Nic Grönvall; Demokratin i det integrerade Europa


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NIC GRÖNVALL:
Demokratin i det
integrerade Europa
Det låga valdeltagandet då det
gäller Europaparlamentet har
Jett till att parlamentets sammansättning inte reflekterar de
politiska förhållandena i medlemsländerna.
Det nuvarande EG-parlamentet borde minskas i storlek och
omvandlas till en andra kammare samtidigt som en ny första
kammare med bättre nationell
anknytning inrättas, anser Nie
Grönvall.
Advokat Nie Grönvall är moderat
riksdagsman.
K
ampanjen mot svenskt medlemskap i EG har nu kommit i gång
och har på gängse sätt fått stor
mediauppmärksamhet Ännu så länge
förefaller nej-sägarna – i varje fall de
seriösa debattörerna – koncentrera sig på
påståendet att Sverige skulle förlora i
suveränitet i sådan grad att ett svenskt
medlemskap redan av det skälet skulle
vara uteslutet.
Den tanken bygger på den felaktiga
föreställningen att Sverige i dag har en
suveränitet som gör oss helt oberoende av
omvärlden; att Sverige är ett land där
landets egna politiker bestämmer suveränt över landets utveckling.
Detta är naturligtvis inte sant. Den
svenske medborgaren är väl medveten om
att Sveriges utveckling är beroende av
omvärldens förhållanden. Den svenska
levnadsstandarden tilldelas dess resurser
av omvärldens ekonomiska och politiska
utveckling. Sedan får vi fördela dessa resurser efter egen vilja – och det har inte
EG tänkt ta ifrån oss.
Demokratin som styrelseskick
Ett långt viktigare område att diskutera
än suveräniteten är frågan demokratin i
framtidens Europa – och för den delen
även demokratin som politisk metod för
att organisera statlig och överstatlig makt.
Demokratin är det bästa system som vi
känner för detta. Demokratin garanterar
medborgaren/väljaren inflytande över
den exekutiva makten.
För att demokratin skall verka som ett
styrelseskick, som understundom måste
begränsa medborgarnas fulla handlingsfrihet, krävs:
• att demokratins metoder allmänt
accepteras;
• att demokratins metoder är så flexibla
att de kan anpassas till olika behov;
• och att demokratins medel är tydliga
för och nära medborgarna.
EG-parlamentet
I EG-debatten talas så allmänt om ”ett
demokratiskt underskott” att varje debattör tycks förutsätta att ett sådant underskott verkligen finnes. Inte minst bidrar
EG-parlamentet med upplysningar om
sin egen ringa betydelse.
EG-parlamentet har 518 ledamöter.
De utses i en valprocess som ett vart medlemsland bestämmer. Väljarunderlaget
för en plats i EG-parlamentet är därför
högst olika och kanske är det detta som
leder till att regelmässigt blott omkring
375 ledamöter deltager i plenarsessionerna då besluten skall fattas. Kanske är
detta bristande intresse också en återspegling av det faktum att ledamöterna
har olika betalt. EG-parlamentarikerna
skall i princip betalas på samma sätt som
nemlandets nationella parlamentariker –
och då kan skillnaderna bli stora. Det vet
inte minst en svensk riksdagsman.
EG-val
EG-parlamentet väljes vart femte år på en
särskilt bestämd valdag ijuni månad. Hittills har blott tre val hållits och aldrig, så-
vitt jag vet, tillsammans med de nationella
valen. I EG-valen har hittills blott cirka
40 % av valmanskåren deltagit. Detta har
inneburit att EG-parlamentet har fått en
sammansättning som på intet vis reflekterar de politiska förhållandena i medlemsländerna, vilket i sin tur givetvis kan
leda till spänningar mellan regeringar och
……____. – – —
209
nationella parlament å ena sidan, och
EG-parlamentet å andra sidan. Det har
vidare inneburit att avståndet mellan väljare och valda blivit stort – 40 % av valmanskåren skapar inte ett stort politiskt
medvetande.
