Anne Sörensen-Rhenman; Från seger till bitter besvikelse


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

FRÅN SEGER TILL BITTER
BESVIKELSE
ANNE SÖRENSEN-RHENMAN
Hösten 1991 intri!ffade det då nästan ofattbara. Efter enfullständigt kaotisk valrörelse, med
en begränsad budget och en minimal organisation, lyckades Ny demokrati ta sig in i Sveriges
Riksdag. Partiet var då biott åtta månadergammalt. Det varför mig, somför alla andra som
kämpat imotvind, en berusande känsla av seger. En segerför det vi troddepå. Det skriverAnne
Sörensen-Rhenman, som efterknappt två år iden nydemokratiska riksdagsgruppen nu lämnat
partiet. Här summerar hon sina intryck och upplevelser.
P
lötsligt skulle drömmen om
att kunna skapa forändring
och forbättring bli verklighet. Vi skulle fa möjligheten att kämpa for ett rejält sänkt
skattetryck, så stora besparingar som
möjligt, ett bättre klimat for småforetagare, en drastiskt minskad offentlig
sektor, en liberalare alkoholpolitik och
en minskad byråkrati. Vi skulle fora in
sunt fomuft och klartext i politiken.
Det var så lätt att stå utanfor och forakta
traditionella partiers stelbenthet, systemets tröghet, bristen på ansvar och
forespclka effektivitet och klarspråk.
Efternågramånaderinnanfor riksdagens
dörrar verkade det kanske inte fullt så
enkelt att forändra ”allt”. Det var också
så enkelt att kritisera de fyra partier som
ANNE SÖRENSEN-RHENMAN är riksdagsledamot och adjungerad ledamot av den moderata
riksdagsgruppen.
skulle samsas och komprornissa med
varandra.
Ny demokrati skulle bli den friska
fläkt som blåste liv i debatten, vågade
säga ifrån, ifrågasätta och påverka alla
partier. Men partiet skulle definitivt inte
bli ett ”politiskt parti”. Efter en eller två
mandatperioder av påverkan (på de
traditionella partierna) skulle partiet ha
spelat ut sin roll ochinte längre behövas.
Det var resultatet som räknades, forändringar, inte äran elleropinionssiffror.
– Ingen av oss skulle bli som andra
politiker.
Uppfylld av dessa målsättningar och
med ett forflutet i Den Nya Välfården
såg jag i oktober 1991 möjligheten att
fora in en rad sunda ideer i politiken.
Det var därfor med stor entusiasm och
ett enormt engagemang jag intog min
riksdagsplats. Men jag kan fortfarande
minnas den ansvarskänslaochödmjukhet
SvENsK TIDSKR.IFT 401
— ———-~~———-~==~—————–
j
jagupplevde isambandmed Riksmötets
öppnande.Skulle partiprogrammeträcka
till, skulle den minst sagt brokiga skaran
riksdagsledamöter vi var kunna bli
samstämmiga och skulle jag själv leva
upp till mina och andras förväntningar?
Jag hade forvisso en del yrkeserfarenhet,
men detta varokändmark.Slumpen gav
ny demokrati såväl vågmästarroll som en
plats i varje utskott. En flygande start
och en maktposition bortom all forväntan. Möjligheterna att forverkliga
delar av partiprogrammet blev större än
vad någon vågat hoppas på.
Menmaktkräverförnuft ochkunskap
for att inte missbrukas. Personligen
trodde jag att om bara organisationen
fick en chans att växa till sig, mogna lite,
skulle det fungera. Jag hade, precis som
alla andra, en mycket stor tilltro till lans
formåga och ledaregenskaper. Detvar så
lätt att bländas av hans karismatiska
framfart. Jag var från början skeptisk till
Bert, men hoppades att han med sin
inställning till Riksdagen skulle dra sig
tillbaka och enbart agera ”folkledare”
och opinionsbildare på fåltet. Tyvärr
skulle detmycketsnartvisasigattmakten
berusade inte bara Ian och Bert utan
också stora delar av riksdagsgruppen.
Vad hjälpte det då att stora delar av
partiprogrammet var bra?
