Nils-Eric Sandberg; Efter syndafloden
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NILS-ERIC SANDBERG:
Efter syndafloden
Huvudproblemet i Sverige – utöver att organisationerna tagit
makten över politikerna – är att
den industriella basen är för liten. Attjust Sverige får så våldsamma underskott beror på de
offentliga utgifternas storlek –
de passerar nu lO-procentsgränsen som andel av BNP.
stutsatsen av vad som hänt
med svensk ekonomi i höst är
att Sverige måste göra om allt
radikalt.
Nils-Eric Sandberg är ledarskribent på Dagens Nyheter.
R
iksbanken lyckades inte försvara
kronans kurs mot ecun; Bengt
Dennis tvingades ge upp för ”spekulanterna”. Så kan man sammanfatta
reaktionerna på beslutet den 19 november att låta kronan flyta.
Men det är fel. Riksbanken använde
först räntevapnet maximalt genom att den
17 september höja räntan på dagslån till
bankerna till 500 procent. Efter den demonstrationen var räntevapnet förbrukat;
en ny chockhöjning vore bara en ny demonstration av total kris i ekonomin, med
ökad misstro mot kronan som följd.
Riksbanken bytte då strategi och lånade upp 120 miljarder i utländsk valuta i
det internationella banksystemet och fyllde på valutareserven. På sex dagar stödköpte riksbanken svenska värdepapper
för nästan 160 miljarder. När valutareserven var tömd fanns inget mer att göra.
Kronan fick flyta.
Palmes skattekälla
Orsakerna till kronans fallligger långt tillbaka. Svensk devalveringsarkeologi börjar med att Olof Palme 1974 trodde sig ha
funnit ”en ny skattekälla” i företagens
lönesumma. 1974-77 höjde riksdagen
löneskatterna med 138 procent.
Göran Norrman, ekonom på Industriförbundet, fann senare i en analys att
hälften av löneskatterna bars av företagen. Initialt var andelen troligen högre.
Även de starkaste företagen knäade
under kostnadsbördan. Vinsterna försvann, produktion och sysselsättning föll i
industrin. Under denna tid var Sverige
med i ormen, EG-ländernas valutasamarbete, och skulle därmed hålla fast växelkurs mot D-marken. Frågan är om politi- 450
kema då förstod vad fast växelkurs innebar. Olof Palme hade sannolikt ingen
aning om det.
Vi devalverar
De borgerliga regeringarna stod under intensivt tryck från oppositionen och facket
och varken ville eller kunde sänka lönekostnaderna. De devalverade i stället,
gång på gång. När socialdemokraterna
återkom 1982 startade de med en extrem
devalvering på 16 procent.
Alla, inom och utom landet, lärde sig
att en svensk regering alltiddevalverar sig
ur ekonomiska svårigheter. Det minnet
har suttit kvar. Bengt Dennis kunde höja
räntorna men inte eliminera marknadens
misstro mot svensk ekonomisk politik.
Industribasen krympte
Under sjuttiotalet minskade industrisektom medan stat och kommun anställde
allt fler. 1974-80 sjönk industrins andel
av totala sysselsättningen från 26 till 23
procent, medan den offentliga sektorns
andel steg från 25 till31 procent. Följden
blev att underskottet i bytesbalansen växte i takt med statsskulden till utlandet.
Det sakliga motivet för den ”offensiva”
devalveringen 1982 borde ha varit att
återställa balansen i ekonomin och låta industrin nyanställa så att den åter kunde
försörja landet.
Så blev det inte. De höjda skatteintäkter som följde på devalveringen omsattes
raskt i nya populära reformer. Den offentliga sektorn lade beslag på det mesta av
sysselsättningsökningen medan industrins andel sjönk ytterligare, från 23 procent 1980 till 20,6 procent 1987. Åttiotalets ekonomiska politik förvärrade och
permanentade grundproblemet i ekonomin: Att industribasen är för liten.
Bytesbalansen går enligt de flesta prognoser ungefår jämnt ihop nästa år, för
första gången på mycket länge. Men då
har importen av konsumtionsvaror och
insatsvaror fallit brant. Det är alltså endast under extrema förutsättningar som
Sverige undgår bytesbalansunderskott
Svensk devalveringsarkeologi börjar med att OlofPalme 1974 trodde
sighafunnit ”en nyslalttekälla”ifö-
retagens lönesumma.
