Erik Moberg; Frihetssamhället


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ERIK MOBERG:
Frihetssamhället
Med utgångspunkt i en nyutkommen bok av Robert Dahl,
Democracy and its Critics, tar
Erik Moberg upp de författningspolitiska grundproblemen. Hur
skall samhället styras och hur
skall individens rättigheter bäst
skyddas?
Erik Moberg är fillic i statskunskap
D
e författningspolitiska grundproblemen kan ses ur två skilda perspektiv. Det ena utgår från samhället i dess helhet och huvudfrågan är
hur det, samhället, bör styras. Det andra
tar sin utgångspunkt i individen och individens rättigheter och huvudfrågan är hur
dessa rättigheter bäst skyddas.
Båda perspektiven har sitt berättigande. En författningspolitisk diskussion
som renodlar det ena perspektivet på det
andras bekostnad löper stor risk att gå vi}:.
se. Men även om båda perspektiven är
nödvändiga så förs diskussionen inte alltid så, kanske inte ens i allmänhet.
Med risk för att tappa en del väsentliga
nyanser vill jag hävda att det tidigare
perspektivet, det med inriktning mot den
lämpliga styrelseformen, i modem tid
framför allt företrätts av statsvetare och
statsrättsligt orienterade jurister. Välkända skandinaviska namn är Herbert Tingsten och Alf Ross. Bland nu verksamma
företrädare för inriktningen bör kanske
framför allt den amerikanske statsvetaren
Robert A Dahl nämnas.
Det senare perspektivet, det som är inriktat mot individens rättigheter, representeras på ett intressant sätt av en del
ekonomer. Som exempel kan Friedrich A
Hayek och Milton Friedman nämnas.
Dessa forskare har visserligen inte haft ett
konstitutionellt huvudintresse. Som ekonomer har de istället studerat marknader
och marknaders funktionssätt. Detta leder emellertid lätt över till frågor om individen och individens rättigheter och därigenom har ekonomernas analyser blivit
av stor betydelse också i rent konstitutionella sammanhang.
Det är sant att det också finns samhällsforskare som representerar den
önskvärda syntesen mellan de båda perspektiven, t ex James M Buchanan liksom
f ö också Hayek och Friedman i en del
sammanhang. Trots detta lider emellertid
den grundläggande författningspolitiska
diskussionen av betänklig slagsida. Orsaken är att de författare som huvudsakligen och uttryckligen intresserar sig för
just de konstitutionella frågorna ofta tillhör den statsvetenskapliga traditionen
och renodlar det styrelseinriktade perspektivet.
Democracy and its Critics
En nyutkommen bok, Democracy and its
Critics (Yale University Press, 1989), av
Robert Dahl ger ett gott exempel på det
sagda. Dahl, som nu är professor emeritus, kan kanske beskrivas som den amerikanska statskunskapens ”grand old
man”. Han har i ett stort antal arbeten behandlat det demokratiska styrelseskicket
och den nu utkomna volymen kan till en
del ses som en syntes av hans livsverk.
Det skall omedelbart sägas att det är
fråga om ett inom sina ramar omfångsrikt
och intresseväckande arbete som präglas
av stor lärdom. Dessa aspekter lämnar jag
emellertid åt sidan här. Min avsikt är inte
att recensera boken utan istället, och eftersom boken är representativ för den
statsvetenskapliga traditionen, att använda den som utgångspunkt för ett resonemang om de två perspektiven. Jag kommer ~ärför enbart att lyfta fram och diskutera några av fundamenten i Dahls
framställning. Den som vill ha en nyanserad beskrivning och helhetsbedömning av
boken får söka den någon annanstans.
Dahl är klart förankrad i det första av
de båda perspektiven och hans grundfrå-
275
ga gäller sålunda den lämpliga styrelseformen för ett samhälle. Han ställer två huvudalternativ mot varandra, nämligen demokrati och elitstyre (guardianship). I det
tidigare fallet styr hela, eller praktiskt taget hela, folket sig självt. I det senare fallet
är det istället en på något sätt tillkommen
elit som styr.
Redan i utgångsläget förutsätter alltså
Dahl som en outtalad självklarhet att ett
samhälle måste styras. Varför detta är
nödvändigt säger han ingenting om, ja
han anger knappast ens vad styraodet innebär. Genom hela boken används verbet
”styra” (rule, govern) utan närmare precisering, som om·innebörden vore uppenbar.
