Ulf Kristersson; Folkrörelsens död

ULF KRISTERSSON:
Folkrörelsens död
l folkrörelser låtsas man att alla
är med och bestämmer, men de
unga har avslöjat myten. De vill
inte låta sig utnyttjas och delta i
skendemokratin. För dem är resultaten viktigare än formerna.
Utan de statliga bidragssystem, som byggts upp till folkrörelsernas fromma, skulle de
omedelbart falla samman.
Riksdagsman Ulf Kristersson är
ordförande i Moderata Ungdomsförbundet.
D
en framtida socialdemokratiska
Europa-politiken skulle formas
av rörelsens gräsrötter. Det trodde i alla fall Rune, Annalisa, Stig och Olov
från partiföreningen i Backen, utanför
Umeå. På partiledningens uppmaning
hade de gått med i en studiecirkel, så att
de med nyvunna kunskaper kunde delta i
partiets stora EG-rådslag. Det hela var
väldigt spännande.
Bomben slog ned mitt ibland Rune och
de andra när de hade hunnit halvvägs i sin
cirkel. På en presskonferens lät finansministern – så där i en bisats – tillkännage att Sverige förresten skulle gå
med i EG. Ett av efterkrigstidens viktigaste politiska beslut meddelades av partiledningen, utan rådslag, utan intern debatt och utan att de socialdemokratiska
gräsrötterna i Backen hade fått säga sin
mening. De som inte ens var färdiga med
sin studiecirkel!
”Varför lyssnade partiet inte på oss
först?” frågade de besviket i en debattartikel i Aftonbladet. ”Menade partiledningen inte allvar? Varför skulle vi gå i
studiecirkel och delta i den interna partidemokratin om ändå ingen brydde sig?”
Så patetiskt, kan man kanske tycka. Trodde de verkligen att den svenska europapolitiken skulle formas med hänsyn till
några gräsrötter i Västerbotten?
Naturligvis var det ingen i partiledningen som på allvar tänkte bry sig om synpunkterna från Backens socialdemokratiska förening. Naturligtvis var allt ett spel
för gallerierna och naturligtvis fattar en
regering beslut i viktiga frågor även utan
rådslag, studiecirklar och skenhelig partidemokrati. Så ser verkligheten ut, och det
vet varenda politiker på ledande nivå. Det
240
som slog snett den här gången var att
hyckleriet blev alltför uppenbart.
Myten om folkrörelsen
Myten om folkrörelsen gör att vi hycklar
varje dag om innebörden av det politiska
ledarskapet. Vi förnekar att en politiker
har rätt att fatta beslut alldeles själv –
men riskerar att bli utbytt. Ingen vågar erkänna att politikern har rätt att leda, och
inte bara expediera en mer eller mindre
tillfällig majoritets uppfattning. I folkrö-
relsen låtsas man i stället att alla är med
och bestämmer. Men de unga har avslöjat
myten.
Denna ungdomliga klarsyn är skälet till
att många unga människor söker andra
vägar än de traditionella om de vill engagera sig ideellt. De vill inte låta sig utnyttjas och delta i skendemokratin, för dem är
nämligen resultaten viktigare än formerna. Om man vill påverka sin egen tillvaro
så är det ju en klen tröst att ens egna åsikter har röstats bort i god demokratisk
ordning. För unga människor är detta inte
demokrati, utan bedrägeri.
Misstro mot politiken
Det man inte tror att man kan påverka,
det struntar man i. Och det är när människor slutar att tro att de kan påverka
politiken som de i stället vänder den ryggen. Då följer också en misstro mot politiska lösningar överhuvud taget. Varje tid
har sin unga generation som gör uppror
mot sina föräldrars värderingar, säger
schablonbilden. 40-talisterna beskrivs ofta med just den analysen. Den misstro
mot politiken, som nu visar sig, förklaras
ibland slarvigt på samma sätt. Det är ett
fruktansvärt misstag.
De gamla systemens kris
Vår föräldrageneration protesterade mot
systemen, men lyckades egentligen bara
anpassa sig till dem. I dag behärskar de
systemen och är rädda för att de skall falla. Frågan är om inte 90-talets reaktion
både är mera kraftfull och mera rationell.
I stället för att med vrede och ilska vända
sig emot auktoriteterna, vänder sig unga
människor ifrån dem med suveränt förakt. Det som inte engagerar en, engagerar
Ett av efterkrigstidens viktigaste politiska beslut meddelades av partiledningen utan rådslag och utan intern debatt.
man sig inte heller emot. Då blir det heller
ingen revolt, inga protester, inga demonstrationer, bara tystnad.
– Förut sade vi: ”Åt helvete med gubbarna!” och flyttade på dem – mot deras
vilja. I dag säger vi åt ungdomarna: ”Kom
och flytta på oss!” Men de säger: ”Åt helvete med er gubbar, vi vill inte vara med!”
