Joakim von Braun; Integrering i väst-splittring i öst


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JOAKIM VON BRAUN:
Integrering i väst
splittring i öst
Vi måste aktivt stödja en utveckling mot demokrati och marknadsekonomi i de forna kommunistländerna i Osteuropa genom
hjälp till självhjälp. Behovet av
utbildning i marknadsekonomi
och språk är mycket stort. Detta
är inte bara den svenska statens
ansvar. Enskilda, företag, universitet, ideella organisationer
etc måste även de hjälpa till.
Och det gäller inte bara Baltikum utan också t ex Ryska
Rådsrepubliken och Ukraina.
Joakim von Braun är sovjetexpert med särskild inriktning på
affärsrisker på sovjetmarknaden
och VD för kunskapsföretaget
Research & lnquiries.
S
amtidigt som Västeuropa enas allt
mer, splittras ~.et tidigare så hårt
sammanhållna Osteuropa upp. Den
senaste utvecklingen i Jugoslavien visar
tydligt hur starka separationskrafterna är.
Men även i andra länder i det forna Östeuropa finns liknande tendenser. I
Tjeckoslovakien står t ex tjecker mot slovaker. I Rumänien förtrycks ungrare och i
Bulgarien förföljer man landets turkar.
Nyligen flydde över ett tusen polska zigenare landet på grund av förföljelserna mot
dem. Och i f d DDR kastar man sten på
inresande polacker.
Sovjetunionen är ett fall för sig med
sina 15 republiker och alla sina hundratals nationaliteter. Och det är inte bara
Estland, Lettland och Litauen som under
lång tid strävat efter självbestämmande.
Ryssland vill bryta sig loss från Sovjetunionen, Moskva eftersträvar självständighet från Ryssland och stadsdelarna i
huvudstaden vill bli mer självstyrande i
förhållande till Moskvas stadsstyre. Man
litar inte längre på varandra och är bara
sig själv närmast.
Man kan knappast stillatigande åse en
utveckling som riskerar att kasta tillbaka
de spirande demokratierna i Öst- och
Centraleuropa i utvecklingen och leda till
ökat förtryck. Vi i Sverige måste här ta
vårt ansvar och aktivt stödja en fredlig utveckling som utmynnar i demokrati och
marknadsekon()mi. De forna kommunistländerna måste få ett kraftfullt stöd och
hjälp från oss i väst. Och då inte en massa
pengar, utan stöd och hjälp som kan stödja och utveckla alla de nya företag, nya
politiska organisationer, fria massmedia
och oberoende fackföreningar som nu ser
dagens ljus. Universitet och högskolor
behöver också stöd, precis som kulturella
och religiösa organisationer.
498
Sovjet är en svår nöt
Utvecklingen går utan tvekan som långsammast i Sovjetunionen. Förhållandena
där skiljer sig avsevärt från de andra länderna som tidigare utgjorde Warszawapakten. De bakåtsträvande och inflytelserika krafterna inom krigsmakten, KGB
och inrikesministeriet finns talrikt representerade i hela samhället. Oron är stor
att de åter ska komma att använda vapenmakt för att förhindra utvecklingen mot
marknadsekonomi och demokrati. statskuppen i augusti och de blodiga insatserna av tungt beväpnade fallskärmssoldater
och OMON-trupper i Baltikum tidigare i
år visar att risken hela tiden finns där.
Kraftiga etniska och i viss mån religiösa
motsättningar runt om i landet försvårar
också en positiv utveckling.
Till skillnad från länderna i det gamla
Östeuropa är den politiska splittringen så
mycket större i Sovjet. Marknadsekonomi
och demokrati är inte alls samma självklara mål som i de allra flesta länderna i
Öst- och Centraleuropa. Nyligen publicerade opinionssiffror visar att motståndarna mot marknadsekonomi fortfarande
är ungefär lika många som de som är för
en utveckling mot fritt privat ägande.
Frågor som privat ägande av jorden är
fortfarande oerhört laddade. Trots att de
allra flesta ser problemen med de gigantiska kollektivjordbruken, finns det
många i den äldre.generationen som häftigt motsätter sig privat ägda jordbruk.
