Lars Persson; Kärnenergin-en teknikens gåva till Sverige
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LARS PERSSON:
Kärnenergin – en teknikens gåva
till Sverige
M
an vet nu att förbränning av alla
fossila bränslen ger ett tillskott
av koldioxid och således bidrar
till den s k växthuseffekten, som nu bedöms som alltmera allvarlig av världens
klimatforskare. Dessutom medverkar kol,
torv och olja till försurningen av naturen
och naturgasen påverkar vårt mot UVstrålningen skyddande ozonlager negativt. Man vet också att flera kemiska ämnen som uppstår vid alla typer av förbränning ,även av biobränslen, ger cancer och
genetiska skador. Det finns således en
saklig grund av hälso- och miljöskäl att
vara försiktig med alla typer av energiproduktion som grundar sig på förbränning.
Vad finns det då för alternativ för Sverige – ett land som har ett klimat som kan
innefatta -40• eller t o m lägre temperatur under längre tider och som dessutom
har ett läge på jorden så att det är mörkt i
stora delar av landet på dagtid under vinterhalvåret. Vi har inga inhemska resurser
av fossila bränslen förutom torv. Vi har
däremot biobränslen, vattenkraft och
vindkraft i Sverige. Dessutom har vi kärnkraften att tillgå. Uranet till kärnkraften
måste dock importeras och även om vi
har mycket uranmalm i landet, så har vi
ingen produktionsanläggning för reaktoruran. Däremot produceras kärnbränslet i Sverige vid ABB-Atoms kärnbränslefabrik i Västerås. Kärnavfallet har
vi också ett eget svenskt program (KBS-3)
för att ta om hand på ett säkert sätt. Solenergin är naturligtvis vår basenergikälla
och skall utnyttjas så långt det går men för
många ändamål räcker inte denna. Vi
måste således bygga energiproduktionsanläggningar i Sverige baserade på något
av ovanstående alternativ.
Men är dock inte kärnkraften alltför
farlig? Vi har ju i en folkomröstning år
1980 förklarat att kärnkraften skall avvecklas med tiden. Ingen ansåg den dock
så farlig att den måste stängas genast av de
tre linjer som fanns att välja på i omröstningen. Sedan dess har över hela världen
forskning och utveckling i stor skala skett
beträffande alternativa energikällor och
kunskaperna om hälso- och miljöeffekterna från olika energislag har ökat. Detta
material visar att kärnkraften i jämförelse
med de andra energislagen är miljö- och
hälsovänlig. Kärnkraft, vatten- och vindkraft ger låga risker i dessa avseenden.
Det borde således vara bland dessa energislag som vi borde välja inför framtiden
om vi vill värna om miljön och hälsan.
Hur är det med faran för en stor Tjernobylliknande kärnkraftsolycka i Sverige? Jag vill här återge den bedömning
som professor Olof Hörmander f d generaldirektör i statens kärnkraftsinspektion
gör i boken Framtid med kärnkraft: ”Min
personliga uppfattning är att vi i dag har
sådan personal i kärnkraftsbranschen, att
man på grund därav och anläggningarnas
goda utformning och kondition kan praktiskt taget se bort från den stora olyckan
med katastrofala långvariga effekter. Den
fara som finns är att vaksamheten slappnar antingen genom att de som på olika
sätt svarar för säkerheten invaggas i passiviserande säkerhetskänsla eller att en
olämplig avvecklingsstrategi verkar i samma riktning. Tillsynsmyndigheterna (SSI
och SKI) har följdriktigt utpekat vidmakthållande av kompetensen i kärnkraftverkens organisationer såsom ett kritiskt område. Detta konstaterande kan utsträckas
att gälla också tillsynsmyndigheternas
kunnande och förmåga att upprätthålla
en konstruktiv säkerhetsdrivande dialog
78
med företagen. I basen ligger att utbildningsväsende och forskningsresurser kan
hållas på hög nivå trots avvecklingsplanerna med tillfredsställande rekrytering
av unga förmågor, som kan falla in i de
luckor som uppstår genom pensioneringar eller genom övergång till annan verksamhet. Om dessa förutsättningar håller
betraktar jag risker med katastrofala omgivningseffekter som försumbara.” Professor Hörmanders bedömning anbefalles
på det varmaste att läsas av dem som oroar andra människor med faran för en stor
reaktorkatastrof i Sverige.
