Bo Siegbahn; Politik och debatt i dagens Frankrike


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO SIEGBAHN:
Politik och debatt
i dagens Frankrike
Ända sedan Franr;ois Mitterand
valdes till president 1981 har utvecklingen i Frankrike präglats
av honom oberoende av om
hans socialistparti vunnit valet
eller ej. Mitterand har inte dragit
sig ens för att ändra vallagen för
att kunna behålla makten.
Nu präglas partiet av inre stridigheter om vem som skall
efterträda honom samtidigt som
oppositionens kritik underblåsts
av en serie skandaler och
uppenbara missförhållanden.
Ambassadören och f d riksdagsmannen Bo Siegbahn bor
numera i Paris.
F
öre presidentvalet av Mitterand
1981 var den ideologiska och ekonomiska diskussionen på socialistisk sida livlig. Kritiken mot den sittande
regimen var omfattande och var och en
förde fram sina speciella synpunkter på
hur man i socialistisk riktning skulle förändra samhället om och när man kom till
makten. Det var en fröjd att vara socialist, särskilt som man i stor omfattning
kunde dominera massmedia. Mitterand
framlade även ett program i 110 punkter
som antogs både av socialisterna och av
kommunisterna, de senare dock med den
invändningen att det inte gick tillräckligt
långt.
Det innehöll en utförlig katalog på åtgärder som omedelbart skulle vidtas.
Man skulle exempelvis socialisera, eller
förstatliga som termen lydde, nio grupper
av strategiskt viktiga industrier bl a stålindustrin, försvarsindustrin och samtliga
ännu privata försäkringsbolag och banker. (de Gaulle hade redan 1946 under
tryck från regeringens kommunistiska
medlemmar förstatligat en del företag på
sistnämnda område). Vidare skulle statstjänstemännen, särslålt inom rättsväsendet, göras oberoende av presidenten och
riksdagen. Arbetslösheten skulle kraftigt
nedbringas från dåvarande 1,5 miljoner,
bl a genom anställning av över 200 000
ytterligare statstjänstemän.
De två följande åren efter presidentoch parlamentsvalen började planerna
genomföras men resultatet blev inte det
väntade. Arbetslösheten bara steg och
gick efter hand upp till över 2 miljoner.
Både betalningsbalansen med utlandet
och budgeten visade ganska snart väldiga
underskott. Nästan alla företag som förstatligades började gå med stora under- 1
594
skott, delvis på grund av att politikerna i
regeringen började ge dem order om hur
de skulle sköta sina finanser, ge bidrag till
olika angelägna uppgifter etc. Mitterand
tvingades efter två år dra till bromsarna
och utse en ny regering och efter hand
tystnade nästan alla de entusiastiska samhällsomdanarna. Festen var över!
För de borgerliga, eller som de här
mer logiskt kallas högerpartierna, följde
en självprövning som med stöd av gynnsamma opinionssiffror blev allt mer optimistisk. Den uppmuntrades också av att
när Mitterand, i enlighet med en punkt i
valprogrammet 1981, krävde att all undervisning numera skulle ske i statens
regi, de största demonstrationerna i
Frankrikes historia ägde rum, och han
tvingades återkalla sitt förslag.
Valvinden har växlat
Vid de därpå följande valen till parlamentet 1986 vann även oppositionen en
övertygande seger. Den tillträdande regeringen Chirac gav sig omedelbart i kast
med att genomföra sina vallöften. Efter
hand började också arbetslösheten att
minska även om det var omöjligt att på
kort tid avskaffa den. Man gick också in
för att börja privatisera alla de företag
som socialisterna förstatligat. Man gick
t o m längre och började även privatisera
de finansinstitutioner som förstatligats
redan på de Gaulles tid.
Efter två år med en förhållandevis
framgångsrik politik var det åter tid för
presidentval. Socialisterna förde en oerhört försiktig kampanj, i stort sett längs
borgerliga linjer och väckte inga radikala
förslag. Man förklarade att man inte avsåg att åter socialisera de nyligen privatiserade företagen och begränsade sig i
stort sett till att framhålla Mitterand som
landsfader för alla partier.
För högerpartierna försvårades kampanjen av två orsaker. Man kunde inte
enas om en kandidat utan ställde upp
med både Chirac och Barre. Vidare
splittrades de borgerliga rösterna genom
att det högerradikala partiet Front National under de sista åren, framför allt på
grund av immigrationsfrågans ökade betydelse, från nästan ingenting nu gick upp
till 15 %. Väsentligen genom denna uppspaltning lyckades Mitterand bli omvald.
