Christian Braw; Tidsanda

CHRISTIAN BRAW:
Tidsanda
Tidsandan är den inre strukturen i varje tids tänkande och
känslor. Det är den givna utgångspunkten för allt tänkande,
hur mycket man än sedan kommer till skilda slutsatser.
Men tiderna förändras. Det
som varit självklart kan bli till en
omöjlighet för en annan tid.
Osteuropa upplever nu ett
sådant paradigmskifte. Till Sverige har det ännu inte kommit.
Men det största av alla misstag
är att tro, att tiden skall stå stilla
just i Sverige, skriver Christian
Braw.
Christian Braw är teol dr.
T
idsandan är den inre strukturen i
varje tids tänkande och känslor.
Tidsandan är det centrum eller
den nerv, som styr helheten. Har man förstått tidsandan, då har man en nyckel till
att förstå sammanhanget i det som täfll\s
och dröms, diktas och målas, forskas,
byggs och predikas i den aktuella tiden
Det ligger i själva begreppet tidsanda
en obevisbar förutsättning, nämligen att
det verkligen finns ett sådant inre sammanhang i det som tänks, beslutas och
skapas. Man skulle också kunna tänka sig,
att varje tid vore ett virrvarr av varandra
motsägande tankar, krafter och stämningar, där egentligen inget sammanhang vore
att finna. I själva verket är det så, att man
med den vanliga vetenskapliga metoden,
analysen, ganska lätt kan nå fram till den
uppfattilingen. Analys innebär ju upplösande, och särskilt när det gäller idehistoria och kulturhistoria krävs det ett
visst mått av besinning för att inte analysprocessen – upplösandet – skall komma i
sken. Gör den det blir till slut ingenting
kvar, allt faller sönder i enskildheter utan
inre sammanhang.
Analysen måste balanseras av intuition, av en inlevelse, som instinktivt anar
och känner var de stora sammanhangen
finns. Att söka efter tidsandan är inte som
att undersöka en vedpanna. Det är med
andra ord inte en uppgift för rörmokare.
Det kräver konstnärlighet mer än hantverkmässighet.
Det finns också en annan dold förutsättning i frågan efter tidsandan. Det är,
1tt det finns något som kan kallas ande
eller anda, en osynlig men ändå mäktigt
verkande kraft, som är den djupaste förklaringen till det som sker i tiden.
608
Att tolka historien
Det finns andra sätt att tolka historien.
Det vanligaste sättet i Sverige är det materialistiska. Det innebär, att man utgår från
att det viktigaste är, hur det materiella är
fördelat. Det kulturella, religiösa och
andliga är endast konsekvenser eller reflexer av materiella omständigheter.
Mozarts Requiem kan enligt materialismens synsätt restlöst förklaras med utgångspunkt från de ekonomiska förhållanden, som rådde i det Heliga romerska
riket av tysk nation vid 1700-talets slut.
Materialismen har ett betydande inflytande på den svenska skolans läroböcker i
historia, den är dominerande i svensk nyhetsförmedling. Problemet för materialismen är emellertid, att materien blir s a s
alltmer förandligad, allteftersom den skall
framställas som förklaringsgrund för alltfler komplicerade och motsägelsefulla
företeelser, särskilt inom kultur och religion.
Hilding Pleijels forskningsprogram är
ett exempel på hur man kan få fram
intressanta nya aspekter på andliga skeenden genom en materialistisk metod. Han
har bl a pekat på skiftets och jämvägsbyggandets betydelse för svensk väckelsekristendom. Men egentligen kommer man
på den vägen inte längre än till belysande
aspekter. Själva det innersta skeendet
kommer man inte åt, det som drev människorna. Det specifikt mänskliga i historien
går förlorat med en materialistisk syn.
Också ekorrarna fördelar ju det materiella
sig emellan utan att fördenskull skriva några requiem. För att förstå det specifikt
mänskliga i historien behöver vi känsligare
redskap än rörmokarens. Det är som Jaan
Kross har sagt: ”Historien är människor,
framförallt människor.”
Men frågan efter tidsandan innebär
också att man frågar efter mer än det individuellt mänskliga. När vi frågar efter
tidsandan söker vi det gemensamt mänskliga i tiden. Anders Nygren har uttryckt
det så: ”Det finns med andra ord en kanske alltför mycket förbisedd förbindelse
på bredden genom hela det samtida livet.”
Det är denna förbindelse på bredden vi
söker förstå, när vi talar om tidsanda.
Särskiltnärdetgälleridehistoriaoch
kulturhistoria krävs det ett visstmått
av besinning för att inte analysprocessen skall komma i sken.
Ungdomsrörelsen
Ett exempel kan beskriva detta. Tiden
före och efter sekelskiftet var glansperioden för Die Jugendbewegung iTyskland.