Men behöver ett samhälle verkligen
styras? Och vari bör styraodet i så fall bestå? Det är framför allt med hänsyn till
dessa frågor som det andra perspektivet,
det som utgår från individen och som därmed också lätt får en påtaglig marknadsorientering, är av betydelse. För att klargöra dessa sammanhang lämnar jag Dahl
ett tag, men blott för att så småningom
komma tillbaka till honom.
• Låt oss utgå från att varje människa är
utrustad med förmåga att handla, att göra
saker och ting, och också med en benä-
genhet att värdera resultaten av det egna
handlandet som goda, dåliga, önskvärda,
ointressanta, o s v. Individen kommer
alltså ständigt att söka åstadkomma så-
dant som den värderar högt. Det kan t ex
gälla att förbättra de materiella villkoren
för sig själv och sina närmaste, men ingenting hindrar att strävandena också kan var
av mer andlig eller altruistisk karaktär.
Strävan kan också vara att göra sålite som
möjligt, att ha mycket fritid och i största
allmänhet leva lättjefullt. Vad vi antar är
276
alltså i grunden bara att det åtminstone i
huvudsak är meningsfullt att beskriva individerna som präglade av en egen, målinriktad strävan – inom ramen för detta
är sedan alla typer av beteenden tänkbara.
Individens okränkbarhet
I anslutning till denna syn på individens
egenskaper är det nu lämpligt att också
formulera en rättviseprincip som spelar
en fundamental roll i de samhällsfilosofier
vi intresserar oss för, nämligen principen
om individens okränkbarhet. Principen
säger att ingen har rätt att driva sina egna
strävanden så långt att det på något påtagligt sätt går ut över andra människors
strävanden. Principen kräver alltså, för att
uttrycka saken något annorlunda, att
människornas handlingsutrymmen balanseras mot varandra.
Antag nu att vi har ett laglöst samhälle i
vilket människorna är helt fria att göra
vad de kan och vill. Uppenbarligen kommer deras strävanden under sådana förhållanden lätt i konflikt – vad den ene gör
kan försvåra eller förhindra vad den andre eftersträvar. Principen om individens
okränkbarhet kräver därför någon form
av gemensamt och för alla bindande regelsystem som förhindrar individerna att
kränka varandras intressen. Ett tänkbart
sådant system kan bestå av lagar som anger hur rättigheter, bl a äganderätter, uppstår; hur rättigheter kan överföras genom
avtal, t ex köpeavtal; och hur kränkning
av rättigheter beivras. För att lagarna skall
bli effektiva är det rimligt att de ytterst
upprätthålles med statliga maktmedel.
Ett samhälle med de nämnda lagarna
kan sägas vara en renodlad marknadsekonomi. På det hela taget bör det vara ett
ganska gott samhälle att leva i. Argumenten härför är i själva verket mycket starka.
I stora drag handlar det om att människor
är skyddade mot kränkningar av skilda
slag, att de kan ägna sig åt vad de vill i den
mån det inte går ut över andra, och att de
fritt kan byta t ex produktionsresultat och
ägodelar med varandra. Grundelementet
i de ständigt pågående utvecklings- och
omvandlingsprocesserna är det ömsesidigt fördelaktiga och därför också ömse..:
sidigt frivilliga bytet.
Speciellt kan tillfogas att de totala resurserna förvaltas bättre i ett samhälle av
det beskrivna slaget än i någon annan
samhällstyp. I grunden beror detta på den
snabba och effektiva spridningen av information om konsumtionsönskemål och
produktionsmöjligheter via prissystemet.
Men även om det beskrivna samhället i
huvudsak är bra så kan det möjligen göras
ännu bättre genom att kompletteras i vissa avseenden. Om det t ex finns yttre fiender kan det vara nödvändigt med en gemensam försvarsmakt i offentlig regi. Det
kan också finnas ett behov av välfärdspolitiska åtgärder, ett socialt skyddsnät. För
att ta ett extremt exempel så kan det finnas människor som är så fattiga och samtidigt så utsatta för sjukdomsrisker att en
marknadsmässig sjukförsäkring skulle
ruinera dem. Att hjälpa sådana människor kan mycket väl ses som en allmän angelägenhet, d v s som något som alla eller
praktiskt taget alla är intresserade av, och
även om hjälpen inte behöver åstadkommas genom offentliga åtgärder så är det i
varje fall en tänkbar möjlighet att så sker.
