Ledare; Ett gyllene decennium
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
———————–·:ItY.:.,:~-
• Säkerhetsgarantier, inklusive lämpliga militära arrangemang, måste ges till
alla fria och demokratiska nationer som
så önskar.
För närvarande är västerlandets, EG:s
och NATO:s politik närmast den motsatta: fasthållande vid gamla blockstrukturer, ekonomisk protektionism, i
praktikenvapenembargo motBaltikum,
nej till alla säkerhetsgarantier till stater i
det gamla östblocket.
Kanske kan det därfor tyckas att det
inte finns skäl att skynda på en integration i en sådan säkerhetspolitik – eller
snarare brist på sådan. Men läget är inte
sådant att problemen löses genom att
vänta och se. Sveriges säkerhetspolitik
tycks nu helt vara fokuserad på tidtabellen for inträde i EG. Debatten kring
innebörden av medlemskap präglas av
från nej-sidan obsoleta föreställningar
om isoleringens välsignelser, från jasidan sangviniska forsäkringar om en
problemfri framtid.
Det är dags att sätta EG-frågan i
relation till dagens europeiska verklighet. Problemen 6.r inte bagatelliseras.
Och de kan bara lösas genom säkerhetspolitisk samverkan i ett gränslöst Europa.
ETT GYLLENE DECENNIUM
S
ocialdemokratemaspartiordförande Ingvar Carlsson avslutade i år sitt forsta-maj-tal
med en av sina numera återkommande hyllningar till politiken och
facket. Vi ska inte tro, sa han, ”att
marknaden skall lösa problemen. Det
gör den inte. Det visar de räkningar vi
nu 6.r betala efter det nyliberala 80-talet
(vår kurs.)”.
Det är ett litet överraskande socialdemokratiskt betyg på ett decennium under vilket Ingvar Carlsson själv var statsminister i nära fyra år och socialdemokratin innehade regeringsmakten 70
procent av tiden. ”Nyliberalism” är ju
en politisk term och kan inte gärna syfta
på annat än den politik som fårdes under
decenniet i ftåga.
Logiskt skulle det betyda att Ingvar
SvENSK TIDSKRIFT 127
Carlsson anser att den socialdemokratiska politiken under 1980-talet var
”nyliberal”. Men politik harinte mycket
med aristotelisk logik att göra. Istället
finns det andra och rimligare förklaringar till varfor Ingvar Carlsson säger
som han gör, än att han underkänner sin
egen och socialdemokratins insatser.
Det pågår nämligen just nu en slags
historisk revisionism, där 1980-talet utpekas som det syndiga årtiondet. Syftet
tycks vara att utmåla det gångna decenniet som en ond tid där vi alla gjorde
saker som vi inte borde ha gjort och som
vi nu, med fjällen fallna från ögonen, tar
avstånd från.
Det fascinerande är att så många tycks
vilja stämma in i kören, från höger till
vänster. Kanske är det uttryck for något
mycket svenskt. Att i god kollektiv
samförståndsanda döma ut en tidsepok
som usel, och därmed på ett elegant sätt
eliminera det personliga ansvaret. Vi har
aldrig i Sverige varit mycket for att
utkräva individuellt ansvar for handlingar. Det är otrevligt och kräver konfrontation och konflikt-långt från kompromiss och konsensus.
”jag greps av kasinoekonomin” framhöll nyligen en moderat statssekreterare
som förklaring till sina optionsaffärer
under 1980-talet. Underförstått: ansvaret for affärerna var inte enbart hans,
utan kunde delvis skyllas på en anonym
och illvillig ”tidsanda” som lurade honom och många andra att bli klippare
och finansvalpar-mot sin vilja far man
formoda…
Ingvar Carlssons uttalande kan tolkas
i samma anda. – Visst, vi regerade, men
det onda, nyliberala 80-talet tvingade oss
socialdemokrater att avreglera kreditmarknaden.