För första gången i historien trädde ungdomen fram som en självständig kraft, bildade egna sammanslutningar, skapade en
egen kultur, en ungdomlig livsstil, där
sammanhanget med det organiska, biologiska livet var ett avgörande inslag. I samma tidsskede bildade Karl Liebknecht det
socialistiska ungdomsförbundet, Lord
Baden-Powell grundade scoutrörelsen,
jugend blev den ledande konststilen inom
måleri, skulptur och arkitektur. Det byggdes jugendkyrkor som S:t Johannes i
Malmö, där växtornamentet – det organiskt-biologiska- är det helt dominerande. Detta var den kyrkliga ungdomsrörelsens första, friska år. När det Kristliga
Gymnasistförbundet bildades blev dess
symbol solkorset och facklan, och när
man skulle ge namn åt den rörelse, som
fick sitt monumentala krön med Sigtuna- –
stiftelsen, så kom den att kallas- ungkyrklighet. Ungkyrkligheten kan endast förstås mot bakgrund av ungdomsrörelsen,
Die Jugendbewegung.
Det finns en ”förbindelse på bredden”
mellan scoutrörelsen, det socialistiska
ungdomsförbundet, jugendkonsten och
ungkyrkligheten, ett stämningsläge, som
gjorde det möjligt och naturligt att tänka,
tala, dikta och sjunga på ett visst sätt. När
Annat som ungdomsrörelsen förde
fram har helt gåttförlorat, t ex växtornamentiken inom arkitektur och
bildkonst.
man talade och tänkte så, kunde man
räkna med att bli förstådd. Man hörde
andra tala och sjunga på samma sätt, och
man blev inspirerad att själv tänka och
dikta vidare.
Något av stämningen och andan i ungdomsrörelsen har överlevt den och införlivats i den nya tidens anda, t ex delar av
sångskatten. Ett exempel är sången Vi gå
över daggstänkta berg, ett genuint vittnesbörd om ungdomsrörelsens livsbejakande grundstämning. Annat som ungdomsrörelsen förde fram har helt gått förlorat, t ex växtornamentiken inom arkitektur och bildkonst. Där har vi tappat
bort något värdefullt, det blir vi varse när
vi jämför den postmodernistiska, strängt
geometriska arkitekturen med jugendbyggnadens levande fasader och interiö-
rer.
Känslan för det organiskt framvuxna är
också en del av förklaringen till det starka
historiska medvetande, som präglade
ungdomsrörelsen. Det var i ungdomsrö-
609
relsens tidsskede, som Carl Grimberg
skrev Svenska folkets underbara öden,
och när den gavs ut var det- ijugendband.
Det var i ungdomsrörelsens stämningsläge, som J A Eklund diktade Fädernas
kyrka och skrev Andelivet i Sveriges
kyrka. Försöker vi förstå ”förbindelsen på
bredden” får vi en helt ny syn på t ex
J A Eklunds författarskap.
Det är märkligt att tänka, att det finns
något, som förbinder J A Eklund och
Karl Liebknecht, och det är just detta vi
kallar tidsanda. På viktiga punkter tänker
och känner de på samma sätt, kanske utan
att veta om det. Om vi undersökte deras
skrifter och handlingar, skulle vi med stor
sannolikhet hos båda finna ungdomsrö-
relsens livskänsla och bejakande av det
organiska livet och sammanhanget. Detta
gemensamma, denna ”förbindelse på
bredden” gör att de förmodligen på
många områden skulle ha förstått varandra, även där de företrädde diametralt
motsatta ståndpunkter
Anders Nygren har talat om detta gemensamma som ”det självklaras roll i
historien. Han säger: ”Ja, faktiskt finns det
i varje tid vissa ting, som av den betraktas
som självklara – eller rättare sagt äro
självklara för den. Ty just ideras egenskap
av självklara ting ställas de ej under debatt. Det frågas ej efter huru de skola betraktas, såsom självklara eller inte, utan
man utgår helt ovillkorligt från dem och
låter dem gälla, tämligen på axiomets
sätt.” Så var det för ungdomsrörelsen med
livskänslan och det organiska. Det diskuterades inte, det bara var så, och den som
inte förstod det, stod utanför. Men, säger
Nygren, just det förhållande att man inte
ifrågasätter det självklara, inte debatterar
det- eller får debattera det, gör ”det näs- 610
tan omöjligt att ge en korrekt och rätt avvägd bild av det tidsskede, vari man själv
lever.” Det är sannolikt så, att endast den
kan ge en riktig bild av den egna tiden,
som i viss mening lever utanför den, utanför tidsflödet, för att tala med Paul von
Martens. Det är att leva som en främling,
på ett avstånd från samtiden, som i viss
mening liknar det avstånd som en gång
eftervärlden kommer att få.
