Rolf Englund; Fakta och spekulation om finanskrisen
1993
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
UllERATUR
ROLF ENGLUND:
Fakta och spekulation om finanskrisen
D
et är nog många som håller med
om vad som sägs i moderaternas
programförslag ”Allsidighetens
samhälle” (s 63) om att ”en årslön på banken ger en handlingsfrihet och en beredskap, som i dag alltför ofta saknas”. I
krisens Sverige 1993, när det fria näringslivets symboliska flaggskepp skandinaviska f d Enskilda Banken kanske måste
förstatligas, tillfålligt givetvis, av Sveriges
enligt egen uppgift mest kompetenta regering, undrar väl de flesta av oss hur det
har kunnat bli så här.
Johan Lybeck: Finansiella kriser förr och
nu. SNS Förlag 1993
Den som vill sätta av några väl använda
timmar för att finna en viktig del av förklaringen kan med fördel ägna den tiden
åt boken Finansiella kriser förr och nu av
Johan Lybeck. Han är professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i
Göteborg och samtidigt VD för Finanskonsult AB, Stockholm. Det är en mycket
lärd bok som Johan Lybeck har producerat. Litteraturlistor och notförteckningar
är värdefulla och långa, en viktig sak som
alltför ofta saknas. Därigenom har den
som villlära sig ämnet verkligen chansen
och Lybeck torde ha goda möjligheter att
få boken antagen som kurs~tteratur vid
våra universitet och handelshögskolor.
Den svenska finanskrisen inleddes den
25 september 1990 då finansbolaget
Nyckeln inte kunde ”rulla” (ersätta) förfallande marknadsbevis, en 80-talets lå-
neform liknande bankcertifikat. Dessförinnan hade utlåningen (stocken, inte den
årliga nyutlåningen) under 1986-89 i det
närmaste fördubblats. Sedan 1970-talet
hade aktierna i Stockholm stigit mer än i
Tokyo. Enligt ett diagram i boken hämtat
från Enskilda Research hade fastighetspriserna i Sverige under åren 1980-1989
i runda tal fördubblats för småhus, sexdubblats för flerbostadshus och kanske
femtondubblats för kontorshus (för att
därefter halveras). Det finns likheter med
krisen på 20-talet där orsakerna enligt
Lybeck låg i ”en djup lågkonjunktur
1920-21, förstärkt av en kraftfullt åtstramande penningpolitik med mycket höga
realräntor”. Lybeck järnför den reala och
finansiella utvecklingen i Sverige och världen under 1920-, 30- och 1980-talen. Enligt honom skulle den svenska finanskrisen 1990-92 förklaras av ”en förändring i
attityder. För första gången på 20 år inser
företagarna att det är de själva som har
ansvaret för sina företags framtid och inte
statsmakterna”. Lybecks förord är daterat
den 20 september 1992, nästan på dagen
två månader före det att riksbanksfullmäktige gav upp och lät den svenska kronan flyta.
Han påpekar att, till följd av kreditförluster och behov av ökad lönsamhet för
att få upp kapitaltäckningen, bankernas
räntegap (mellan in- och utlåning) ökat
”från ibland nästan ingenting på 1970-
talet till f n 8 procentenheter”, ett faktum
som gör att de skötsamma låntagarna av
bristande konkurrens tvingas bära onö-
digt höga räntekostnader.
Der är inte utan förväntan man slår
upp kapitlet elva, med rubriken ”Slutsatser: Vad orsakade kriserna (förr och nu)?”
Olika förklaringar ges och förkämparna
för olika teorier indelas i ”hard-line monetarists, soft-line monetarists, soft-line
non-monetarism och hard-line non-monetarism”. Men föga överraskande ges
inga bestämda svar. Lybeck hänvisar till
Kindlebergers klassiska bok (Manias,
Panics, Crashes) och skriver att mänskligheten alltid tycks ha behov av spekulation,
alltifrån tulpaner på 1600-talet till Lotto
på 1900-talet. Spekulation hänger samman med förväntningar. Det är därför
fullt rationellt att fortsätta att köpa i en
marknad som (även av en själv) anses fundamentalt övervärderad, så länge man
väntar sig att det skall finnas one more
fool som skall köpa de aktier eller fastigheter som jag själv kommer att sälja,
innan marknaden rasar samman. Men
inte ens Hans Thulin klarade den saken.