Det finns naturligtvis även de ekonomiska frågorna att beakta i detta sammanhang. Även i detta avseende ligger kärnkraften bra till genom att kärnbränslet är
billigt i förhållande till de fossila bränslena. Vi har dessutom i vårt land fortfarande kunskaper för att kunna bygga egna
kärnkraftverk genom ABB-Atom i Västerås. Men vi har också en infrastruktur
som är gynnsam för kärnkraften genom
vårt utbyggda elnät, kompetenta kraftbolag samt väl fungerande kontrollmyndigheter för strålskydd och kärnsäkerhet.
Hur är nu de praktiska erfarenheterna
av kärnkraften i Sverige? Sedan i början
av 1960-talet har kärnenergin använts för
elproduktion med början i Ågestaverket
söder om Stockholm. Sedan dess har inga
för omgivningen farliga utsläpp av radioaktiva ämnen skett. Ingen av personalen
vid kärnkraftverken har heller råkat ut för
någon strålskada. De ytterst stränga villkor som myndigheterna fastställt för
kärnkraftverkens drift och omgivningspå-
verkan har kunnat hållas. I samband med
frågan om den förtida avvecklingen ställde regeringen frågan till Statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut om de kunde se att några av reaktorerna var mindre säkra och därför borde avvecklas först. Svaret blev att några
sådana skillnader inte fanns. Sedan detta
svaret avgavs har inga allvarliga tillbud
skett i svenska reaktorer eller några farliga utsläpp till omgivningen. Erfarenheterna sedan 30 år tillbaka visar således på att
vi i Sverige har säkra reaktorer och teknisk kompetens för att säkert använda
kärnenergin för elproduktion.
Det är enligt min mening hög tid att
tänka om i energifrågan och i stället för att
planera en omfattande ökning av fossilförbränningen genom t ex stora gaskraftverk planera för mera kärnenergi för elproduktion men också för fjärrvärme i
storstäderna. Möjligheterna till export av
el synes nu också öppna sig till centrala
Europa genom de planerade elkablarna
till Tyskland. Vi skulle på detta sätt i Sverige kunna göra ett värdefullt bidrag för
att minska försurningen av marken och
försmutsningen av atmosfären i vår del av
världen!
På grundval av min diskussion ovan vill
jag föreslå att en parlamentarisk kommission tillsättes för att granska vårt lands
framtida energiförsörjning och med målet
att före 1994 års val ge ett realistiskt förslag hur vi skall gå vidare. Tillsvidare bör
också frågan om att i förtid stoppa den
svenska kärnkraften bordläggas.
Kärnenergin – en teknikens gåva
till Sverige
M
an vet nu att förbränning av alla
fossila bränslen ger ett tillskott
av koldioxid och således bidrar
till den s k växthuseffekten, som nu bedöms som alltmera allvarlig av världens
klimatforskare. Dessutom medverkar kol,
torv och olja till försurningen av naturen
och naturgasen påverkar vårt mot UVstrålningen skyddande ozonlager negativt. Man vet också att flera kemiska ämnen som uppstår vid alla typer av förbränning ,även av biobränslen, ger cancer och
genetiska skador. Det finns således en
saklig grund av hälso- och miljöskäl att
vara försiktig med alla typer av energiproduktion som grundar sig på förbränning.
Vad finns det då för alternativ för Sverige – ett land som har ett klimat som kan
innefatta -40• eller t o m lägre temperatur under längre tider och som dessutom
har ett läge på jorden så att det är mörkt i
stora delar av landet på dagtid under vinterhalvåret. Vi har inga inhemska resurser
av fossila bränslen förutom torv. Vi har
däremot biobränslen, vattenkraft och
vindkraft i Sverige. Dessutom har vi kärnkraften att tillgå. Uranet till kärnkraften
måste dock importeras och även om vi
har mycket uranmalm i landet, så har vi
ingen produktionsanläggning för reaktoruran. Däremot produceras kärnbränslet i Sverige vid ABB-Atoms kärnbränslefabrik i Västerås. Kärnavfallet har
vi också ett eget svenskt program (KBS-3)
för att ta om hand på ett säkert sätt. Solenergin är naturligtvis vår basenergikälla
och skall utnyttjas så långt det går men för
många ändamål räcker inte denna. Vi
måste således bygga energiproduktionsanläggningar i Sverige baserade på något
av ovanstående alternativ.
Men är dock inte kärnkraften alltför
farlig? Vi har ju i en folkomröstning år
1980 förklarat att kärnkraften skall avvecklas med tiden. Ingen ansåg den dock
så farlig att den måste stängas genast av de
tre linjer som fanns att välja på i omröstningen. Sedan dess har över hela världen
forskning och utveckling i stor skala skett
beträffande alternativa energikällor och
kunskaperna om hälso- och miljöeffekterna från olika energislag har ökat. Detta
material visar att kärnkraften i jämförelse
med de andra energislagen är miljö- och
hälsovänlig. Kärnkraft, vatten- och vindkraft ger låga risker i dessa avseenden.
