Dagens frågor


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGENS FRÄGOR
Vänsterprassel
F
örst försvann k:et. Det var inte så
underligt. Att vara kommunist i en
tid när järnridån gått upp och avslöjat brödernas brutala illgärningar var
ingen vinnare. Bättre då att tillhöra en
diffus vänster: för ”solidaritet”, ”jämlikhet” och ”rättvisa”.
Men problemet är att verkligheten har
en obehaglig förmåga att komma ifatt en.
När den hett önskade nolltillväxten väl infann sig tedde den sig inte längre fullt så
åtråvärd. solidariteten är svår att förena
med arbetslöshet och sjunkande välfärd
– när krubban är tom bits hästarna. Och
fanflykten från ohållbara positioner inleddes.
Att vara vänster har därmed förvandlats till politikens Svarte Petter: den som
står längst till vänster har förlorat. Och nu
pågår en lustiger lek där vänsterpartister
hoppar bock över socialdemokraterna för
att slippa bli Svarte Petter.
I DN säger Eva Zetterberg (v) att hon
vill ”sänka skattema för småföretagen”
och kan ”tänka sig att behålla systemet
med skolpeng och bamomsorgspeng” (!).
”Vi lever i en marknadsekonomi också
med vänsterpartiet i regeringen” är Evas
slutsats av en tänkt framtid med ett decennium av vänsterpartistiskt styre i Sverige.
En annan prominent vänsterpartist,
partiledarkandidaten Annika Alinberg,
sa nyligen till Uppsala Nya Tidning att
”vänstern inte har något riktigt alternativ
att erbjuda”. Vänstern famlar i ett ideologiskt vakuum fortsatte hon och förkunnade att socialdemokratins sätt att driva
oppositionspolitik ”som om det var för 30
år sedan” inte är någon framkomlig väg.
Det är rätt komiskt. Sänkta skatter för
småföretag, privata alternativ i skolan och
barnomsorgen, marknadsekonomi, och
kritik mot socialdemokratin för att bedriva en föråldrad oppositionspolitik, är
plötsligt högsta politiska sanning hos
några av vänsterpartiets mer framträdande politiker. Det är inte utan att somliga
på den borgerliga kanten får passa sig så
att de inte blir omsprungna av Åhnberg et
consortes.
Och resultatet är att Ingvar Carlsson
sitter med Svarte Petter och den föga
avundsvärda uppgiften att förklara varför
svensk ekonomi och svenska folket skulle
må väl av höjda skatter, mer keynesiansk
konjunkturpolitik och en växande offentlig sektor. Livet är bra orättvist ibland.
En ohelig allians
D
e knappa resurserna inom vård
och omsorg för äldre har stämt
de kommunalt ansvariga till eftertanke. Man har efter förebilder från utlandet funnit det angeläget att satsa på ett
utökat frivilligarbete; äldre hjälper äldre.
Detta nyvaknade intresse står i bjärt kontrast mot det ointresse man visat den stora
grupp frivilligt arbetande som representeras av de många anhörigvårdama. Det är
alltför litet observerat att mellan 70 och
80 procent av all äldrevård står de anhöriga för, i första hand maka/make.
Svenska kommunförbundet har tillsammans med ett tiotal organisationer,
däribland SAF, gjort en framställan till
Socialdepartementet om ett bidrag på 38

miljoner kronor för den närmaste treårsperioden.
Bidraget är avsett att täcka en information till kommunerna om frivilligarbetets
betydelse och värde. Vidare avser denna
bidragsansökan uppbyggnaden av en regional och lokal förmedling av frivilliginsatser.
Att under ett decennium som präglas
av decentralisering och entrepenöranda
bygga ut Svenska Kommunförbundets organisation med hjälp av skattemedel strider mot dagens bärande principer.
