Carl-Johan Westholm; Farlig tid för politiska oskulder
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL-JOHAN WESTHOLM:
Farlig tid för politiska
oskulder
Vi lever i en farlig tid för politiska
oskulder. De socialdemokratiska
förslagen lindas in i till synes
oideologisk nonsensargumentation. Massmedia tycks nästan
undantagslöst inte ha begripit
den reella maktpolitiska innebörden i sådana socialdemokratiska förslag som det om APfondernas aktieköp och tillkomsten av Fortia.
Fil dr Carl-Johan Westholm är
chef för Näringslivets Ekonomifakta.
S
ocialdemokratin i Sverige har under
1990 kommit med socialiseringsförslag som är anmärkningsvärda, både
om man jämför bakåt i tiden och med tendensen i andra länder i dag. Det gäller tillkomsten av det statliga Sffi-invest – eller
Fortia som det kom att kallas – och att
AP-fonderna skall Röpa aktier. I bägge
fallen finner man ett mönster av till synes
oideologisk nonsensargumentation – den
traditionella agitationen har fått byta plats
med ett föga upphetsande nationalekonomiskt språkbruk. Följden har blivit att
massmedia nästan undantagslöst inte
tycks ha begripit den reella maktpolitiska
innebörden av förslagen. En socialism
med pannrynkor i stället för knutna nävar
har blivit ett genuint bidrag till nutidshistorien från den svenska socialdemokratin.
Handfallenheten att bemöta denna säregna marknadsföring av den demokratiska
socialismen är dessvärre omfattande. Det
finns inget sakskäl till detta:
Om den envetne fortköraren blir fast i
en kontroll, och hävdar att han hade ett
alldeles särskilt skäl denna gång, blir han
knappast trodd. Om en väglus skulle stoppas i en fartkontroll för att ha kört för fort
och uppger särskilt skäl, är det däremot
lättare att tro honom.
På samrna sätt förhåller det sig med industriminister Rune Molin och socialdemokratins inställning till statligt ägande av
näringslivet. Molin gav i en artikel med
rubriken ”Ensidigt privatägande ger stagnation” (DI 18/ 5 -90) intryck av att privatägandet i Sverige skulle vara ensidigt.
Så är dock inte fallet. Däremot är staten
en och densamma – och Molin pläderade
för ökat statligt ägande genom det nya
statliga förvaltningsbolaget, sm-invest.
Socialdemokratin är genom sin hundraåriga historia bunden till socialismen.
Psykologiskt och ideologiskt. Ingvar
Carlsson skrev 1974: ”Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och
har en hög bruttonationalprodukt. Det
finns åtskilligt att invända mot systemet i
dessa länder, men det bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol
på att skapa materiellt välstånd.” I andra
sammanhang har Carlsson sagt att den
väsentliga skillnaden mellan kommunismen och den demokratiska socialismen
har inte varit graden av statligt ägande
utan att kommunisterna har använt odemokratiska metoder.
Därför är det svårt att tro Molin. Om en
person som varit socialist i hela sitt vuxna
liv föreslår socialiseringsåtgärder, varför
skulle dessa plötsligt bli undantag och inte
vara ett av flera steg i samma riktning?
Om man dessutom granskar Molins argument, finner man att de knappast håller
för den partielle socialisten heller. Molin
hävdar att Sverige behöver vitaliseras som
industrination och att ”i detta arbete finns
utrymme för alla som önskar vara med
och satsa”. Men de medborgare som inte
tror på statliga företag tvingas ändå satsa
sina skattepengar. Statlig företagsamhet
främjar inte valfrihet utan ökar skattetrycket. På vilket sätt har staten som företagare visat sig vitalisera någon industrination?