De forsta månaderna blev nästan
övermäktiga. Det gällde att snabbt sätta
sig in i alla de rutiner som hör riksdagen
till, lära sig rensa bland meterhöga
posthögar, prioritera och hitta rätt
arbetsgång. Både officiella och inofficiella… Trögheten blev en chock även
om den inte var oväntad. Insikten om
hur svårt det var att nå resultat var också
svår att acceptera. Jag skulle också med
visst svårmod inse att som litet parti är
utskottsarbetetväldigtensamtochganska
tungt. Det gäller att på egen hand sätta
sig in i alla frågor, skapa överblick och
fatta beslut. Besluten kunde forvisso
diskuteras på riksdagsgruppmöten men
väldigt a hade helt enkelt ork eller
kunskap att bidra med särskilt mycket
utöver deras egna arbetsområden. Att
kunnadiskuteraöverpartigränsernablev
oerhört viktigt ochlärorikt.Personligen
har jag många riksdagsledamöter fcln
andra partier att tacka for att de delat
med sig av såväl kunskap som erfarenheter. Jag behövde aldrig uppleva
problemmedattvara nydemokrat, vilket
många partikamrater beklagade sig över
den forsta tiden.
Rätt man på rätt plats
Att partikansliet dessutom inte var helt
fungerande var en stor brist. Den lite
galna och lätt euforiska kampanjorganisationen som fungerat under
valrörelsen hade utan större eftertanke
forväntats bli riksdagskansli. Som litet
och nytt parti ställdes oerhörda krav på
den alltfor begränsade och snålt tilltagna
402 SveNsK TrosKRIFT
organisation som fanns i ryggen pi
~ugofem ovana riksdagsledamöter. Det
fattades mänga back-up funktioner.
Tyvärr saknade Ian all form:\ga att a rätt
person på rätt plats, med ett atal
undantag. Att detallsblev någon ordning
och relativt vettiga motioner det forsta
het får nog främst tillskrivas en
kompetentkanslichef, somarbetade cirka
åttio timmar eller mer i veckan och en
fore detta miljöpartist som anställdes
som opolitisk sakkunnig. Den sistnämnde, Anders Lenander, hade erfarit
miljöpartietsbarnsjukdomarochmisstag
och blev en ovärderlig tillgäng for att
undvika de värsta grodorna.
Att detfanns barnsjukdornardetforsta
året är väl i och for sigbåde självklart och
forscleligt, men det finns en gräns for
hur länge man kan gömma sig bakom
dem ommanvillvinna trovärdighet och
respekt. Ett annat av de stora problemen
var till en början, forutom en rörig
organisation, även bristande kompetens.
Partiprogrammet behövde omgående
kompletteras. Varje utskott behövde
riktlinjer även om partiet inte nödvändigtvis behövde fordjupa sig i varje
enskild fclga. Detta togs tyvärr inte på
tillräckligt stort allvar vilket medjämna
mellanrum gav upphov till rena
vindflöjelpolitiken. Egenintressen börjadeflorera. Menvärstavallt, stickspären
från det som var huvudfrågorna,
ledmotivet i ny demokratis politik,
glömdes allt som oftast bort, eller
forlorade i utrymme for oändliga
diskussioner kring bagateller. Eller fick
stå tillbaka for ogenomtänkta impulser.
De forsta månaderna blev enkavalkad
av övermod, entusiasm, frustration och
allmänt kaos. Ambitionsnivån var dock
hög och bland alla tokigheter fanns en
aldrig sinande energi och en enorm
tilltro till att allt skulle växa till sig, a den
seriösa framtoning partiets politik
fortjänade. Media missade självklart inte
en chans att belysa varje felsteg. Det var
lätt att slåifcln sigmänga av dessa påhopp
till en början. Skylla på feltolkningar,
ovana att hantera pressen eller missforst:\nd. Brist på fakta kunde ursäktas
med den korta tid partiet funnits.
Tyvärr kom det sistnämnda att bli en
vana. Mänga forslag var dlligt underbyggda ellerillaforberedda.BertKarlsson
togfor vana attsäga att det varbudskapet
som räknades, inte detaljerna. På sikt
bidrog detta knappast till att öka partiets
trovärdighet.