Det finns på ”marknaden” pensionärsorganisationer, Röda Korset samt en rad
andra organisationer vällämpade att svara för att finna former för att kanalisera
utökade frivilliginsatser. Med all säkerhet
kan de åstadkomma bättre resultat än det
redan överbyråkratiska Kommunförbundet; därtill till betydligt lägre kostnad för
det allmänna.
Det förvånar att Svenska Arbetsgivareföreningen lånat sitt namn till detta mångmiljonprojekt med skattemedel.
Caudillons sista dagar?
E
n åsikt man kan höra från vissa
tankens män och kvinnor är att
ekonomin är en dålig mätare på
ett lands lycka.
Ett land om vilket åsikten ofta hörts är
Fidel Castros Kuba. Visst är Kuba ofritt
och bankruttmässigt. Men i gengäld har
gemenskapen där, entusiasmen och blotta
lyckan av att undgå kapitalismen, antyds
det, väl uppvägt en sådan brist.
87
För detta år förutspås dock Kuba sänka sin BNP med 80 %. Det sovjetiska stöd
som under 30 år kostat sovjetiska arbetare runt 100 miljarder dollar dras också
ned, när Kuba framöver ”bara” får världsmarknadspris för sitt socker.
Även krediterna stryps sannolikt. Kuba
är skyldigt f d Sovjet 25 miljarder dollar
och Väst 8 miljarder dollar. Frankrike och
Japan väntar förgäves på miljoner ton
socker, som betalats men inte levererats
av Kuba.
Man brukar skylla Kubas svårigheter
bl a på USAs handelsembargo och allmänt på omvärldens misstro. Men detta
är knappast svaret. Det är, att Fidel Castro i tron att det ryskajättestödet skulle vara för evigt slängt ut landets medel på en
enorm förtryckarapparat från parti till
säkerhetstjänst, ekonomiskt spionage och
arme. Bara landets utrikestjänst är ännu
lika stor som Frankrikes! De initiativrika
har därtill flytt landet.
I dag sänder Castro hundratals kubanska agenter runt till världens långivare för
att skaffa nya krediter och know how. En
bättre utväg vore förstås, att det nuvarande systemet bums avskaffades. Så som
just sker i merparten av det forna östblocket. Måhända är det trots ledarens
trotsighet en tidsfråga, ty i ”bästa fall” antas Castros pengar räcka i ca sex månader
till.
Den 64-årige Caudillon är visserligen
stingslig och hatar att förlora ansiktet.
Men en mänsklig katastrof lurar hans öregim. Mäter man hans maktepok ekonomiskt, blir facit uselt. En frivillig reträtt
från den karibiske härskaren kunde däremot rädda något av hans nötta anseende.
Skall han förvåna världen med att träda
tillbaka 1992?
88
Friedrich von Hayek
F
riedrich von Rayeks livsverk kommer, nu efter hans död, att gå till
historien som en av vår tids viktigaste samhällsvetenskapligaforskningsinsatser. Redan i dag nämns han med samma respekt som Adam Smith och John
Stuart Mill vid varje seriös diskussion om
liberalismen.
Aterupprättandet av den klassiska liberalismen löper som en röd tråd genom
Rayeks teoribildning. Själv erkände han
gärna sin egen skuld till liberaler som
David Hume, Adam Ferguson och Alexis
de Tocqueville. Huvuddragen hos Hayek
– individualismen; betonandet av lagar
och institutioners betydelse för friheten;
tanken att marknadspriser och konkurrens koordinerar individernas aktiviteter
så att den enskildes intressen sammanfaller med det allmännas bästa – är också
kärnpunkterna i den klassiska liberalismen.
Det kanske mest tilltalande draget hos
Hayek var hans motvilja mot förenklingar.
Kritiken av Hayek har oftast varit baserad
på en i det närmaste karikerad framställning. Men Hayek hävdade aldrig att människan är alltigenom god eller rationell.
Däremot menade han att marknadens raison d’etre är att den skapar incitament
som koordinerar individernas handlande,
trots deras begränsade förmåga att nå
kunskap om alla de omständigheter som
egentligen borde påverka deras val.
