Gösta Bohman; Recension av en recensent
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
’-.____ . – . ··—
DEBATT
GÖSTA BOHMAN:
Recension av en recensent
I
sin intressanta och välvilliga recen- . sion av Torbjörn Aronsons avhandling ”Konservatismen och demokratin” riktar Stig-Björn Ljunggren en uppfordran till mig att ge en mer ”nöjaktig
förklaring till den nyliberala framtoningen under högerns 80-tal”. Jag tar gärna
upp den kastade handsken. Ljunggrens
uppmaning ger mig dessutom anledning
att kommentera även några andra av honom framförda tillspetsade synpunkter,
främst på ”högerpolitiken” under de år då
jag varit politiskt aktiv. Jag måste emellertid reservera mig för att jag i skrivande
stund – i ytterskärgårdens blåsiga nyårsvecka- inte har haft tillgång till Aronsons
avhandling.
Först en invändning emot några av
Ljunggrens slutsatser. I sitt ursprungliga
manus gör han gällande, att den ”vanliga
uppfattningen bland människor har varit
att partiet (det vill säga den svenska hö-
gern) varit svurna motståndare till parlamentarisk rösträtt och demokrati”. Påstå-
endet kan säkerligen – ehuru med vissa
modifikationer – sägas motsvara verklighetens bild. Ljunggren har emellertid i
den slutliga versionen av sitt manus ersatt
orden ”har varit” med ordet ”är”. Då blir
bilden inte bara orättvis utan också osann
– även med mycket generös tolkning av
begreppet ”den vanliga uppfattningen
bland människor”.
Intressant i positiv mening är däremot
Ljunggrens konstaterande, att Aronson i
sin avhandling lyckats visa att ”högern
inte förlorat alla argument” i sin skepsis
mot ”demokratins förmåga att skapa ett
bra samhälle”. Ljunggren understryker till
yttermera visso att ”många invändningar
är relevanta ännu i dag och ligger s a s
mitt i strömmen för diskussionen om dagens politiska kris”. Men han underlåter
att konstatera, att jag själv mer än de flesta
sökt påvisa hur demokratins förmåga att
skapa det goda samhället starkt försvagats genom marknadsekonomins politiska urholkning under de senaste decennierna.
Samma svaghet kännetecknar Ljunggrens påstående att högern i debatten
skulle ha underlåtit att erinra om att alla
partier under trettiotalets befolkningspolitiska projekt blivit ”politiska folkhemsförespråkare”, en högerns försummelse
som skulle anses föreligga ”även i dag, när
det gemensamma projektet anses gå
käpprätt åt skogen”.
För den som under många år aktivt
medverkat i den politiska debatten, blir
uppgiften svårförståelig. Från min egen
och ”högerns” sida har ju ständigt hävdats, att den tidigare folkhemspolitiken –
med dess många positiva drag – undergick en radikal förändring mot slutet av
1960-talet och att detta i hög grad bidrog
till att skärpa de negativa tendenser som
blommatutidagenssanihällsekonorniska
kris.
Ljunggren apostroferar – med rätta –
”Aronsons avvisande av tolkningen av
Gösta Bohman som nyliberalismens
apostel” men han tycks samtidigt tolka
Aronson så som vore marknadsekonomi
för mig ”endast ett medel för att hejda välfärdsstatens överdrifter”. Utan tillgång
just nu till Aronsons egen formulering vå-
gar jag påstå, att så tillspetsat kan han inte
rimligen ha uttryckt sig.
För mig – och det måste också ha
framgått av Aronson – utgör marknadshushållningen en av de avgörande förutsättningarna för en fri och öppen demokrati. Men jag ansluter mig – som nyss
74
sagts – ingalunda till en eventuell nyliberal uppfattning, att marknadsekonomin
inte skulle behöva kontrolleras och regleras av statsmakterna.
Jag delar i princip Ljunggrens uppfattning att det är svårt att ge en samlad och
koncis definition av dagens konservatism.
Jag har i boken ”Tankar om mitt Sverige”
(Askild & Kärnekull 1974) under rubriken ”Varför konservativ” angivit inte
mindre än fem huvudargument för min
konservativa grundsyn. De har alla som
gemensam nämnare sambandet mellan
personlig frihet och socialt ansvar. Just
hänsynen till individen – skriver jag –
”till den ansvarstagande oberoende medborgaren har varit det allt annat överskuggande i de senaste decenniernas moderata konservativa eller liberala Europa”.
