Mario Alfaro Alvarado; Nicaragua på väg mot demokrati


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARIO ALFARO ALVARADO:
Nicaragua på väg
mot demokrati
Mario Alfara Alvarado arbetade i
flera år vid Pedro Joaquin Charnorros sida som redaktionschef
för La Prensa. Han blev tvungen
att gå i exil och har först på senare tid återvänt till Nicaragua
för att delta i valkampanjen som
ledare och ideolog inom Nicaraguas socialdemokratiska parti.
Författaren tecknar den historiska bakgrunden till dagens
situation. Sandinisterna awek
från den demokratiska kurs som
de lovat hålla då de kämpade
för Somozas fall. Nicaragua blev
i stället en totalitär stat. Han beskriver också valkampanjen under vilken sandinisterna inte
skytt några medel.
Trots detta blev valet en seger för UNO och Vialeta Chamorro.
Mario Alfara Alvarado ärjournalist.
N
icaragua är ett litet land i CentralAmerika med endast 140 km2
yta.
Två stora sjöar utgör områdets
hydrografiska axel och vattenrika floder
rinner ut i Atlanten. Landet är beläget
mellan Honduras i norr och Costa Rica i
söder och upptar det geografiska centrat
av den centralamerikanska landtungan,
tillsammans med Panama.
Under kolonialtiden, som tog slut år
1821 då Guatemalas Generalguvernement, under vilket Nicaragua lydde, proklamerade sin självständighet, var Nicaragua tillsammans med Guatemala Centralamerikas rikaste område. Rikt på
jordbruks- och boskapsprodukter, rikt
genom sin aktiva handel med Sydamerika, Mexiko och de stora öarna i Västindien.
Den ekonomiska rivaliteten mellan stä-
derna Leon och Granada under kolonialtiden blev till politisk rivalitet efter självständighetsförklaringen, vilket gav upphov till oräkneliga sammanstötningar
mellan leonesare och Granada-bor som
både ville få makt över republikens
huvudstad. Makt över huvudstaden betydde politisk makt och politisk makt betydde privilegier.
Den sega striden mellan Granada-bor
och leonesare som påbörjades två år efter
självständighetsproklamationen ledde år
1851 till William Walkers fribytar-invasion. Med sina legosoldater satte han hela
Centralamerikas självständighet ifara. De
övriga centralamerikanska länderna blev
tvungna att förena sina militära styrkor
med Nicaraguas, för att driva ut äventyraren och återge området stabilitet.
Genom utdrivaodet av Walker och
hans män kom Nicaragua att få en konservativ regering som satt vid makten i nästan 30 år. Detta var år av ekonomisk återhämtning, upprustning av den offentliga
förvaltningen, fred och politisk stabilitet.
Men det var också år av stelhet i det politiska styret; den ena konservativa
regeringen efter den andra till följd av val
inom det styrande partiets ram.
Men inom det konservativa partiet
började de reformistiska ideer få fotfäste
som vid denna tid gick fram som en virvelvind över hela Centralamerika. De
konservativa ledarna ville inte veta av
dessa ideer, vilket framkallade den liberala revolutionen år 1893, medförande stora förändringar i landets institutionella liv.
Under Jose Santos Zelayas ledarskap,
vilken hade fått sin utbildning i Europa
och där tagit del av den franska revolutionens ideer, medförde 1893 års revolution
förändringar i det nicaraguanska samhällets livsstil, utan att för den skull kunna
underminera den gamla konservativa och
landägande oligarkins maktställning. Genom revolutionen uppkom istället en ny
oligarki, den kaffeplantageägande oligarkin, som tog makten från jordägarna och
gjorde Managua – som utnämnts till
huvudstad efter Walkers invasion – till
sitt centrum.
I strid mot en av revolutionens egna
principer lät Zelaya omvälja sig till president gång på gång ända tills dess att hans
politiska handlingar blev till ett hinder för
Förenta Staternas expansionistiska intressen. USA såg i Nicaragua ett lämpligt
område för byggandet av en kanal från
ocean till ocean, härvid utnyttjande områ-
dets geografiska fördelar.
