Bo Cavefors; Konsten att ta makten


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

\
t
BO CAVEFORS:
Konsten att ta makten
De tyska nazisternas väljare har
kartlagts i en stor vetenskaplig
undersökning ledd av professor
Jurgen W Falter. Den vederlägger den gamla uppfattningen att
kvinnor och arbetslös medelklass var partiets säkraste kort.
Undersökningen kan ha relevans även för dagens förhållanden och ge svar på frågan om
var grogrunden finns till nya partier.
Bo Gavefors är bokförläggare.
F1
förnekar att den karismatiske Hiter var nazisternas främste röstfiskare. Men det finns också andra
skäl till att partiet tar makten 1933. Om
detta har det skrivits tiotusentals avhandlingar, böcker och tidningsartiklar. Det
mesta bygger på lösa spekulationer och
önsketänkande. Undantag finns som t ex
Herbert Tingstens Political Behavior
(1937).
Redan i partinamnet lyckas ”rörelsen”
knyta an till presumtiva sympatisörer,
NSDAP, det nationalsocialistiska tyska
arbetarpartiet. De enda värdeladdade ord
som fattas är ”demokrati”, ”front” och
”ny”.
Jurgen W Falter, professor vid Freien
Universität i Berlin, har med hjälp av en
stab medarbetare sedan början av åttiotalet kartlagt på kors och tvärs och med
hjälp av tillgängliga vetenskapliga metoder och sociologiska undersökningar vilka som röstade på NSDAP, varför man
gjorde det och vid vilken tidpunkt de tidigare etablerade partierna förlorade greppet om väljarna (Jiirgen W Falter Hitlers
Wähler).
Myterna, inte sällan i skydd av förment
vetenskapliga ”analyser”, berättar alltsedan slutet av tjugotalet om kvinnor och
arbetslös medelklass som nationalsocialisternas säkraste kort.
Falter visar övertygande att så förhöll
det sig ej.
Är Falterteamets undersökningar och
resultat av annat än historiskt värde? Ja,
inte minst därför att de visar hur auktoritära ideologier bygger sin strategi och
med den vetskapen kan de lättare bemö-
tas, bekämpas och förpassas till skuggornas värld.
Vid riksdagsvalet 1928 väljer endast
810.000 tyskar NSDAP, 2,6 procent av de
avgivna rösterna. I dagens Tyskland hade
ett sådant valresultat inneburit att ”rörelsen” stupat på femprocentregeln. 1930
väljer 6.500.000 NSDAP, det är 18,3 procent och partiet blir därmed det näst största i riksdagen, större än kommunistpartierna och det katolskt borgerliga Zentrum. 1932 blir NSDAP landets största
parti med 13,8 miljoner röster, motsvarande 37,4 procent. Det är jämförbart
med SPD:s (socialdemokraternas) andel
av valmanskåren fyrtiofem år senare,
1987. I mars 1933 får NSDAP 17 rniljoner
röster. Det motsvarar CDU:s (kristdemokratiska unionens) och CSU:s (kristsociala unionens) sammanlagda röstetal1987.
En extrem valseger
Avgörande är inte, som ofta hävdas, att
Hitler i fria val aldrig fick absolut majoritet utan att han vid riksdagsvalen
1932-1933 kapade åt sig mer än dubbelt
så många mandat som det näst största
partiet, SPD. Vägen mot denna extrema
valseger har Falter noga följt. Han menar
att nationalsocialisternas valsegrar inte
borde kommit som en överraskning för
motståndarna. Regional- och kommunalvalen åren dessförinnan visar klara tendenser. I Mecklenburg-Schwerin stiger
röstsiffrorna för NSDAP mellan 1926
och 1929 från 1,7 procent till4,1 procent,
i Baden från 1,6 till 11,3 procent. I Sachsen tredubblas röstetalet från 1929 till
1930.
Mellan 1930 och 1932 ökar röstetalet
för NSDAP betydligt över genomsnittet i
norra och nordöstra Tyskland medan det
i södra och i västra delarna ligger under
—— . – – –
135
genomsnittet. De regionala skillnaderna
kvarstår vid valet 1933 då partiet t ex tar
81 procent av röstema i det ostpreussiska
Neidenburg men endast får 16,5 procent i
Untenfrankens Aschaffenburg. 1932 fö-
reträder de ”demokratiska partierna” inte
längre folkflertalet och den 5 mars 1933
väljer två tredjedelar av valmanskåren
icke-demokratiska partier som NSDAP,
DNVP (tysknationella folkpartiet) och
KPD (tyska kommunistpartiet). Detta om
intet annat visar Weimarrepublikens definitiva bankrutt.