Men- tillägger jag- ”där vi hävdar individens egenvärde, gäller detta individen
som samhällsmedlem. Individ och samhälle förutsätter varandra”.
Mot den bakgrunden har för mig – och
moderaterna – inte förelegat några svå-
righeter att hävda också grundläggande
liberala värderingar. Detta blev särskilt
aktuellt under 1970-talet, dels därför att
socialdemokraternas politik – som nyss
sagts – då blivit allt mer antiindividuell,
antiintellektuell och kollektivistisk, dels
därför att det s k socialliberala folkpartiet
då framträdde mer som socialistiskt än
som socialt och liberalt.
Jag kan självfallet inte här återge hela
min långa analys om konservatismens
grundsatser. Det finns gränser för en recension av en recensent. Jag tvingas- för
vidare debatt – hänvisa Ljunggren till att
själv ta del av originaltexten. Det är bara
en punkt somjag anser att han bör särskilt
uppmärksamma, nämligen den direkta
koppling som jag där gör mellan konservatism och demokrati och som väglett
min demokratidebatt främst under de senaste två decennierna.
Jag tillåter mig här återge bara ett i detta hänseende belysande avsnitt (anförda
arbete sid 52): ”Den verkliga maktbalansen kan bara nås i ett öppet samhälle,
byggt på samverkan mellan fria, självständiga individer. Individer vilkas talan förs
av kollektivens toppar och ledare är inte
självständiga, inte starka. Ju starkare kollektiven blir, desto svagare blir deras
medlemmar gentemot själva kollektiven.
Bl a därför att minoriteterna inom varje
kollektiv – och sådana kommer alltid att
finnas – alltid måste underordna sig majoriteternas vilja och villkor. De underordnade minoriteterna blir svagare och
ofriare. Och vart tar pluraliteten vägen?
Vem talar för minoriteterna? För de betydelselösa som saknar betydelse, därför att
de inte har förstånd att hålla med majoriteten? Mellan minoriteter och majoriteter
kan det aldrig bli fråga om jämlikhet.”
Det har bl a varit sådana synpunkter
som styrt min demokratidebatt Inte för
att begränsa demokratin, utan för att förstärka demokratin. Inte demokratin som
en beslutsapparat, utan som ett samhällssystem.
DEBATT
GÖSTA BOHMAN:
Recension av en recensent
I
sin intressanta och välvilliga recen- . sion av Torbjörn Aronsons avhandling ”Konservatismen och demokratin” riktar Stig-Björn Ljunggren en uppfordran till mig att ge en mer ”nöjaktig
förklaring till den nyliberala framtoningen under högerns 80-tal”. Jag tar gärna
upp den kastade handsken. Ljunggrens
uppmaning ger mig dessutom anledning
att kommentera även några andra av honom framförda tillspetsade synpunkter,
främst på ”högerpolitiken” under de år då
jag varit politiskt aktiv. Jag måste emellertid reservera mig för att jag i skrivande
stund – i ytterskärgårdens blåsiga nyårsvecka- inte har haft tillgång till Aronsons
avhandling.
Först en invändning emot några av
Ljunggrens slutsatser. I sitt ursprungliga
manus gör han gällande, att den ”vanliga
uppfattningen bland människor har varit
att partiet (det vill säga den svenska hö-
gern) varit svurna motståndare till parlamentarisk rösträtt och demokrati”. Påstå-
endet kan säkerligen – ehuru med vissa
modifikationer – sägas motsvara verklighetens bild. Ljunggren har emellertid i
den slutliga versionen av sitt manus ersatt
orden ”har varit” med ordet ”är”. Då blir
bilden inte bara orättvis utan också osann
– även med mycket generös tolkning av
begreppet ”den vanliga uppfattningen
bland människor”.
Intressant i positiv mening är däremot
Ljunggrens konstaterande, att Aronson i
sin avhandling lyckats visa att ”högern
inte förlorat alla argument” i sin skepsis
mot ”demokratins förmåga att skapa ett
bra samhälle”. Ljunggren understryker till
yttermera visso att ”många invändningar
är relevanta ännu i dag och ligger s a s
mitt i strömmen för diskussionen om dagens politiska kris”. Men han underlåter
att konstatera, att jag själv mer än de flesta
sökt påvisa hur demokratins förmåga att
skapa det goda samhället starkt försvagats genom marknadsekonomins politiska urholkning under de senaste decennierna.
