Thede Palm; Den berömda tapeten

–
tankar om allt från Dickens och Nietzsche
till Karin Boye och Vilhelm Ekelund i
essäboken Tankemöten (Bonnier Alba,
224 s). Om julklappsförfattaren framom
andra Olle Hedberg handlar Vilgot Sjö-
mans omtalade bok, Drömtydaren (N &
K, 547 s), även om den är upprepande
och bitvis mycket indiskret. Arets
nobelpristagare Derek Wallcott kanske
förtjänar läsning på engelska av det ännu
ej översatta verket Omeros, en västindisk
odysse till dunk på bensinfat (Farrar,
Straus & Giroux, 325 s).
Om ett likaså antikt tema i älskvärd
omdiktning handlar Orfeus’ lyra av kanadensaren Robertson Davies (W & W, 438
s), en fantastisk historia om hur en rik
mecenat stödjer nyskrivandet av musik
till en opera av E T A Hoffman. Marguerite Yourcenars minnen Vilken? EvigheTHEDEPALM:
Den berömda tapeten
D
et kan tyckas att vi hunnit uppleva
tillräckligt många krig i Europa
och att vi inte behöver minnas så-
dana som fördes för mer än 900 år sedan.
Men ett sådant, som pågick bara några
veckor och som avgjordes på en enda dag,
var av sådan världshistorisk betydelse, att
det åtminstone i England bevarats och
lever i minnet. I slutet av september år
1066 gick hertig Vilhelm av Normandieäven kallad Vilhelm Bastarden och senare
också Vilhelm Erövraren – med en flotta
till England och landsteg i närheten av
Hastings. Hur många soldater han förde
513
ten har Forum översatt (264 s). Alf Henriksson har i sitt personliga uppslagsverk
nu hunnit till bokstaven ”G”. Nästa blir
”H”, enligt utgivaren Wiken Förlag.
Att Herbert Tingstens memoarer kommit i nytryck, att Sverker Åström gett ut
Ögonblick, att Gunnar Sträng biograferats av Anders L Johansson och att Gardar Sahlbergs bok Berömda svenskar
från tolv sekler nu är tillgänglig kan man
också påminna om. Den som inte vill ta
del av den tunga materian Bankkrisen i
Per Afrells och Sven-Ivan Sundquists
form (DN Förlag, 72 s) kan med fördel
läsa Potenta pengar, en bok där personanalytikern Jan Peter Hallmark radikalt
nog tar C G Jung till hjälp för att söka förstå pengarnas roll i 1990-talets västekonomi (Akademeja, 128 s).
med sig är okänt, men hästar förekom
ombord på en del av fartygen. Några
veckor .senare mötte han Englands kung
Harald ”vid det gamla äppleträdet”, säger
en engelsk krönika. Där stod slaget, Harald stupade medan Vilhelm vann en fullständig seger. Så snart som möjligt lät han
kröna sig till Englands konung.
Mogens Rud: Bayeuxtapeten och slaget
vid Hastings 1066. Översättning Lena
Lundgren. Fackgranskning Jan Svanberg.
Tidens förlag 1992
514
Sedan dess har England aldrig blivit erövrat genom en invasion över havet.
Napoleon lär ha låtit undersöka möjligheterna, men Englands flotta var för
stark. Hitler lät flyget förbereda en landstigning, men svårigheterna visade sig
vara alltför stora och äventyret fick avskrivas.
Flera samtida krönikor har berättat om
slaget vid Hastings. De är i allmänhet utpräglat partiska. Men dessutom finns en
källskrift, unik i sitt slag och studerad av
många forskare. Det är den berömda
Bayeuxtapeten.
Mogens Rud är dansk. Han har ingående studerat problemen kring denna i sitt
slag enastående källskrift. Hans bok har
kommit ut i höst på danska men dessutom
på engelska, tyska och svenska. Boken är
vacker, välskriven och högst intressant.
Vad som kallas Bayeuxtapeten är inte
vad vi menar med en tapet. Det är en vävd
linneduk, 70 meter lång – den har varit
något längre, kanske ett par meter, men
den sista biten har förstörts i obekant
sammanhang- och ungefär en halv meter
bred. På denna linneduk har man broderat bilder av händelser före 1066 års krig,
därefter övergången med en flotta till
England, själva slaget och till sist Vilhelms seger och Haraids död. Till större
delen är denna långa bild försedd med
bårder ovanför och under själva ”historiedelen”. Dessa bårder kan vara svåra att
tolka, om de ens alla gånger avser att brodera historia. Huvuddelen är emellertid
begriplig och läsbar. Själva utförandet är
otroligt skickligt. Det räcker att nämna
framställningen av huvudpersonerna.