Det borde således vara bland dessa energislag som vi borde välja inför framtiden
om vi vill värna om miljön och hälsan.
Hur är det med faran för en stor Tjernobylliknande kärnkraftsolycka i Sverige? Jag vill här återge den bedömning
som professor Olof Hörmander f d generaldirektör i statens kärnkraftsinspektion
gör i boken Framtid med kärnkraft: ”Min
personliga uppfattning är att vi i dag har
sådan personal i kärnkraftsbranschen, att
man på grund därav och anläggningarnas
goda utformning och kondition kan praktiskt taget se bort från den stora olyckan
med katastrofala långvariga effekter. Den
fara som finns är att vaksamheten slappnar antingen genom att de som på olika
sätt svarar för säkerheten invaggas i passiviserande säkerhetskänsla eller att en
olämplig avvecklingsstrategi verkar i samma riktning. Tillsynsmyndigheterna (SSI
och SKI) har följdriktigt utpekat vidmakthållande av kompetensen i kärnkraftverkens organisationer såsom ett kritiskt område. Detta konstaterande kan utsträckas
att gälla också tillsynsmyndigheternas
kunnande och förmåga att upprätthålla
en konstruktiv säkerhetsdrivande dialog
78
med företagen. I basen ligger att utbildningsväsende och forskningsresurser kan
hållas på hög nivå trots avvecklingsplanerna med tillfredsställande rekrytering
av unga förmågor, som kan falla in i de
luckor som uppstår genom pensioneringar eller genom övergång till annan verksamhet. Om dessa förutsättningar håller
betraktar jag risker med katastrofala omgivningseffekter som försumbara.” Professor Hörmanders bedömning anbefalles
på det varmaste att läsas av dem som oroar andra människor med faran för en stor
reaktorkatastrof i Sverige.
Det finns naturligtvis även de ekonomiska frågorna att beakta i detta sammanhang. Även i detta avseende ligger kärnkraften bra till genom att kärnbränslet är
billigt i förhållande till de fossila bränslena. Vi har dessutom i vårt land fortfarande kunskaper för att kunna bygga egna
kärnkraftverk genom ABB-Atom i Västerås. Men vi har också en infrastruktur
som är gynnsam för kärnkraften genom
vårt utbyggda elnät, kompetenta kraftbolag samt väl fungerande kontrollmyndigheter för strålskydd och kärnsäkerhet.
Hur är nu de praktiska erfarenheterna
av kärnkraften i Sverige? Sedan i början
av 1960-talet har kärnenergin använts för
elproduktion med början i Ågestaverket
söder om Stockholm. Sedan dess har inga
för omgivningen farliga utsläpp av radioaktiva ämnen skett. Ingen av personalen
vid kärnkraftverken har heller råkat ut för
någon strålskada. De ytterst stränga villkor som myndigheterna fastställt för
kärnkraftverkens drift och omgivningspå-
verkan har kunnat hållas. I samband med
frågan om den förtida avvecklingen ställde regeringen frågan till Statens kärnkraftinspektion och statens strålskyddsinstitut om de kunde se att några av reaktorerna var mindre säkra och därför borde avvecklas först. Svaret blev att några
sådana skillnader inte fanns. Sedan detta
svaret avgavs har inga allvarliga tillbud
skett i svenska reaktorer eller några farliga utsläpp till omgivningen. Erfarenheterna sedan 30 år tillbaka visar således på att
vi i Sverige har säkra reaktorer och teknisk kompetens för att säkert använda
kärnenergin för elproduktion.
Det är enligt min mening hög tid att
tänka om i energifrågan och i stället för att
planera en omfattande ökning av fossilförbränningen genom t ex stora gaskraftverk planera för mera kärnenergi för elproduktion men också för fjärrvärme i
storstäderna. Möjligheterna till export av
el synes nu också öppna sig till centrala
Europa genom de planerade elkablarna
till Tyskland. Vi skulle på detta sätt i Sverige kunna göra ett värdefullt bidrag för
att minska försurningen av marken och
försmutsningen av atmosfären i vår del av
världen!
På grundval av min diskussion ovan vill
jag föreslå att en parlamentarisk kommission tillsättes för att granska vårt lands
framtida energiförsörjning och med målet
att före 1994 års val ge ett realistiskt förslag hur vi skall gå vidare. Tillsvidare bör
också frågan om att i förtid stoppa den
svenska kärnkraften bordläggas.