Bo Huldt; Garbo III
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
636
fall då Chrusjtjov inte beklagar sitt misstag.
Boken, som är ovanligt läsvärd, är alltså inte bara glada minnen. Chrusjtjov ser
tillbaka på sitt liv med kritik av sig själv
BOHULDT:
Garboffi
D
en tredje och avslutande delen av
Garbo, den stora sovjetiska operationen mot Finland och Sverige
i september 1992, har utkommit. Om nå-
gon hade trott att den välbekante författaren Harry Winter skulle låta sig nedstämmas av de senaste årens händelser med
det kalla krigets slut och Sovjetunionens
upplösning så misstog han sig. Garbo m
har åtskillig tid att ta igen. Garbo I kom ut
1988, del II 1989. Sedan dess har som bekant utvecklingen gått ganska raskt i den
verkliga verkligheten utanför Garbo. De
tre Garbodelarna representerar i själva
verket en lek med tidsbegreppen: vad som
i Garbo tilldrar sig under tre septemberveckor 1992 blir i Harry Winters händer
en serie vinjetter tillkomna över en fyraårsperiod av revolutionerande världspolitiska förändringar. De föreställningar om
tidens, rummets och handlingens enhet,
som en gång var det fransk-klassiska, litterära idealet ställs här på huvudet med
en djärvhet värdig den inte längre fullt så
nya, franska romanen. Nu ger säkert
Harry Winter sjutton i både franskklassioch andra. Till sist ger han upp. Han ser
fram mot sin död utan rädsla, och när
man läst vad han skrivit förstår man, att
han gjort sitt arbete färdigt och ingenting
mer fanns för honom att göra.
cismen och Robbe-Grillet; vad som
intresserar honom är underhållning –
med en polemisk och pedagogisk avsikt.
Läsaren lär ta del av det ena med förtjusning och få det andra på köpet.
Det krig, som börjar den 3 september
1992 med ett angrepp på Finland och
Sverige, går till en början bra för Sovjetunionen- som är av den helt areformerade och hårdkokta sort, som vi säkert snart
kommer att tro nästan aldrig funnits! För
Sverige går det illa och det mesta av det
blod som i delarna l och 2 flyter över
sidorna är svenskt. Med början i andra
delen och allt mer övertygande i den tredje reser sig Sverige ur ruinerna, likt ett på-
nyttfött Preussen efter Jena och Auerstädt, och läsaren får lära sig att tänka
strategiskt när kriget efter hand förs över
på andra sidan havet till gamla svenska
slagplatser kring Finska viken. Här faller
också det slutliga avgörandet, men det
lyckliga slutet beror inte så mycket på att
den röda armen besegras av karolinernas
ättlingar som av att sovjetstaten upplöses
inifrån. Med Garbo m förs nämligen utvecklingen hisnande snabbt fram till det
verkliga nuläget, dvs sovjetsystemets sammanbrott. Det levande livets händelser
den 19-21 augusti 1991 och dessa händelsers följder framstår i Garbo-världen
som en direkt konsekvens av svensk/finsk
tapperhet och uthållighet, norsk solidaritet och amerikansk strategi. Vad Jeltsin
och ryssarna vann utanför ”vita huset”
uppnås i boken av den svenska attacken,
Sveriges sista Viggenplan som med hjälp
av amerikanska ledningssystem slår ut
sovjetiska kärnvapenramper vid Narva.
Den segern öppnar för den sanna ryska
revolutionen. Som svensk känner man sig
otvivelaktigt uppmuntrad därav, även om
det i dag kanske ändå mer ser ut som om
Jeltsin grejade hela skivan stående på
pansarvagnen i Moskva.
Mindre uppmuntrande är mycket av
det som dessförinnan beskrivits i Garbo.