Splittring inom socialistpartiet
Liksom 1981 var hans första åtgärd att
upplösa parlamentet. Genom att ånyo
ändra vallagen och införa majoritetsval
samt att på lämpligt sätt ändra på valkretsindelningen uppnådde socialisterna
en relativ majoritet och kunde nästan förinta FN, trots att högerpartierna totalt
fick en majoritet bland väljarna.
Dessa något oväntade händelser var
ett hårt slag för de borgerliga och trots att
de fick en allt klarare majoritet i efterföljande opinionsmätningar och fyllnadsval
spred sig en allmän olust som kombinerades med en oerhörd försiktighet på den
socialistiska sidan och rädsla för att
framlägga kontroversiella förslag.
Det politiska livet, i all synnerhet som
det återspeglades i debatten, blev därför
ganska torftigt. Så småningom började
dock en viss återhämtning uppstå. På
socialistisk sida inskränkte sig denna
huvudsakligen till ett inbördeskrig mellan
olika fraktioner om vilken kandidat som
skulle vara lämplig – och ha chans att
vinna – för att efterträda Mitterand.

Hans valperiod utgår dock först 1995!
signifikativt är att det inbördes grälet
gick så långt att partikongressen 1990
slutade i allmänt kaos där inga beslut av
betydelse kunde fattas. Den kommer för
framtiden att stå som ett monument över
splittringen.
En stridsfråga som på sistone blivit
alltmer brännande rör den ekonorruska
politiken och där återfinns en viss parallell med Sverige. Finansminister Beregovoy för en närmast borgerlig politik med
krav på balansering av budgeten under
det att ett stigande antal socialister och
fackföreningsledare kräver en keynesiansk politik med betydliga lönepåspädningar och risk för inflation. En rimlig så-
dan säges vara ganska lätthanterlig och
t o m önskvärd. Kritiken riktar sig indirekt även mot premiärministern Edith
Cresson, en f d älskarinna till Mitterand,
vars plötsliga upphöjande betraktas som
ett illegitimt intrång på de olika tronpretendenternas vädjobanor.
På väg mot havet
Det enda inlägget i bokform av större
intresse är förre premiärministern Laurent Fabius’ bok ”C’est en allant vers la
mer” (På väg mot havet), vilket inte bör
tolkas som en spådom om en framtida
drunkningsolycka. Fabius, som tillhör
den minst revolutionära falangen inom
partiet, understryker att socialismen alltför länge identifierats med kollektivismen, under det att den i verkligheten syftar till individens frihet. I en blandekonomi har dock kollektiva insatser ett viktigt
utrymme. Hur skulle annars välståndet i
ett land som Sverige kunna förklaras, utbrister han. Kravet på skattesänkningar
595
möts med samma argument som svenska
socialdemokrater och särskilt Olof Palme brukade framföra: vilka sociala kostnader vill högern skära ned.
Fabius säger sig dock helt acceptera
marknadsekonomin som politisk grundval. Härtill kan invändas att den avgörande frågan för alla dem som numera säger
sig i princip acceptera denna utgångspunkt därför blir vilka fördelningsmässiga, sociala, förment ekonomiska, hälsomässiga och miljömässiga skäl som delvis
skall få sätta kapitalismen ur kraft. Här
kan man tänka sig ett helt pärlband av
inskränkningar där ökade doser rött så
småningom får den ursprungliga färgen
att försvinna.
Fabius varnar socialisterna för att alltför mycket medverka i skötseln av administrationen och företagen. Risk finns
därvid att man mera blir byråkrater som
förvaltar ett arv än leder utvecklingen
mot nya mål. Han ställer dagens trista
situation då socialisterna egentligen inskränker sig till att till varje pris behålla
makten mot de underbara tider före
1981 då man kunde ägna sig åt visioner.
En känd svensk socialdemokrat har
uttryckt det så att ”verkligheten är vår
största fiende”.
Europafrågan
Europafrågan är av naturliga skäl även av
centralt intresse för Fabius. Han kommer
också in på de farhågor som bland andra
Mitterand till en början tycktes hysa,
nämligen att det återförenade Tyskland
skulle bli mer intresserat av östra Europa
än av EG. Det är just därför så viktigt att
genom olika åtgärder binda Tyskland vid
Väst. För Frankrike vore det en fara med
596
ett Tyskland som fritt kunde dominera
Östeuropa ekonomiskt med en egen valuta. Därför är en gemensam valuta och
centralbank av stor betydelse.