Med Förenta Staternas ekonomiska
och politiska stöd kom det konservativa
partiet tillbaka till makten vilken de innehade ända tills dess att den ”konstitutio- 115
nalistiska” revolutionen tvingade dem att
frånträda den. Denna revolution bröt ut
1926, ett år efter det att en konservativ falang under Emiliano Chamorro hade avsatt den konservativa presidenten genom
en statskupp. De liberala anhängarna tog
till vapen för att försvara konstitutionens
genomförande.
Somoza-diktaturen
Oroliga tider följde på revolutionen: sju år
av krig mot Sandinist-partisanerna; sju år
av militär ockupation av Förenta Staternas krigsflotta; två val under krigstillstånd
och slut]jgen bildandet av en arme enligt
Förenta Staternas ritningar. Denna kom
sedermera att bli Anastasio Somozas privata arme. Han var grundare av Somozadynastin och lyckades hålla sig vid makten i 20 år med armens hjälp. Vid sin död
överlät han makten till sina två söner. Somoza-diktaturen blev till en historisk syntes av den oligarkiska konservativa makten och den ]jberala oligarkiska, stödd av
Anastasio Somozas familjediktatur.
Till följd av de stora förändringarna ute
i världen efter det andra världskrigets slut
hade det nicaraguanska samhället blivit
mycket komplext och genomströmmats
av de nya ideer som gått fram över den
amerik&nska kontinenten efter stormakternas sammandrabbning. Det kalla
kriget, USA:s ”aen gode grannen”-politik
och teorierna om ett kontinentalt försvar
för att rikta udden mot den kommunistiska faran hade stort inflytande på Nicaragua.
Den kubanska revolutionen betydde
ett avbräck i de högerdiktaturer som under 50-talet och början av 60-talet dominerade Amerika och stöddes av Washing- 116
ton. Den kubanska revolutionen visade
inte bara att en grupp gerillasoldater med
folkligt stöd kan besegra en starkt beväpnad militärdiktatur, utan visade även att
USA:s herravälde över den amerikanska
kontinenten hade en gräns och att folken
bortom denna gräns kunde bana sig nya
vägar i maktstrukturerna utan att behöva
frukta nordamerikanskt ingrepp. Detta
berodde på att USA:s utrikespolitik hade
blivit mer och mer känslig för den allmänna opinionen i landet. När den allmänna
opinionen var för de latinamerikanska
folkens frihetsrörelser var Washingtonregeringen tvungen att acceptera dessa
rörelser.
Somoza-diktaturen hade blivit till en
sannskyldig skamfläck på kontinenten.
Under 40 års tid hade nordamerikanska
regeringar understött familjen Somoza
men president Carter visade sig villig att
göra slut på detta.
Sandinisterna
Sandiniströrelsen har ännu inte studerats
tillräckligt, dess uppdykande på den politiska scenen, deras motiv, stödet den fick
från några demokratiska länder i Amerika och slutligen, borgen som ställdes för
den av Washington-regeringen vilket en
gång för alla avgjorde ödet för den siste
Somoza-härskaren och hans familjedynasti.
Vid analysen av sandinisternas triumf
över Somoza-diktaturen glömmer man
ofta att det var första gången i Nicaraguas
historia som en folkresning uppstod, vilket inte alls var samma sak som de liberala och konservativa ”revolutionerna”.
Denna folkresning var samtidigt en generationsväxling bort från de överspelade
politiska, ekonomiska och sociala strukturerna i Nicaragua.
De gamla traditionella politiska mönsterna fick ingen plats i denna generationsrörelse som understöddes av folkmassorna. Dessa folkmassor hade tröttnat på den förbrukade liberal-konservativa regeringen och önskade ersätta den
med något nytt och annorlunda.
Men sandinisterna visade sig ej motsvara de förväntningar som ställdes på
dem. Efter att ha läst några marxist-leninistiska manualer antog deras ledare blint
den modell som Fidel Castro infört på
Kuba, utan att ta hänsyn till de historiska,
geografiska, geopolitiska och mänskliga
skillnaderna mellan Nicaragua och Kuba.