Man kan följa Vilhelm och Harald genom
deras ansikten och deras kläder. Hästama
är särskilt skickligt gjorda, vare sig de går i
skritt eller i galopp, allt detta broderat
med ullgarn. Det måste ha varit en
konstnär som ritat bilderna men utförandet är nog gjort av flera, även de konstnä-
rer.
I dessa bilder får man läsa kommentarer eller förklaringar på latin, vilka är
översatta och förklarade av Mogens Rud.
När man ser ”tapeten”, som har sitt
eget museum i Bayeux i Normandie blir
man imponerad och samtidigt glad över
att ett konstverk av så unikt slag har kunnat bevaras. Det ger givetvis inte någon
fotografisk framställning, men den är
märkvärdigt realistiskt. I en av bårderna
får man exempelvis se hur någon sliter ut
en stupad ryttare ur hans rustning. Av
andra detaljer är det värt att se Vilhelms
halvbror, biskop Odo. Som präst kunde
han inte visa upp sig med blanka vapen.
Han är i stället utrustad med en kraftig
träklubba.
Biskop Odo är av intresse därför att
enligt en gissning – mer kan man knappast säga – var han den som beställde den
långa väven.Han förekommer själv på flera ställen, också under striden.
Det är givet att ett slag från så avlägsen
tid men som likafullt fått en så originell
beskrivning har lockat militärhistoriker
till att försöka konstruera lösningar på
olika problem. Hur många soldater kom
över Kanalen till England? Hur många
fartyg behövde byggas? Hur kunde hästama transporteras? Det är ett faktum att
Vilhelm medförde ett rytteri och att han
var starkare än Harald i det avseendet.
Harald å sin sida borde normalt ha haft
övertag i fråga om fotfolk. Men han hade
nyss avvärjt ett anfall av den norske kung
Harald Hårdråde, som funnit tiden lämplig att angripa England, ett anfall som kos- –
–
tade honom själv livet men som samtidigt
otvivelaktigt försvagade Haraids av England styrkor. Med underlag av slagets utgång kan man gissa hur mycket som helst
och så har också skett. Det finns exempel
på hur man nästan i detalj beräknat styrkorna i slaget vid Hastings. I själva verket
vet man mycket litet. Man vet för övrigt
inte ens var ”det gamla äppleträdet” stod.
Mogens Rud är mycket försiktig när
det gäller slutsatser på svagt underlag,
MATSFÄLT:
På väg till Sarajevo
D
en kloke aktar sig noga för den 28
juni. Detta datum är nämligen en
katastrofernas dag i många folks
historia. Det var dagen för det serbiska
kungarikets undergång på Trastfältet i
strid mot turkarna 1389, vårt eget nederlag vid Poltava 1709 och inledningen till
Donaumonarkins svanesång sommaren
1914.
Frederic Morton: I elfte timmen – Wien
1913/1914. Bonnier Alba 1992
Detta ödesdigra datum är den axel kring
vilken Frederic Mortons utmärkta bok ”I
elfte timmen – Wien 1913/ 1914” vrider
sig.Boken inleds i januari 1913 och slutar
i och med att det stora kriget kommer
igång på allvar i augusti 1914.
Frederic Morton målar en fängslande
bild av hur människorna och ideerna levde sina liv i ett Wien som fortfarande utgjorde det självklara hjärtat i det uråldriga
habsburgväldet Ett liv där traditioner,
ceremonier och historien var lika viktiga
515
men man kan knappast undvika dem när
man ger ut boken på engelska. I gengäld
ger han förträffliga översikter av bakgrunden till kriget, vilket till stor del bestod i
släktstridigheter, som ibland gick ända till
ett eller annat mord.Rud skriver klart och
redigt om allt sådant. Hans kommentarer
till bilderna är förträffliga och bilderna
själva på 70 meter linneduk är utmärkt
återgivna.
som självklara inslag.Monarkin, dess fester och folkets karnevaler och baler gjorde Wien till en mycket speciell värld.
Morton tolkar stämningen delvis som
livsglädje, delvis som verklighetsflykt från
den fattigdom och de orättvisor som även
här var en del av vardagen för många.
