Thede Palm; Chrusjtjovs minnen
1991
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
-THEDEPALM:
Chrusjtjovs minnen
N
är Chrusjtjovs memoarer kom ut
på engelska 1970 (i Sverige
1971, ”Chrusjtjov minns”, Bonniers förlag) började genast en livlig diskussion om de kunde vara äkta eller inte.
Ingen annan av de ”stora” revolutionärerna hade publicerat något liknande.
Chrusjtjov var dessutom avsatt, och det
kunde förväntas att han skulle vara kritisk mot sina forna vänner och kamrater.
Man visste inte heller hur han hade burit
sig åt att föra ut manuskriptet till utlandet; i Sovjetunionen hade hans minnen
inte kommit ut. På en del håll sade man,
om än med tvekan, att detta var en förfalskning.
Chrusjtjovs memoarer. De ocensurerade glasnost-banden. Översättning Sune
Karlsson. Wahströms förlag 1991
Vad de verkligt sakkunniga menade var,
att memoarerna var äkta. Men det kunde
tänkas, att de redigerats och att en del
minnen, som kunde vara allt för obehagliga för andra, tagits bort. Kvar var en
mängd minnen, som inte alla behövde
motsvara verkligheten men som otvivelaktigt kunde vara sådant som Chrusjtjov
ville minnas. Diplomater, som haft tillfälle att träffa honom, kände igen hans sätt
att tala och många gånger också hans sätt
att tänka.
Några år senare kom en andra del av
hans minnen ut. Detta var 1974, och
Chrusjtjov dog 1971. Man behövde inte
längre tvivla, och så småningom fick man
också veta hur dessa memoarer kunnat
komma i tryck. Han hade själv talat in
sina minnen på band, som smugglats ut
till USA. Dessa har numera kompletterats med bitar, som från början av säkerhetsskäl uteslutits. På svenska heter denna tredje del ”Chrusjtjovs memoarer. De
ocensurerade glasnost-banden”. Översättning Sune Karlsson. I denna del finner man också ett förord av Gunnar Jarring. Han har haft att göra med Chrusjtjov under sin tid som ambassadör i
Moskva, och han har aldrig tvivlat på
äktheten av hans minnen.
Det är bara en sällsynt levande bok.
Detta gäller inte bara Chrusjtjovs barndom och uppväxtår. Särskilt fäster man
sig vid hans energiska arbete under kriget
som kommissarie inom politbyrån och
vid olika fronter som kontrollant för Stalins räkning av generalerna. Stalin gav order från Moskva och han erkände aldrig
ett misstag. Åtskilliga generaler avrättades efter motgångar, som de inte borde
ha gjorts ansvariga för. Chrusjtjov kallades också vid ett tillfälle till Moskva och
han själv var övertygad om att hans utsikter att komma levande därifrån var små.
En av bokens märkvärdigheter är
Chrusjtjovs berättelser om Stalin. Han
kritiserar Stalin och han kritiserar sig
själv, som blev så beroende av Stalin, att
han även efter dennes död och sedan
Chrusjtjov själv nått upp bland de största
av efterträdarna inte kunde frigöra sig
från honom. Det dröjde år innan Chrusjtjov på den 20:e partikongressen kunde
hålla sitt tal om Stalin som tyrann.
Utöver det personliga får man veta åtskilligt om politiska förhållanden. Gunnar Jarring framhåller som särskilt intressant den sovjetiska ledningens bedömning av Kina. Ett annat avsnitt handlar
om Ungern och stridigheterna mellan
Imre Nagy och Rakosi- Chrusjtjov själv
höll envist på den senare, medan Nagy
som bekant avrättades. Detta är ett av de
l
l
636
fall då Chrusjtjov inte beklagar sitt misstag.