En totalitär stat
Efter det att den första entusiasmen, som
följde på den siste Somozas fall och upprättandet av en ny varken liberal eller
konservativ regering för första gången på
över hundra år, lagt sig, började Nicaraguas folk inse att sandinisterna höll på att
avvika från den demokratiska kurs som
de från barrikaderna lovat att följa och
anta en politisk kurs som var rent ut sagt
totalitär. Nicaraguas folk lät sig inte luras,
men med hjälp av världskommunismens
propagandaapparat lyckades sandinisterna till de progressiva europeiska grupperna sälja en lögnaktig bild av en revolutionär rörelse, en romantisk bild av unga
människor som kastat sig in i den beväpnade kampen mot en fallfärdig diktatur
och som vann denna kamp genom ett
massivt stöd av befolkningen.
Det har skrivits mycket om sandinisternas oförmåga att administrera landet
Nicaragua. Fakta finns där för var och en
att se. Under det att den sandinisliska
propagandan i Europa ger den nordamerikanska ”aggressionen” skulden för den
ekonomiska kris som Nicaragua genomgår, producerar landets produktionsapparat – administrerad på stalinistiskt vis
enligt en oförvanskad statsekonomi – få
varor, har låg produktivitet och administrativa brister och ger upphov till förluster och inget annat.
Efter tio år av administrativ oreda,
oduglighet, improviserande och införande av en ekonomisk modell, som misslyckats på andra håll, hade sandinisterna
två utvägar: fria och demokratiska val
som den internationella opinionen kräver
och som de har utlovat, eller en återgång
till väpnad kamp – en utväg som uppsköts för tillfället i avvaktan på de utlovade fria valen.
Sandinisternas taktiska spel
Alltsedan sandinisterna pressade av den
internationella opinionen såg sig tvungna
att utlova fria och okorrumperade val,
bö~ade de att spela sin egen politiska
poker. De valde att låta ett efter ett av korten i kortleken falla, men varje fult trick
har avstyrts av befolkningens fasta beslut
att en gång för alla sätta stopp för den
sandinisliska regeringens anspråk på
makten.
Det första kortet regeringsjuntan spelade ut var söndring av oppositionen. Så-
lunda gynnades fragmentansering och
bildande av 22 olika politiska partier, av
vilka 8 spelar Sandinistfrontens spel.
Denna manöver misslyckades ty de övriga
partierna, 14 totalt, bildade Union Nacional Opositora (UNO), vilken enhet sandinisterna inte kunnat bryta.
117
Nästa utspel var att helt förbjuda att
UNO ledde sin egen valkampanj. I detta
syfte begränsades deras tillgång till radio
och television. Endast tidningen La Prensa har helt och fullt kunnat tala ideras sak.
På samma gång förbjöds oppositionen att
mottaga gåvor från utlandet som hjälp till
finansieringen av valkampanjen.
Denna andra manöver misslyckades
emellertid. För det första på grund av att
regeringen blev tvungen att med UNO
förhandla sig fram till ett politiskt avtal
den 4 augusti 1989, strax före presidentmötet i Tela, Honduras. I detta avtallovade Ortega att lämna garantier för valet
och att tillåta att.televisionen, vilken helt
kontrolleras av sandinistregeringen, tages
i bruk, om än sparsamt, även av de övriga
partierna. Vad gäller penningmedlen från
utlandet (varav största delen kom från
USA:s kongress), blev man tvungen att till
UNO överlämna deras del, ty regeringen
hade helt godtyckligt lagt beslag · på
hälften av dessa medel. Det internationella trycket gjorde att sandinisterna såg
sig nödgade att hålla detta löfte.
Men det viktigaste av allt var allmänhetens reaktion då de fick veta hur fattiga
UNO var. Medan sandinisterna förfogade
över hela nationalinkomsten för att locka
till sig folk genom generösa och rikliga gå-
vor och även disponerade statliga fordon
för transport av sina sympatisörer, var
oppositionspartiernas medlemmar tvungna ta sig fram till mötena till fots eller i
egna fordon, och kunde ej hoppas på att
få sig till skänks en endaste liten läskedryck.
Repression
Det sista sandinisterna spelade ut var repressionen, som ju är deras specialitet.
118
Repressionen hade till syfte att minska
antalet röstande på valdagen. Repressionen tillämpades på två sätt- dels kollektivt och dels individuellt.
Den kollektiva repressionen går till så
att man går ut med desinformation genom
sina olika distributionskanaler. Denna
kampanj förstärks ytterligare genom hot,
förolämpningar och skändligt förtal av
UNO:s ledare, samt genom att hopar av
sandinister strömmar till oppositionens
möten för att ställa till bråk och även ger
sig på UNO:s kontor.