Den minimala offentliga apparat som
består av ett rättssystem för ägande, avtal
och kränkningar kan alltså behöva kompletteras. Att mera i detalj avgöra vilka
kompletteringar som är rimliga är naturligtvis ett omfattande problemkomplex
som det är omöjligt att ge sig in på här,
men dessbättre är det inte heller nödvändigt.
Tvärtom har jag nu kommit så långt att
det är möjligt att dra någraför den fortsatta diskussionen väsentliga slutsatser om
den lämpliga funktionsfördelningen mellan offentligt och privat.
Funktionsfördelningen
Beslut om vadsom skall göras, t ex beslut
om olika verksamheters inriktning och
omfattning, bör fattas i decentraliserade
former av de berörda själva, d v s av individer och företag som agerar på marknader. statlig inblandning i sådana angelä-
genheter kommer för det första, och eftersom det är svårt att uppnå allas samtycke,
nästan oundvikligen i konflikt med principen om individens okränkbarhet. För det
andra resulterar det praktiskt taget alltid,
och beroende på att statliga ingrepp definitionsmässigt sker utan fullgod marknadskontakt, i resursslöseri av större eller
mindre omfattning.
statens roll bör istället begränsas till att
stifta och med sin makt upprätthålla de lagar och regler som är erforderliga. Viktigast är de centrala lagar som preciserar
äganderätten och avtalsrätten och beivrar
kränkningar, men även andra lagar kan
aktualiseras.Den statliga uppgiften att utforma och upprätthålla ett regelsystem är
naturligtvis av fullständigt avgörande betydelse, men samtidigt i viss bemärkelse
starkt begränsad.
Kanske kan den åsyftade funktionsfördelningen till en del åskådliggöras med
277
hjälp av distinktionen mellan form och innehåll. Man skulle då säga att människorna i allt väsentligt bör ha möjlighet att själva skapa innehållet i sina liv, medan staten
ges ett ansvar för de grundläggande formerna. Eller kanske man kan tillgripa liknelsen med ett spel och dess regler. Staten
skulle då formulera reglerna, medan individerna utför själva spelet. Hur som helst
så blir det individerna som står för sådant
som har med fantasi, skapande, handling
och aktivitet att göra. Naturligtvis kan resultatet bli utpräglat pluralistiskt.
För att nu återgå till frågan om styrandet så ser vi att den roll vi tilldelat statsmakten, nämligen att utforma och tillämpa lämpliga lagar, visserligen är oändligt
viktig, men likväl i viss bemärkelse så passiv att det knappast är rimligt att använda
verbet ”styra” i sammanhanget. Ordet leder tankarna mot styrmän vid statsroder,
mot hövdingar som leder sina undersåtar
mot gemensamma mål, eller mot företagsledare som strukturerar sin organisation
och får alla anställda att gå i samma riktning.
Men något sådant bör det alltså inte vara fråga om i statens fall. Samhället eller
nationen är inte något företag. Det målinriktade beteendet i ett samhälle bör individerna själva, antingen enskilt eller i frivilliga organisationer, stå för. Nationella
mål har ingen rimlig uppgift att fylla. Fö-
reställningen att ett samhälle behöver styras är på det hela taget, och med reservation för speciella fall som t ex krig, ohållbar.Vad som behövs är goda lagar och en
tillämpning av dessa. Detta är statens
uppgift.
Med denna preciserade syn på statens
roll är det nu möjligt att återgå till de
grundläggande författningsproblemen.
278
Det kan synas självklart att en diskussion om de samhälleliga beslutsformerna
underlättas av kännedom om vad för
slags beslut det gäller. Likväl är emellertid
Robert Dahl, för att åter ansluta till honom, inte särskilt klar på den punkten.
Han skiljer egentligen inte på olika beslutskategorier, t ex offentliga beslut och
marknadsbeslut Ordet marknad förekommer knappt i hans bok och än mindre
någon diskussion om vilka uppgifter
marknaden och marknadsaktörerna bör
ha. Istället talar Dahl bara vagt om behovet av kollektiva beslut och på de mycket
få ställen i boken där han nämner vad så-
dana beslut kan avse finner man att det är
fråga om stora och oklart av;gränsade områden.