Så talar en resignerad fackombudsman i
Västerås, och sammanfattar på så vis de
gamla systemens kris. Systemen kan bara
överleva genom att övertas och förändras
av de unga, men det finns ingen som vill
förändra dem. De som i dag sitter som
systemförvaltare ids ingen göra uppror
mot, de får åldras i ensamhet tillsammans
med sina system.
När välfärdssystemen inte längre fungerar och respekten för den formella politiken är låg, återstår för de flesta bara en
väg för att lösa sina personliga problem –
att gå runt systemen. Var och en agerar då
på ett mycket rationellt sätt och distansen
gentemot den trögare politiska verkligheten hamnar därmed i blixtbelysning. Det
är inte konstigt att de flesta människor
hellre arbetar för att höja sin egen lön än
arbetar politiskt för lägre inflationstakt.
Denna fokusering vid det som är omedelbart påverkbart, på bekostnad av det
mera fjärran, förvånar knappast.
Tänk om en ung kille antogs handla enligt den politiska modellen när han ville
lösa ett annat personligt problem; nämligen att han inte var helt nöjd med sin bil –
Det är ju en klen tröst att ens egna
åsikter har röstats bort i god demokratisk ordning.
en Volvo. Om vi applicerar politikens lösning på detta problem så antas han först
genomgå en kvalificerad teknisk utbildning, ta anställning på Volvo, arbeta där
troget i 20 år och göra karriär, för att så
småningom hamna som produktchef på
personbilsdivisionen och äntligen få rätta
till den där lilla detaljen i konstruktionen
av Volvobilar som han alltid retat sig på.
Som tur är behöver han inte bete sig så,
han byter helt enkelt bil.
Vinnare och förlorare
På många av samhällets områden i dag
kan man dock inte bara välja, utan tvingas
att försöka påverka andras beslut för att
tillvarata sina intressen. De som kan på-
verka är människor med insikter och kontakter inom partier och myndigheter. De
välartikulerade och välutbildade blir därmed systemets vinnare, de andra systemets förlorare. Så framträder allt tydligare mönstret av det två-tredjedelssamhälle som systembyggarna sade sig vilja
241
undvika. Alla – fattig som rik -:- betalar
sin betungande del av notan. Men det är
de högljudda, välorganiserade två-tredjedelarna i samhället som först armbågar
sig fram till den gemensamma potten. At
den som kan ta för sig skall varda givet.
Om Per Albin Hanssons insikter i det
kapsejsade ransoneringssystemet skriver
Anders Isaksson i Per Albin, Del 2. Ingen
trodde på systemet och de som fick störst
problem var de människor som inte hade
råd att gå runt det. Isaksson beskriver Per
Albins uppgivna insikt att han själv helt
enkelt var tvungen att köpa svart och
strunta i den solidariska fördelningen.
Han kunde inte tänka sig att respektera
ens det system som han själv var ansvarig
för. Att folk går runt systemen om de kan
är inget nytt, inte ens om de är ministrar.
Politikens formella spelregler respekteras alltså inte ens inom politiken. För
den som verkligen vill vara med och på-
verka t ex folkpartiets framtida ideprogram är det med säkerhet mer effektivt att
lära känna programskrivarna än att ta en
formell strid på folkpartiets landsmöte.
Och vill man verkligen förändra Moderata Ungdomsförbundets syn på t ex välfärdspolitik så går det – det medges –
snabbare att lära känna mig än att skriva
motioner till stämman.
Detta handlar inte om brist på respekt
för demokratin. Den är själva fundamentet, och inte minst kontrollinstansen, i de
ideella organisationerna. Detta får dock
inte leda oss till att bli blinda och naiva inför hur beslut verkligen fattas och hur
ledarskapet faktiskt utövas. Annars försvinner de verkliga makthavarna lätt in i
ett töcken av illusoriskt medbestämmande. Makten blir otydlig, diffus och därmed
omöjlig att ställa till svars eller byta ut. Jag
242
tror att det var Vilhelm Moberg som
skrev ”Alla dessa kommitteer utan kropp
som man kan sparka på, och utan själ som
Satan kan ta.”
Gräsrötternas sista vapen
Under många decennier har vi i Moderata Ungdomsförbundet försökt locka till
oss medlemmar med argumentet att de
”får vara med och påverka”. Så absurt! Vi
har på fullaste allvar trott att människor
går med i organisationer för att förändra
dem. Helt fel. Man går med i en organisation för att man gillar den. Det effektivaste sättet att visa att man inte längre
trivs med sin organisation är att lämna
den. Detta, gräsrötternas sista vapen,
fungerar så länge det finns alternativ att
vända sig till. Därför har det för säkerhets
skull aldrig givits några alternativ till den
offentliga sektorn.