Sedan 1990 har produktion och sysselsättning i industrin fallit med 20 procent,
vilket tyder på att devalveringsvinsterna
från 1981-82 snabbt förbrukades. Varken facket eller företagen tänkte på kostnadsökningarna; de räknade med att regeringen skulle rädda dem med en växelkursjustering, som vanligt, om allt gick
galet. Den förutbestämda absolutionen
eliminerade straffet och gjorde det riskfritt att synda.
Raset i industrin skapade givetvis devalveringsförväntningar inom och utom
landet.
Syndafloden
Åttiotalet var som tiden för syndafloden;
det gällde att ta vad man kunde, eftersom
konsekvenserna var ointressanta. Alla lå-
nade utomlands i en sanslös skala. Ränteskillnaden mellan Sverige och omvärlden – i sig en devalveringsreflex – lockade storföretagen att låna för att tjäna
pengar på räntearbitrage.
Fastighetsbolagen lånade, direkt eller
via bankerna, i tron att priserna skulle stiga utan gräns i höjden eller tiden. Staten
lånade, och kommunerna, och bostadsinstituten. Mycket av pengarna gick till
”investeringar” som inte ger löpande avkastning nog för räntebetalningarna.
Följden blev snabbt en utlandsskuld på
netto bortåt 700 miljarder kr. För en liten
valuta utan eget ankare är detta en riskaSedan 1990 harproduktion och sysselsättning i industrin fallit med
20 % vilket tyder på att devalveringsvinstema från 1981-82 snabbt
förbrukades.
bel börda som gör fast växelkurs mycket
svår. Minsta rykte om osäkerhet i ekonomin kan utlösa massflykt från svenska
värdepapper, långt utöver vad riksbanken
kan hejda.
Budgetunderskottet steg våldsamt; senaste prognosen (när detta skrives 23 november) säger 195 miljarder kr 1993.Enligt den konventionella förklaringen är
detta en naturlig följd av arbetslösheten;
den reducerar statsinkomsterna och ökar
utgifterna.
Förklaringen till att just Sverige får så
våldsamma underskott ligger i de offentliga utgifternas storlek – de passerar nu
70-procentsgränsen som andel av BNP.
När utlandet efterfrågar mindre svenska
varor och aktiviteten i ekonomin går ned
får nästan alla, individer och företag,
minskade inkomster. Hög skatte- och utgiftskvot innebär att huvuddelen av denna
anpassning ligger i de offentliga budgetarna. När staten drar in två tredjedelar av
alla inkomster, och sedan delar ut på olika
451
poster, kommer alla att kritisera politikerna för att inkomsten går ned i en lågkonjunktur. Och politikerna försöker komma
undan kritiken genom att låna och dela ut.
Men: Summan av industriraset, budgetunderskottet och krisen i banksystemet – utöver devalveringsmisstron –
räckte för att utlösa en flykt från placenngar i svenska värdepapper. En valutas
värde bestäms ju i sista hand av den bakomliggande produktionsapparaten.
Detta är, kortfattat, bakgrunden till att
försvaret av den fasta växelkursen misslyckades.
Krispaketen
Fram till den 20 september fick riksbanken och penningpolitiken försvara växelkursen, medan finanspolitiken via ökade
utgifter och underskott undergrävde försvaret. Sedan enades regeringen och socialdemokraterna två gånger om att något
lite försöka få utgiftsflödet under kontroll.
De presenterade två ”krispaket” och fick
för detta mycket beröm i alla tidningar:Så
otroligt; regering och opposition kan samverka om att rädda landet! Vilket oanat
prov på osjälviskhet! Vem kunde trott
dem om detta?
Från en annan synpunkt var der ett politiskt svaghetstecken: Först när landet
tycktes gå mot katastrof kunde partierna
enas om en liten, liten nedskärning av en
offentlig konsumtion som ligger högt över
vad produktionsbasen orkar med.
När växelkursen behövde försvaras
med något lite mer räckte inte socialdemokratins samhällsansvar. Två små gånger – inte en tredje. Ingvar Carlsson förklarade i förväg att partiet omöjligen kunjde vara med om ett tredje krispaket. SamIl
’
452
hällsintresset kan vara viktigt, men partiets intresse väger alltid tyngre.
Vilka utländska långivare kan efter
denna demonstration lita ett ögonblick på
en svensk regering?
Kronan flyter
Nu (i skrivandes stund) flyter kronan.
