Thede Palm; De Finlandsfrivilliga


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

THEDE PALM:
De Finlandsfrivilliga
F
inlandsfrivilliga kallades de som på
ett eller annat sätt deltog i Finlands
två krig med Sovjetunionen, Vinterkriget 1939-40 och Fortsättningskriget 1941-44. Ingen kunde tvinga dem att
gå med; Sverige stod ju utanför. Många
kände att för dem fanns ett tvång: ”Finlands sak är vår” hette det, och de drevs av
sin pliktkänsla. Andra hade skäl som kunde vara vad som helst från äventyrslusta
till tillfredsställelsen att på ett hederligt
sätt komma undan familjebekymmer. Ett
hade alla gemensamt. De anmälde sig mot
den svenska regeringens vilja. Inte ofta
har en folkrörelse blivit så motarbetad av
de styrande.
Svenska frivilliga i Finland 1939-1944.
Militärhistoriska förlaget, Stockholm
1989
När man talar om de Finlandsfrivilliga
tänker man i allmänhet på de c:a 8 600
man som anmälde sig till krigstjänst. Andra, ungefär l 500 man, anmälde sig till annan hjälp, exempelvis till lantarbete eller
till reparationsarbeten av olika slag. De
gjorde uppskattade insatser, som inte var
sämre därför att de inte utfördes under
livsfara. Men inte heller alla de över
8 000 deltog i kriget. En del skickades
nästan genast hem som fysiskt för svaga
eller för dåligt utbildade. Andra visade sig
vara olämpliga på andra sätt. Ytterligare
andra blev skadade eller sjuka- köldskadorna kunde vara svåra och lunginflammationer botades ännu inte med penicillin.
Den stora och rikt illustrerade bok,
som nu utgivits av Förbundet Svenska
Finlandsfrivilliga ”Svenska frivilliga i Fin- .land 1939-1944” kan sägas tillägnad
minnet av de 126 stupade och av de krigsskadade. I ett förord skriver förbundets
ordförande Mascoli Silfverstolpe på gränsen av en ursäkt att av dem som lämnat bidrag till boken finns två som inte var med
i Finland. Ja, varför inte? Alla kan inte
skriva ned sina minnen och gamla minnesbilder är inte alltid detsamma som historia. De två har var för sig skrivit utmärkta, väl genomarbetade uppsatser. Claes
Skoglund, som behandlat bakgrunden till
de finsk-sovjetiska krigen, har visserligen
börjat med Finland under tidig medeltid,
vilket förefaller överdrivet. Men detta är
närmast ett utslag av utgivarnas välvilja:
författarna har tilldelats ett ibland förvånande stort utrymme för sina bidrag.
Detta gäller emellertid inte den andra av
de två nämnda författarna, Göran Andolf. Denne har skrivit om frivilligkåren
under Vinterkriget i en klarläggande uppsats.
Wilhelm Odelbergs korta, återhållsamma översikt av tiden mellan mars 1940
och Fortsättningskrigets början i juni
l 941 bör också omnämnas. Själv kallar
han den en komprimerad betraktelse över
Fortsättningskrigets förhistoria. Väsentligt är att Odetberg klart ansluter sig till
dem som menat att Finland förberedde
en samverkan med Tyskland i ett kommande krig med Sovjetunionen. Teorierna att Finland skulle ha ”råkat” följa med
tyskarna in i ett krig är ohållbara. Sanningen har ibland varit obehaglig att erkänna, men den är värd sitt pris.
Förutsättningarna för frivilligt deltagande i Fortsättningskriget var helt andra än de varit vid Vinterkrigets utbrott.
Det var inte längre fråga om ett överfall på
ett ensamt Finland. Tyskland, Hitler,
överföll Sovjetunionen med Finland som
medhjälpare. Att ett antal frivilliga likafullt ställde upp möttes inte med entusiasm här hemma. Bland dem fanns emellertid flera yngre officerare, som tydligen
ville skaffa sig erfarenheter. De kunde
också, om de så ville, åberopa att först
Moskvafreden 1940 och sedan ockupationen av de baltiska staterna demonstrerade de avsikter som Stalin hade med
Östersjön, där också Sverige kunde bli
hotat. ·
PER DAHL:
Ett gyllne moln
V
ad skriver man om de böcker som
verkligen griper tag i läsaren?
”Köp dem,läs dem!”? I sådanafall
verkar det enbartförmätet att komma med
egnaord om det författaren redan skildrat.
Anatolij Pristavkin: Ett gyllne moln över
Kaukasus. Norstedts 1989
En sådan bok är ”Ett gyllne molm över
Kaukasus” av den sovjetiske Anatolij Pristavkin, ett barnhemsbarn som nu skildrar
två barnhemsbarns, tvillingars, liv sedan
de evakuerats från svältens Moskva till det
nyligen återerövrade Kaukasus 1944.
Kaukasus – en läsare tänker kanske på
den fräschör med vilken miljön skildrades
av Lermontov i ”Vår tids hjälte” eller av
Tolstoj i ”Hadschi Murat”. Men kan den
klarheten och omedelbarheten nå fram till
Pristavkins? Barnen, barnhemsföreståndare och lärarinnor möter det paradisiska
bergslandskapet där det inte minst finns
mat (åtminstone om man är bra på att
147
Hur de till sist ganska få svenskarna användes vid Hangö och sedan på Svirfronten och i striden om Viborg framgår av
detaljerade berättelser i boken.
Sist finner man en förteckning över stupade och till döds skadade. Den ansluter
till en kort skildring av Hans Åkerhielm
om hur en fältpräst upplevde kriget. Tillsammans utgör de en värdig epilog till en
värdefull bok.
stjäla)! men de möter också ondskan här
som kolonister hopfösta att befolka de dalar vars tidigare invånare, tatarerna, massdeporterats till Sibirien. I ”Vår tids hjälte”
uppträder bergsborna som ett slags
romantiska indianer. Så också i denna bok
de tatarer somflytt, men utan all romantisk
försköning.Det är lätt att förstå hatet mellan dagens armenier, abchaser, georgier
och azerbadjaner efter Pristavkins skildring av konflikternas sist utbildade rotskott.
Pristavkins storhet liggeri hans förmåga
att lyfta sig över hatet. Det han beskrivit i
boken måste till stor del vara självupplevt,
men han förmår skildra inte bara sina egna
utan även fienden med värme och inlevelse, trots att han måst uppleva något av det
allra hemskaste ett barn kan ställas inför.
Om kännetecknet på en verkligt stor författare är att han förmår låta tragedin följa
komedin utan att ge avkall på vare sig sanning eller mänsklighet, då är Pristavkin
stor. Läs hans bok!