”Att i dag sälja ut de statliga företagen
vore att i allra högsta grad misshushålla
med landets resurser.” Det kan naturligtvis en industriminister hävda. Molin på-
minner här något om den förre konservative premiärministern MacMillan som på
ålderns höst ansåg att Mrs Thatchers privatiseringar var som att sälja ut det eng- 463
elska familjesilvret Men här blandar man
ihop staten och samhället. På vilket sätt
skulle tillgångar i Sverige hanteras sämre
om de övergick från statlig till privat ägo?
Molins egen kompetens som ekonomisk rådgivare prövades den tid han satt i
LO-ledningen. Det var den LO-ledningen
som var avvisande till att de egna medlemrnarna köpte aktier och att de kollektivt ägda bostäderna övergick i enskild
ägo under 1980-talet. Resultatet ser vi i
dag. De svenskar som på 80-talet avstod
från att skaffa sig ett personligt ägande, är
också de som j dag inte har fått del i den
personliga förmögenhetsökningen.
AP-fondernas aktieköp
Ett annat exempel är LO-ekonomen Dan
Andersson.
När LO föreslår att AP-fonderna skall
köpa obegränsat med aktier är det inte
alls makten över företagen som det gäller,
försäkrar fondförespråkaren Dan Andersson (SvD 28/ 9-90). ”Vi säger att det i
stället är två andra frågor. Nämligen ATPs
trovärdighet och behovet att öka sparandet för att klara bytesbalansen.”
LO diskuterar nu denna fråga från en
symmetri- eller rättvisesynpunkt APfonderna bör få köpa aktier i lika stor utsträckning som försäkringsbolagen. Och
försäkringsbolagen bör få köpa aktier
som vilket bolag som helst. Det är en principiellt märklig ståndpunkt för avregleringsivrarna att de vill behålla regleringarna när det gäller AP-fonderna, skriver
Dan Andersson.
Men det principiellt märkliga i sammanhanget är själva AP-fonderna. Dessa
är·som bekant inte frivilliga utan tvångsmässiga. Det finns heller inget samband
mellan avgifter över ett visst antal basbe- 464
lopp och utfallande pensioner. ATPsystemet är inte bara ett fördelningssystem utan ett fördelningspolitiskt system.
Detta kan man gilla eller ogilla, men man
kan inte hävda att ett system som är obligatoriskt med logisk självklarhet bör ha
samma rättigheter som system som är frivilliga. Motsatsen är i allmänhet fallet.
Den som är emot byråkrati och regleringar behöver inte tycka att det är rimligt att
polisen tar av en tjuv handbojorna bara
därför att detta skulle kunna motiveras i
avregleringssyfte.
Vill man eftersträva symmetri måste
man även ta ställning till följande:
Antingen har lagstiftningen speciella
regler om försäkringsbolag som gör att
sparande i dessa skiljer ut sig från andra
placeringar. Till exempel kan en insättning i ett försäkringsbolag inte vara lika
lättåtkomlig som en insättning på ett
checkkonto. I själva verket har försäkringsbolagens särställning uppkommit
just som en önskan av lagstiftarna att underlätta för de enskilda medborgarna att
frivilligt spara på lång sikt för en ekonomiskt tryggad ålderdom. Man kan gilla
eller ogilla detta, men så länge staten skattemässigt särbehandlar försäkringssparandet från andra typer av sparande, är
det inte orimligt att också försäkringsbolagens placeringar av detta sparande kan
vara reglerat på ett speciellt sätt.
Man kan hävda att staten borde ge försäkringstagare rätt att ta ut sitt försäkringssparande lika enkelt som från ett
bankkonto och utan andra särskilda placeringsregler eller skattemässiga villkor.
Ett större antal variationer av kontrakt
skulle då komma att upprättas mellan individer och försäkringsbolag, där individerna överlämnar sparandet under långa
perioder att förvaltas av försäkringsbolagen under vissa villkor – dock inte gynnsammare skattemässigt. Ett parallellexempel kan man se på fastighetsmarknaden, där långivare och låntagare kan komma överens om en viss ränta under en
ganska lång tid, där kontraktet bara kan
brytas under vissa speciella villkor.