Miljöorganisationen Greenpeace anklagas ofta av folkrörelsetraditionalister
för att vara elitstyrd och odemokratisk.
Som om det skulle spela någon roll! Varför måste allt vara så demokratiskt? Den
som känner sig förtryckt i Greenpeace
kan ju gå med i Svenska Naturskyddsföreningen eller någon annan, kanske mer
demokratisk och folkrörelseinriktad organisation, som sannolikt ägnar mera tid
åt formerna än åt själva verksamheten.
Greenpeace blir i verkligheten föremål
för den mest effektiva kontroll som finns,
varje gång de begär av sina medlemmar
att avstå lite av sina privata pengar åt just
Greenpeace.
De upplevde en höjdpunkt i Sverige i
slutet av 80-talet, när människor kände
sympati för och stödde deras verksamhet.
När stödet sedan uteblev kunde
Greenpeace heller inte fortsätta sina
aktioner. Denna form av medlemsinflytande har bara två lägen: ”av” eller ”på”,
och lämnar litet utrymme år nyanser.
Samtidigt är inflytandet mer direkt och
omedelbart än i en representativ demokrati. Medlemmen tar inte ställning till
personer eller principer, utan till resultatet.
Detärinte konstigtattdeflesta människor hellre arbetarför att höja sin
egenlönän arbetarpolitisktförlägre
inflationstakt.
”Men vi har roligt på våra möten” som
frikyrkopastorn sade för att urskulda att
hans församling kanske inte var så gudfruktig. Folkrörelsen av i dag struntar
blankt i resultatet av verksamheten, likt en
sorglig efterföljare till gamla tiders välgörenhetsdamer. Då hade resultatet, i det
fallet att hjälpa nödställda medmänniskor, inte heller någon st5rre betydelse.
Viktigare var den sociala gemenskapen i
föreningen och att alla som deltog i”arbetet” kunde känna sig präktiga och snälla.
Syföreningar fyllde samma funktion men
fick i alla fall något gjort. Denna sociala
självtillfredsställelse tilltalar knappast dagens unga. De vill se resultat.
”HTG” kan man höra försvarets befäl
säga till varandra när det finns värnpliktiga i närheten. HTG – Huvudsaken Tiden Går, är kodordet då syftet med övningen är ointressant men skenet av verksamhet ändå måste hållas uppe. En sorglig påminnelse om att också den organisation som är satt att försvara vårt land är
kraftigt anstucken av folkrörelsementalitet Men hoppfullt är det att de värnpliktigas främsta kritik mot försvaret i dag inte
gäller medinflytande eller ärtsoppa, utan
känslan av att de inte gör någon nytta.
I den form av folkrörelse som de politiska partierna utgör finns inslag av professionalism och resultattänkande, men
dessa fenomen uppträder enbart på den
exekutiva partiledamivån. Det är den intensiva massmediala bevakningen som
De välartikulerade och välutbildade
blir systemets vinnare, de andra systemetsförlorare.
har drivit fram en professionell elit. Partiemas basorganisation lämnas dock i
stort sett intakt. Med partiledarnas valmöten i bakhuvudet framstår själva partiorganisationens verksamhet lätt som en
produkt av en annan tid. Låt mig ge ett
exempel:
Samma dag som PK-banken och Nordbanken hade slagits samman gick jag på
en gågata i en mellansvensk stad. När jag
då såg den snabbhet, den exakta samstämmigheten med vilken gamla skyltar
ersattes med nya, gemensamma Nordbanken-skyltar, blev jag lite imponerad.
Även om verksamheten bakom Nordban- 243
kens nya skyltar senare har visat sig vara
allt annat än professionell så gav det i alla
fall ett professionellt intryck.
Med detta färska intryck i minnet råkade jag passera den lokala moderatlokalen
mitt inne i stan. Kontrasten blev för stor.
Bakom ett smutsigt skyltfönster på en filtmatta låg en sorglig hög med gamla kampanjknappar, lite vissna blommor och
några solblekta broschyrer från förra
valet. På väggen hängde kungen och
drottningen, lite på trekvart. Amatörerna
hade slagit till. skyltfönstret är naturligtvis en bagatell, men för de unga människor som hade oturen att gå förbi det
bekräftade det nog att politik inte är en
seriös syssla som duktiga människor ägnar sig åt, utan i många fall just motsatsen.
Det är den klämkäcka, institutionaliserade amatörismen som är folkrörelsens
själva kärna. Denna heliga enfald och
okunnighet har Maktens välsignelse.
Självfallet. Annars skulle folkrörelsen
kanske resa sig en dag och ha synpunkter
på vad Makten har för sig. Och utan de
statliga bidragssystemsom byggts upp till
folkrörelsernas fromma skulle de· omedelbart falla samman. Snart finns bara
pengarna kvar, till ingen nytta när folkrörelserna slutligen överges av dem de var
till för – folket.