Den individuella repressionen tillämpas genom fysisk aggression mot personer i form av t ex sparkar och slag, illegala
arresteringar, repressalier av olika slag
innefattande dödshot, samt tvångsindragning av ID-handlingarna så att medborgarna inte ska kunna rösta. För att visa
att det inte bara var tomma ord, har flera
UNO-aktivister mördats.
Närmare valdagen koncentrerades repressionen på oppositionens tillsyningsmän vid röstborden. Enligt lagen måste
det vid varje röstbord finnas en tillsyningsman tillsatt av UNO, vilken är en
garanti mot försök till röstbedrägeri. Vid
de bord där det inte finns tillsyningsmän,
skulle sandinisterna lätt kunna ändra antalet röster till sin fördel.
För att gynna sin sak började sandinisterna hota tillsyningsmännen till livet
och tvinga dem att säga upp sig från sina
uppdrag. Men Ortega och hans anhang
lyckades inte heller i detta ty de hotade
tillsyningsmännen krävde närvaron av en
internationell observatör vid sina bord
som garanti mot varje typ av aggression
och för att göra det möjligt för dem att
fullfölja sin medborgerliga plikt.
Vi skulle kunna räkna upp ett oändligt
antal ytterligare fula trick, bedrägerier,
knep och finter som Sandinistfronten
hittat på för att förvirra och skrämma
nicaraguanerna. Men folket har svarat
med att öppet visa sin misstro mot sandinistregeringen. UNO-mötena har haft
enorm uppslutning och entusiasmen och
tron på valseger växte för varje dag. Antalet tveksamma, vilka är sandinisternas
ofrivilliga bundsförvanter, minskade hela
tiden och folk var inte längre rädda för att
uttrycka sig offentligt som anhängare till
UNO och till UNO-kandidaterna Violeta
och Godoy.
I den internationella pressen har man
tagit upp UNO:s brist på organisation, på
erfarenhet samt andra begränsningar i
denna valkampanj. Allt detta är med sanningen överensstämmande, men det viktiga är att det var folket som ledde kampanjen. Trots att sandinistpropagandan var
effektiv, massiv och välformulerad, trodde inte befolkningen på den .eller lät sig
mutas med gåvor. Befolkningen ville bara
en sak: att sandinismen krossades, och för
att nå detta mål gick man med glädje och
entusiasm till valurnorna. UNO och dess
kanidater Vialeta och Godoy är bara det
nicaraguanska folkets instrument för att
uppnå sitt stora mål: att bli fria och en dag
få ett demokratiskt styre. Sålunda var
valen den 25 februari mera än val till nya
styresmän, det var en folkomröstning där
folket röstade i stora mängder för att få
sandinistregimen att lämna landets roder
ifrån sig.
Seger för UNO
Det var många personer inom och utom
Nicaragua som trodde att sandinisterna
skulle vinna valen den 25 februari. Det
var tydligt att sandinisterna låg väl till i
förhållande till UNO. I tio år hade de
byggt upp en regering byggd på skrämseltaktik för att genomföra sitt marxistiska
regeringsprogram. Deras valkampanj
byggde på enorma resurser – alla som
staten kunde uppbringa – och var i
händerna på utländska experter. FSLN:s
politiska organisation hade sträng kontroll över stora sektorer av befolkningen.
I jämförelse med Sandinistfronten och
dess outtömliga resurser saknade UNO
(Union Nacional Opositora) ända fram
till sista stund ekonomiska medel för att
genomföra en riktig valkampanj. Sandinistregeringen hindrade med alla medel
UNO från att mottaga penningmedel från
utlandet. Den nordamerikanska hjälpen
– nio miljoner dollar framröstade av
Kongressen i Washington – kunde inte
användas i valkampanjen, frånsett det
faktum att regeringen lade beslag på
hälften av dem.
Hur förklara att under så oblida förhållanden UNO ändå kunde vinna valen
med en god marginal om över 200 000
röster? Sanningen är den att det nicaraguanska folket inte röstade för UNO eller
för dona Violeta, utan emot sandinistfronten och dennas despotregim. Folket
röstade med magen, då de under tio års
tid dagligen känt av hungerns demoner.
Folket röstade för en radikal förändring i
landets politiska och institutionella liv.