Kejsarnas Wien var också platsen för
en sällan skådad explosion av konstnärlig,
vetenskaplig och politisk kreativitet.
Blandningen av folk och språk och de intensiva förbindelserna med andra länder
stimulerade denna utveckling. Författaren låter läsaren följa Adolf Hitlers,
Trotskijs, Stalins, Freuds och många andras äventyr i Wien under rikets sista tid.
Blandningen av personliga öden och redogörelser för den politiska och ekonomiska utvecklingen skapar ungefär samma levande stämning som Jolo i si’l bok
”1914” och Barbara Tuchman i ”Det stolta tornet” lyckades bygga upp. Det är en
intellektuell njutning att få följa med in i
denna värld som vi aldrig kan få tillbaka.
Ett viktigt inslag i boken är skildringen
516
av kontakterna med de andra hoven i
Europa. De flesta av Europas länder styrdes av något som närmast kan liknas vid
en kunglig familjeklubb. Alla var släkt
med alla och besökte varandra med jämna mellanrum. Den olycklige tyske ambassadören i London 1914, furst Karl
Max Lichnowsky, var t ex kusin till sina
ryska och österrikiska kolleger. Kejsarna i
Wien och S:t Petersburg fruktade båda
krig för de risker för revolution och omvälvningar som det skulle kunna medföra.
”I elfte timmen” är en utmärkt bok
även om utgångspunkten kan ifrågasättas.
Författarens tanke är att skildra Wien på
randen till katastrofen. Frågan är om
människorna någonsin levde sina liv i en
sådan stad? Monarkins undergång var
ingen given slutsats och nationalmonumentets tid – Frans Josef hade redan
regerat i 65 år 1914 – skulle ändå snart ta
slut, oavsett om kriget kommit eller ej.
Den omstridde engelske historikern A
J P Taylor, bl a Paul Johnsons lärare i
Oxford, är en av dem som haft svårt att
bedöma utvecklingens förutsägbarhet. I
första versionen av hans ”The Habsburg
Monarchy 1809-1918” (1941) betraktar
han sammanbrottet som ett tragiskt misstag. I den senare (Hamish Hamilton,
1948) anser han att dubbelmonarkins
upplösning var ofrånkomlig – inga federationsplaner hade kunnat hejda utvecklingen.
Visserligen hade Österrikes ställning
successivt försvagats. Fortfarande 1850
kunde kejsaren, med stöd av bl a Bayern,
efter strider i Hessen-Kasse) sätta Preussen på plats i fördraget i Olmiitz. Stora
områden i Italien förlorades 1859 och
1866, symboliskt viktigt eftersom banden
till det romerska kejsardömet försvagades, och efter kriget med Preussen var
Österrike inte längre den ledande tyskspråkiga makten. Den tilltagande diplomatiska isoleringen efter tvehågsenheten
under Krimkriget skapade kanske inte
fler fiender, men antalet allierade blev
starkt begränsat. Österrike hade inga alternativ till alliansen med det övermäktiga
Tyska Riket.
Någon apokalyptisk stämning infann
sig dock inte. Italienare, tyskar och polacker var inte obrottsligt lojala men behandlades väl av regering och kejsare.
Tjeckerna bråkade men hoppades på
självstyre inom monarkin. Stödet för
habsburgkejsarna bestod i stort fram till
1916/ 17. Katolikerna i Kroatien och
ukrainarna i Bukowina hörde till de mest
trofasta.
I första hand var det minoriteterna i det
betydligt mindre demokratiska Ungern
som hade anledning till missnöje. De
orättvisa vallagarna och magyariseringspolitiken skapade många bittra fiender.
Ungern var också ofta svårt att hantera
för kejsaren. En konsekvens av detta var
att Bosnien-Herzegovina styrdes av den
gemensamme finansministern, någon annan lösning hade det inte gått att bli överens om.
En av historiens ironier är att Frans
Ferdinand dödades snarare på grund av
än trots sina sympatier för serber och
kroater. Han var öppen för att eventuellt
skapa en sydslavisk tredje självstyrande
del av monarkin – en ide som avskyddes
av regeringen i Budapest och gjorde honom farlig för Svarta Handens serbiskstödda terrorister. Hade han fått leva
skulle kanske Donaumonarkin fått en
chans till och Östeuropa sparats mycket
lidande och skräck.