Ekonomisk teori säger att flytande kurser
är det bästa: Växelkurserna fungerar som
stötdämpare och absorberar skillnader i
produktivitet och kostnader mellan olika
länder.
Men i praktiken kan en liten nations
valuta inte flyta. Den utgör en liten del av
den internationella kapitalmarknadens
penningmängd, och om råvarupriser och
andra valutakurser svänger kan följden
bli våldsamma kast i kurser och räntor för
den lilla valutan. Alltså bör Sverige koppla kronan till ett ankare. Det kan vara
ecun, om den återupprättas som valutaenhet; eller D-marken; eller på nytt en
handelsvägd valutakorg.
Vi behöver normer
Erfarenheterna från det vilda sjuttiotalet
och det glada åttiotalet talar för att ekonomin – dvs alla i ekonomin – behöver en
norm som disciplinerar det ekonomiska
beteendet. Fack och företag ska inte kunna låta kostnaderna stiga obegränsat och
ostraffat, bankerna ska inte kunna låna ut
hur mycket som helst.
Två normer är tänkbara.
l. Riksbanken sätter ett mål för prisstabiliteten, t ex 2 procents inflation. Eftersom växelkursen flyter kan riksbanken
med räntan och kontroll över penningmängden hålla inflationstakten stadigt på
högst 2 procent per år. Nackdelen är att
det tar lite tid innan normen genomsyrar
ekonomin. Vidare är inflationsbegreppet
oklart: Relativpriserna måste alltid få variera som styrsignal för resursanvändningen; penningpolitiken måste ge rum
för dessa relativprisförändringar.
2.Växelkursen måste bindas så att fack
och företag vet att ingen kursjustering kan
rädda dem undan följderna av för höga
kostnadsökningar.
Regering och riksdag valde växelkursnormen, men förde inte den ekonomiska
Samhällsintresset kan vara viktigt
för Ingvar Carlsson men partiets
intresse väger alltid tyngre.
politik som normen förutsatte. Sverige
fick inte den association iEMS som skulle
ha låst växelkursen och därmed gjort normen tvingande för riksdagen. Tyvärr.
1979, när EMS bildades,fick vi erbjudande att gå med som associerad. Regeringen
Ullsten tackade nej. Det var ett gruvligt
misstag, bland många.
Vad händer nu?
Två alternativ är tänkbara.
Det första: Facket driver igenom kompensation för kronfallets prisökningar
och blockerar alla försök att reducera de
offentliga utgifterna. Centern kan gå på
fackets linje och omöjliggöra varje vettig
strategi från regeringen. Följden blir troligen att kronan faller än mer. Räntorna stiger till den nivå som låter svenska företag
utnyttja den internationella kapitalmarknaden. Den kan bli hög.
Det andra: Politikerna tar kommandot,
sänker skattetrycket på industrin och
minskar förmånerna i socialförsäkringarna så att industrin avlastas något av missbruket.
Det andra alternativet är det önskvärda, och nödvändiga – men inte på långt
när det tillräckliga. Här en kort sammanfattning av det som är nödvändigt för att
bli tillräckligt:
Industrin måste expandera. Därmed måste den få gå före i lönebildningen. Alltså måste politikerna införa lönestopp för den offentliga
sektorn.
Huvudproblemet i Sverige- utöver att
organisationerna tagit makten över politikerna – är att den industriella basen är
för liten. storföretagen flyttar ut, till en del
för att de måste ligga nära marknaderna.
Komponenttillverkarna måste följa efter.
En stor del av svensk industri kan emigrera.
453
Slutsatsen blir att Sverige måste radikalt göra om allt. Industrin måste expandera. Därmed måste den få gå före i lönebildningen. Alltså måste politikerna införa lönestopp för den offentliga sektorn,
eller cash limits, för flera år framåt.
Det ekonomiska klimatet i Sverige
måste mer än väl kompensera för avståndet till marknaderna på kontinenten. Industrin måste få sänkta skatter och/eller
höjd produktivitet. Socialförsäkringarna
måste få en ordentlig självrisk via karensdagar, kanske 5-10, avtrappade mot anställningstiden.
Nyföretagandet måste få rimliga villkor. Skatten på avkastningen från ett handelsbolag är nu ca 65 procent, mot 30
procent på en riskfri obligationsportfölj.
Den sorgliga men nyktra slutsatsen är
att Sverige inte längre kan devalvera sig
till välfärd. Välfård får vi bara genom arbete. En titt bakåt i Sveriges historia visar
att vi har lyckats tidigare bara genom
arbete – inte andras, utan eget.