Och många av oppositionsgruppperna,
exempelvis Pamjat, står för rasism och
diktatur.(Många missbedömde t ex oppositionen mot shahen i Iran och trodde att
alla strävade efter ett samhälle som vårt
västerländska. Vi får inte göra om samma
misstag nu vad gäller Sovjetunionen.)
Dessutom ser den gigantiska statliga byråkratin till att utvecklingen går i sävlig
takt och att rationaliseringarna inte sker
för hastigt eller drabbar någon i nomenklaturan.
Våra nordiska grannar
Det är väl självklart att vårt intresse är
störst när det gäller de tre baltiska länderna. De finns i vår omedelbara närhet och
många svenskar härstammar därifrån.
Därför känns stödet till balterna särskilt
viktigt. Men också stöd i rent egenintresse
är naturligtvis av vikt, t ex hjälp att rena
miljön i Baltikum. Den påverkar ju situationen i Östersjön och vår egen miljö.
Dessutom finns det vinster att göra på
att koncentrera de största delarna av det
svenska stödet som idag riktas till de f d
socialistiska länderna till Baltikum endast, istället. Men stödet måste nu ökas så
att det räcker till fler insatser i Sovjetumonen.
Det svenska stödet måste också bli mer
påtagligt än hittills. Och detta är inte bara
statens ansvar att så sker. Enskilda människor, företag, universitet, skolor och ideella organisationer måste även de känna sitt
ansvar och dra sitt strå till stacken. Detta
gäller även svenska fackföreningar.
Det går inte att som Sjöfolksförbundet
på kongresser tala om internationell facklig solidaritet för att sedan förvägra
estniska sjömän arbete på Nord Estonia
och därmed kanske stjälpa Estline. Färjeförbindelserna mellan Tallinn och Stockholm är en synnerligen viktig livlina för
hela Baltikum som absolut inte får klippas
avDessutom borde en eventuell färjeförbindelse till Lettland erhålla mesta möjliga stöd från svensk sida.
Frågan om Estlines bemanning ligger
fortfarande på regeringen bord. Om inte
frågan löses positivt riskerar verksamheten att tas över av en estnisk redare och då
kommer endast ett fåtal svenskar att kunna erbjudas arbete ombord.
Förutom trafiken på Östersjön måste
flygtrafiken förbättras. Här vilar ett stort
ansvar på SAS som erbjuder de flesta
svenskar en lika lång flygresa från Stockholm till Riga som från Stockholm till
New York. När Aeroflats flygplan oftast
är fullpackade, borde det finnas utrymme
för en direktlinje från Arlanda till Riga.
För att underlätta resandet mellan länderna bör Sverige verka för att viseringsreglerna förenklas. Handläggaodet och
kraven försvårar för baltiska resenärer att
komma och besöka oss.
Handeln måste stimuleras. De kvarvarande restriktioner som finns för import från de baltiska länderna bör snarast
undanröjas. Förutom egna bilaterala avtal
med Baltikum bör också Sverige verka för
en snabb och positiv handläggning inom
EFTA.
Inte bara Baltikum
Vi i Sverige måste dock försöka höja
blicken lite grann och se till dem som behöver stöd i resten av Sovjetunionen. På
många andra håll är situationen mycket
värre och möjligheterna sämre. Jämför
man t ex tillgången på mat, bostadsstandarden, sjukvården, telefontätheten eller
vägnäten i övriga Sovjet med Baltikum, så
framstår de tre baltiska länderna som oerhört välutvecklade. Dessutom skulle ett
ökat svenskt engagemang i övriga Sovjetunionen vara av värde för svenskt nä-
499
ringsliv. Som potentiella marknader för
svenskt näringsliv är ju Estland, Lettland
och Litauen tämligen små. Om Sverige
skulle visa lite större intresse för andra
delar av Sovjet kommer detta säkerligen
att röna betydande uppskattning.