De tre volymerna, som emellanåt är så
tydliga i språk och vinklingar att det
t o m vore fel att tala om en nyckelroman,
är en bister uppgörelse med det flummande och önsketänkande, som oförtjänt fått passera som säkerhetspolitisk
debatt i Sverige sedan 60-talets slut. Lä-
saren deltar säkert med förtjusning i rallarsvingarna mot de förment kloka och
djupsinniga försvarspolitiska beslut, tagna med de bästa motiveringar, som nu i
det Harry Winterska kriget framstår som
bottenlöst enfaldiga. Dock upplever förmodligen åtskilliga av Garbos läsare krigets bakgrund, varför det över huvud
taget blev till, som svårsmält. Tror den
637
gamla ordningens mörkermän verkligen
att de kan rädda systemet genom att anfalla Norden? Däremot rycks man med
av en skildring av krigets förlopp och av
det politiska spelet inom och runtom
Sverige, som har betydande trovärdighet.
Svenskarna – vare sig de är reservkaptener, generaler eller regeringsmedlemmar
– uppträder både så väl och så illa som
man med lite fantasi kan tänka sig att
kontrahenterna skulle kunna göra under
ockupation och strid. Blandningen av
ynkedom och beslutsamhet är väl gjord. I
botten finns, precis som vi vill att det
skall vara, en optimistisk grundton: trots
allt går det ju ändå till slut bra för Sverige
och ett överraskat och till dels omodernt
och ofullständigt utbildat svenskt försvar
reder sig förbluffande väl i Wintervärlden.
Enligt den efterskrift som Garbos förläggare består oss med i del III försäkras
att författaren Harry Winter numera är
spårlöst försvunnen – i samband med
besök i Moskva. För oss, som han lämnat
efter sig, återstår alltjämt den besvärliga
verkligheten: hur skall svensk säkerhetspolitik och svenskt försvar utformas i en
värld utan direkta hot mot oss men fylld
av osäkerhet? Harry Winter är vi skyldiga tack för beskrivningen av hur det kunde ha gått, vart våra ideer om ”världen
sådan den borde vara” kunde ha fört oss;
huruvida han är en guide också till framtiden är mera osäkert. Nu får vi nog tänka själva. Och det ordentligt.
fall då Chrusjtjov inte beklagar sitt misstag.
Boken, som är ovanligt läsvärd, är alltså inte bara glada minnen. Chrusjtjov ser
tillbaka på sitt liv med kritik av sig själv
BOHULDT:
Garboffi
D
en tredje och avslutande delen av
Garbo, den stora sovjetiska operationen mot Finland och Sverige
i september 1992, har utkommit. Om nå-
gon hade trott att den välbekante författaren Harry Winter skulle låta sig nedstämmas av de senaste årens händelser med
det kalla krigets slut och Sovjetunionens
upplösning så misstog han sig. Garbo m
har åtskillig tid att ta igen. Garbo I kom ut
1988, del II 1989. Sedan dess har som bekant utvecklingen gått ganska raskt i den
verkliga verkligheten utanför Garbo. De
tre Garbodelarna representerar i själva
verket en lek med tidsbegreppen: vad som
i Garbo tilldrar sig under tre septemberveckor 1992 blir i Harry Winters händer
en serie vinjetter tillkomna över en fyraårsperiod av revolutionerande världspolitiska förändringar. De föreställningar om
tidens, rummets och handlingens enhet,
som en gång var det fransk-klassiska, litterära idealet ställs här på huvudet med
en djärvhet värdig den inte längre fullt så
nya, franska romanen. Nu ger säkert
Harry Winter sjutton i både franskklassioch andra. Till sist ger han upp. Han ser
fram mot sin död utan rädsla, och när
man läst vad han skrivit förstår man, att
han gjort sitt arbete färdigt och ingenting
mer fanns för honom att göra.
cismen och Robbe-Grillet; vad som
intresserar honom är underhållning –
med en polemisk och pedagogisk avsikt.
Läsaren lär ta del av det ena med förtjusning och få det andra på köpet.
