Jens Knocke; Den ekonomiska krisen i Sovjetunionen


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

JENS KNOCKE:
Den ekonomiska krisen
i Sovjetunionen
l samband med en debatt om
franskt-sovjetiskt samarbete
inom högre ekonomisk utbildning begärde den franska senaten en rapport över Sovjetunionens ekonomi.
Den utgör en intressant bakgrund till den utveckling som ägt
rum i höst och konstaterade bl a
att de genomförda reformerna
inte lett till förutsedda resultat.
Jens Knocke är civilingenjör.
”Sakta sjunker öst i natten”, skrev
Rolf Edberg för ett par år sedan.
Rolf Edberg syftade visserligen ’på
väderstrecket öst, men den franska senatom Claude Estier skulle nog ha läst in en
ekonomisk och politisk innebörd i den
svenske diktarens vackra fras, nämligen
när han skrev sin rapport om Sovjetunionens ekonomi. Och om man får tro rapporten, så nog sjunker Sovjetunionen sakta in i natten.
Frankrike har samarbetsavtal inom utbildningsområdet med länder i Öst- och
Centraleuropa,och nu finns det ett sådant
också med Sovjetunionen. Projektet, som
inte kostar fransmännen mycket, hade redan godkänts i Nationalförsamlingen,
men i Senaten var man tveksam och ville
först ha en ekonomisk utredning; lagförslaget gick igenom också där, och kanske
blir det samarbete av, enligt rapportens
tredje kapitel ”Fransk-sovjetisk överenskommelse om samarbete avseende utbildning inom näringslivet”. Det föregås
av två kapitel, ett om de fransk-sovjetiska
ekonomiska relationerna, som inte andas
optimism, och ett, som referera här, om
Sovjetunionens ekonomi i dag. Hur det
kommer att gå med samarbetet rörande
utbildning är väl osäkert.
Rapporten är inte därmed utan intresse, och det här behandlade kapitlet med
titeln ”Den ekonomiska krisen i Sovjetunionen fem år efter hr Gorbatjovs makttillträde”, kommer nog att ingå i framtidens läroböcker i konsten att förstå Sovjetunionen.
Rapporten inleds med en reservation:
”Er rapportör nöjer sig med de lättast
synliga utslagen av och skälen till den sovjetiska ekonomiska krisen.” I stort sett
håller ”Er rapportör” ord, fast en bit in
480
gör han ett par sociologiska sidosprång.
Han kommer då till ungefär samma resultat som de som framgår av gräsrots-reportage, både från städer och från landsbygd, som stått att läsa i t ex International
Herald Tribune på sistone: den gemene
Sovjetmedborgaren är, kort sammanfattat, en grinig, avundsjuk småborgare; är
han stadsbo sätter han gärna käppar i hjulet på den som inte följer jante-lagen; bor
han på landet är han försupen och har
tappat all arbetsglädje: han har, genom sju
decenniers kollektivisering, proletariserats i marxistisk mening, dvs han gör inte
mer än han är absolut tvungen till, och
känner ingen solidaritet med det företag
där han råkar vara anställd.
Men i det stora och hela bygger rapporten på torra siffror. ”Medan nationalprodukten ökade med 4,4 % 1988 minskade dess tillväxt till 2,4% 1989…. Produktionen har ökat med endast 1,7%
1989 (3,9 % 1988) och sedan första kvartalet 1989 har tillväxten varit noll.” I reella
rubel har tillväxten ”inom alla sektorer visat negativ tillväxt, … 1990 tycks utvisa
en fortsättning av denna avmattning”.
Underskott i utrikeshandeln
1989 hade Sovjetunionen för första gången .i sin historia ett underskott – av
OECD skattat till3,2 miljarder dollars- i
sin utrikeshandel. Samma år uppgick
budgetunderskottet till cirka 100 miljarder rubel, en tiondel av nationalprodukten. Sovjetunionen betraktar sig fortfarande som en supermakt, och det kostar:
en krigsbudget som tar 17% (?),ett kostsamt rymdprogram och finansiellt bistånd
till ”broderliga och vänskapligt sinnade
stater”. Men det är inte hela förklaringen:
även kommandoekonomin skapar ”ett
slöseri med råvaror och en icke rationell
tilldelning av investeringsresurser, båda
[fenomenen] skadliga för … det sovjetiska produktionssystemets effektivitet”.
Även Gorbatjovs nykterhetskampanj –
som avblåstes 1986 – nämns eftersom
den ”faktiskt har haft som resultat att undanhålla resurser från den sovjetiska budgeten”.
