Nils Andrén; Ett nordiskt alternativ-statsförbund eller förbundsstat


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ciserade krav pä ekonomisk gottgörelse
som ofta aldrig ens behöver sättas i verket.
Dessutom har speciella aktörer med standardkontrakt – företagare – ytterligare
effektiviserat förhandlandet om
ansvarstagandet.
Att arbeta mot lön skulle Nagel knappast beteckna som ett utslag av den fria
viljans ansvarstagande. Däremot att arbeta trots att utkomsten redan är garanterad. (Är det t ex så vi sett på den svenska
sjukförsäkringen?) Det är nog ändå till
sist incitamentsstrukturen det kommer an
på. Att filosofin inte skulle ha upptäckt
detta, enligt Nagels framställning, förefaller egendomligt.
Moraliska föreställningar som är inlärda eller intuitiva kan uppenbarligen,
enligt Nagel, utgöra incitament för handlande. Han tar upp ett konkret exempel:
varför bör man inte stjäla någon annans
paraply när man skall ut i regnet? Svaret
är att man själv inte skulle vilja att andra
utsatte en för detta. I förlängningen av
NILS ANDREN:
47
denna Konfucius regel finns argumentet
att man själv har ett egenintresse av att
leva i ett samhälle där medborgarna undviker att skada varandra. Men Nagel tar
inte upp denna förlängning. I stället tror
han att han kan generalisera ömsesidigthetsregeln som motiv för moraliskt handlande på samma sätt som Kant gjorde på
sin tid: den som håller på att drunkna har
rätt att kräva att du offrar livet eftersom
du själv skulle kräva det i motsvarande
situation. Nagel kan lika litet som andra
moralister skilja avhållandet från egoism
från påfordrandet av altruism. Därför går
han också ned sig i ett träsk av resonemang om ”social rättvisa” i slutet av boken.
Thomas Nagels bok har en diffus anstrykning av kristet-socialistiska värderingar. Den bör läsas med ett starkt kritiskt sinnelag och kan då utgöra ett utmärkt incitament för utvecklandet av alternativa synsätt.
Ett nordiskt alternativ- statsförbund
eller förbundsstat?
tiker av den nuvarande europaolitiken, vars syfte är svenskt
edlemskap av EG, antyder ofta
alternativa handlingsvägar. Dessa tycks
vanligen leda i två, i och för sig icke oförenliga riktningar. Den ena bygger på en
argumentering som har rötter i den tidigare officiella, svenska inställningen till EG.
Europa är mer än EG och Sverige bör
hålla sig öppet inför det större Europa.
Det är en inställning som alltjämt präglat
också inlägg från officiella understödjare
av den nya europapolitiken. Öppenhet
mot det större Europa kan vara gemensamt för både EG-anhängare och EGmotståndare.
48
W Agrell, J Bengtson, P O Enquist m fl:
EG/EU – till vilket pris. LT förlag,
Stockholm 1992
Den andra argumenteringen är rent nordisk. Den utmålar ett fördjupat och breddat nordiskt samarbete som ett direkt alternativ till EG-politiken, och åberopar
darvid gärna det tidigare alleuropeiska argumentet. Flertalet nordister av detta slag
brister dock i konkretion, när det gäller
hur ett sådant samarbete skall utformas
och vad det skall omfatta.
Med den torka som råder på djärva
och förnyande nordiska utopier är en
konkret skiss till ett nordiskt statsförbund
av Jörgen Bengtson ett välgörande undantag. Det har den spännande rubriken
statsförbundet Norden – ett alternativ till
Europeiska unionen. Bengtson skriver i
en samling uppsatser med bidrag av tretton kända akademiska, litterära och politiska EG-kritiker och motståndare. Författarnamn som P O Engquist, Per Gahrton, Karl Erik Lagerlöf m fl antyder att
det är en talangfullt skriven bok. Den borde uppkalla EG-anhängarna till lika talangfullt skrivna dementier och motbevis.
Just nu tycks dock i den svenska EG-debatten motståndarna bestämma agendan.
Politiskt är det intressant att de aktiva politikerna kommer från centern, socialdemokratin, vänsterpartiet och, utanför
riksdagen, miljöpartiet. Också en övertygad europe nödgas medge att tåget till
Bryssel måste akta sig för frestande stickspår i andra riktningar.
Bengtsons bidrag handlar egentligen
lika mycket eller mer om varför EG är fel
än varför Norden är rätt. Det inleds med
en rad kategoriska påståenden om negativa verkningar av ett EG- (i praktiken även
ett EES-) medlemskap. De vore värda en
egen anmälan. Ett påpekande dock. Att
EG enligt Maastrichtfördraget skall bli en
förbundsstat av amerikansk modell innebär en grov förväxling mellan europeernas drömstat och den europeiska verkligheten.