Om försäkringsbolagen skall få samma
frihet att placera försäkringstagamas
pengar som försäkringstagarna själva hade om de placerade pengarna direkt, är en
första slutsats i ett symmetriresonemang
att då bör självfallet samma skattemässiga
behandling gälla. Detta är inte fallet i dag
och inte heller fallet efter den s k skattereformen fr o m januari 1991.
Dan Andersson vill lugna det enskilda
näringslivet genom att bedyra att AP-fonderna mest -skall köpa aktier utomlands.
Samtidigt påminner han om att svensk industri står inför en internationell uppköpsvåg och tror att många industriledare
inser att AP-fonderna som en av ägarna i
företaget är en bra lösning.
Här är det någonting som inte heller
stämmer. Antingen är det så att svenska
AP-fonder kommer att kunna köpa aktier
i icke svenska företag. Då bör naturligtvis
motsvarande pensionsfonder i andra länder, vare sig de är lika socialiserade som i
Sverige eller inte, kunna köpa aktier på
den svenska börsen. I slutändan kommer
då en allt större andel av företagen i alla
industriländer att ägas av pensionsfonder,
varav många obligatoriska med stark potentiell politisk styrning. Det är tveksamt
om detta är till fördel för en effektiv utveckling av världsekonomin.
Eller är alternativet att de svenska APfonderna kommer att köpa mer svenska
aktier just för att hindra utländska placerare, däribland utländska pensionsfonder, att köpa svenska företag i Sverige.
Om detta beteende anses önskvärt, säger
symmetrin att motsvarande bör ske i andra länder, dvs talesättet ”Sverige åt svenskarne”, ”Nordpolen åt nordpolackerne”,
blir åter aktuellt.
Vad vi ser är i så fall början på en nationell protektionism på kapitalmarknaden i
kölvattnet på det nationella kapital som
LO och numera industriminister Rune Molin brukar tala om. Nationalkapitalism?
LOs tal om att löntagarfondernas eller
andra tvångsmässigt kollektiva fonders
aktieköp inte skulle innebära kollektivisering av ägande och produktionsmedel i
Sverige är ingenting annat än dimridåer.
Vad LO än gör skymtar kollektivismen.
Och varför skulle den inte göra det? I
socialdemokratins senaste partiprogram
sägs följande om den demokratiska socialismen: ”Den ser som sin uppgift att förverkliga en produktionsordning som inte
styrs av enskildas vinstintressen och
maktanspråk.”
Det fanns därtill en annan motsägelse i
Dan Anderssons resonemang. Han utgår
ifrån att ”Ni som vi känner att historiens
blad håller på att vända. Vi lever i en ny
tid. Med ett Sverige som alltmer integreras i Europa. Med sammanbrott för centralstyrda system.” Och med detta som
argument skall det svenska näringslivets
ägande centraliseras till fackföreningsstyrda fonder! Om näringslivet inte är utsatt för ett gigantiskt socialiseringshot, så
är näringslivet i såfall utsatt för århundradets practical joke från LO-kansliet.
Löntagarfonder har diskuterats i 15 år.
De har varit i funktion nästan halva den
tiden. I många företag har löntagarfonderna en inte oväsentlig ägarandel. Om
465
man lägger ihop det som löntagarfonder,
AP-fonder, stat och kommuner har av
börsägande motsvarar det 14 procent. Att
släppa in privat kapital i statliga företag,
men behålla den statliga ägarmajoriteten,
är varken hackat eller malet. Det kan
medföra svårartade gränsdragningar om
makt och ansvar, kapital och kompetens.
Politisk munkavle
Ännu värre är att de statliga tvångsmässiga fonderna redan med stor sannolikhet
minskat antalet företagsledare i Sverige
som står fria gentemot statsmakterna.