Det började också bli märkbart allt
eftersom tiden led att även om delar av
riksdagsgruppenarbetade mycket seriöst
fanns det flera som aldrig skulle växa in
i sina roller. Det är inte fel att komrna
direktfcln ”verkligheten”, mendetkrävs
kompetens for att sitta som riksdagsledamot, även for nydemokrater.
För egen del forsökte jag in i det
längsta slå ifcln mig de värsta galenSvENsK TIDSKRIFT 403
skaperna och se till det positiva i partiets
politik. Koncentrera mig på möjligheterna och hoppas art Ian skulle se till
att det i god tid fore nästa val byggdes
upp ett fortroende for partiet. Att det
andraåreti riksdagen skulle bli enverklig
satsning på ökad seriositet och kompetens.
Tyvärr hade redan mycket energi
börjat gå åt till att släta över och bortforklara partikamraters framfart. Hur klarar
man av att ursäkta Bert Karlsson och
John Bouvinmed bibehållen respektfor
egen räkning? Deras bristande omdöme
bidrog allt som oftast till att många bra
forslag från ny demokrati fick ofortjänt
dåligklang.Partipolitikenfick ståtillbaka
for det ena vansinniga utspelet efter det
andra. Gruppen skulle svetsas samman
med fester, upptåg och med pubkvällar.
Kanske inte helt fel, menlite mer seriöst
grupparbete hade nog varit bättre for
den politiska framtoningen och kvaliteten.
Det politikerforakt partiet delvis
använt sig av i valet blev också på sätt
och vis en belastning i Riksdagen. Att
samarbeta över partigränserna, forsöka
ta ett tagande – givande eller en
konstruktiv diskussion blev svårt när
man visade öppet forakt for andra. (Det
är nog ta som lyckats nå ett resultat i en
forhandling genom attforst idiotforklara
sina motståndare.)
Dessutom skulle Bert Karlssons
ständiga behov av att ta rubriker i
kvällspress till slut bli en av partiets
tyngsta belastningar tillsammans med
behovet att visa sin makt i kammaren
eller sätta regeringen på plats.
Berts infall
Från goda intentioner och ärliga ambitioner kom det alltmer att handla om
att ”vi ska minsann visa dem att vi
finns”. Taktik, mörkläggningiutskotten
och ryktesspridning fick allt starkare
fåste. I vissa fall i syfte att driva fram
beslut sompartiets politikverkligen stod
for, meniblandenbartp gaBertKarlssons
infall for dagen. Populismen fick härja
fritt. Det kändes minst sagt olustigt.
Särskiltnärdet undervåren 1992började
kosta i räntehöjningar och kronfall.
Verkade vi verkligen for Sveriges bästa?
Vem kände ansvar? För varje seger for
den egna politiken drabbades stora delar
av gruppen allt mer av hybris. Maktens
rus hade fatt övertag. Redan våren 1992
började alltfler tänka på att bli omvalda
mer än på vad partiet en gång stod for.
Väldigt länge forsökte jag intala mig
själv att Ian skulle klara av att hålla rätt
kurs ochmedkrafttagsatsapå attkomma
bort från den stämpel vi fatt.
Jag forsökte slå dövörat till och koncentrera mig på mina arbetsuppgifter,
ordinarie ledamot av kulturutskottet,
partiets representant i Nordiska Rådet
ochsåsmåningomledamotiutredningen
404 SVENSK TIDSKRIFT
om LAS. Även om de två förstnämnda
uppdragen inte betraktades som särskilt
angelägna för partiet var de oerhört
intressanta och stimulerande. Särskilt då
partiet i princip saknade kulturpolitik
vid inträdet i riksdagen. Det gav mig
möjlighet att sätta en personlig prägel på
riktlinjerna för något som jag betraktar
som oerhört angeläget för 1990-talet.
