Ledare; Spöken ur det förgångna


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LEDARE
SPÖKEN UR DET FÖRGÅNGNA
D
en 23 augusti ihågkommes i Baltikum minnet
av Molotov-Ribbentroppakten. Den dagsom blev
inledningen 1939 till deras femtioåriga
slaveri. Men också dagen som blev en
symbol för frigörelseprocessen genom
den kedja över hela Baltikum som en
halv miljon människor bildade 1989.
Förra året manifesterades dagen med en
gemensam estnisk-lettisk-litauisk militärparad i Riga. Trotsiga ord yttrades
om att aldrig mer ge upp utan strid,
aldrig merlåta främmande makt utnytga
inbördes baltisk splittring.
Vid årsdagen 1993 stod Vilnius åter i
fokus. Protesterna höjdes mot att ryssarna avbrutit sin truppreträtt. Den retorik som från rysk sida beledsaga de förseningen var i linje med en redan tidigare hårdnande attityd mot de baltiska
staterna, bl a manifesterad i samband
med Estlands antagande av en utlänningslag och folkomröstningen i Narva.
Balternas besatthet av M-R-pakten
skall tas på mycket stort allvar. Den
speglar en genuin rädsla att bli lämnade
i sticket, att bli offer för en ny stormaktskonspiration över deras huvuden. Tyvärr finns det inslag i den västliga politiken som ger näring åt farhågorna.
I januari 1991 varnade Vytautas
Landsbergis väst for att starta militära
operationer mot Saddam Hussein. Han
befarade att detta skulle kormna att utnyttjas av Gorbagov for ett väpnat ingripande mot Baltikum. En sorts repris på
Ungern-Suez 1956. Mycketriktigtskedde
storavälregisserade prosovjetiskademonstrationer i Baltikum dagen innan
FN-alliansens offensiv startade. Redan
två dagar tidigare hade emellertid skotten i Vilnius fallit och en opinionsstorm
blåst upp i väst. Mycket talar for att det
218 SVENSK T!DSKRIFT
hela var en – lyckligtvis inte särskilt väl
– planlagd operation men att tidspassningen fallerade. Gorbatjov skyndade
sig att bedyra att han inte hade en
a-a-aning om det hela.
Man kan fråga sig om inte USA, –
beroende av Sovjetunionens stöd i FN
får att ta itu med Saddam Hussein-hade
varit tvunget att stillatigande acceptera
en ockupation av Baltikum. Det finns
balter som undrar om det inte fanns en
hemlig överenskommelse om fria händer på respektive håll.
Sovjetunionen har nu fallit sönder
ochvästs gorbomani ersatts avjeltsimani.
Högsta prioritet på agendan är att inte
göra något som kan fårsvåra får Jeltsin
att behålla makten.Jeltsin, en gång ringaktad och behandlad som något katten
släpat in när han som rysk president
besökte Europarådet anses nu som det
enda och sista hoppet for Ryssland, på
samma sätt som Gorbatjov var det får
Sovjetunionen.
En gång var Jeltsin baltemas viktigaste bundsförvant, vid en tid då väst
beskäftigt uppmanade baltema attskynda
långsamt får att inte forsvåra for Gorbatjov. Det stöd han då gav Baltikum
var kanske mest ett led i maktkampen
men icke desto mindre vitalt får balterna. Men den tiden är förbi och i den nya
maktkampen tycks Jeltsin ha ett behov
av att i stället markera nationalistiskt nit.
Känslan av deja-vu gäller också västerlandets agerande. Åter höjs röster om
att baltema bör vara återhållsamma, att
ta hänsyn till de ömtåliga ryssarnas känslor. Pekpinnarhöjsmotmedborgarskapslagar som är avsevärt mer liberala när det
gäller att assimilera invandrare än många
västländers. Det räcker inte att Estland
och Lettland har eller kommer att anta
lagar som innebär att i högsta grad illegala invandrare (nämligen invandrare
genom invasion och ockupation) till ett
antal av över 30% av totalbefolkningen
kommer att bli medborgare. En del
inflytelserikavästerlänningar, t exESK:s
holländske rninoritetskomrnissarie, anser att ryska officerare också skall garanteras automatiskt uppehållstillstånd.
Detta trots att officiösa ryska uttalanden gjorts med innebörden att de ryssar
som tar baltiskt medborgarskap skall
behålla sin ryska identitet som ett medel
får framtida ryskt inflytande på de tre
länderna.
De demokratiska ryssarna, till vilka
man ännu kan räkna de styrande idag, är
värd stor respekt for sin strävan att skifta
system trots de svåröverstigliga hindren.
Man kan till och med till nöds acceptera
attityden att de, trots att många av dem
har ett kommunistiskt förflutet, är helt
oskyldiga offer. Men man kan inte godta
att detta skall befria dem från att följa
vanliga anständighetsregler i det internationella umgänget och att de odlar en
myt om rysk känslighet som skydd mot
SveNsK TIDsKRIFT 219
kritik och ursäkt for hot och påtryckrungar.
Moskva är idag scenen for ett allt
värre politiskt forfall, en kamp om en
makt utan innehåll. Ingen vet säkert vad
som händer i morgon. Alla utvecklingar
innebär olika slags hot mot Baltikums
frihet. Även dagens liberala regim har
börjat antyda attRysslandhar en särskild
rätt och skyldighet att bevara fred och
stabilitet i det forna Sovjetunionen, vid
behov även med militärt våld.
Det har kommit gott om väsdiga
uttalanden till stöd for Baltikum och
mot den ryska senfärdigheten i truppreträtten. Men ordalagen är tämligen
forsiktiga. Man talar t ex om ”medling”, ett uttryck som statsminister Bildt
klokt avvisade i sammanhanget. När en
part forbryter sig mot en annan, innebär
medling att brottet delvis accepteras.
Oroande måste det också vara for
baltema att se och höra Jeltsin på presskonferensen efter vancouvermötet göra
ett utfall mot baltisk ”apartheidpolitik”
utan att president Clinton reagerar. Eller att bevittna hur utrikesminister
Kozyrev i en liknande situation på Harpsund knappt underforstått hotar med
blodsutgjutelse, med samma brist på
reaktion från den svenske statsministern. Bilden från augusti 1939 tonar
oundvikligen fram.
Frågan är om ens mer tydliga uttalanden från väst till Baltikums stöd kommer
att hjälpa. Man behöver inte ha särskilt
uppjagad fantasi for att kunna se framfor
sig en situation med väpnade ryska aktioner i Baltikum, med eller utan stöd av
den ryska staten eller dess efi:erfoljare.
Västvärlden kommer då att stå infor det
plågsamma valet att upprepa Miinchen
1938 eller Polen 1939.
Det finns ett sätt att minimera risken
for att hamna i detta val mellan pest och
kolera: att se till att de baltiska statema
kan forsvara sig själva. Deras forsvarsmakter kan visserligen inte bli särskilt
imponerande. Men for en sönderfallande krigsmakt som den ryska, med
minnena från Mghanistan i ränseln, kan
blotta risken for att det blir regelrätta
strider verka avkylande på revanschlusten. Ett militärt vacuum kan därmed
locka till en enkel militärpromenad.
220 SveNsK T !DSKRIFT