Boken, som är ovanligt läsvärd, är alltså inte bara glada minnen. Chrusjtjov ser
tillbaka på sitt liv med kritik av sig själv
BOHULDT:
Garboffi
D
en tredje och avslutande delen av
Garbo, den stora sovjetiska operationen mot Finland och Sverige
i september 1992, har utkommit. Om nå-
gon hade trott att den välbekante författaren Harry Winter skulle låta sig nedstämmas av de senaste årens händelser med
det kalla krigets slut och Sovjetunionens
upplösning så misstog han sig. Garbo III
har åtskillig tid att ta igen. Garbo I kom ut
1988, del II 1989. Sedan dess har som bekant utvecklingen gått ganska raskt i den
verkliga verkligheten utanför Garbo. De
tre Garbodelarna representerar i själva
verket en lek med tidsbegreppen: vad som
i Garbo tilldrar sig under tre septemberveckor 1992 blir i Harry Winters händer
en serie vinjetter tillkomna över en fyraårsperiod av revolutionerande världspolitiska förändringar. De föreställningar om
tidens, rummets och handlingens enhet,
som en gång var det fransk-klassiska, litterära idealet ställs här på huvudet med
en djärvhet värdig den inte längre fullt så
nya, franska romanen. Nu ger säkert
Harry Winter sjutton i både franskklassioch andra. Till sist ger han upp. Han ser
fram mot sin död utan rädsla, och när
man läst vad han skrivit förstår man, att
han gjort sitt arbete färdigt och ingenting
mer fanns för honom att göra.
cismen och Robbe-Grillet; vad som
intresserar honom är underhållning –
med en polemisk och pedagogisk avsikt.
Läsaren lär ta del av det ena med förtjusning och få det andra på köpet.
Det krig, som börjar den 3 september
1992 med ett angrepp på Finland och
Sverige, går till en början bra för Sovjetunionen- som är av den helt areformerade och hårdkokta sort, som vi säkert snart
kommer att tro nästan aldrig funnits! För
Sverige går det illa och det mesta av det
blod som i delarna l och 2 flyter över
sidorna är svenskt. Med början i andra
delen och allt mer övertygande i den tredje reser sig Sverige ur ruinerna, likt ett på-
nyttfött Preussen efter Jena och Auerstädt, och läsaren får lära sig att tänka
strategiskt när kriget efter hand förs över
på andra sidan havet till gamla svenska
slagplatser kring Finska viken. Här faller
också det slutliga avgörandet, men det
lyckliga slutet beror inte så mycket på att
den röda armen besegras av karolinernas
ättlingar som av att sovjetstaten upplöses
inifrån. Med Garbo III förs nämligen ut-
Chrusjtjovs minnen
N
är Chrusjtjovs memoarer kom ut
på engelska 1970 (i Sverige
1971, ”Chrusjtjov minns”, Bonniers förlag) började genast en livlig diskussion om de kunde vara äkta eller inte.
Ingen annan av de ”stora” revolutionärerna hade publicerat något liknande.
Chrusjtjov var dessutom avsatt, och det
kunde förväntas att han skulle vara kritisk mot sina forna vänner och kamrater.
Man visste inte heller hur han hade burit
sig åt att föra ut manuskriptet till utlandet; i Sovjetunionen hade hans minnen
inte kommit ut. På en del håll sade man,
om än med tvekan, att detta var en förfalskning.
Chrusjtjovs memoarer. De ocensurerade glasnost-banden. Översättning Sune
Karlsson. Wahströms förlag 1991
Vad de verkligt sakkunniga menade var,
att memoarerna var äkta. Men det kunde
tänkas, att de redigerats och att en del
minnen, som kunde vara allt för obehagliga för andra, tagits bort. Kvar var en
mängd minnen, som inte alla behövde
motsvara verkligheten men som otvivelaktigt kunde vara sådant som Chrusjtjov
ville minnas. Diplomater, som haft tillfälle att träffa honom, kände igen hans sätt
att tala och många gånger också hans sätt
att tänka.
Några år senare kom en andra del av
hans minnen ut. Detta var 1974, och
Chrusjtjov dog 1971. Man behövde inte
längre tvivla, och så småningom fick man
också veta hur dessa memoarer kunnat
komma i tryck. Han hade själv talat in
sina minnen på band, som smugglats ut
till USA. Dessa har numera kompletterats med bitar, som från början av säkerhetsskäl uteslutits. På svenska heter denna tredje del ”Chrusjtjovs memoarer. De
ocensurerade glasnost-banden”. Översättning Sune Karlsson. I denna del finner man också ett förord av Gunnar Jarring. Han har haft att göra med Chrusjtjov under sin tid som ambassadör i
Moskva, och han har aldrig tvivlat på
äktheten av hans minnen.