Istället ska nu 90-talet tydligen bli
botgörarens årtionde. Ett decennium
klätt i säck och aska, och med späkelsens
gissel vinande om öronen på bankdirektörer och fallskärmshoppare.
Det låter inte särskilt muntert. Och
man frågar sig om den bild som nu
frammanas verkligen är sann. Var BOtalet ett decennium av moraliskt forfall
och sedernas fordärv? En usel tid i klass
med det ansvarslösa 20-talet? Döm själva.
1980-talet var det årtionde
• då Ronald Reagan och Margaret
Thatcher genom sitt ledarskap gav den
fria världen självfortroendet åter,
• då Berlinmuren fåll och det socialistiska systemets fruktansvärda konsekvenser uppenbarades for världen,
• då det åter blev legitimt att hylla
friheten och marknadsekonomin,
•då den amerikanska ekonominväxte
med 30 procent, ochjobb och välstånd
skapades motsvarande ett nytt Västtyskland,
• då den europeiska gemenskapen
fick nytt liv när grunden for den inre
marknaden, byggd på frihet över grän- 128 Sv EN sK TID sKRIFT
———————–·:lt].:.,:~-sema for människor, varor, tjänster och
kapital lades.
• då småforetagen i väst växte som
aldrig forr, och miljoner entreprenörer
fick större utrymme,
• dådet blev acceptabelt igen att driva
foretag och tjäna pengar,
• då människor blev allt med skeptiska till politikers formåga och möjligheter att lagstifta fram det goda livet,
• och då tilltron till människors egen
formåga att skapa en hygglig tillvaro
växte.
Uppräkningen kan göras längre. Men
slutsatsen är entydig. 80-talet var ett bra
decennium. Visst kräver frihet tillvänjning och kunskap. Det lär vi varje vår,
när vi vid forsta solen slänger vinterkläderna i garderoben och drar på oss en
forkylning. Samma sak gäller politiska
system, eller for den delen kapitalmarknaden.Erfarenheterna från de post-kommunistiska samhällena talar sitt tydliga
språk. Frihet kräver ansvar, och ansvar
uppstår inte omedelbart bara därfor att
regler och forbud hävs. Det tar tid. Men
det är inte något argument i sig mot
friheten som värde och mål.
Odd Engström brukar ibland göra
foljande liknelse apropå finanskrisen: På
den gamla tiden, fore avregleringen,
påminde en aktör på kreditmarknaden
om en bilforare som körde en gammal
folka med svag motor på ett flygfalt i
mitten aven enormlandningsbana.Ingen
annan trafik fanns i närheten, och han
fick inte köra fortare än 50 km/ tim. Var
tionde meter fanns det dessutom olika
varnings- och forbudsskyltar som det
stod kassakvoter, utlåningstak etc på.
Det är klart att under sådana omständighetertrodde folka-foraren att han
kunde ”köra bil” . Och när sedan
avregleringen ägde rum, dvs man satte
en V8 i bilen, tog bort alla skyltar och
släppte på trafiken, var det inte underligt
att han fick problem bakom ratten.
Kanske hade mycket kunnat undvikas om man läst sin historia. Men alla
inblandade har säkert lärt sig mycket av
det som hänt. För den som önskar finns
erfarenheterna från 80-talet där att användas i framtiden – misstag såväl som
framgångar.
Denliberala omvälvningen avSverige
har forrfarande långt kvar. Socialdemokratins regeringsinnehav mellan 1982
och 1991 hindrade Sverige från att fullt
ut delta i västvärldens frigörelse. Och på
flera viktiga områden fattades felaktiga
och forödande politiska beslut. Ändå
markerar 1980-talet på många sätt
startpunkten for en ny tid och ett nytt
klimat, därfrihet, marknadsekonomi och
fåretagande accepterats som grundläggande och gemensamma värden i det
goda samhället. Det kan vara värt att
minnas detta nu när allt fler forsöker
dölja det egna ansvaret genom att skylla
på en forment usel epok.