Han har dock flera invändningar mot
det nuvarande läget. Den första som kanske inte är så förvånande är att fackföreningsrörelsen av olika skäl inte har
ett tillräckligt inflytande för närvarande,
även om man håller sig med egna kontor
i Bryssel. Den andra, kanske viktigare, är
att det är otillfredsställande att en stab av
rena tjänstemän i kommissionen har ett
så stort inflytande över politikens inriktning. EG-parlamentet borde stärkas.
Häremot kan sägas att alla viktigare beslut ändå fattas av representanterna för
de olika regeringarna som i sin tur tas
från majoriteten i de nationella parlamenten. Dessutom är det väl så, att EGparlamentet, som ju inte sammanträder
så ofta, rekryteras av andraplansfigurerna från de olika parlamenten.
Kan socialisterna bevara makten?
En fråga som alltmer börjar intressera
socialisterna och kanske särskilt taktikern Mitterand är hur man på bästa sätt
skall kunna behålla makten efter parlamentsvalet 1993. Alla opinionsundersökningar tycks ju visa att de ”borgerliga”
har en stigande majoritet bland väljarna.
Det enda botemedlet förefaller vara att
på lämpligt sätt ändra valsättet. Det
skulle bli fjärde gången under Mitterands
tid som detta sker. En gång var det för att
splittra högern genom att gynna högerextremisterna, nästa gång var det efter all
kritik för att utmanövrera dessa igen.
Tanken nu skulle vara att gynna det växande miljöpartiet, som kan förväntas
stödja socialisterna. Det kläds i de vackra
orden att man inte helt kan neka småpartierna att få representanter. Lösningen
skulle vara att skapa någon slags hybrid
mellan majoritetsval i två omgångar och
proportionella val. Man anser sig ha god
tid att komma fram till den gynnsammaste lösningen.
Oppositionspartierna hävdar med
kraft att det är omoraliskt att ständigt
ändra valtekniken, i all synnerhet en kort
tid före ett val. För dem är frågan av stor
praktisk betydelse. Ty även om de vid
majoritetsval troligen kan räkna med majoritet är det högst otänkbart om detta
skulle gälla vid proportionella val. Detta
är också anledningen till ett återuppblossande av frågan hur man skulle ställa sig
till något slag av valsamarbete med FN
och i anslutning därtill hur man helt allmänt skall betrakta FN. Förre inrikesministern i Giscards regering, Michel
Poniatowski, hävdar att om man icke
accepterar ett samarbete åtminstone på
lokal nivå skulle socialisterna segra både
vid president- och parlamentsvalen. I
stort sett alla övriga första-plansfigurer
säger nej till detta. Borgmästaren Noir i
Lyon: Jag förlorar hellre ett val än min
själ.
Bakom detta borgerliga (och självfallet
socialistiska) avståndstagande från Le
Pen och FN ligger till en del en misstanke
att Le Pen trots sin klara uppslutning för
ett fritt näringsliv, nationella strävanden
och traditionella borgerliga ideal ändå i
sitt innersta skulle vara dagens version av
general Boulanger eller Poujade, dvs benägen till utomdemokratiska medel för
att uppnå sina syften.

Immigrationsfrågan
Det som mest uppmärksammats är Le
Pens krav på att immigrationen av i första
hand araber men även de svarta skall
upphöra och att man även genom olika
ekonomiska medel skall få en del av dem
att lämna Frankrike. Frågan är inte så enkel och kan säkerligen ej bedömas utifrån
svenska utgångspunkter.
Omkring 10% av Frankrikes befolkning är utlänningar. Det relevanta är
dock att härav åtminstone 2 miljoner är
araber och att i realiteten 100 000 nya
torde komma in varje år, trots att Frankrike redan 1974 i princip satte stopp för
immigrationen. Sålunda en betydande
olaglig immigration. På lägre social nivå
visar dessa dessutom ringa vilja till assimilering. De är dessutom koncentrerade
till städer och inom dessa till vissa områ-
den. Med sina stora barnkullar är de i
majoritet i många skolor. Mot bakgrund
av Västeuropas högsta arbetslöshet är
det inte så underligt att många fransmän
tror att situationen skulle vara mycket
bättre om antalet utlänningar var lägre.
Ledarna för de två oppositionspartierna, Chirac och Giscard, har med avståndstagande från Le Pen, trots allt ändå
känt sig tvungna att uttala konkret kritik,
åtminstone av den illegala invandringen.