Folket röstade för sig själva, för det enastående tillfället som erbjöds dem att för
första gången i Nicaraguas historia sedan
självständigheten införa en regering som
byggde på folkets vilja, inte en regering
påtvingad genom gevärens maktspråk.
Sandinisterna gjorde allt vad de kunde
för att avskräcka de röstande. De höll
119
massmöten med deltagande av civilklädda militärer, offentliganställda och folk
som kontrollerades av sandinistinstitutionerna, för att låtsas en popularitet som de
inte hade.
Folket lät sig emellertid påverkas av
fruktan, den överväldigande propagandan och de sandinisliska organisationerna vilket gjorde att sandinisterna fick så
mycket som 37 mimdat i parlamentet.
Därför blev det inte så som man hade
hoppats att varje röst för sandinisterna
motsvarades av två för oppositionen.
Men sandinisterna förlorade åtminstone
valet och makten gick över i det nicaraguanska folkets e,gna händer, där den
kommer att förbli.
”Commandante” hade aldrig väntat sig
en så stor valförlust som den de led den
25 februari. De var förvissade om att vinna valet, för de var ju i besittning av
kopiösa resurser vilka de ökade på genom
olika slags hot och påtryckningar för att
avskräcka oppositionens anhängare och
tvinga dem att avstå från att rösta. Men
allt detta var till ingen nytta inför folkets
vilja. De hade tröttnat på aggressioner,
hunger och nöd. Sandinisterna litade på
att folket skulle tro på deras vallöften om
att allt ”skulle bli bättre”, såsom en av deras slogan löd. Nicaraguanska folket visste emellertid att om sandinisterna under
10 års tid inte sått annat än olyckor och
våld, var det intemöjligt att saker och ting
skulle bättra sig så som Ortega och hans
följe lovade.
Kanske det mest karakteristiska draget
i de nicaraguanska valen var att de var de
första fria, okorrumperade och demokratiska valen på 169 år alltsedan Nicaragua
gjorde sig självständigt från Spanien. Därför var det inte bara det sandinisliska väl- 120
det, understött av terror och beväpnad
styrka, som gick i graven, utan även det
traditionella politiska systemet, genom
vilket ett politiskt parti kom till makten
enbart genom vapenmakt och även behöll
makten genom ett oräkneligt antal statskupper, ”revolutioner” och blodiga revolter vilka gjorde att landet befann sig i ett
ständigt tillstånd av enparti-diktatur då
det rörde sig om konservativa regeringar
eller personlig diktatur då det rörde sig
om liberala regeringar.
Den nya regeringens främsta uppgift
blir landets ekonomiska återuppbyggnad.
Den sandinistiska ekonomiska modellen
ruinerade landets ekonomi och skapade
en atmosfär av misstroende vilket gjorde
att folk inte ville producera för att sedan
se sandinisterna ta ifrån dem resultatet av
deras ansträngningar.
Den nya regeringen blir inte en enpartiregering (UNO består av 14 politiska partier) utan en nationell regering i vilken
landets främsta medborgare inbjudes att
deltaga: företagare, politiker, fria yrkesutövare, fackföreningsfolk etc. Men det
mest positiva är att dessa människor kommer att åtaga sig det tunga arbetet att
bygga upp landets ekonomi i en atmosfär
av tilltro, utan vilken all den internationella opinionens stöd inte vore av mycket
värde.
Många gånger sade de sandinistiska
”commandante” att om de förlorade
valen skulle de lämna ifrån sig regeringsmakten men inte den verkliga makten.
Ställda inför fakta har de emellertid inte
kunnat förverkliga detta hot. Ortega själv
har åtagit sig att lugna ner sina följeslagares upprörda sinnen. T o m Tomas Borge,
De nicaraguanska valen var de
första fria, okorrumperade och
demokratiska valen på 169 år alltsedan landet gjorde sig självständigt
från Spanien.
den hårde mannen bland de nio ”commandante”, har medgivit att det var ett
valnederlag och sagt att han avsäger sig
posten som inrikesminister, på vilken han
har ansett sig vara oersättlig.
Allt eftersom dagarna går blir regeringsjuntans resignation allt tydligare, vilket underlättar ett fredligt överlämnande
av makten den 25 april. Att göra något
annat skulle innebära slutet för sandinismen, det är ”commandante” väl medvetna om.