Jag tillbringade hundratals timmar de
för ökade kultursatsningar. För somliga
handlade det kanske mer om nationalekonomi än livskvalitet, men målen
helgar medlen och det ena förkastar inte
nödvändigtvis det andra. Jag upptäckte
dock i samband med olika kulturdiskussioner i gruppen att många gärna såg
vänsterspöken i de flesta hörn, varför det
gällde att lotsa olika kulturfrågor med
storförsiktighetfrån utskotttillkammare.
första månaderna med att sammanställa För det blev ju så, att även om inte
det bästa ur fransk, tysk och engelsk kulturfrågor var eller blev de största var
kulturpolitik med delar av det som fanns det svårt att låta bli att engagera sig och
på hemmaplan. Målet var att ge ny känna ansvar för det som utgjorde den
demokratienkulturpolitikvärdnamnet. största delen av mitt riksdagsarbete. Av
Något att kämpa för och föra fram såväl samma skäl beslöt jag att fullfölja mitt
under mandatperioden som i nästkommande valrörelse.
Det var dock inte helt enkelt att
övertala partikollegorna om att ny
demokrati skulle profilera sigsompartiet
som ville genomföra den största satsningen på kulturområdet. Hade dessutom blivit tilldelad Bert Karlsson som
suppleanti Kulturutskottet. Besparingar
var honnörsord och om politiker i
största allmänhet är kända för att ha
ett ganska svagt kulturintresse är nog
gruppen som har ett mycket litet
kulturintresse definitivt överrepresenterad i Ny demokratis riksdagsgrupp.
Men tack vare en tysk utredning som
visar att varje satsad DM ger det dubbla
tillbaka till staten, gick det faktiskt att
övertala de flesta att partiet skulle kämpa
åtagande i LAS-utredningen trots nyfött
barn och fem månaders föräldraledighet.
Det kändes nästan omöjligt att lärnna
över till någon annan inför slutskrivningen i en så omfattande och komplicerad utredning. (Bara att sätta sig in i
alla detaljfrågor var snudd på omöjligt.)
Min medverkan i LAS-utredningen
var kanske en av de svåraste, mest
betungande och samtidigt mest lärorika
erfarenheterna underdessa tvåår.Partiets
övergripande linjevarförvisso klar, men
som det mesta inom Ny demokrati,
ofullständig och mycket ytligt. Någon
att diskutera detaljer med fanns inte.Jag
hade dock storhjälp av ett gott samarbete
med borgerliga gruppen i utredningen..
Här mer än någonsin insågjag vikten av
kommunikation över partigränserna.
SVENSK TIDSKRIFT 405
Visst kan man ha åsiktskillnader i
detaljfrågor, till och med i större frågor
ibland, men att tro attman somlitetparti
på grund av sin vågmästarroll inte
behöver något annan är bara beklagligt.
Kanske var jag for ödmjuk och
ansvarskännande för att passa in i ny
demokratis riksdagsgrupp, men det är
min personliga övertygelse att partiet
kunnat driva igenom än mer av sin
politik om man funnit ettmerbalanserat
sätt att utöva sin maktposition på. Om
man satsat på att vinna respekt genom
mer kunskap och trovärdighet och
mindre sensationsbegär. Därforjag tror
att många, väldigt många i grund och
botten, tycker att stora delar av det
ursprungliga partiprogrammet hade en
hel del att tillföra svensk politik. Inte
minstattvågalyftaframflyktingpolitiken
i dagsljuset. Det var nödvändigt. Där
fanns stora brister, fel och dåligt
genomtänkt ekonomi. Den debatten
skulle, om den hållit sig till fakta, varit
snudd på oantastlig. Men tyvärr drogs
den ner av skrönor, onödiga utspel och
fick partiets redan någotskamfilade rykte
att bli än värre.
För mig blev känslan efter sommartumen 1993 bara obehag. Plötsligt
travades alla kovändningar till lans
tvivelaktiga syften, Bert och Viviannes
dåliga omdöme och riksdagsgruppens
bristande formåga till klarsynhet, på
varandra. Utspelmed rasistiskaförtecken
blev droppen. Det finns en gräns hur
långt man kan komprornissa med sig
själv. För mig var den nådd. Det som en
gång var enbart positiva förväntningar
hade forvandlats till bitter besvikelse.