Med detta som bakgrund kan man med
fog ifrågasätta om EG-parlamentet fyller
det första kriteriet på demokratin – att
mötas med allmän acceptans av medborgarna eller etablerats tillräckligt nära
väljarna.
Kravet på tydlighet i demokratins medel är centralt för medborgamas förtroende för demokratin. I EG-parlamentet
saknar man initiativrätt och blir därför
upptagen mest med att obstruera ministrars beslut och Kommissionens förslag. I regeringars, nationella parlaments
och i opinionsbildares ögon blir därför
bilden av EG-parlamentet ofta negativ, ja
ibland rent löjeväckande.
Nationella parlament
Spänningen mellan nationella parlament
och EG-parlamentet är naturlig. Den har
lett till allvarliga konflikter och lika allvarliga försök att bota bristerna. Emellertid
blott med döljande metoder. Inte med genomgripande lösningar som på sikt kan
leda till att en fast interrelation mellan
dessa två parlamentsnivåer etableras.
Kravet på tydlighet i demokratins metoder är uppenbarligen inte uppfyllt i vad
avser EG-parlamentet.
Internationell integration
Den internationella integrationen, i vilket
sammanhang den än sker måste, för att bli
bestående och effektiv, vila på starkt känd
210
folkvilja. I Sverige har vi ett tydligt bevis
på detta då det gäller FN. Där vilar emellertid folkviljan mera på den goda saken
än på acceptans av FNs mycket otydliga
maktuppbyggnad. En så djupgående integration som den EG är och syftar till
måste hämta sin acceptans av folken i ett
demokratiskt styrelseskick, icke minst
eftersom EG-integrationen stundom innebär stora påfrestningar på olika befolkningars uppfattning om integrationens
nytta. Demokratin måste vara flexibel nog
att finna fram till system som möter de
krav integrationen ställer.
Således: en utveckling av EG-parlamentets makt möter inte de krav på demokratin som ställes av behovet av allmän
acceptans, tydlighet, närhet eller flexibilitet.
EG-demokratins framtid
Enligt min, och många andras, uppfattning kan inte EGs integration fördjupas
om inte demokratin som medel för att
organisera maktstrukturerna tillämpas. Ej
heller kan EG breddas om demokratins
tydlighet och allmänna acceptans försvinner. Ett EG bortom den rent europeiska
kulturgemenskapen förefaller därför uteslutet.
Demokratin kan säkras i EG först och
främst genom att anknytningen till den
nationella nivån göres tydlig och därefter
genom att Montesquieus maktfördelningstes sättes i tillämpning.
Den nationella anknytningen kan säkras genom att en första kammare i pariamentet inrättas. Det nuvarande EG-parlamentet, dock väsentligt minskat i storlek, omvandlas till en andra kammare.
Den första kammaren skall utgöras av det
nuvarande ministerrådet – möjligen utökat med parlamentarikerinslag från de
nationella parlamentens EG-utskott/
markedsutvalg. Överläggningarna i hela
parlamentet göres offentliga. Den nuvarande beslutsordningen – dvs med ministerrådet/första kammaren som den avgö-
rande instansen – behålles, dock med en
utvidgad rätt för andra kammaren att
blockera frågor. Första kammaren är alltså en nationellt baserad kammare medan
andra kammaren förblir en partipolitiskt
arbetande kammare med samarbete partivis över nationella gränser. Möjligheten
till en spännande debatt mellan ideologier
och nationella intressen öppnar sig.
Kommissionen skulle i den här bilden
fylla den traditionella regeringens roll.
Alltså den verkställande och förslagsställande statsmakten. Första kammaren
skulle kunna ha förslagsrätt medan andra
kammaren skulle blott vara behandlande
och granskande, möjligen med viss begränsad vetorätt i mycket centrala frågor.
Granskningen av kommissionens verksamhet måste effektiviseras genom utökad frågerätt och rätt till insyn för parlamentets kamrar.
En sådan utveckling av demokratin i
den Europeiska Unionen, bör bli Sveriges
politik sedan vi blivit medlemmar i Unionen och därmed fått vår rätt att värna
om demokratin – även inom Unionen,
inte bara utifrån.