Ryska rådsrepubliken och Ukraina är
kanske de republiker som ligger närmast
att tänka på. Ett svenskt konsulat i Kiev
vore ett stort steg mot närmare kontakter
med Ukraina. Här skulle svenskt näringsliv kunna få draghjälp av UD.
De små stegens revolution
Något allmänt utdelande av allmosor kan
det aldrig bli tal om. Och de flesta insiktsfulla i Sovjetunionen inser själva att det
måste röra sig om hjälp till självhjälp.
Också många konservativa som saknar
sjukdomsinsikt säger nej till ett omfattande utländskt ekonomiskt stöd.
Först måste man bort från den traditionella ”gigantomanin”. Det behövs en förändring med små steg istället för storstilade mångmiljonsatsningar. Några första
steg i rätt riktning är att hjälpa till att hålla
den redan existerande, men mycket förslitna och omoderna produktionsapparaten gående. Här behövs konsulthjälp och
utbildning. Det borde vara något vi i Sverige skulle kunna hjälpa till med. En annan åtgärd är att hjälpa Sovjet använda
alla de maskiner man redan införskaffat.
Maskiner för hundratals miljoner står i
hamnar och på fabriksområden och rostar sönder.
Utbildning
Utbildningsbehovet är enormt, både vad
gäller antalet människor som behöver ut- 500
bildas och den låga kunskapsnivå som
gäller på många områden. Det är inte bara
det att man inte vet hur västerländska fö-
retag sköts och hur kommersiella förhandlingar går till. Man vet ofta inte hur
avtal skrivs. Hur priser bestäms är okänt.
Inte heller nationalekonomin som vetenskap är särskilt väl utvecklad.
Aven sådana viktiga områden som
språkkunskaper är enormt eftersatta.
skolundervisningen i Sovjet omfattar
bara en eller ett par timmar engelska i
veckan. Datautbildning existerar knappt.
Insatserna består allt som oftast i att studenterna körs i buss till ett centralt institut
för att få titta på hur några andra arbetar
med datorer.
Många svenska lärare skulle säkert
tycka det vore intressant med en termins
praktiserande i det sovjetiska skolväsendet. Fler svenska universitetslektorer som
undervisar i Sovjet skulle säkert också
uppskattas. Under de senaste två åren har
en rad kurser och seminarier med inriktning på utbildning i marknadsekonomi
avhållits, främst i Estland och Lettland.
De skulle kunna bli fler om man fick hjälp
med hårdvalutakostnaderna.
Vad krävs nu?
Hjälpinsatserna till Sovjetunionen måste
ökas. Framför allt måste olika privata
svenska insatser underlättas och stödjas.
Dessa privata initiativ bör få resurser för
utbildningsverksamhet i Sovjet och för att
kunna utbilda sovjetiska medborgare på
plats här i landet.
Kurser för yngre företagare som skulle
kunna få möjlighet att lära sig företagsekonomi, få datautbildning och träning i
språk vore något att satsa på. Om svenska
företag hade möjlighet att erbjuda praktikantplatser skulle detta vara till stor hjälp.
Det skulle samtidigt kunna leda till en rad
potentiella affärskontakter. Men praktikanterna måste ha någonstans att bo och
få annan utbildning också. Här skulle det
svenska samhället kunna ställa upp.
Det är inte bara utbildning i de stora
språken som engelska, tyska och franska
som behövs. I samtliga de tre baltiska länderna är intresset för svenska språket
mycket stort. Svenska Institutet och privata initiativ borde tillföras större resurser till svenskundervisning. Den skulle
både kunna äga rum i Baltikum och här i
Sverige med hitresta stipendiater.
Intresset för utländska radiosändningar är trots glasnost fortfarande stort. Sveriges Radio bör få medel att utöka sina
sändningar på språk som talas i Sovjet. De
existerande sändningarna på ryska, estniska och lettiska borde utökas och andra
språk, t ex litauiska och ukrainska tillföras.
Och sist men inte minst måste livlinan
Estline få hjälp med att kunna fortsätta
trafiken med NordEstonia mellan Tallinn
och Stockholm.