stalin har väckt stort uppseende
här. Det uppfattas som det synliga beviset
på att de svensk-ryska förbindelserna äro
utmärkta.”
Nu hade ett år och fem månader förflutit utan något energiskt agerande från
svensk sida. Det blev inte bättre sedan
Gunnar Hägglöf tillträtt som beskickningschef i Moskva. Han ansåg i oktober
1946 att ”det inte är mycket vi kunna göra
utom att avvakta den högstes /Stalins/ be- –
sked – om nu ett sådant över huvud taget
kommer att lämnas”.
Undens inställning
Den 31 juli 1945 avlöstes samlingsregeringen av en socialdemokratisk ministär
med Unden som utrikesminister. Han var
godtrogen mot ryssarna. I samband med
baltutlämningen karaktäriserade han
Sovjetunionen som en rättsstat. I ett interpellationssvar i riksdagen den l juli 1947
sade Unden att han inte hade någon anledning betvivla ”att man på rysk sida
verkställt omfattande efterforskningar
och i enlighet med avgivna försäkringar
fullföljer dessa”.
Vysjinskijs svar
Den 18 augusti 1947 skrev vice utrikesminister Vysjinskij ett brev till den svenske beskickningschefen Sohlman. ”Som
resultat av noggrann undersökning har
fastställts, att Wallenberg icke finnes i
Sovjetunionen och att han är okänd för
oss”.Vysjinskij fann det- märkligt nogmotiverat att spekulera om Wallenbergs
öde. Han förmodade att Wallenberg under striderna i Budapest omkommit eller
blivit tillfångatagen av pilkorsaroas anhängare.
Gromykos svar
Under ett antal år betraktades Vysjinskijs
brev som det slutliga sovjetiska svaret om
Wallenberg. Nya vittnesmål om att Wallenberg hållits fängslad i Moskva framkom dock 1951-1952. Nya framställningar gjordes från svensk sida. statsminister Erlander tog med kraft upp saken
285
under sitt besök i Sovjetunionen 1956.
Ett nytt ryskt svar överlämnades den 6
februari 1957 av vice utrikesminister
Gromyko till ambassadör Sohlman. Nu
uppgavs att man i Ljubljanskaja-fängelset
i Moskva påträffat ett dokument ”som det
finns grund betrakta såsom hänförande
sig till Raoul Wallenberg”.Enligt en läkarrapport skall fången Walenberg ha avlidit
i hjärtinfarkt den 17 juli 1947. Det heter i
Gromykos memorandum: ”På grund av
vad ovan anförts bör den slutsatsen dragas att Wallenberg avled i juli 1947”.
En egendomlighet är att läkarrapporten har stavningen Walenberg, medan
ryssarna i andra texter stavat hans namn
med två l. Olika tolkningar har framförts
med anledning av detta. En annan egendomlighet är att dödsfallet skall ha inträffat den 17 juli 1947, medan man i svaret
den 18 augusti 1947 -en månad efter det
påstådda dödsfallet – påstod att ”Wallenberg icke finnes i Sovjetunionen och att
han är okänd för oss”. Kabinettssekreterare Arne Lundberg har pekat på andra
egendomligheter, t ex att ryssarna inte har
påträffat ett enda vittne. ”Dokumentet
inger misstanken, att det är fabricerat”
skrev Lundberg.Han är en av de få i UD:s
ledning som gjorde seriösa ansträngningar i efterforskningarna.
Nya vittnesmål framkom om att Wallenberg var i livet efter 1947. Olika personer uppger sig ha varit i knackningsförbindelse med Wallenberg ifängelset iVIadimir under 50-talet. Professor Nanna
Svartz har också redogjort för ett samtal
med en sovjetisk vetenskapsman 1961.
Han uppgav att Wallenberg var i mycket
dåligt tillstånd och befann sig på mentalsjukhus.
286
Wallenbergs diplomatiska immunitet
Wallenberg hade svenskt diplomatpass
och åtnjöt diplomatisk immunitet. Ändå
tycks man på svensk sida inte ha åberopat
den klara bestämmelsen att diplomater
inte får berövas friheten. Detta är den äldsta och mest fundamentala folkrättsnormen när det gäller diplomater. staterna är
även förpliktade att vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda diplomater.
Även om det är känt att ryssarna ibland
har brutit mot denna elementära folkrättsregel, borde man på svensk sida från
början med kraft ha begärt Wallenbergs
frisläppande.
Tanken på Wallenbergs utväxling
Det saknades inte sovjetiska propåer om
att Wallenberg skulle kunna utväxlas. I en
skrivelse till Unden den 30 december
1946 framhöll legationsrådet BarckHoist ”I härvarande utrikesministerium
har som regel, då Wallenberg-fallet förts
på tal, omedelbart framställts förfrågan
om gynnsamma underrättelser ingått i
balt-frågan, ifallet Makarov och nu senast
beträffande Granovski. Wallenberg-fallet
har alltså här sökt begagnas såsom ett
slags förhandlingsbasis.”
Per Anger tog vid ett samtal med
Unden 1950 upp tanken på att utväxla
Wallenberg mot en rysk spion. ”Sånt gör
inte svenska regeringen” svarade Unden
kort och avmätt. Andra regeringar – bl a
de schweiziska och italienska – utnyttjade tvärtom möjligheten att på det sättet få
tillbaka diplomater som internerats av
ryssarna. Man köpte liv för liv. I Bern utgick man från att schweizarna hade fångslats för att bli utbytesobjekt i framtiden.
Fler insatser behövs
Raoul Wallenberg hör till de svenskar
som är berömda för sina humanitära insatser. Andra exempel är Elsa Brändström och Folke Bernadotte. Ansträngningarna för att finna sanningen om
Raoul Wallenberg måste fortsätta. Det
kan ske på flera sätt.
Låt oss hoppas att den svensk-ryska
arbetsgruppen gör framsteg. Men samtidigt kan andra åtgärder vidtas. Material
om Wallenberg från 1970 och framåt bör
offentliggöras i den utsträckning som det
är möjligt. En ordentlig analys av hela
materialet vore också av värde. Flera doktorsavhandlingar i historia skulle kunna
skrivas, en om hans insatser i Budapest,
en annan om försvinnandet och efterforskningarna. De många vittnesmålen
skulle dessutom kunna göras till föremål
för en avhandling i kriminologi.