Vadville Ian egentligen eftersom hanlät
Bert och Vivianne hållas? Vad hade det
blivit av alla honnörsord som ”personlig
frihet, hänsyntillandraochsuntförnuft”.
Vart tog den politik vi gick till val på
vägen? Vad blev det av demokratin i
partiet? Partiet som var så stolt över sitt
namn, som inte behövde ett kvinnoförbund därforattjämställdhet och andra
mjuka frågor var en ”självklarhet” och
vadhände egentligenmedmålsättningen
att inte bli ett ”politiskt parti”?
När jag beslutade mig for att till slut
lämnapartietvardetmedmycketvemod.
Besvikelsenvarstor, menmedlite distans
inserjag attjag borde sett bristerna långt
tidigare.
Jag anser dock fortfarande att delar av
politiken bör ifrågasättas, liksom delar
av riksdagsarbetet. Men på gott och ont
är det också demokratins skydd att det
inte är alldeles enkelt att förändra allt
över en natt. En viss tröghet behövs när
det gäller lagar och beslut som berör oss
alla.
Samtidigt som större effektivitet och
förnyelse bör eftersträvas. Stora delar av
det parlamentariskasystemet ärfor tungt
och svårhanterligt. Jag tänker osökt på
vikten for framgångsrika företag att
406 SvEN sK T tDSKR tFT
ständigt göra omvärldsanalyser fcir att
snabbtkunna anpassasigtill förändringar.
Detärbaraattbeklaga attden nödvändiga
vitamininjektion ny demokrati kunde
blivit ej orkade växa till sig. Men detta
var kanske fårutsägbart då troligtvis de
flesta i riksdagsgruppen, inklusive Ian,
underskattade svårigheten i att partiet
skulle fårbli oberört av det enorma
maskineri man hamnade i. Det krävs en
enorm självbevarelsedrift och mycket
klara mål fcir att inte drunkna i mindre
frågor och särintressen.
Att därtill behålla en enad styrka när
spännvidden inom partiet sträckte sig
från socialdemokratisk till moderat
ideologi torde varasnuddpåövermäktigt.
Allteftersom tiden led blev målen allt
grumligare, trovärdigheten allt mindre
och även de sunda ideerna kring
fårändring och förnyelse tappade sin
kraft.
Frågan är dock var partiet kommer
att landa i framtiden. Har kärntrupperna
i partiet verkligen en gemensam
övertygelse att det är det partiprogram
man en gång gick till val på som är
viktigast? Detta kom ju till stor del från
Den Nya Välfärden. Detvarlätt att ta till
sig, låg i tiden och kunde utan större
svårighet kryddas med lite populism.
Det sistnämndavar en nödvändighet får
att till en början nå uppmärksamhet.
Tyvärr verkar det alltmer som om
just detta blivit det avgörande, vilket
riskerar att visa sig än mer med vikande
opinionssiffror. Jag känner idag en stor
oro får att det som började som ettjippo
och som var på väg att bli någonting
seriöst, nu håller på att tas över av
personliga särintressen. Möjligheten att
tillvarje pris profilerasigoch demonstrera
sin makt präglar partiet. Vill Ian, Bert
och Vivianne helt enkelt se hur långt det
går att driva sina utspel, så Br det bära
ellerbrista? Det ärsvårt att tro någonting
annat utifrånderas agerande, somalltmer
sällan har några gemensamma nämnare
med de målsättningar man en gång haft.
Jag tror tyvärr att såväl Ian som Bert
håller på att förvandlas till de krokodiler
man så ofta liknat andra politiker vid.
Och risken är stor att vi går såväl ett
rörigt riksdagsår till mötes som en
ovanligt smutsig valrörelse.
LÄrorika år
Jag ångrar dock inte dessa två år. Det har
varit lärorikt på mer än ett sätt och jag
vill tro att jag genom att göra mitt bästa
inom de områden som fcill på min lott,
har bidragit till något, om än så litet.
Varje positiv fårändring harju ett värde,
även om man inte själv Br varken ära
eller beröm. Frågan kvarstår dock om
resultatet eller den egna vinningen skall
styra det parti som inte skulle bli ett parti
som alla andra.
SVENSK TIDSKRIFT 407