De otidsenliga behövs
Och samtidigt är det så, att självkännedom är ett av de mest grundläggande villkoren för mental hälsa. Det är så också för
den tid, där vi själva lever. Samtiden har
alltså ett behov av de otidsenliga, de som
står utanför tiden och bedömer den på
avstånd, antingen från det förgångnas
eller från det kommandes synpunkt. Det
är endast genom sådana människor, som
en tid kan förstå sig själv och bli medveten
om sin anda, sin tidsanda. Det är därför
dikten och minnet är livsavgörande för
varje tid, för det sannfärdiga minnet, och
den äkta dikten står i visst avseende alltid
utanför eller t o m över tiden.
På egen hand kan inte tiden lära känna
sig själv. Tidsandan är ju så självklar, att
man inte ens behöver tala om den. Den är
den givna utgångspunkten för allt tänkande, hur mycket man än sedan kommer tiJJ
skilda slutsatser. Tidsandan är den ram,
inom vilken man måste röra sig, för att alls
bli förstådd och räknas med. Att gå utanför tidsandans ram eller gränser är som
att plötsligt mista sitt medborgaskap i
tiden och istället få leva där på ett tidsbegränsat uppehållstillstånd, i ständig fruktan för utvisning. Man vill ju så gärna höra
till, vara med, räknas, ”hänga med sin tid”,
inte bli efter i utvecklingen”.
Det självklara blir till en omöjlighet
Men det är också så, att tiderna ändrar
sig. Tiden är tidsbegränsad. Det, som är
självklart för en tid, är det inte för en
annan. Ofta är det så, att historiska katastrofer för lång tid framåt kan göra det,
som i en bestämd tid var självklart, till en
omöjlighet för en annan tid. Under slutet
av 1700-talet nådde promiskuiteten så-
dan utbredning, att samhället stod inför
sin upplösning. Detta är bakgrunden till
den viktorianska moralen, och vi kan
vänta oss liknande följder, när AIDS-epidemin nått afrikanska dimensioner också
i vårt land. Ett annat exempel är ras-tänkandet. För sekelskiftets och mellankrigstidens människor var det naturligt och
självklart. Här har darwinismen spelat en
stor och förbisedd roll. Bengt Lidforss
ochLubbeNordström var öppet och obekymrat antisemiter. Det tillhörde tidsandan, i synnerhet i radikala kretsar. Vid
Uppsala universitet fanns en rasbiologisk
institution. Ännu Alva och Gunnar Myrdal drömde om den ingenjörskonst, som
skulle ”förädla människomaterialet”. Socialdemokrater och bondeförbundare,
högermän och liberaler var alldeles obekymrat rasister på ett sätt som hade varit
främmande för deras föregångare inom
politiken hundra år tidigare. Det bara var
så, det var självklart, man tänkte och talade om raser, om bättre och sämre, högre
och lägre utvecklade raser, ungefär som
man talar om hundraser. Darwin hade ju
en gång för alla brutit ner gränsen mellan
människa och djur. Att han därmed också
öppnat vägen för ”den blonde besten” var
något som han själv varken avsett eller
anat. Men icke desto mindre var det så.
Händelserna under andra världskriget
har gjort det som tidigare var självklart till
—
en skam. Den principiella sanningen har
blivit den principiella lögnen, för att tala
med Istvan Eörsi. Detta är ett av de mest
dramatiska exempel historien känner på
det som också kallas paradigmskifte.
Paradigmet, böjningsmönstret för tanken
och känslan, är just det som spelar det
självklaras roll i historien, det är ett annat
sätt att tala om tidsandan
Självkännedom är ett av de mest
grundläggande villkoren för mental
hälsa.
Det som nu skedde var, att det som
stått fram som så självklart att ingen ifrå-
gasatt det, det var nu plötsligt borta. Det
som var så grundläggande, att den som
betvivlade det blev utstött som en hädare,
det blev i ett slag avslöjat som bedrägeri.
Det som gällt för att vara den enda rimliga
möjligheten att tänka, det blev plötsligt
Det Stora Misstaget.
611
Tiden står aldrig still
Östeuropa upplever nu ett sådant paradigmskifte. Till Sverige har det ännu inte
kommit. Men det största av alla misstag är
att tro, att tiden skall stå stilla just i Sverige. Också här kommer en dag, när det
som nu spelar det självklaras roll i historien med skam får lämna scenen.
Det är så med tidsandan, den har sin
tid, och när tiden är ute får den gå. Det är
förståndigt för människor i varje tid att
söka bli medvetna om vad som egentligen
är den egna tidsandan, att reflektera över
den och i vart fall inte göra sig helt identisk med den. Är man helt och hållet ”i
tiden” nu, kommer man att få lämna tiden
då. Tidsandan är inte evig, den är i själva
verket mycket kortlivad. Men den Helige
Ande lever och verkar över varje tid – och
i varje tid, och ändå blir den aldrig tidsanda.