Detta har dock i de egna leden utlöst en
ganska stark kritik, vilken säkerligen inte
delas av flertalet väljare. Giscards förre
inrikesminister, Michel Poniatowski, har
skrivit en hel bok, ”Que survive la France” (Må Frankrike överleva) där han i
stort sett instämmer i kritiken av immigrationen av araber och påståendet att
borgerligheten, om man avvisar allt valsamarbete med Le Pen, även på det lokala planet, med största sannolikhet
-………___ . – – – —
597
kommer att förlora kommande val.
Immigrationen är utan tvekan i dag det
allvarligaste akuta politiska problemet
för det franska samhället. Icke minst de
långsiktiga konsekvenserna av den svårhejdade ”invasionen” från Nordafrika,
som underblåsts av en del uttalanden
från arabiska ledare som Boumedienne.
Missförhållanden och skandaler
Men även den franska författningen och
de franska institutionerna har livligt diskuterats. Inför valet 1981 krävde Mitterand och socialisterna att presidenttiden
skulle minskas och att domstolarnas beroende av regeringen skulle upphöra i
enlighet med Montesquieus läror. Dessa
krav glömdes dock snart bort sedan man
kommit till makten och i dag är det av naturliga skäl framför allt den borgerliga
oppositionen som driver dessa frågor,
under det att socialisterna blivit ganska
nöjda med sina möjligheter att påverka
beslut på olika nivåer. Oppositionens kritik har underblåsts av en serie skandaler
och uppenbara missförhållanden. Vad
som särskilt upprört sinnena är att socialistiska partiet och en del av dess ledare
tillskansat sig betydande belopp, bl a för
att olika företag skulle få entreprenader
vid olika offentliga beställningar. När saken uppmärksammades antogs en lag
som förklarade att politiker, men endast
dessa, inte skulle kunna åtalas för sådana
brott, under det att företagsledare som
känt sig tvungna att medverka skulle
kunna bestraffas.
Vidare har det i stor utsträckning förekommit påverkan från regeringskansliet
för att domare skulle nedlägga vissa åtal,
respektive utbyte av åklagare.
598
Den senaste tiden har allmänheten
upprörts av åtal mot vissa befattningshavare för att den tidigare socialistiska regeringen Fabius 1985 av ekonomiska
skäl inte förhindrade att HN-smittat
blod kom till användning vid transfusioner, vilket medfört att ett antal personer
senare avlidit i aids. Saken är fortfarande
under utredning.
Är fransmännen för lugna?
Den högt begåvade finansministern i
Chiracs regering, Edouard Balladur, har
skrivi en mycket balanserad analys av
Frankrikes politiska problem, ”Douze
lettres aux Franc;:ais trop tranquilles”
(folv brev till de alltför lugna fransmännen), där han tar upp en del centrala
politiska problem. Helt allmänt anser han
att den franska författningen är god och
ändamålsenlig. Han vänder sig dock mot
en del missförhållanden, som förefaller
en svensk något egendomliga. En medlem av parlamentet kan inte med säkerhet räkna med att få svar på en fråga
ställd till regeringen, han har inte rätt att
väcka självständiga motioner och det är
regeringen som ensam bestämmer dagordningen, inklusive rätten att ej ta upp
en fråga. Balladur vill också göra väsentliga inskränkningar i regeringens inblandning i valet och i olika statliga organs verksamhet. Han ansluter sig också
helhjärtat till EG, vilket är värt att notera
då gaullisterna av tradition ofta varit nå-
got skeptiska till detta samarbete. Han
önskar dock inte en enda europeisk valuta utan förutser att nationella valutor
skall existera vid sidan av denna.
Stämningen på borgerlig sida förbittras, liksom bland socialisterna, i någon
mån av konkurrensen mellan Giscard
och Chirac, som båda tycks räkna med
att bli den gemensamma borgerliga presidentkandidaten 1995. I bakgrunden
finns även några kandidater som skall
anses vara framtidsmän. Man har nu bildat en särskild samarbetsorganisation för
att undvika att hamna i samma situation
som vid tidigare val med flera kandidater
som kämpar inbördes och försöker avgö-
ra denna kamp före valdagen. Ännu har
man inte sett något tecken på att detta
kommer att lyckas.
Allmänt sett präglas i dag det franska
samhället av en stor olust och av en
känsla att Frankrikes ställning i världen
inte är vad den borde vara. Inrikespolitiskt har man att brottas med allvarliga
och täta strejker inom framför allt den
statliga sektorn och utrikespolitiskt konstaterar man att Frankrike som sökt skapa ett gott förhållande till arabstaterna
inte var närvarande vid Madridmötet