Värt att notera är att medan NSDAP
totalt får knappa 30 procent av röstema
hämtar man hem 50-60 procent av röstema vid högskolor och universitet.
KPD:s tidskrift konstaterar att ”ungdomen gärna väljer antikapitalistiska och
antiparlamentariska partier”.
Vilka röstade på NSDAP?
Frågan blir: från vilka samhällsgrupper
rekryteras NSDAP-väljarna?
1930 kommer var tredje från de konservativa och liberala DDP (tyska demokratiska partiet) och DVP (tyska folkpartiet) och var tionde NSDAP-väljare hade
två år tidigare, 1928, röstat på SPD. Trenden fortsätter: 1932 är fortfarande var
tredje NSDAP-väljare en f d konservativ
eller liberal men nu är var sjunde nationalsocialist en f d socialdemokrat. Var
femte NSDAP-väljare är f d soffligare.
Falter tillbakavisar den belgiske socialisten Rendrik de Mans påstående (1932)
att kvinnor oftare än män föll för Hitlers
blå ögon. I protestantiska valkretsar entusiasmerades kvinnor i lika hög grad som
män men i katolskt dominerade valkretsar valde kvinnor mer sällan än män
136
extremistpartier till höger och vänster.
Det innebär att det katolska Zentrumpartiet bättre än andra borgerliga partier
tack vare kvinnorna lyckas hålla partiapparaten förhållandevis intakt.
Mellan 1925 och 1930 är 60 procent
av partimedlemmarna i NSDAP yngre än
30 år och under den längre perioden
1925-1933 är genomsnittsåldern 31 år.
Det är troligt att inget parti har yngre genomsnittsväljare än NSDAP.
Falter gör den intressanta iakttagelsen
att nationalsocialisternas positioner förskjuts från söder mot norr mellan 1928
och 1930 och vid maktövertagandet 1933
väljer drygt hälften av valmanskåren i
nordöstra Tyskland NSDAP medan endast en tredjedel av valmanskåren i landets västra delar väljer Hitler framför det
traditionellt borgerligt katolska Zentrum.
Större framgång bland protestanter
Med utgångspunkt från de sociala och
ekonomiska strukturerna i regioner och
kommuner visar det sig att NSDAP har
störst framgångar i jordbrukarområden
med små protestantiska församlingar medan Hitlerrörelsen upplever diasporans
ensamhet i katolska jordbrukarbygder.
Det konfessionellt splittr<rde Tyskland
ger klart utslag vad gäller anslutningen till
nationalsocialisterna. 1933 är 63 procent
av befolkningen protestantisk och en
tredjedel katolsk. Därtill kommer 0,8
procent judar och 4 procent som tillhör
diverse religösa sammanslutningar. Katolikerna dominerar i rikets västra och södra delar samt i Oberschlesien.
Under kulturkampen på 1880-talet har
Zentrumpartiet etablerats som ett ”politischer Aktionsausschuss” för den katolska
minoriteten. Under kejsartiden spelar
partiet ingen avgörande politisk roll, den
fasen inträder först efter 1918 då Weimarrepubliken kommer till. Det är nästintill
omöjligt för andra partier att därefter
göra sig gällande i katolska områden. Det
innebär att Zentrum och i Bayern föregångaren till dagen CSU, BVP, Bayerische
Volkspartei, arbetar i en del av Tyskland
som också under de svåraste åren har hyfsad politisk stabilitet. Vid de sista fria valen 1933lyckas man samla drygt 40 procent av de katolska väljarna. NSDAP
röstfiskar huvudsakligast bland katoliker
som lämnat kyrkan.
Mer framgångsrik är Hitler i det protestantiska Tyskland. Falters dokumentation vederlägger tidigare uppfattningar
om att NSDAP var lika expansivt inom
katolska som inom protestantiska regioner. Vid alla riksdagsvalen från 1928 finns
det ”ett klart positivt och ytterst starkt statistiskt bevisbart sammanhang mellan antalet evangeliska väljare och nationalsocialisternas valframgångar”, skriver Falter. I juli 1932 får NSDAP i de protestantiska områdena 41 procent av rösterna
medan man i de katolska områdena når
knappt 16 procent. Vid det ödesdigra
riksdagsvalet 1933 är motsvarande siffra
50 respektive 30 procent.