Efter syndafloden
Huvudproblemet i Sverige – utöver att organisationerna tagit
makten över politikerna – är att
den industriella basen är för liten. Attjust Sverige får så våldsamma underskott beror på de
offentliga utgifternas storlek –
de passerar nu lO-procentsgränsen som andel av BNP.
stutsatsen av vad som hänt
med svensk ekonomi i höst är
att Sverige måste göra om allt
radikalt.
Nils-Eric Sandberg är ledarskribent på Dagens Nyheter.
R
iksbanken lyckades inte försvara
kronans kurs mot ecun; Bengt
Dennis tvingades ge upp för ”spekulanterna”. Så kan man sammanfatta
reaktionerna på beslutet den 19 november att låta kronan flyta.
Men det är fel. Riksbanken använde
först räntevapnet maximalt genom att den
17 september höja räntan på dagslån till
bankerna till 500 procent. Efter den demonstrationen var räntevapnet förbrukat;
en ny chockhöjning vore bara en ny demonstration av total kris i ekonomin, med
ökad misstro mot kronan som följd.
Riksbanken bytte då strategi och lånade upp 120 miljarder i utländsk valuta i
det internationella banksystemet och fyllde på valutareserven. På sex dagar stödköpte riksbanken svenska värdepapper
för nästan 160 miljarder. När valutareserven var tömd fanns inget mer att göra.
Kronan fick flyta.
Palmes skattekälla
Orsakerna till kronans fallligger långt tillbaka. Svensk devalveringsarkeologi börjar med att Olof Palme 1974 trodde sig ha
funnit ”en ny skattekälla” i företagens
lönesumma. 1974-77 höjde riksdagen
löneskatterna med 138 procent.
Göran Norrman, ekonom på Industriförbundet, fann senare i en analys att
hälften av löneskatterna bars av företagen. Initialt var andelen troligen högre.
Även de starkaste företagen knäade
under kostnadsbördan. Vinsterna försvann, produktion och sysselsättning föll i
industrin. Under denna tid var Sverige
med i ormen, EG-ländernas valutasamarbete, och skulle därmed hålla fast växelkurs mot D-marken. Frågan är om politi- 450
kema då förstod vad fast växelkurs innebar. Olof Palme hade sannolikt ingen
aning om det.
Vi devalverar
De borgerliga regeringarna stod under intensivt tryck från oppositionen och facket
och varken ville eller kunde sänka lönekostnaderna. De devalverade i stället,
gång på gång. När socialdemokraterna
återkom 1982 startade de med en extrem
devalvering på 16 procent.
Alla, inom och utom landet, lärde sig
att en svensk regering alltiddevalverar sig
ur ekonomiska svårigheter. Det minnet
har suttit kvar. Bengt Dennis kunde höja
räntorna men inte eliminera marknadens
misstro mot svensk ekonomisk politik.
Industribasen krympte
Under sjuttiotalet minskade industrisektom medan stat och kommun anställde
allt fler. 1974-80 sjönk industrins andel
av totala sysselsättningen från 26 till 23
procent, medan den offentliga sektorns
andel steg från 25 till31 procent. Följden
blev att underskottet i bytesbalansen växte i takt med statsskulden till utlandet.
Det sakliga motivet för den ”offensiva”
devalveringen 1982 borde ha varit att
återställa balansen i ekonomin och låta industrin nyanställa så att den åter kunde
försörja landet.
Så blev det inte. De höjda skatteintäkter som följde på devalveringen omsattes
raskt i nya populära reformer. Den offentliga sektorn lade beslag på det mesta av
sysselsättningsökningen medan industrins andel sjönk ytterligare, från 23 procent 1980 till 20,6 procent 1987. Åttiotalets ekonomiska politik förvärrade och
permanentade grundproblemet i ekonomin: Att industribasen är för liten.
Bytesbalansen går enligt de flesta prognoser ungefår jämnt ihop nästa år, för
första gången på mycket länge. Men då
har importen av konsumtionsvaror och
insatsvaror fallit brant. Det är alltså endast under extrema förutsättningar som
Sverige undgår bytesbalansunderskott
Svensk devalveringsarkeologi börjar med att OlofPalme 1974 trodde
sighafunnit ”en nyslalttekälla”ifö-
retagens lönesumma.