Demokrati eller elitstyre
I den grundläggande frågan om styrelseskicket är, som jag redan nämnt,Dahls två
huvudalternativ demokrati och elitstyre.
Med Dahls definitioner skiljer sig de båda
styrelseformerna åt genom att åtminstone
den goda demokratin ger alla, eller praktiskt taget alla, vuxna invånare likvärdiga
möjligheter att delta i den samhälleliga
beslutsprocessen. De har alla bl a hyggligt
inflytande över vilka frågor som kommer
upp på dagordningen; de har alla likartade möjligheter att bilda sig en genomtänkt
uppfattning om frågorna som kommer
upp; de har alla tillfredsställande möjligheter att ge uttryck åt sina uppfattningar;
och de har alla samma rösträtt. Vid elitstyre förbehålls dessa rättigheter en på
något sätt avgränsad mindre del av befolkningen.
Dahl förespråkar naturligtvis demokratin. Grundstenarna i hans demokratiförsvar är ett par principer som är mycket
nära släkt med principen om individens
okränkbarhet, framför allt principen om
människors lika inre värde (the idea of
equal intrinsic worth). Det är lätt att inse
att det demokratiska samhället, så som
Dahl definierar det, står i nära samband
med principer av detta slag.
Men samtidigt känner Dahl sig tvungen
att försvara demokratin även på andra
sätt. Framför allt vill han bemöta den invändning som kommer från anhängarna
av elitstyre och som säger att människor i
allmänhet inte har de kvalifikationer som
krävs för att styra ett land.
Dahl diskuterar invändningen genom
att tala om olika typer av kvalifikationer,
bl a moralisk kompetens (moral knowledge) och faktiska kunskaper om skilda
samhällsförhållanden. Beträffande det
första hävdar Dahl, och naturligtvis med
all rätt, att de flesta människor besitter en
respektabel känsla för vad som är rätt och
fel i mellanmänskliga relationer. I det hänseendet lämnar han därför den elitistiska
invändningen utan avseende. När det sedan gäller kunskaper om faktiska omständigheter, t ex sakförhållanden och orsakssammanhang, så menar Dahl att många
människor faktiskt kan rätt mycket, att de
har god förmåga att lära sig, att en offentlig förvaltning kan anlita specialister utan
att det för den skull behöver bli fråga om
elitstyre, o s v. Även härvidlag anser han
sig alltså kunna avvisa elitisterna.
Det förefaller mig som om Dahl här
hänger sig åt önsketänkande. Trots vad
han säger tycks det mig närmast självklart
att kunskapsproblemen vid kollektivt beslutsfattande måste bli betydande.
Det är ju inte bara specialistkunskaper
av skilda slag som saken gäller. Till stor
del måste problemen också gälla kunskaper om de enskilda individernas personliga förhållanden i olika avseenden, d v s
kunskaper av privat karaktär. Sådana
kunskaper kan inte, knappast ens teoretiskt, med bibehållen nyansrikedom föras
över från en individ till en annan. Till stor
del är det kunskaper som rent principiellt
bara de berörda individerna själva kan
vara bärare av. Ett system som innebär att
samhällsmedlemmarna i möjligaste mån
fattar egna beslut är därför, och med hänsyn till den här anlagda aspekten, bättre
än ett system ivilketför alla giltiga gemensamma beslut är vanliga. Eftersom människorna inte fullständigt kan sätta sig in i
varandras förhållanden, uppstår med
nödvändighet kunskaps- eller kompetensproblem i det senare fallet. Den information som finns spridd bland gräsrötterna blir inte fullständigt utnyttjad. Självklart blir dessa problem större ju mer
omfattande den kollektiva verksamheten
är.