Det krig, som börjar den 3 september
1992 med ett angrepp på Finland och
Sverige, går till en början bra för Sovjetunionen- som är av den helt areformerade och hårdkokta sort, som vi säkert snart
kommer att tro nästan aldrig funnits! För
Sverige går det illa och det mesta av det
blod som i delarna l och 2 flyter över
sidorna är svenskt. Med början i andra
delen och allt mer övertygande i den tredje reser sig Sverige ur ruinerna, likt ett på-
nyttfött Preussen efter Jena och Auerstädt, och läsaren får lära sig att tänka
strategiskt när kriget efter hand förs över
på andra sidan havet till gamla svenska
slagplatser kring Finska viken. Här faller
också det slutliga avgörandet, men det
lyckliga slutet beror inte så mycket på att
den röda armen besegras av karolinernas
ättlingar som av att sovjetstaten upplöses
inifrån. Med Garbo m förs nämligen utvecklingen hisnande snabbt fram till det
verkliga nuläget, dvs sovjetsystemets sammanbrott. Det levande livets händelser
den 19-21 augusti 1991 och dessa händelsers följder framstår i Garbo-världen
som en direkt konsekvens av svensk/finsk
tapperhet och uthållighet, norsk solidaritet och amerikansk strategi. Vad Jeltsin
och ryssarna vann utanför ”vita huset”
uppnås i boken av den svenska attacken,
Sveriges sista Viggenplan som med hjälp
av amerikanska ledningssystem slår ut
sovjetiska kärnvapenramper vid Narva.
Den segern öppnar för den sanna ryska
revolutionen. Som svensk känner man sig
otvivelaktigt uppmuntrad därav, även om
det i dag kanske ändå mer ser ut som om
Jeltsin grejade hela skivan stående på
pansarvagnen i Moskva.
Mindre uppmuntrande är mycket av
det som dessförinnan beskrivits i Garbo.
De tre volymerna, som emellanåt är så
tydliga i språk och vinklingar att det
t o m vore fel att tala om en nyckelroman,
är en bister uppgörelse med det flummande och önsketänkande, som oförtjänt fått passera som säkerhetspolitisk
debatt i Sverige sedan 60-talets slut. Lä-
saren deltar säkert med förtjusning i rallarsvingarna mot de förment kloka och
djupsinniga försvarspolitiska beslut, tagna med de bästa motiveringar, som nu i
det Harry Winterska kriget framstår som
bottenlöst enfaldiga. Dock upplever förmodligen åtskilliga av Garbos läsare krigets bakgrund, varför det över huvud
taget blev till, som svårsmält. Tror den
637
gamla ordningens mörkermän verkligen
att de kan rädda systemet genom att anfalla Norden? Däremot rycks man med
av en skildring av krigets förlopp och av
det politiska spelet inom och runtom
Sverige, som har betydande trovärdighet.
Svenskarna – vare sig de är reservkaptener, generaler eller regeringsmedlemmar
– uppträder både så väl och så illa som
man med lite fantasi kan tänka sig att
kontrahenterna skulle kunna göra under
ockupation och strid. Blandningen av
ynkedom och beslutsamhet är väl gjord. I
botten finns, precis som vi vill att det
skall vara, en optimistisk grundton: trots
allt går det ju ändå till slut bra för Sverige
och ett överraskat och till dels omodernt
och ofullständigt utbildat svenskt försvar
reder sig förbluffande väl i Wintervärlden.
Enligt den efterskrift som Garbos förläggare består oss med i del III försäkras
att författaren Harry Winter numera är
spårlöst försvunnen – i samband med
besök i Moskva. För oss, som han lämnat
efter sig, återstår alltjämt den besvärliga
verkligheten: hur skall svensk säkerhetspolitik och svenskt försvar utformas i en
värld utan direkta hot mot oss men fylld
av osäkerhet? Harry Winter är vi skyldiga tack för beskrivningen av hur det kunde ha gått, vart våra ideer om ”världen
sådan den borde vara” kunde ha fört oss;
huruvida han är en guide också till framtiden är mera osäkert. Nu får vi nog tänka själva. Och det ordentligt.