Inte minst många småföretag har drabbats av den förda politiken. Dels har ökade skatter gjort att de själva fått svårare att
bevara och satsa eget kapital, dels har tillkomsten av statliga fonder varit det halmstrå som räddat många småföretag. Av
totalt 59 svenska Venture Capitalföretag
äger eller deläger staten 27 stycken. Genom denna kniptångsmanöver sitter i dag
många småföretagare med politisk munkavle. Olika uttalanden som inte skulle
uppskattas av de politiska representanterna i fondstyrelserna uteblir. Den fria debatten snöps.
Tidigare var detta en oroväckande hotbild. I dag är det redan en realitet. Skall
detta finansiella och politiska beroendeförhållande utsträckas även till framgångsrika och etablerade storföretag?
Det ”nationella kapitalet” har ett högt pris
för den fria företagsamheten.
Samtidigt skruvas den egna socialistiska agitationen ned. Förslagen blir djärvare men motiven besynnerligt opolitiska.
Nu lider en del gamla företag brist på
kapital och en del nya statliga fonder brist.
på styrelseledamöter från näringslivet.
Det är en farlig tid för politiska oskulder.
Farlig tid för politiska
oskulder
Vi lever i en farlig tid för politiska
oskulder. De socialdemokratiska
förslagen lindas in i till synes
oideologisk nonsensargumentation. Massmedia tycks nästan
undantagslöst inte ha begripit
den reella maktpolitiska innebörden i sådana socialdemokratiska förslag som det om APfondernas aktieköp och tillkomsten av Fortia.
Fil dr Carl-Johan Westholm är
chef för Näringslivets Ekonomifakta.
S
ocialdemokratin i Sverige har under
1990 kommit med socialiseringsförslag som är anmärkningsvärda, både
om man jämför bakåt i tiden och med tendensen i andra länder i dag. Det gäller tillkomsten av det statliga Sffi-invest – eller
Fortia som det kom att kallas – och att
AP-fonderna skall Röpa aktier. I bägge
fallen finner man ett mönster av till synes
oideologisk nonsensargumentation – den
traditionella agitationen har fått byta plats
med ett föga upphetsande nationalekonomiskt språkbruk. Följden har blivit att
massmedia nästan undantagslöst inte
tycks ha begripit den reella maktpolitiska
innebörden av förslagen. En socialism
med pannrynkor i stället för knutna nävar
har blivit ett genuint bidrag till nutidshistorien från den svenska socialdemokratin.
Handfallenheten att bemöta denna säregna marknadsföring av den demokratiska
socialismen är dessvärre omfattande. Det
finns inget sakskäl till detta:
Om den envetne fortköraren blir fast i
en kontroll, och hävdar att han hade ett
alldeles särskilt skäl denna gång, blir han
knappast trodd. Om en väglus skulle stoppas i en fartkontroll för att ha kört för fort
och uppger särskilt skäl, är det däremot
lättare att tro honom.
På samrna sätt förhåller det sig med industriminister Rune Molin och socialdemokratins inställning till statligt ägande av
näringslivet. Molin gav i en artikel med
rubriken ”Ensidigt privatägande ger stagnation” (DI 18/ 5 -90) intryck av att privatägandet i Sverige skulle vara ensidigt.
Så är dock inte fallet. Däremot är staten
en och densamma – och Molin pläderade
för ökat statligt ägande genom det nya
statliga förvaltningsbolaget, sm-invest.
Socialdemokratin är genom sin hundraåriga historia bunden till socialismen.
Psykologiskt och ideologiskt. Ingvar
Carlsson skrev 1974: ”Såväl Sovjetunionen som länderna i Östeuropa har genomfört en snabb industrialisering och
har en hög bruttonationalprodukt. Det
finns åtskilligt att invända mot systemet i
dessa länder, men det bevisar ovedersägligen att kapitalismen inte har monopol
på att skapa materiellt välstånd.” I andra
sammanhang har Carlsson sagt att den
väsentliga skillnaden mellan kommunismen och den demokratiska socialismen
har inte varit graden av statligt ägande
utan att kommunisterna har använt odemokratiska metoder.