Lybeck slutar sitt kapitel om vad som
orsakade kriserna med en nu allmän uppfattning, nämligen att ”slutsatsen torde
vara den att bankkriser är svårare att förutsäga än vad man i efterskott kan tycka”.
Att inte Johan Lybeck funnit De Vises
Sten skall inte läggas honom till last. Hans
bok är faktarik och uppslagsrik och är
nödvändig att läsa för alla som nu sätter
sig ner för att förstå vad som har hänt.
Kanske dock Johan Lybeck är lite för
optimistisk när han förringar riskerna för
en omfattande bankkris i Japan. Detta
eftersom ”Japan fortfarande är en kommando-ekonomi”. Myndigheterna skulle
tvinga fram stödköp av aktier och tvinga
goda banker (om sådana finns?) att överta
de svaga. Inte heller tror han att dagens
kris kan utvecklas till en 30-talskris. Han
hänvisar där till H P Minsky (författare till
”Can IT happen again?” och ”Longer
111
Waves in Financial Relations: Financial
Factors in More Severe Depressions”).
Men Minsky kan nog läsas på flera sätt
(liksom Keynes). Till det man odelat kan
instämma i är Johan Lybecks dedikation
”Till Erik Dahrnen, som lockade in mig i
nationalekonomin. Om bankerna hade
lyssnat mer till honom, hade denna bok .
inte behövt skrivas”.
Till det som bekymrar är det faktum att
människor, även bankdirektörer, riksbankschefer och politiker, kan ta miste.
Kriser händer inte med nödvändighet
utan beror på felaktiga beslut. Den här
gången kommer vi inte att göra samma
misstag som på 30-talet. Den här gången
kommer vi att göra andra misstag, som en
engelsk bankman lite uppgiven har suckat. Ett misstag som kan drabba Sveriges
ekonomi nu är att alla inblandade av naturliga skäl saknar erfarenhet av rörliga
växelkurser, finansiella kriser och en integrerad världsekonomi. Det kan bli så att
den svenska riksbanken och andra beslutsfattare av okunskap hanterar de nu
väldiga valutaströmmarna ut och in i Sverige (och finansieringen av budgetunderskottet på påstådda 200 miljarder kr) på
ett sådant sätt att åtstramningen blir hårdare än avsett.
Och vad händer när både Tyskland och
Japan följer USA och England och Sverige ner i recessionens stålbad?
ROLF ENGLUND:
Fakta och spekulation om finanskrisen
D
et är nog många som håller med
om vad som sägs i moderaternas
programförslag ”Allsidighetens
samhälle” (s 63) om att ”en årslön på banken ger en handlingsfrihet och en beredskap, som i dag alltför ofta saknas”. I
krisens Sverige 1993, när det fria näringslivets symboliska flaggskepp skandinaviska f d Enskilda Banken kanske måste
förstatligas, tillfålligt givetvis, av Sveriges
enligt egen uppgift mest kompetenta regering, undrar väl de flesta av oss hur det
har kunnat bli så här.
Johan Lybeck: Finansiella kriser förr och
nu. SNS Förlag 1993
Den som vill sätta av några väl använda
timmar för att finna en viktig del av förklaringen kan med fördel ägna den tiden
åt boken Finansiella kriser förr och nu av
Johan Lybeck. Han är professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i
Göteborg och samtidigt VD för Finanskonsult AB, Stockholm. Det är en mycket
lärd bok som Johan Lybeck har producerat. Litteraturlistor och notförteckningar
är värdefulla och långa, en viktig sak som
alltför ofta saknas. Därigenom har den
som villlära sig ämnet verkligen chansen
och Lybeck torde ha goda möjligheter att
få boken antagen som kurs~tteratur vid
våra universitet och handelshögskolor.
Den svenska finanskrisen inleddes den
25 september 1990 då finansbolaget
Nyckeln inte kunde ”rulla” (ersätta) förfallande marknadsbevis, en 80-talets lå-
neform liknande bankcertifikat. Dessförinnan hade utlåningen (stocken, inte den
årliga nyutlåningen) under 1986-89 i det
närmaste fördubblats. Sedan 1970-talet
hade aktierna i Stockholm stigit mer än i
Tokyo. Enligt ett diagram i boken hämtat
från Enskilda Research hade fastighetspriserna i Sverige under åren 1980-1989
i runda tal fördubblats för småhus, sexdubblats för flerbostadshus och kanske
femtondubblats för kontorshus (för att
därefter halveras). Det finns likheter med
krisen på 20-talet där orsakerna enligt
Lybeck låg i ”en djup lågkonjunktur
1920-21, förstärkt av en kraftfullt åtstramande penningpolitik med mycket höga
realräntor”. Lybeck järnför den reala och
finansiella utvecklingen i Sverige och världen under 1920-, 30- och 1980-talen. Enligt honom skulle den svenska finanskrisen 1990-92 förklaras av ”en förändring i
attityder. För första gången på 20 år inser
företagarna att det är de själva som har
ansvaret för sina företags framtid och inte
statsmakterna”. Lybecks förord är daterat
den 20 september 1992, nästan på dagen
två månader före det att riksbanksfullmäktige gav upp och lät den svenska kronan flyta.