SVE N SK TI OS KRI FT 129
• Säkerhetsgarantier, inklusive lämpliga militära arrangemang, måste ges till
alla fria och demokratiska nationer som
så önskar.
För närvarande är västerlandets, EG:s
och NATO:s politik närmast den motsatta: fasthållande vid gamla blockstrukturer, ekonomisk protektionism, i
praktikenvapenembargo motBaltikum,
nej till alla säkerhetsgarantier till stater i
det gamla östblocket.
Kanske kan det därfor tyckas att det
inte finns skäl att skynda på en integration i en sådan säkerhetspolitik – eller
snarare brist på sådan. Men läget är inte
sådant att problemen löses genom att
vänta och se. Sveriges säkerhetspolitik
tycks nu helt vara fokuserad på tidtabellen for inträde i EG. Debatten kring
innebörden av medlemskap präglas av
från nej-sidan obsoleta föreställningar
om isoleringens välsignelser, från jasidan sangviniska forsäkringar om en
problemfri framtid.
Det är dags att sätta EG-frågan i
relation till dagens europeiska verklighet. Problemen 6.r inte bagatelliseras.
Och de kan bara lösas genom säkerhetspolitisk samverkan i ett gränslöst Europa.
ETT GYLLENE DECENNIUM
S
ocialdemokratemaspartiordförande Ingvar Carlsson avslutade i år sitt forsta-maj-tal
med en av sina numera återkommande hyllningar till politiken och
facket. Vi ska inte tro, sa han, ”att
marknaden skall lösa problemen. Det
gör den inte. Det visar de räkningar vi
nu 6.r betala efter det nyliberala 80-talet
(vår kurs.)”.
Det är ett litet överraskande socialdemokratiskt betyg på ett decennium under vilket Ingvar Carlsson själv var statsminister i nära fyra år och socialdemokratin innehade regeringsmakten 70
procent av tiden. ”Nyliberalism” är ju
en politisk term och kan inte gärna syfta
på annat än den politik som fårdes under
decenniet i ftåga.
Logiskt skulle det betyda att Ingvar
SvENSK TIDSKRIFT 127
Carlsson anser att den socialdemokratiska politiken under 1980-talet var
”nyliberal”. Men politik harinte mycket
med aristotelisk logik att göra. Istället
finns det andra och rimligare förklaringar till varfor Ingvar Carlsson säger
som han gör, än att han underkänner sin
egen och socialdemokratins insatser.
Det pågår nämligen just nu en slags
historisk revisionism, där 1980-talet utpekas som det syndiga årtiondet. Syftet
tycks vara att utmåla det gångna decenniet som en ond tid där vi alla gjorde
saker som vi inte borde ha gjort och som
vi nu, med fjällen fallna från ögonen, tar
avstånd från.
Det fascinerande är att så många tycks
vilja stämma in i kören, från höger till
vänster. Kanske är det uttryck for något
mycket svenskt. Att i god kollektiv
samförståndsanda döma ut en tidsepok
som usel, och därmed på ett elegant sätt
eliminera det personliga ansvaret. Vi har
aldrig i Sverige varit mycket for att
utkräva individuellt ansvar for handlingar. Det är otrevligt och kräver konfrontation och konflikt-långt från kompromiss och konsensus.
”jag greps av kasinoekonomin” framhöll nyligen en moderat statssekreterare
som förklaring till sina optionsaffärer
under 1980-talet. Underförstått: ansvaret for affärerna var inte enbart hans,
utan kunde delvis skyllas på en anonym
och illvillig ”tidsanda” som lurade honom och många andra att bli klippare
och finansvalpar-mot sin vilja far man
formoda…
Ingvar Carlssons uttalande kan tolkas
i samma anda. – Visst, vi regerade, men
det onda, nyliberala 80-talet tvingade oss
socialdemokrater att avreglera kreditmarknaden.