Sedan 1990 har produktion och sysselsättning i industrin fallit med 20 procent,
vilket tyder på att devalveringsvinsterna
från 1981-82 snabbt förbrukades. Varken facket eller företagen tänkte på kostnadsökningarna; de räknade med att regeringen skulle rädda dem med en växelkursjustering, som vanligt, om allt gick
galet. Den förutbestämda absolutionen
eliminerade straffet och gjorde det riskfritt att synda.
Raset i industrin skapade givetvis devalveringsförväntningar inom och utom
landet.
Syndafloden
Åttiotalet var som tiden för syndafloden;
det gällde att ta vad man kunde, eftersom
konsekvenserna var ointressanta. Alla lå-
nade utomlands i en sanslös skala. Ränteskillnaden mellan Sverige och omvärlden – i sig en devalveringsreflex – lockade storföretagen att låna för att tjäna
pengar på räntearbitrage.
Fastighetsbolagen lånade, direkt eller
via bankerna, i tron att priserna skulle stiga utan gräns i höjden eller tiden. Staten
lånade, och kommunerna, och bostadsinstituten. Mycket av pengarna gick till
”investeringar” som inte ger löpande avkastning nog för räntebetalningarna.
Följden blev snabbt en utlandsskuld på
netto bortåt 700 miljarder kr. För en liten
valuta utan eget ankare är detta en riskaSedan 1990 harproduktion och sysselsättning i industrin fallit med
20 % vilket tyder på att devalveringsvinstema från 1981-82 snabbt
förbrukades.
bel börda som gör fast växelkurs mycket
svår. Minsta rykte om osäkerhet i ekonomin kan utlösa massflykt från svenska
värdepapper, långt utöver vad riksbanken
kan hejda.
Budgetunderskottet steg våldsamt; senaste prognosen (när detta skrives 23 november) säger 195 miljarder kr 1993.Enligt den konventionella förklaringen är
detta en naturlig följd av arbetslösheten;
den reducerar statsinkomsterna och ökar
utgifterna.
Förklaringen till att just Sverige får så
våldsamma underskott ligger i de offentliga utgifternas storlek – de passerar nu
70-procentsgränsen som andel av BNP.
När utlandet efterfrågar mindre svenska
varor och aktiviteten i ekonomin går ned
får nästan alla, individer och företag,
minskade inkomster. Hög skatte- och utgiftskvot innebär att huvuddelen av denna
anpassning ligger i de offentliga budgetarna. När staten drar in två tredjedelar av
alla inkomster, och sedan delar ut på olika
451
poster, kommer alla att kritisera politikerna för att inkomsten går ned i en lågkonjunktur. Och politikerna försöker komma
undan kritiken genom att låna och dela ut.
Men: Summan av industriraset, budgetunderskottet och krisen i banksystemet – utöver devalveringsmisstron –
räckte för att utlösa en flykt från placenngar i svenska värdepapper. En valutas
värde bestäms ju i sista hand av den bakomliggande produktionsapparaten.
Detta är, kortfattat, bakgrunden till att
försvaret av den fasta växelkursen misslyckades.
Krispaketen
Fram till den 20 september fick riksbanken och penningpolitiken försvara växelkursen, medan finanspolitiken via ökade
utgifter och underskott undergrävde försvaret. Sedan enades regeringen och socialdemokraterna två gånger om att något
lite försöka få utgiftsflödet under kontroll.
De presenterade två ”krispaket” och fick
för detta mycket beröm i alla tidningar:Så
otroligt; regering och opposition kan samverka om att rädda landet! Vilket oanat
prov på osjälviskhet! Vem kunde trott
dem om detta?
Från en annan synpunkt var der ett politiskt svaghetstecken: Först när landet
tycktes gå mot katastrof kunde partierna
enas om en liten, liten nedskärning av en
offentlig konsumtion som ligger högt över
vad produktionsbasen orkar med.
När växelkursen behövde försvaras
med något lite mer räckte inte socialdemokratins samhällsansvar. Två små gånger – inte en tredje. Ingvar Carlsson förklarade i förväg att partiet omöjligen kunjde vara med om ett tredje krispaket. SamIl
’
452
hällsintresset kan vara viktigt, men partiets intresse väger alltid tyngre.
Vilka utländska långivare kan efter
denna demonstration lita ett ögonblick på
en svensk regering?
Kronan flyter
Nu (i skrivandes stund) flyter kronan.
Ekonomisk teori säger att flytande kurser
är det bästa: Växelkurserna fungerar som
stötdämpare och absorberar skillnader i
produktivitet och kostnader mellan olika
länder.