Men insikten om detta bör naturligtvis
inte leda till att man ger efter för elitisterna. Dahl har förstås rätt i sitt engagerade
försvar för demokratin, även om hans argument inte är helt igenom övertygande.
slutsatsen av de möjliga kompetensproblemen bör istället vara att de offentliga
aktiviteterna beskärs. Ju mer den statliga
verksamheten begränsas till de centrala
lagstiftande och rättsuppehållande uppgifterna desto mindre blir rimligen problemet med medborgamas kunskaper i
olika avseenden, .och ju mer kan man i
försvaret för demokratin förlita sig på
medborgamas allmänna rättsmedvetande. Sedd på det viset blir demokratin
mindre ett system för att processa information och fatta beslut och mer ett system
279
för att ge folklig legitimitet åt dem som
hanterar de yttersta maktmedlen. Demokratins huvuduppgift blir inte att tillhandahålla goda beslut utan att förhindra
diktatur.
Den här förfäktade synen på statens
roll får konsekvenser för själva beslutsreglerna, men låt oss först se vad Dahl sä-
ger på den punkten. Det är då intressant
att någon beslutsregel, t ex majoritetsregeln, inte ingår i hans definition av demokrati. Det enda som sägs i definitionen är,
som vi sett, att alla vuxna skall ha samma
rösträtt. Hur röstema skall vägas samman
blir för Dahl en separat fråga.
Olika majoriteter
De huvudalternativ som Dahl ställer mot
varandra är naturligt nog enkel majoritet
och olika typer av kvalificerad majoritet,
inklusive enhällighet. När han förordar
den enkla majoriteten som den generellt
bästa beslutsregeln är huvudargvmentet
att regeln kvalificerad majoritet skulle ge
minoriteter möjlighet att blockera förändringar, d v s avgöra frågor till sin fördel i
de fall då de föredrar status quo. Man kan
också säga att en regel om kvalificerad
majoritet gynnar status quo. Dahl finner
detta otillfredsställande och förordar därför enkel majoritet.
Om detta finns en hel del att säga.
Framför allt är Dahl märkligt okänslig för
den nedröstade minoritetens problem.
Det är som om han tillämpar principen
om individens okränkbarhet enbart när
han definierar demokratin och i det sammanhanget kräver lika rösträtt. Men om
beslutsregeln sedan är sådan att 49 %kan
bli överkörda av 51 % så tycks det inte bekymra honom nämnvärt. Det verkar som
280
om det viktiga är att individen har en egen
röst – att rösten skall påverka beslutsresultatet förefaller däremot mindre angelä-
get.
Det är intressant att på denna punkt
jämföra majoritetsbeslut med marknadsbeslut. Vid marknadsbeslut är det alltid
ett antal parter som skall komma överens.
Beslutet föregås därför av förhandlingar
där det ges och tas och i vilka alla berörda
deltar. För att det skall bli ett avtal måste
varje part finna överenskommelsen gynnsam för egen del. I marknadsbeslutet respekteras alltså principen om individens
okränkbarhet på ett sätt som aldrig sker
vid majoritetsbeslut.
Insikten om detta fick ekonomen Knut
Wicksell att på sin tid föreslå enhällighet i
kollektiva, och alltså bl a statliga, beslut.
Att människor deltar i kollektiv beror enligt detta synsätt på att de hoppas få ut nå-
gonting av det, kollektivet skall vara av
värde för alla. Men i detta ligger då också
att de inte skall bli överkörda i voteringar.
Man kan säga att Wicksell betraktade kollektiva beslut som marknadsbeslut med
väldigt många parter.
Principiellt har detta betraktelsesätt en
väsentlig poäng samtidigt som det är klart
att de rent praktiska svårigheterna, bl a
med förhandlingarna, skulle bli oöverkomliga. För att uttrycka sig i modern
ekonomjargong så skulle ett krav på enhällighet leda till orimligt höga transaktionskostnader.
En intressant kompromiss
Detta för oss in på den intressanta kompromiss som regeln om kvalificerad majoritet utgör. En sådan regel gör transaktionskostnadernå drastiskt lägre än enhällighetsregeln, samtidigt som principen om
individens okränkbarhet upprätthålles
långt bättre än med regeln enkel majoritet.
Än intressantare blir regeln om kvalificerad majoritet om man också tar hänsyn
till den funktionsfördelning mellan offentligt och privat som förespråkas här.
De statliga uppgifterna att skapa och upp- : rätthålla centrala rättsregler ställer ju
knappast några krav på snabba beslut och
den relativa tröghet som ett krav på kvalificerad majoritet medför behöver därför
inte vara något problem.