Därför är det svårt att tro Molin. Om en
person som varit socialist i hela sitt vuxna
liv föreslår socialiseringsåtgärder, varför
skulle dessa plötsligt bli undantag och inte
vara ett av flera steg i samma riktning?
Om man dessutom granskar Molins argument, finner man att de knappast håller
för den partielle socialisten heller. Molin
hävdar att Sverige behöver vitaliseras som
industrination och att ”i detta arbete finns
utrymme för alla som önskar vara med
och satsa”. Men de medborgare som inte
tror på statliga företag tvingas ändå satsa
sina skattepengar. Statlig företagsamhet
främjar inte valfrihet utan ökar skattetrycket. På vilket sätt har staten som företagare visat sig vitalisera någon industrination?
”Att i dag sälja ut de statliga företagen
vore att i allra högsta grad misshushålla
med landets resurser.” Det kan naturligtvis en industriminister hävda. Molin på-
minner här något om den förre konservative premiärministern MacMillan som på
ålderns höst ansåg att Mrs Thatchers privatiseringar var som att sälja ut det eng- 463
elska familjesilvret Men här blandar man
ihop staten och samhället. På vilket sätt
skulle tillgångar i Sverige hanteras sämre
om de övergick från statlig till privat ägo?
Molins egen kompetens som ekonomisk rådgivare prövades den tid han satt i
LO-ledningen. Det var den LO-ledningen
som var avvisande till att de egna medlemrnarna köpte aktier och att de kollektivt ägda bostäderna övergick i enskild
ägo under 1980-talet. Resultatet ser vi i
dag. De svenskar som på 80-talet avstod
från att skaffa sig ett personligt ägande, är
också de som j dag inte har fått del i den
personliga förmögenhetsökningen.
AP-fondernas aktieköp
Ett annat exempel är LO-ekonomen Dan
Andersson.
När LO föreslår att AP-fonderna skall
köpa obegränsat med aktier är det inte
alls makten över företagen som det gäller,
försäkrar fondförespråkaren Dan Andersson (SvD 28/ 9-90). ”Vi säger att det i
stället är två andra frågor. Nämligen ATPs
trovärdighet och behovet att öka sparandet för att klara bytesbalansen.”
LO diskuterar nu denna fråga från en
symmetri- eller rättvisesynpunkt APfonderna bör få köpa aktier i lika stor utsträckning som försäkringsbolagen. Och
försäkringsbolagen bör få köpa aktier
som vilket bolag som helst. Det är en principiellt märklig ståndpunkt för avregleringsivrarna att de vill behålla regleringarna när det gäller AP-fonderna, skriver
Dan Andersson.
Men det principiellt märkliga i sammanhanget är själva AP-fonderna. Dessa
är·som bekant inte frivilliga utan tvångsmässiga. Det finns heller inget samband
mellan avgifter över ett visst antal basbe- 464
lopp och utfallande pensioner. ATPsystemet är inte bara ett fördelningssystem utan ett fördelningspolitiskt system.
Detta kan man gilla eller ogilla, men man
kan inte hävda att ett system som är obligatoriskt med logisk självklarhet bör ha
samma rättigheter som system som är frivilliga. Motsatsen är i allmänhet fallet.
Den som är emot byråkrati och regleringar behöver inte tycka att det är rimligt att
polisen tar av en tjuv handbojorna bara
därför att detta skulle kunna motiveras i
avregleringssyfte.