Bristen på varor omfattar nu inte bara
födoämnen utan också lagervaror som
tvål och tvättmedel. Med varubristen följer en inflation som officiellt uppgår till
7,5 %, men som rapporten anser ligga
Tundran förgiftas i rask taktavspilld
råolja.
omkring tio procent. Rubeln är utsatt för
en inhemsk förtroendekris som yttrar sig
dels i att folk samlar på sig skatter i form
av smycken och värdeföremål, dels i de
kurser på utländsk valuta som svarta börsen arbetar med. Rapporten erinrar om
att det i dag finns tre rubel-kurser: den
officiella, enligt vilken en rubel kostar tio
kronor (tio franska francs), en turistkurs
motsvarande en krona, och på svarta börsen får man en rubel för femti öre. Och
under 1989 har de formella lönerna igen
ökat snabbare än produktionen.
Utlandsskulden anges av sovjetiska
källor till 56 miljarder dollars; därmed
skulle räntor och amorteringar ta i anspråk mellan 25 %och 30 %av det totala
exportvärdet. Vissa sovjetiska experter
anger att detta beror på den snabba
skuldsättningen i början av åttiotalet, då
Sovjetunionen tecknade stora kontrakt
med västerlandet; avsikten med dessa stora investeringar var att avkastningen från
projekten skulle mer än täcka amorteringar och räntor. Men inkomsterna låter
vänta på sig. Detta, varnar rapporten, uttrycker sig i ”svårigheter, rent av förseningar, i betalningarna”. Härtill kommer
att oljepriset har sjunkit och dollarn, som
oljan avräknas i, likaså (detta skrevs i
somras). Men i rapportens andra kapitel,
som analyserar handeln mellan Frankrike
och Sovjetunionen, påpekar författaren
att Sovjetunionen inte har kunnat leva
upp till Frankrikes efterfrågan på olja (nå-
got bättre har det gått med naturgasen),
vilket anges bero på oljeindustrins teknoMånga kooperativa aktiviteter är
ingetannatän en nödtorftiglegalisering av tidigare svart ekonomi.
logiska underutveckling. Jag vill påminna
om att denna underutveckling är en av orsakerna till allvarlig oro för norrajordklotets ekosystem: tundran förgiftas i rask
takt av spilld råolja.
.Otillfredsställande resultat
Ett avsnitt med titeln ”Det otillfredsställande resultatet av genonförda reformer”
inleds med följande ord: ”För varje sektor
som blivit föremål för reformer kommer
Er rapportör att kort erinra om den balansräkning som det i dag är möjligt att redovisa. Inom samtliga områden framgår
av denna redovisning att de genomförda
reformerna inte Jett till de förutsedda resultaten.”
Rörande de berömda kooperativen heter det sålunda: ”I syfte att stimulera de
ekonorruska aktörernas initiativ, somflera
481
decenniers centralplanering i viss mån
förslöat, legaliserades den 19 november
1986 individuella och kooperativa ekonomiska aktiviteter, med den begränsningen att personer med statlig anställning kunde ägna sig åt dessa aktiviteter
endast efter arbetstiden.” Senare mjukades denna begränsning visserligen upp
vad de statligt anställda beträffar, men
likafullt blev det aldrig riktig fart på verksamheten. När reformen infördes var siktet inställt på att mellan 20 %och 30 %av
den arbetsföra befolkningen skulle ägna
sig åt kooperativ verksamhet. I dag anses
att endast 1,5 % faktiskt gör det. En stor
del av ansvaret för fiaskot ligger hos lokala myndigheter, som är njugga med att utfärda nödvändiga tillstånd; inkomster
från kooperativen beskattas med 90 %
från och med 600 rubel per månad (två
gånger sovjetiska löntagares officiella medelinkomst). Till yttermera visso är
många kooperativa aktiviteter inget annat
än en nödtorftig legalisering av tidigare
svart ekonomi.
Omläggningen från tung industri till
konsumtionsvaror genomförs ofta med
stor brutalitet; detta har medfört att den
produktiva sovjetiska industrin blivit
desorienterad, vilket bland annat yttrar
sig i det i dag mycket stora antalet ofärdiga byggen samtidigt som nya byggen startas med stor risk att aldrig slutföras. (Enligt andra reportage avseende byggsektorn tar det sex år att slutföra ett normalt
bygge; försening av färdigställande uppgår i genomsnitt till tolv år; vilket påminner mig om mindre formella rapporter
från Moskva där en byggplats lär vara ett
”stilleben med rostande maskiner”.)
Det mycket omtalade perestrojka-projekt som infördes 1987 avseende kravet
l•
l

.
