Nils-Eric Sandberg; Att skriva på tvären


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

NILS-ERIC SANDBERG:
Att skriva på tvären
D
et ekonomiska kåseriet är nog en
skum skrivform i svensk debatt.
Det räknas inte som vanligt underhållande kåseri eftersom det har ett
allvarligt innehåll. Och det räknas inte
som seriös kommentar eftersom det saknar allvarlig form. Den ironiska formuleringen är en naturlig del i anglosachsisk
debatt – det vet alla som läst sin Bertrand
Russell. Men i Sverige blir den lätt lite
suspekt: en antydan om att skribenten
inte riktigt tar saken på allvar.
Göran Albinsson Bruhner. På tvären.
Timbro 1990
Misstron möter redan i det egna skrået:
”Riktiga” ekonomer skriver allvarligt,
med formler och fotnötter, och vill inte att
analysen ska profaniseras av lättfärdiga
ironier.
I det här perspektivet är det stilriktigt
att Göran Albinsson Bruhner kallar både
sin spaltvinjett i Svenska Dagbladet och
sin nyskrivna essäsamling ”På tvären”.
Han odlar nästan ensam i landet det ekonomiska kåseriet som konstart. Han analyserar ekonomiska problem med en
(vanligtvis) ny ansats- på tvären. Och genom att skriva en elegant lättläst svenska
bryter han mot praxis för hur ekonomisk
analys ska formuleras.
”På tvären” är inte ett omtryck av redan
publicerade artiklar, utan ett antal nyskrivna essäer. Tack vare gedigna ekonomiska kunskaper och en bred beläsenhet
kan Göran Albinsson Bruhner analysera
många olika ämnen – etik, oväsen, konsten att bedöma kvalitet, jämlikhet och avund, bedömning av kärnkraftens risker,
industrialiseringens samspel med politiska ideer.
I några essäer saknar jag ett sista kapitel – det som diskuterar också motargumenten. Det som kallas jämlikhetssträvan
är i många fall, med Göran A B:s ord, organiserad avund. Och han demonstrerar
effektivt hur avundsprincipen brister i
etik och logik. Men grundfrågan blir obesvarad: Vilka är de principiella argumenten mot iden om jämlikhet?
Göran gör en mördande inventering av
argumenten för att kärnkraftverken i Sverige – några av de säkraste ivärlden – ska
stängas av. Men jag saknar en fortsättning
av resonemanget: Analysen av hur en
extremt låg frekvens vägs mot en allvarlig
konsekvens. Det är just i den här punkten
kärnkraftsdebattens grundproblem måste
formuleras och diskuteras. Detta är det
intellek~uella slagfält där kärnkraftens anhängare ·måste bemöta motståndet. Med
lite förberedelse klarar de sig nog.
Det längsta kapitlet i boken beskriver
hur industrialiseringen genererar och i
någon mån påverkas av politiska ideer. I
en briljant idehistorisk inventering visar
Göran Albinsson Bruhner att både Marx
och hans numera statsfinansierade lärjungar varit antiindustriella. Men varken
Marx eller dagens kulturskribenter har
lyckats förklara varför industriarbetet är
nedbrytande i en kapitalistisk fabrik men
personlighetsutvecklande i en (likadan)
socialistisk fabrik.
Men för dem som saknar sista utgången erbjuder essäerna en nyttig tankeövning. Göran Albinsson Bruhner formulerar en briljant spelöppning för den ekonomiska problemlösningen: det avslutande
draget får läsaren klara själv.
Göran Albinsson Bruhner är ibland
ironisk och elak, dock bara mot personer
som genom sin rang och sina gärningar
förtjänar formuleringen. Stilen kanske
uppfattas som prov på elakhet: Den som
har kunskapen vill visa att den politiskt
upphöjde inget vet eller begriper.
KJELL M TORBJÖRN:
Let History Judge
t som den ryske historikern Roy
Medvedev ägna större delen av
in forskargärning åt att skildra
Stalins mordiska regim kan knappast vara
speciellt upplyftande, särskilt som mån~a
av hans egna anhöriga fanns med bland
offren. Ändå får man intrycket av att han
är besatt av att i sitt monumentalverk ”Let
History Judge” uppenbara sanningen, hela den ofattbara sanning det innebar att
Stalin, Lenins arvtagare, så totalt kunde
usurpera ett system som ju ursprungligen
var tänkt att leda till arbetarklassens slutliga frigörelse.Varje sida i det nästan 900-
sidiga verket är den samvetsgranne krönikörens verk, men ett oändligt sorgset så-
dant – liksom om han genom att räkna
upp namnen på tusentals offer kunde, om
inte återuppväcka så ändå återupprätta
dem; som om i avsaknaden av en straffande Gud historiebeskrivningen (”Let History Judge”), om än senkommen och
ofullständig, skulle kunna fylla Hans
funktion;som om det sovjetiska folket endast skulle kunna ta sig an framtiden om
det erfarit allt om sitt förgångna.
69
Men ironin kan också ha en annan
funktion: att hålla den förskräckliga verkligheten på sådant avstånd att man kan
hantera den.
Roy Medvedev: Let History Judge. Oxford University Press 1989
Medvedev söker svaren på gåtan Stalin
redan i dennes georgiska barndom: en
bestialisk och ständigt berusad far; en
föga kärleksfull mor; präststudier, snart
nog avbrutna, som uteslutande tycks ha
bestått i litanierabblande och det tveklösa
anammandet av dogmer. Finner vi i det
sistnämnda en av orsakerna till Stalins sedermera fatala tilltro till radikala, skoningslösa lösninger på komplicerade problem såsom industrialisering och jordbruksutveckling? Möjligtvis, men samtidigt var, blev, Stalin en första rangens antiideolog, en nihilist som bara använde sig
av ideologi för att främja sin egen makt,
bryta ned allt motstånd.
Detta stod klart redan under 1890-talet och vårt sekels första årtionde, då den
unge Stalin tyckts ha arbetat ömsom för
den nybildade bolsjevistiska revolutionä-
ra rörelsen, ömsom för tsarens hemliga
polis. Flera gånger landsförvisad till Sibi- ……………._____________________