Men i praktiken kan en liten nations
valuta inte flyta. Den utgör en liten del av
den internationella kapitalmarknadens
penningmängd, och om råvarupriser och
andra valutakurser svänger kan följden
bli våldsamma kast i kurser och räntor för
den lilla valutan. Alltså bör Sverige koppla kronan till ett ankare. Det kan vara
ecun, om den återupprättas som valutaenhet; eller D-marken; eller på nytt en
handelsvägd valutakorg.
Vi behöver normer
Erfarenheterna från det vilda sjuttiotalet
och det glada åttiotalet talar för att ekonomin – dvs alla i ekonomin – behöver en
norm som disciplinerar det ekonomiska
beteendet. Fack och företag ska inte kunna låta kostnaderna stiga obegränsat och
ostraffat, bankerna ska inte kunna låna ut
hur mycket som helst.
Två normer är tänkbara.
l. Riksbanken sätter ett mål för prisstabiliteten, t ex 2 procents inflation. Eftersom växelkursen flyter kan riksbanken
med räntan och kontroll över penningmängden hålla inflationstakten stadigt på
högst 2 procent per år. Nackdelen är att
det tar lite tid innan normen genomsyrar
ekonomin. Vidare är inflationsbegreppet
oklart: Relativpriserna måste alltid få variera som styrsignal för resursanvändningen; penningpolitiken måste ge rum
för dessa relativprisförändringar.
2.Växelkursen måste bindas så att fack
och företag vet att ingen kursjustering kan
rädda dem undan följderna av för höga
kostnadsökningar.
Regering och riksdag valde växelkursnormen, men förde inte den ekonomiska
Samhällsintresset kan vara viktigt
för Ingvar Carlsson men partiets
intresse väger alltid tyngre.
politik som normen förutsatte. Sverige
fick inte den association iEMS som skulle
ha låst växelkursen och därmed gjort normen tvingande för riksdagen. Tyvärr.
1979, när EMS bildades,fick vi erbjudande att gå med som associerad. Regeringen
Ullsten tackade nej. Det var ett gruvligt
misstag, bland många.
Vad händer nu?
Två alternativ är tänkbara.
Det första: Facket driver igenom kompensation för kronfallets prisökningar
och blockerar alla försök att reducera de
offentliga utgifterna. Centern kan gå på
fackets linje och omöjliggöra varje vettig
strategi från regeringen. Följden blir troligen att kronan faller än mer. Räntorna stiger till den nivå som låter svenska företag
utnyttja den internationella kapitalmarknaden. Den kan bli hög.
Det andra: Politikerna tar kommandot,
sänker skattetrycket på industrin och
minskar förmånerna i socialförsäkringarna så att industrin avlastas något av missbruket.
Det andra alternativet är det önskvärda, och nödvändiga – men inte på långt
när det tillräckliga. Här en kort sammanfattning av det som är nödvändigt för att
bli tillräckligt:
Industrin måste expandera. Därmed måste den få gå före i lönebildningen. Alltså måste politikerna införa lönestopp för den offentliga
sektorn.
Huvudproblemet i Sverige- utöver att
organisationerna tagit makten över politikerna – är att den industriella basen är
för liten. storföretagen flyttar ut, till en del
för att de måste ligga nära marknaderna.
Komponenttillverkarna måste följa efter.
En stor del av svensk industri kan emigrera.
453
Slutsatsen blir att Sverige måste radikalt göra om allt. Industrin måste expandera. Därmed måste den få gå före i lönebildningen. Alltså måste politikerna införa lönestopp för den offentliga sektorn,
eller cash limits, för flera år framåt.
Det ekonomiska klimatet i Sverige
måste mer än väl kompensera för avståndet till marknaderna på kontinenten. Industrin måste få sänkta skatter och/eller
höjd produktivitet. Socialförsäkringarna
måste få en ordentlig självrisk via karensdagar, kanske 5-10, avtrappade mot anställningstiden.
Nyföretagandet måste få rimliga villkor. Skatten på avkastningen från ett handelsbolag är nu ca 65 procent, mot 30
procent på en riskfri obligationsportfölj.
Den sorgliga men nyktra slutsatsen är
att Sverige inte längre kan devalvera sig
till välfärd. Välfård får vi bara genom arbete. En titt bakåt i Sveriges historia visar
att vi har lyckats tidigare bara genom
arbete – inte andras, utan eget.