Hayek hävdade heller aldrig att marknaden löser alla problem på ett optimalt
sätt. Hans huvudtes har i stället varit att
politikers förmåga att centralstyra produktion av barnomsorg, bilar eller sjukvård tenderar att misslyckas. Centralstyrning ger upphov tilllägre tillfredsställelse
för konsumenterna, ineffektivitet och
sämre anpassningsförmåga till verklighetens omvandlingstryck, än vad som
skulle varit fallet styrningen förutan.
Rayeks menade att det moderna samhället är komplext och anonymt. Komplext därför att samhällsordningen är beroende av en oöverskådlig mångfald individer och omständigheter, och därför aldrig kan fångas i en enkel planritning. Anonymt därför att den enskilda individen
aldrig känner mer än en handfull av de
människor som formar hennes omgivning.
Rayeks analys av samhällets konstitution leder till slutsatsen, att uppfattningen
om att politikens viktigaste uppgift är att
se till att fördelningen av olika nyttigheter
är rättvis, bygger för det första på den felaktiga föreställningen att någon kan styra
processen. Ingen kan, ens i teorin, bestämma hur fördelningsmönstret i ett nå-
gorlunda fritt samhälle skall se ut.
För det andra kan enligt Hayek en fördelning som uppstår spontant – genom
olika individers frivilliga interaktion och
som ett resultat av deras olika prioriteringar- inte sägas vara rättvis eller orättvis. Moraliska omdömen kan endast tilllämpas på medvetna handlingar. Att tilllämpa ett begrepp som rättvisa på en så
komplex företeelse som ett samhälle bygger därför på ett logiskt felslut.
Det kanske tydligaste tecknet på
Rayeks centrala position i dagens samhällsdebatt är att han debatteras med
samma entusiasm i tidskrifter som Political Theory och Journal of Social Philosophy & Policy och i mer politiknära organ. Hans betydelse kan också utläsas i
marknadskrafternas återkomst på den
politiska agendan. I Sverige inte minst,
men framförallt i det Öst- och Centraleuropa där människorna genomskådat
gångna decenniers fatala misstag, och nu
vill bygga sina samhällen på frihetens
grundvalar.
Tala som folk
E
n ung moderat intervjuades i 1V
med anledning av att han tidigare
förordat viss legalisering av narkotika. Han svarade ungefår så här: ”Jag
är inte längre anhängare av en outrerad
libertarianism.” Reportern inföll givetvis:
”Tror Du att lyssnarna förstår vad Du sä-
ger nu?
Fördelen med att använda sig av detta
slags vokabulär är att man i koncentrerad
form kan uttrycka komplicerade sammanhang på ett exakt sätt. Nackdelarna är
89
att få begriper vad man säger och att man
uppfattas som snobbig. Nackdelarna vä-
ger förvisso över.
Gunnar Hedlund svarade en gång på
en knivig intervjufråga: ”Centern har alltid varit emot det som är fel.” En intellektuell moderat skulle aldrig sänka sig till
sådant nonsenstal. Men säkerligen tog
Hedlund hem många poäng med detta
svar. Det visar ju på en mänsklig omtanke.
Politik är krångligt, i stället för en massa
komplicerade resonemang och undanflykter detta ”enkla” lugnande budskap.
Att politiker som Mona Sahlin slår beror inte på vad de säger; det är ofta intellektuellt undermåligt, logiskt osammanhängande och ibland ren lögn. Det beror
på hurde säger det. I enkla ord så att folk
tror sig förstå och inte känner något behov av djupare analyser. Med (verklig eller spelad) känsla så att folk får ett intryck
att politikern ”bryr sig”.
Nog är väl det moderata budskapet så-
dant att det skulle vara värt att förklara
med enkla ord? Nog drivs väl moderata
politiker av idealitet och medkänsla?