Istället ska nu 90-talet tydligen bli
botgörarens årtionde. Ett decennium
klätt i säck och aska, och med späkelsens
gissel vinande om öronen på bankdirektörer och fallskärmshoppare.
Det låter inte särskilt muntert. Och
man frågar sig om den bild som nu
frammanas verkligen är sann. Var BOtalet ett decennium av moraliskt forfall
och sedernas fordärv? En usel tid i klass
med det ansvarslösa 20-talet? Döm själva.
1980-talet var det årtionde
• då Ronald Reagan och Margaret
Thatcher genom sitt ledarskap gav den
fria världen självfortroendet åter,
• då Berlinmuren fåll och det socialistiska systemets fruktansvärda konsekvenser uppenbarades for världen,
• då det åter blev legitimt att hylla
friheten och marknadsekonomin,
•då den amerikanska ekonominväxte
med 30 procent, ochjobb och välstånd
skapades motsvarande ett nytt Västtyskland,
• då den europeiska gemenskapen
fick nytt liv när grunden for den inre
marknaden, byggd på frihet över grän- 128 Sv EN sK TID sKRIFT
———————–·:lt].:.,:~-sema for människor, varor, tjänster och
kapital lades.
• då småforetagen i väst växte som
aldrig forr, och miljoner entreprenörer
fick större utrymme,
• dådet blev acceptabelt igen att driva
foretag och tjäna pengar,
• då människor blev allt med skeptiska till politikers formåga och möjligheter att lagstifta fram det goda livet,
• och då tilltron till människors egen
formåga att skapa en hygglig tillvaro
växte.
Uppräkningen kan göras längre. Men
slutsatsen är entydig. 80-talet var ett bra
decennium. Visst kräver frihet tillvänjning och kunskap. Det lär vi varje vår,
när vi vid forsta solen slänger vinterkläderna i garderoben och drar på oss en
forkylning. Samma sak gäller politiska
system, eller for den delen kapitalmarknaden.Erfarenheterna från de post-kommunistiska samhällena talar sitt tydliga
språk. Frihet kräver ansvar, och ansvar
uppstår inte omedelbart bara därfor att
regler och forbud hävs. Det tar tid. Men
det är inte något argument i sig mot
friheten som värde och mål.
Odd Engström brukar ibland göra
foljande liknelse apropå finanskrisen: På
den gamla tiden, fore avregleringen,
påminde en aktör på kreditmarknaden
om en bilforare som körde en gammal
folka med svag motor på ett flygfalt i
mitten aven enormlandningsbana.Ingen
annan trafik fanns i närheten, och han
fick inte köra fortare än 50 km/ tim. Var
tionde meter fanns det dessutom olika
varnings- och forbudsskyltar som det
stod kassakvoter, utlåningstak etc på.
Det är klart att under sådana omständighetertrodde folka-foraren att han
kunde ”köra bil” . Och när sedan
avregleringen ägde rum, dvs man satte
en V8 i bilen, tog bort alla skyltar och
släppte på trafiken, var det inte underligt
att han fick problem bakom ratten.
Kanske hade mycket kunnat undvikas om man läst sin historia. Men alla
inblandade har säkert lärt sig mycket av
det som hänt. För den som önskar finns
erfarenheterna från 80-talet där att användas i framtiden – misstag såväl som
framgångar.
Denliberala omvälvningen avSverige
har forrfarande långt kvar. Socialdemokratins regeringsinnehav mellan 1982
och 1991 hindrade Sverige från att fullt
ut delta i västvärldens frigörelse. Och på
flera viktiga områden fattades felaktiga
och forödande politiska beslut. Ändå
markerar 1980-talet på många sätt
startpunkten for en ny tid och ett nytt
klimat, därfrihet, marknadsekonomi och
fåretagande accepterats som grundläggande och gemensamma värden i det
goda samhället. Det kan vara värt att
minnas detta nu när allt fler forsöker
dölja det egna ansvaret genom att skylla
på en forment usel epok.
SVE N SK TI OS KRI FT 129