Samma svaghet kännetecknar Ljunggrens påstående att högern i debatten
skulle ha underlåtit att erinra om att alla
partier under trettiotalets befolkningspolitiska projekt blivit ”politiska folkhemsförespråkare”, en högerns försummelse
som skulle anses föreligga ”även i dag, när
det gemensamma projektet anses gå
käpprätt åt skogen”.
För den som under många år aktivt
medverkat i den politiska debatten, blir
uppgiften svårförståelig. Från min egen
och ”högerns” sida har ju ständigt hävdats, att den tidigare folkhemspolitiken –
med dess många positiva drag – undergick en radikal förändring mot slutet av
1960-talet och att detta i hög grad bidrog
till att skärpa de negativa tendenser som
blommatutidagenssanihällsekonorniska
kris.
Ljunggren apostroferar – med rätta –
”Aronsons avvisande av tolkningen av
Gösta Bohman som nyliberalismens
apostel” men han tycks samtidigt tolka
Aronson så som vore marknadsekonomi
för mig ”endast ett medel för att hejda välfärdsstatens överdrifter”. Utan tillgång
just nu till Aronsons egen formulering vå-
gar jag påstå, att så tillspetsat kan han inte
rimligen ha uttryckt sig.
För mig – och det måste också ha
framgått av Aronson – utgör marknadshushållningen en av de avgörande förutsättningarna för en fri och öppen demokrati. Men jag ansluter mig – som nyss
74
sagts – ingalunda till en eventuell nyliberal uppfattning, att marknadsekonomin
inte skulle behöva kontrolleras och regleras av statsmakterna.
Jag delar i princip Ljunggrens uppfattning att det är svårt att ge en samlad och
koncis definition av dagens konservatism.
Jag har i boken ”Tankar om mitt Sverige”
(Askild & Kärnekull 1974) under rubriken ”Varför konservativ” angivit inte
mindre än fem huvudargument för min
konservativa grundsyn. De har alla som
gemensam nämnare sambandet mellan
personlig frihet och socialt ansvar. Just
hänsynen till individen – skriver jag –
”till den ansvarstagande oberoende medborgaren har varit det allt annat överskuggande i de senaste decenniernas moderata konservativa eller liberala Europa”.
Men- tillägger jag- ”där vi hävdar individens egenvärde, gäller detta individen
som samhällsmedlem. Individ och samhälle förutsätter varandra”.
Mot den bakgrunden har för mig – och
moderaterna – inte förelegat några svå-
righeter att hävda också grundläggande
liberala värderingar. Detta blev särskilt
aktuellt under 1970-talet, dels därför att
socialdemokraternas politik – som nyss
sagts – då blivit allt mer antiindividuell,
antiintellektuell och kollektivistisk, dels
därför att det s k socialliberala folkpartiet
då framträdde mer som socialistiskt än
som socialt och liberalt.
Jag kan självfallet inte här återge hela
min långa analys om konservatismens
grundsatser. Det finns gränser för en recension av en recensent. Jag tvingas- för
vidare debatt – hänvisa Ljunggren till att
själv ta del av originaltexten. Det är bara
en punkt somjag anser att han bör särskilt
uppmärksamma, nämligen den direkta
koppling som jag där gör mellan konservatism och demokrati och som väglett
min demokratidebatt främst under de senaste två decennierna.
Jag tillåter mig här återge bara ett i detta hänseende belysande avsnitt (anförda
arbete sid 52): ”Den verkliga maktbalansen kan bara nås i ett öppet samhälle,
byggt på samverkan mellan fria, självständiga individer. Individer vilkas talan förs
av kollektivens toppar och ledare är inte
självständiga, inte starka. Ju starkare kollektiven blir, desto svagare blir deras
medlemmar gentemot själva kollektiven.
Bl a därför att minoriteterna inom varje
kollektiv – och sådana kommer alltid att
finnas – alltid måste underordna sig majoriteternas vilja och villkor. De underordnade minoriteterna blir svagare och
ofriare. Och vart tar pluraliteten vägen?
Vem talar för minoriteterna? För de betydelselösa som saknar betydelse, därför att
de inte har förstånd att hålla med majoriteten? Mellan minoriteter och majoriteter
kan det aldrig bli fråga om jämlikhet.”
Det har bl a varit sådana synpunkter
som styrt min demokratidebatt Inte för
att begränsa demokratin, utan för att förstärka demokratin. Inte demokratin som
en beslutsapparat, utan som ett samhällssystem.