482
på statliga företags lönsamhet har inte fallit väl ut heller. Projektet gick ut på att
göra företagen mer självständiga och ansvarsmedvetna, vilket skulle ske genom
att låta dem utarbeta sina planer oberoende av direktiv från de centrala planeringsmyndigheterna; deras självständiga ställning skulle omfatta inte bara produktionsplaneringen utan också redovisning
och i viss mån prissättning, och de anställda skulle motiveras genom reella materiella belöningar. 1988 startade man försiktigt med en tredjedel av industrin, och
först från i fjol omfattar den nya given
hela landet. Men projektet fungerar inte,
av främst två skäl: för det första därför att
man bevarat statens rätt att utfärda beställningar som industrin inte kan ifrågasätta och som kan ta i anspråk hela verksamhetens kapacitet; för det andra är det
fortfarande många priser som i praktiken
bestäms centralt, liksom industriernas
försörjning med råvaror, transporter och
energi.
Inte bättre gick det med 1988 års lag
om företagens tillgång till utrikeshandeln,
som, var det meningen, skulle underlätta
deras affärer med utlandet; statens monopol på utrikeshandel skulle alltså brytas.
Rapporten är bitter: ”Trots att reformen
var välmotiverad och träffande förefaller
det emellertid som om lagen . .. inte gjort
slut på statens monopol och som om de
ekonomiska aktörernas tillgång till utrikeshandel ständigt minskar.” Lika illa gick
det med de joint ventures med västerlandet man hade hoppats på: västerländska
investerare har i praktiken koncentrerat
sig på den eftersatta tjänstesektorn – hotell, turism och distribution – och skyr
tillverkningsindustrin. Detta har varit en
stor besvikelse för Moskva (men kan
knappast förvåna den som läst reportage
om sovjetiska arbetares kompetens och
motivation).
Lantbruket hämmas av att lagstiftningen (av 28 februari i år) är mycket oklar;
sålunda slås det igen fast att ”marken tillhör folket”, så att även om mark nu, åtminstone i teorin, kan gå i arv kan den
varken köpas eller säljas. ”Problemet med
äganderätt till mark är sålunda fortfarande olöst”, skriver rapportören. Härtill
kommer en socio-psykologisk betraktelse
som, fast den inte beläggs, onekligen verkar korrekt: ”Trots det mycket reella
framsteg som utgörs av erkännandet av
principen om fri nyttjanderätt till mark är
det uppenbart att bönderna, som bevarat
kollektiviseringen i levande minne, tvekar
inför att verkligen beslutsamt engagera sig
i individuella lantbruk.” Risken för ett stalinistiskt ”back-lash” är med andra ord
ständigt närvarande. Jag vill påminna om
att lantbruket är en politiskt viktig sektor i
Sovjetunionen: här finns 17 % av arbetstillfällena (i Sverige knappt 4 %, i USA
2 %); det verkar som om endast de ickekommunistiska ryska politikerna tagit fasta på detta.
Perestrojkans framtid inger inte heller
författaren mycket hopp: ”Den ’styrda
övergången till marknadsekonomi’ som i
Sovjet skall åstadkomma en sannskyldig
ekonomisk revolution, och som hr Gorbatjov annonserade i anslutning till den
konstitutionella reform som tidigare i år
gav honom presidents befogenheter, tycks
komprometterad av tyngden av de sociala
faktorerna; dessa torde avgörande belasta
utsikten till framgång för denna nya fas i
perestrojkan.” Rapportören erinrar om
att den ”styrda övergången till marknadsekonomi” utgör en radikalisering av det
tidigare schemat, som räknade med sanering av den sovjetiska ekonomin under
1989 och 1990, utarbetandet av reformer
under perioden 1990-1993 och övergången till ”planerad marknadsekonomi”
från och med 1993. Det nödvändiga lagstiftningsarbetet är mycket omfattande:
lag om bankväsende, om personlig inkomstskatt, om tull, om företagens och
kooperativens status, om utlänningars investeringar samt en antitrustlagstifning
och en lag rörande upprättandet av en
värdepappersmarknad (dvs en börs).
Fortfarande bestäms många priser i
praktiken centralt, liksom industriernas försörjning med råvaror,
transporter och energi.
Men utsikterna till framgång ”ter sig
inte, på långa vägar, särskilt övertygande”.
Rent faktiskt ”står assimilering av ett liberalt system inte på dagordningen i Sovjetunionen”, heter det. Som grund för denna
pessimism nämner författaren
– för det första att även lagen av 6 mars
1990 vidhåller hindret för lönearbete
genom att förbjuda ”exploatering av människan”, vilket, t ex inom lantbruket, ”begränsar den marginal inom vilken kooperativ och företag kan röra sig”. Likaså
”framhärdar lagen om egendom iatt ignorera begreppet enskild egendom”, dvs att
den inte tar ställning till enskilt ägande av
produktionsmedel.