Det är bara en sällsynt levande bok.
Detta gäller inte bara Chrusjtjovs barndom och uppväxtår. Särskilt fäster man
sig vid hans energiska arbete under kriget
som kommissarie inom politbyrån och
vid olika fronter som kontrollant för Stalins räkning av generalerna. Stalin gav order från Moskva och han erkände aldrig
ett misstag. Åtskilliga generaler avrättades efter motgångar, som de inte borde
ha gjorts ansvariga för. Chrusjtjov kallades också vid ett tillfälle till Moskva och
han själv var övertygad om att hans utsikter att komma levande därifrån var små.
En av bokens märkvärdigheter är
Chrusjtjovs berättelser om Stalin. Han
kritiserar Stalin och han kritiserar sig
själv, som blev så beroende av Stalin, att
han även efter dennes död och sedan
Chrusjtjov själv nått upp bland de största
av efterträdarna inte kunde frigöra sig
från honom. Det dröjde år innan Chrusjtjov på den 20:e partikongressen kunde
hålla sitt tal om Stalin som tyrann.
Utöver det personliga får man veta åtskilligt om politiska förhållanden. Gunnar Jarring framhåller som särskilt intressant den sovjetiska ledningens bedömning av Kina. Ett annat avsnitt handlar
om Ungern och stridigheterna mellan
Imre Nagy och Rakosi- Chrusjtjov själv
höll envist på den senare, medan Nagy
som bekant avrättades. Detta är ett av de
l
l
636
fall då Chrusjtjov inte beklagar sitt misstag.
Boken, som är ovanligt läsvärd, är alltså inte bara glada minnen. Chrusjtjov ser
tillbaka på sitt liv med kritik av sig själv
BOHULDT:
Garboffi
D
en tredje och avslutande delen av
Garbo, den stora sovjetiska operationen mot Finland och Sverige
i september 1992, har utkommit. Om nå-
gon hade trott att den välbekante författaren Harry Winter skulle låta sig nedstämmas av de senaste årens händelser med
det kalla krigets slut och Sovjetunionens
upplösning så misstog han sig. Garbo III
har åtskillig tid att ta igen. Garbo I kom ut
1988, del II 1989. Sedan dess har som bekant utvecklingen gått ganska raskt i den
verkliga verkligheten utanför Garbo. De
tre Garbodelarna representerar i själva
verket en lek med tidsbegreppen: vad som
i Garbo tilldrar sig under tre septemberveckor 1992 blir i Harry Winters händer
en serie vinjetter tillkomna över en fyraårsperiod av revolutionerande världspolitiska förändringar. De föreställningar om
tidens, rummets och handlingens enhet,
som en gång var det fransk-klassiska, litterära idealet ställs här på huvudet med
en djärvhet värdig den inte längre fullt så
nya, franska romanen. Nu ger säkert
Harry Winter sjutton i både franskklassioch andra. Till sist ger han upp. Han ser
fram mot sin död utan rädsla, och när
man läst vad han skrivit förstår man, att
han gjort sitt arbete färdigt och ingenting
mer fanns för honom att göra.
cismen och Robbe-Grillet; vad som
intresserar honom är underhållning –
med en polemisk och pedagogisk avsikt.
Läsaren lär ta del av det ena med förtjusning och få det andra på köpet.
Det krig, som börjar den 3 september
1992 med ett angrepp på Finland och
Sverige, går till en början bra för Sovjetunionen- som är av den helt areformerade och hårdkokta sort, som vi säkert snart
kommer att tro nästan aldrig funnits! För
Sverige går det illa och det mesta av det
blod som i delarna l och 2 flyter över
sidorna är svenskt. Med början i andra
delen och allt mer övertygande i den tredje reser sig Sverige ur ruinerna, likt ett på-
nyttfött Preussen efter Jena och Auerstädt, och läsaren får lära sig att tänka
strategiskt när kriget efter hand förs över
på andra sidan havet till gamla svenska
slagplatser kring Finska viken. Här faller
också det slutliga avgörandet, men det
lyckliga slutet beror inte så mycket på att
den röda armen besegras av karolinernas
ättlingar som av att sovjetstaten upplöses
inifrån. Med Garbo III förs nämligen ut-