Han påpekar att, till följd av kreditförluster och behov av ökad lönsamhet för
att få upp kapitaltäckningen, bankernas
räntegap (mellan in- och utlåning) ökat
”från ibland nästan ingenting på 1970-
talet till f n 8 procentenheter”, ett faktum
som gör att de skötsamma låntagarna av
bristande konkurrens tvingas bära onö-
digt höga räntekostnader.
Der är inte utan förväntan man slår
upp kapitlet elva, med rubriken ”Slutsatser: Vad orsakade kriserna (förr och nu)?”
Olika förklaringar ges och förkämparna
för olika teorier indelas i ”hard-line monetarists, soft-line monetarists, soft-line
non-monetarism och hard-line non-monetarism”. Men föga överraskande ges
inga bestämda svar. Lybeck hänvisar till
Kindlebergers klassiska bok (Manias,
Panics, Crashes) och skriver att mänskligheten alltid tycks ha behov av spekulation,
alltifrån tulpaner på 1600-talet till Lotto
på 1900-talet. Spekulation hänger samman med förväntningar. Det är därför
fullt rationellt att fortsätta att köpa i en
marknad som (även av en själv) anses fundamentalt övervärderad, så länge man
väntar sig att det skall finnas one more
fool som skall köpa de aktier eller fastigheter som jag själv kommer att sälja,
innan marknaden rasar samman. Men
inte ens Hans Thulin klarade den saken.
Lybeck slutar sitt kapitel om vad som
orsakade kriserna med en nu allmän uppfattning, nämligen att ”slutsatsen torde
vara den att bankkriser är svårare att förutsäga än vad man i efterskott kan tycka”.
Att inte Johan Lybeck funnit De Vises
Sten skall inte läggas honom till last. Hans
bok är faktarik och uppslagsrik och är
nödvändig att läsa för alla som nu sätter
sig ner för att förstå vad som har hänt.
Kanske dock Johan Lybeck är lite för
optimistisk när han förringar riskerna för
en omfattande bankkris i Japan. Detta
eftersom ”Japan fortfarande är en kommando-ekonomi”. Myndigheterna skulle
tvinga fram stödköp av aktier och tvinga
goda banker (om sådana finns?) att överta
de svaga. Inte heller tror han att dagens
kris kan utvecklas till en 30-talskris. Han
hänvisar där till H P Minsky (författare till
”Can IT happen again?” och ”Longer
111
Waves in Financial Relations: Financial
Factors in More Severe Depressions”).
Men Minsky kan nog läsas på flera sätt
(liksom Keynes). Till det man odelat kan
instämma i är Johan Lybecks dedikation
”Till Erik Dahrnen, som lockade in mig i
nationalekonomin. Om bankerna hade
lyssnat mer till honom, hade denna bok .
inte behövt skrivas”.
Till det som bekymrar är det faktum att
människor, även bankdirektörer, riksbankschefer och politiker, kan ta miste.
Kriser händer inte med nödvändighet
utan beror på felaktiga beslut. Den här
gången kommer vi inte att göra samma
misstag som på 30-talet. Den här gången
kommer vi att göra andra misstag, som en
engelsk bankman lite uppgiven har suckat. Ett misstag som kan drabba Sveriges
ekonomi nu är att alla inblandade av naturliga skäl saknar erfarenhet av rörliga
växelkurser, finansiella kriser och en integrerad världsekonomi. Det kan bli så att
den svenska riksbanken och andra beslutsfattare av okunskap hanterar de nu
väldiga valutaströmmarna ut och in i Sverige (och finansieringen av budgetunderskottet på påstådda 200 miljarder kr) på
ett sådant sätt att åtstramningen blir hårdare än avsett.
Och vad händer när både Tyskland och
Japan följer USA och England och Sverige ner i recessionens stålbad?