Stor andel arbetare
Tidigare analyser och kommentarer talar
entydigt om att arbetare sällan röstade på
NSDAP. Jurgen W Falters slutsats är en
annan och han börjar med att konstatera
att SPD ”förborgerligats” redan vid sekelskiftet och under 20- och 30-talen inte
längre är något egentligt ”vänsterparti”.
1933 tillhör 45 procent av valmanskå-
ren kategorin arbetare, 5 procent hör till
överklassen eller den övre medelklassen
och resterande 50 prcent betecknas som
medelklass.
Trots att arbetarna svarar för nästan
hälften av de röstberättigade medborgarna får de båda klassiska arbetarepartierna
SPD och KPD 1933 gemensamt endast
27 procent av rösterna. Minst en tredjedel
måste således antingen ha lagt sin röst för
NSDAP eller för något av de borgerliga
partierna – eller röstskolkat Hur många
valde NSDAP? Falter hävdar att redan i
juli 1932 väljer fler arbetare NSDAP än
SPD och KPD. 28 procent av nationalsocialisternas väljare 1932 är arbetare.
Falter visar att inkluderande pensionerade arbetare och valberättigade familjemedlemmar är vid valet i mars 1933
30-40 procent av NSDAP-väljarna arbetare. Av detta följer emellertid inte att
NSDAP är ett arbetareparti utan det parti
som Hitler, Goebbles och andra envist
hävdar, ett ”folkparti” med god anslutning
från samtliga sociala miljöer och klasser
och där den enda skillnaden ligger på det
konfessionella planet.
Detta innebär att medelklassen, inkluderande manschettproletärerna, inte är
genomsnittligt högt representerade bland
NSDAP-väljarna. Det motsatta gäller för
~änstemän inom statlig, regional och
kommunal förvaltning vilka är representerade till ett antal som betydligt överskrider genomsnittet. Detta överensstämmer
väl med den interna partistatistiken över
medlemmarnas sociala tillhörighet och
det är en naturlig följd av det stora antalet
sympatisörer vid högskolor och universitet.
Falter menar att starkare än ”något annat parti i Weimarrepubliken närmar sig
NSDAP genom anhängarnas sociala tillhörigheter idealet för ett mass- eller folk- 137
parti”, där människor som i andra sammanhang skiljs åt av traditionella skillnader, konfession, kultur, yrke, socialgrupp
osv, kan samsas.
Fram tilljuli 1932 stiger arbetslösheten
i Weimarrepubliken. Då och vid marsvalet 1933 stiger arbetslöshetssiffrorna och
ökar antalet NSDAP-väljare parallellt
men det innebär inte att det är de arbetslösa som lägger sin röst för NSDAP. Falter
finner det troligt att det är de arbetslösas
familjemedlemmar och av arbetslösheten
endast indirekt berörda f d arbetskamrater, som fruktar arbetslösheten och dras
till NSDAP som enförsäkring mot det onda. Som belägg finns en mängd statistiskt
material. I bl a Sachsen-Thiiringen och i
Berlins innerstad är arbetslösheten som
störst i riket, men just i dessa och liknande
områden är nationalsocialisternas valframgångar under genomsnittet, medan
KPD ligger betydligt över genomsnittet.
Generellt innebär detta att områden med
hög arbetslöshet ger NSDAP låga valsiffror. Däremot har NSDAP höga siffror i
områden där familjerna är högt skuldsatta genom lån till egnahem och småjordbruk. Falter menar att dessa väljares val
av NSDAP är en rationell reaktion mot
Weimarrepublikens ekonomiska misslyckanden.
För att till slut spekulera i vad som hänt
om allt inte varit som det var utan omvänt,
kan man konstatera att om det konfessionella förhållandet varit det motsatta, dvs
om det 1933 funnits fler katoliker än protestanter i Tyskland, hade Hitler aldrig
kommit till makten. statistiskt sett möter
nationalsocialismen redan under de tidiga
kampåren störst motstånd hos yrkesarbetande medelålders och äldre kvinnliga
katoliker.