James Buchanan; Socialismen är död-Leviatan lever


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JAMES BUCHANAN:
Socialismen är död:
Leviatan lever!
Socialismens kollaps har inte inneburit att tron på marknader
ökat. Detta kan skapa oroande
vilsenhet i synen på det fria
samhällets grundide, hävdar här
ekonomen och nobelpristagaren
James Buchanan.
James Buchanan är verksam
vid George Mason University i
Virginia.
F
ör mer än hundra år sedan förkunnade den tyske filosofen Nietzsche
att Gud är död. Det dramatiska
yttrandet antydde att religionen upphört
att tjäna som organisationside för människomas liv eller för deras samfundsregler. Efter Nietzsche ersattes den Gud som
dödförklarats med ”socialismen”.Ochjag
skulle vilja ta upp Nietzsches tråd och i
dag på motsvarande sätt påstå att ”socialismen är död”, ett påstående som dock
ter sig långt mindre chockerande eftersom det år 1990 hörs över hela världen.
I en påtaglig mening är förlusten av tro
på socialismen mer dramatisk än att tron
på Gud gått förlorad, ty den gud som var
socialismen tog sig former som var direkt
urskiljbara-. Det fanns inga bestående
okända ting, som först i ett kommande liv
väntade på att uppenbaras, och det förverkligande av socialismen som utlovats
kunde inte uppskjutas i oändlighet. Socialismen utlovade mycket konkreta resultat,
men infriade aldrig sina löften.
Man kan i efterhand bara häpna över
den monumentala dårskap som under
mer än ett sekel fick världens ledande
intellektuella att falla till föga för det ”stora misstag” som F A Hayek har kallat
socialismen. Hur kunde vi fångas av den
romantiska myten att politisk auktoritet
skulle kunna möta våra behov bättre än vi
sjä1va kan göra via frivillig överenskommelse, sammanslutning och byte?
Socialister i alla länder
Detta stora misstag var nästan allomfattande. Och låt oss i dag undvika den förledande slutsatsen, att de som omfattat
denna socialistiska myt blott skulle utgö-
ras av dem som uttryckligt befrämjat och
försvarat centralplanerande autontara
regimer som Sovjet och dess satelliter.
Det fanns socialister överallt, i alla länder,
och till och med nu då bevisningen hopas
är det många som inte kan befria sig från
de socialistiska tankemönstren. Tyvärr
har det även för dem av oss som, låt vara
under missnöje, erkänt att socialismens
gud är död, knappast uppenbarat sig nå-
gon annan övertygelse som kunde bli alternativ till denna socialism. Vi kanske erkänner detta systems stora misslyckande.
Det är därför inte givet att vi godtar den
ersättning som den fria marknaden eller
företagsamheten utgör, ens då dessa alternativ upptagit vissa inslag av välfårdspolitik.
Då socialister på skilda håll ställs inför
bevis för att de ekonomier som byggts
upp helt eller delvis på basen av socialistiska principer inte förmår producera varor, söker de i stället desperat att omdefiniera själva termen ”socialism”, vilken
den brittiske socialisten och forskaren
Alec Nove 1987 definierade som ett samhälle i vilket ”produktionsmedlen för varor och tjänster inte ligger i privata händer”.
Det är numera nästan helt erkänt att
privat ägande och fri företagsamhet
”fungerar bättre” än Noves socialiserade
ekonomi, där besluten fattas av statliga
eller kooperativa organ. Den individualiserade ekonomin ”fungerar bättre” i den
meningen att den frambringar fler varor.
Men den fungerar också bättre genom att
den ger individerna större frihet att välja
var, när och för vilket syfte de vill använda
sin produktiva förmåga för att frambringa
sådant som de väntar sig att andra skall
efterfråga.
Någon gång mellan det tidiga 1960-
335
talet och i dag insjuknade och avled socialismen. Vad hände egentligen? Myntet hade två sidor: ”marknadsframgång” och
”politisk kollaps”. När man ser till fakta
skingras de romantiska dimmorna. Och
fakta har visat att de fria marknadssystemen klarat sig långt bättre än de politiskt
styrda eller planerade ekonomierna. Jämför till exempel det västtyska ”ekonomiska undret” med de påvisbara misslyckanden som de socialistiska försöken i
England under 40- och 50Jtalen upplevde. En saklig granskning visar likaså att de
toppstyrda ekonomierna i Sovjet, Kina
och Östeuropa inte varit framgångsrika
som varu- och tjänsteproducenter.