Här skall vi dock koncentrera oss på
vad som sägs om ett nordiskt statsförbund. En utgångspunkt är att Danmarks
nej i folkomröstningen har gett ”Norden
en fantastisk möjlighet att ge det nordiska
samarbetet en andra start, som gick förlorad när planerna på Nordek föll våren
1970”. Det kan låta bestickande men är
öppet för flera invändningar. Just nu verkar det som om EG-kapitulationen i
Edinburgh inför de danska kraven har avsevärt minskat eller helt avlägsnat den
”fantastiska möjligheten”. Också EES-avtalet har skapat bindningar som försvårar
de nordiska visionernas förverkligande.
A andra sidan har Bengtson rätt då han
pekar på att Finland, vars försiktighet fällde Nordek-planen, nu har betydligt större
handlingsfrihet. Andra positiva förutsättningar anses ligga i de starka negativa
EG-opinionema i alla de nordiska länderna. Frigörelsen i Östeuropa har stärkt
argumenten för bredare europeiska samarbetsmöjligheter än de som erbjuds
inom EG-ramen.
Det nordiska statsförbundet skall inte
vara en förbundsstat eller federation, inte
– hemska tanke- en ”EG union inordisk
tappning”. Att medlemsstatema skall vara självständiga är dock egentligen snarare en väsentlig principiell likhet, inte en
skillnad i jämförelse med EGIEU. I den
nordiska skissen understryks dock självständigheten av en erkänd utträdesmöjlighet – vilket EG/ EU saknar, lika
mycket som utträdesförbud. Den begränsas av att beslutanderätten på vissa områ-
den skall förbehållas den gemensamma
(nordiska) nivån. Förslaget till nordiskt
statsförbund innehåller i själva verket viktiga federala drag som Maastricht-unionen saknar. Hit hör ”en noggrann uppräkning av vilka områden som är nationella respektive nordiska angelägenheter”. Det är med andra ord den i alla federala strukturer vitala kompetensfördelningen tydligare markerad än genom
Maastrichtprocessens luddigheter om
”subsidiaritet” eller ”närhet”. Ett tydligt
federalt drag är att ”statsförbundet” skall
ha en suverän statsbildnings centrala
institutioner, en grundlag, ett direktvalt
parlament, regering och domstol. Grundritningen till den formella strukturen pekar också mot att det Nordiska statsförbundet skall ha en obestridlig demokratisk legitimitet.
Bland de områden som anses särskilt
lämpliga för den gemensamma styrelsen
nämns främst de traditionella nordiska
samarbetsfrågorna kultur, utbildning,
forskning, kommunikationer och sociala
frågor. Till de traditionella frågorna hör
egentligen också det som författaren betecknar som en andra kategori gemensamma kvalitetsnormer, ”public service”
– organ av olika slag och infrastrukturena
och regionala investeringar. En gemensam valutapolitik eller gemensam valuta
anses ge uppenbara ekonomiska fördelar.
Miljöfrågorna finns också med i katalogen över gemensamma frågor.
49
Exempelsamlingen på gemensamma
beslutsfrågor visar stor återhållsamhet
och en rädsla för en alltför stark gemensam myndighet. Förslaget innehåller
också andra punkter som t v begränsar
dess federala karaktär. Kompetensfördelningen mellan stater (och regioner) å ena
sidan och de gemensamma beslutsorganen å den andra tänks tydligen endast till
en del vara preciserad i grundlagen. Skissen är något oklar: det verkar närmast
som om den nordiska kompetensen i öv- ·1
rigt skall bero på delegeringsbeslut i de
nordiska parlamenten. Många för dennationella suveräniteten avgörande, centrala
områden skall uppenbarligen reserveras
för medlemsstaterna. statsförbundets beslutskompetens omfattar inte utrikes-, sä-
kerhets- och försvarsfrågor. I dessa skall
Tinget tydligen utöva inflytande som ett
”ide- och diskussionsforum”.
Även om den ambitiösa skissen till det
nordiska statsförbundet inleds med en
deklarerad avsikt att undvika förbundsstaten konstaterar dess arkitekt dock att
det rör sig om en process som till slut kan
leda till både försvarsförbund och förbundsstat.
Det är i grunden samma osäkerheter
och samma möjligheter som utmärker
planerna för det framtida EG eller EU.
Också här rör det sig om em mycket oviss
dynamisk process, som sedan en tid verkar ha gått i stå. FörEG-kritikerna framstår osäkerheten när det gäller EG som
rent negativa. När det gäller deras egna
visioner framställs de snarare som positiva möjligheter.