Visserligen behöver ett lagsystem successivt förändras och moderniseras. Den
tekniska utvecklingen aktualiserar t ex
fortlöpande äganderättsproblem som
måste lösas. För att ta ett historiskt exempel så var äganderätten till strömmande
vatten fram till slutet av förra seklet relativt ointressant och därför också oklar.
När tekniken gav möjlighet att använda
vattnet för elproduktion aktualiserades
emellertid ägandefrågorna och krävde
laglig precisering. Resultatet blev att vattenlagen utvidgades och skrevs om. Ett
aktuellt exempel är äganderätten till
mänskliga organ. För inte så många år sedan var denna fråga utan större betydelse
och därför också lagligt oreglerad. Med
utvecklingen av transplantationstekniken
har äganderättsfrågorna blivit brännande,
och behovet av lagstiftning starkt. Efter
hand som den tekniska utvecklingen gör
det möjligt att utnyttja eller påverka något
blir det alltså angeläget, det är den grundläggande principen, att precisera vem
som är ägare.
De successiva förändringar av lagsystemet som det här är fråga om bör emellertid kunna genomföras i lugn och ro under
kravet på kvalificerad majoritet. Lagstiftare har knappast någonsin något försvarbart behov av att kunna agera snabbt som
t ex aktörerna på en marknad. Tvärtom
har en tröghet i lagstiftningen ett egenvärde. Det talas ju ofta, och enligt min mening högst befogat, om behovet av fasta
spelregler. Detta önskemål skulle i hög
grad främjas av ett krav på kvalificerad
majoritet.
Det förefaller alltså, och för att speciellt ta upp den svenska riksdagen, som
om argumenten för att kräva kvalificerad
majoritet i samtliga beslut är mycket starka. En sådan regel skulle dessutom i sig
själv starkt bidra till att tvinga fram de begränsningar i de statliga verksamheterna
som enligt det här anlagda betrakteisesättet är önskvärda. Med ett generellt krav
på kvalificerad majoritet finns det ju inte
så mycket annat än allmänt önskad lagstiftning som riksdagsmännen kan ägna
sig åt. Utrymmet för att i riksdagen driva
olika gruppintressen skulle minska drastiskt. För att till slut också ta upp argumentet att kravet på kvalificerad majoritet
ger vetorätt åt minoriteter så är det vid
närmare betraktande kanske inte så
starkt. Vetorätten gäller ju förändringar,
och följaktligen gör den minoriteten stark
bara i de fall då den förordar status quo,
d v s då den är överens med en tidigare
kvalificerad majoritet. Det är svårt att kalla detta för minoritetsvälde.
Tre fundamentala punkter
Inledningsvis talade jag om författningsfrågans två perspektiv. Jag menar mig nu
ha visat att de författningspolitiska slut- 281
satserna påverkas kraftigt på åtminstone
tre fundamentala punkter när det individoch marknadsorienterade perspektivet på
allvar förs in i resonemanget.
• Statens roll i samhällslivet blir mera begränsad, men för den skull inte mindre
väsentlig. Huvuduppgiften blir att stifta
och upprätthålla lagar om elementära
rättigheter.
• Försvaret för demokratin får en annan
tyngdpunkt och blir mera övertygande.
Man slipper hänge sig åt önsketänkande om medborgarnas kunskaper i olika
frågor. Huvudsaken blir istället deras
allmänna rättsmedvetande.
• Argumenten för den kvalificerade majoriteten som beslutsregel vinner i styrka.
Möjligen har resonemanget också visat
att demokratin och marknadshushållningen står ännu närmre varandra än vad
vi i allmänhet föreställer oss. Det ~r ju lätt
att utifrån den här förda diskussionen se
de båda fenomenen som nära nog oskiljaktiga sidor av samma sak, nämligen tilllämpningen i olika sammanhang av principen om individens okränkbarhet. Om
det är så skulle demokratin och marknadshushållningen åtminstone i det långa
loppet och bortsett från övergångsperioder, vara oskiljbara – alltså bådadera eller ingetdera. I så fall vore det också följdriktigt att istället för att säga att ett samhälle är demokratiskt och marknadsekonomiskt rätt och slätt tala om ett frihetssamhälle. Synsättet kanske förklarar den
styrka som denna samhällstyp nu dagligen ger oss prov på.