Ideema har också spelat sin roll. Här
erbjuder de akademiska ekonomerna en
mer splittrad bild. De ekonomer som under 1900-talets första och mellersta
decennier ägnade sig åt välfårdsanalys
sysslade sålunda nästan enbart med att
påvisa ”marknadsmisslyckanden” i syfte
att hitta en förevändning för statliga ingripanden. Men ”public choice”-skolans
omvärdering i synen på politik och politiska misslyckanden initierades också den
främst av akademiska forskare från och
med 50-talet.
Så snart ekonornemas beteendemodeller tillämpas på dem som fattar ”politiska
val”, och alltså spelar olika politiska roller, som väljare, politiker, byråkrater, planerare, partiledare etc, upplöses hela den
romantiska illusion som var grunden för
den socialistiska myten. I den mån de som
fattar beslut för andra ytterst sett framstår
just så som alla andra, hur kan då den fantastiska överföring av auktoritet som utmärker den centralstyrda ekonomin rättfärdigas?
Den brustna tron på politik och socia- 336
lism i vid mening har dock inte åtföljts av
någon påtaglig förnyelse av eller återvändande till en tro på marknader, denna
vision som var så central för de klassiska
laissez-faire-ekonomerna. Därför finns
det alltjämt kvar en ovilja att lämna saker
och ting i fred, att låta den fria marknaden
med stöd av lagarna ordna sig själv. Vad
som återstår är väsentligen en attityd av
nihilism i synen på den ekonomiska organisationen. Det tycks inte mer finnas nå-
gon allmänt delad organisationside, enligt
vilken människor kan börja fundera över
hur nationalekonomin skall gestaltas.
Det är mot denna bakgrund, som ganska väl tycks beskriva den tid i vilken vi just
inträtt, som de naturliga krafter som
frambringar Leviatan-staten framträder
och vinner styrka. Utan en övergripande
ide som avgör hur en ekonomi skall organiseras, saknar också den politiska strukturen skydd för attacker från de välorganiserade intressegrupperna. Intressestaten, den egoistiska, exploaterande, manipulativa staten tillväxer lätt i en sådan omgivning. Och beroende på styrkan hos de
organiserade intressena finner vi också att
helt godtyckliga, politiserande ingrepp
kommer att företas i de fria marknaderna.
Denna situation som jag har brukat
kalla Leviatan-staten, har mycket gemensamt med de merkantilistiska och protektionistiska program som Adam Smith
angrep så energiskt i Nationernas välstånd år 1776. Samma ekonomiska hinder som Smith sökte avskaffa återkommer nu överallt. Samma argument hörs på
nytt, för såväl som emot. Argumenten för
att Leviatan skall växa är dock inte uttryck för socialism: de utgör i stället enkla
försök att ta allmänintresset till intäkt för
att främja en viss sektors egennyttiga krav.
Författningsbegränsningar
Det finns ingen utväg ur de protektionistiska, merkantilistiska program som nu
hotar att sättas i verket av de post-socialistiska regeringarna i Öst- och Västvärlden så länge vi tillåter de gängse eller
naturliga resultaten av majoritetsdemokratins processer att slå igenom utan
några författningsmässiga begränsningar.
Om man vet att politiken misslyckas, och
att dess naturliga benägenhet är att växa
över varje tolerabel gräns, måste man
söka sammanfoga sådana begränsningar
till en hel konstitutionell struktur. En avpolitiserad ekonomi ligger helt inom det
möjligas gränser, trots att den åtföljande
tron på marknadens metoder ännu inte är
fullt utbredd. Vi kan med andra ord faktiskt skydda oss mot det monster som
Leviatan-staten i dag hotar att bli.
De politiska systemen i nationalstaterna och även de organ som bildats mellan
dessa stater, måste framgent hållas inom
konstitutionella gränser. Socialismens
dödsryckningar får heller inte tillåtas dra
uppmärksamhet från det långsiktiga kravet att bekämpa den Leviatan-stat som ter
sig så mycket farligare därför att den nu
saknar ideologisk profil. Ideer, liksom de
institutioner till vilka de praktiskt ger
upphov, kan bytas ut mot andra ideer och
institutioner. Intressepolitikens logik är
det mycket svårare att få bukt med. Låt
oss dock gripa oss an med den svåra uppgiften.