-För det andra utgör det sociala trycket
ett hinder. situationen i Sovjetunionen i
dag är nämligen sådan, menar författaren,
att myndigheternas handlingsfrihet är begränsad av det allmänna försörjningslä-
get. Sålunda anges det officiellt i Sovjet att
483
43 miljoner medborgare lever under fattigdomströskeln, dvs med en månatlig inkomst på under 78 rubel. Denna del av
befolkningen utgör en ”uppenbar källa till
spänningar”, och dess villkor har inte blivit bättre med den perestrojka som hittills
genomförts. Härtill kommer att hela industrisektorer stängts till följd av dålig
lönsamhet, vilket medför en även officiellt
erkänd arbetslöshet.
-För det tredje anser författaren att strejkerna förra sommaren och hösten var ett
uttryck inte bara för sovjetmedborgarens
förbittring, utan också för ”de olösliga
problem i vilka reformisterna är instängda”: om reformerna lyckas eller inte beror
i hög grad på handlingskraften hos arbetarna, medan dessa i sin tur gör gällande
att de kan förbättra sin produktivitet endast om de får drägligare levnadsvillkor
först. ”Strejkvågen har likaledes belyst att
den traditionella disciplinen upphört.”
Författaren syftar på korta arbetsnedläggelser i förening med en omfattande och
ökande frånvaro från jobbet, vilket stör
både tillverkning och transporter, och
därmed förvärrar en redan illa fungerande ekonomi.
Kringskuren handlingsfrihet
Reformisternas handlingsfrihet är därmed, enligt författaren, ytterst kringskuren, ja möjligen så begränsad att reformerna inte kan genomföras. Hans resonemang kan uppdelas under tre rubriker: (l)
han påpekar att de ”konservativa” kan
vinna gehör för en återgång till det gamla
genom att vända sig direkt till folket Gag
vill erinra om de ultra-reaktionära Parnjatrörelserna på yttersta vänsterkanten,
med deras ofta vidimerade samarbete
ll
484
med hemliga polisen); (2) han noterar den
politiska ledningens tvehågsenhet vad beträffar prishöjningar utan åtföljande formella löneökningar: en sådan tvehågsenhet har hittills karaktäriserat de beramade
prisreformerna och riskerar att helt omöjliggöra övergången till ett system med inslag av marknadsmekanismer”. Och (3)
han utesluter inte risken för en kommande hyper-inflation, en risk som han anser
öka med ett liggande lagförslag om kostnadsindexerade lönehöjningar.
Som synes nämner senatorn inte de etniska motsättningarna, befolkningens
hälsotillstånd och den undermåliga sjukvården, skolväsendet, med dess förfallna,
ohygieniska skolbyggnader, den högre utbildningens kvalite, där Sovjetunionen nu
anses ligga på nittonde plats i världen, och
den i stora stycken ödelagda naturen, allt
infrastrukturella faktorer som väl bör tas i
räkning när man diskuterar framtiden för
de femton republiker som tillsammans utgör Sovjetunionen. Senatorsrapporten
begränsar sig till legala och ekonometriska data: utsikterna för en produktivitetsökning- som är små-, försörjningsläget
-~m är nära på förtvivlat-, utrikeshandeln – som dels är förstenad, dels går
med underskott – och sannolikheten för
en positiv politisk-ekonomisk utveckling
– som ter sig som mycket liten.
Monsieur Estiers rapport är daterad 6
juni, dvs en månad innan president Gorbatjov hade skickat sitt brev till USAs
president med ansökan om ekonomiskt
bistånd. Där heter det bland annat: ”Vi är
nu i ett kritiskt stadium av perestrojkan.
Vår interna omdaning kräver finansiell
och ekonomisk hjälp utifrån.” Svaret från
43 miljonermedborgare lever under
fattigdomströskeln.
George Bush kom redan fem dar senare.
USA sa sig vara redo att förse Sovjet med
tekniskt bistånd, dvs att låna ut experter
inom en hel rad områden, men sa nej till
reda pengar. Med den recenserade rapporten som bakgrund förstår man det
ekonomiskt vettiga i detta beslut. Också
brittiska ekonomiska experter kan ha tagit intryck av Claude Estiers rapport, även
om det är svårt att föreställa sig att monsieur Estier skulle använda deras uttryck
om biståndspengar till Kreml: ”Money
down the drain”, att spola pengar ut i avloppet.