Vill man eftersträva symmetri måste
man även ta ställning till följande:
Antingen har lagstiftningen speciella
regler om försäkringsbolag som gör att
sparande i dessa skiljer ut sig från andra
placeringar. Till exempel kan en insättning i ett försäkringsbolag inte vara lika
lättåtkomlig som en insättning på ett
checkkonto. I själva verket har försäkringsbolagens särställning uppkommit
just som en önskan av lagstiftarna att underlätta för de enskilda medborgarna att
frivilligt spara på lång sikt för en ekonomiskt tryggad ålderdom. Man kan gilla
eller ogilla detta, men så länge staten skattemässigt särbehandlar försäkringssparandet från andra typer av sparande, är
det inte orimligt att också försäkringsbolagens placeringar av detta sparande kan
vara reglerat på ett speciellt sätt.
Man kan hävda att staten borde ge försäkringstagare rätt att ta ut sitt försäkringssparande lika enkelt som från ett
bankkonto och utan andra särskilda placeringsregler eller skattemässiga villkor.
Ett större antal variationer av kontrakt
skulle då komma att upprättas mellan individer och försäkringsbolag, där individerna överlämnar sparandet under långa
perioder att förvaltas av försäkringsbolagen under vissa villkor – dock inte gynnsammare skattemässigt. Ett parallellexempel kan man se på fastighetsmarknaden, där långivare och låntagare kan komma överens om en viss ränta under en
ganska lång tid, där kontraktet bara kan
brytas under vissa speciella villkor.
Om försäkringsbolagen skall få samma
frihet att placera försäkringstagamas
pengar som försäkringstagarna själva hade om de placerade pengarna direkt, är en
första slutsats i ett symmetriresonemang
att då bör självfallet samma skattemässiga
behandling gälla. Detta är inte fallet i dag
och inte heller fallet efter den s k skattereformen fr o m januari 1991.
Dan Andersson vill lugna det enskilda
näringslivet genom att bedyra att AP-fonderna mest -skall köpa aktier utomlands.
Samtidigt påminner han om att svensk industri står inför en internationell uppköpsvåg och tror att många industriledare
inser att AP-fonderna som en av ägarna i
företaget är en bra lösning.
Här är det någonting som inte heller
stämmer. Antingen är det så att svenska
AP-fonder kommer att kunna köpa aktier
i icke svenska företag. Då bör naturligtvis
motsvarande pensionsfonder i andra länder, vare sig de är lika socialiserade som i
Sverige eller inte, kunna köpa aktier på
den svenska börsen. I slutändan kommer
då en allt större andel av företagen i alla
industriländer att ägas av pensionsfonder,
varav många obligatoriska med stark potentiell politisk styrning. Det är tveksamt
om detta är till fördel för en effektiv utveckling av världsekonomin.
Eller är alternativet att de svenska APfonderna kommer att köpa mer svenska
aktier just för att hindra utländska placerare, däribland utländska pensionsfonder, att köpa svenska företag i Sverige.
Om detta beteende anses önskvärt, säger
symmetrin att motsvarande bör ske i andra länder, dvs talesättet ”Sverige åt svenskarne”, ”Nordpolen åt nordpolackerne”,
blir åter aktuellt.
Vad vi ser är i så fall början på en nationell protektionism på kapitalmarknaden i
kölvattnet på det nationella kapital som
LO och numera industriminister Rune Molin brukar tala om. Nationalkapitalism?
LOs tal om att löntagarfondernas eller
andra tvångsmässigt kollektiva fonders
aktieköp inte skulle innebära kollektivisering av ägande och produktionsmedel i
Sverige är ingenting annat än dimridåer.
Vad LO än gör skymtar kollektivismen.
Och varför skulle den inte göra det? I
socialdemokratins senaste partiprogram
sägs följande om den demokratiska socialismen: ”Den ser som sin uppgift att förverkliga en produktionsordning som inte
styrs av enskildas vinstintressen och
maktanspråk.”
Det fanns därtill en annan motsägelse i
Dan Anderssons resonemang. Han utgår
ifrån att ”Ni som vi känner att historiens
blad håller på att vända. Vi lever i en ny
tid. Med ett Sverige som alltmer integreras i Europa. Med sammanbrott för centralstyrda system.” Och med detta som
argument skall det svenska näringslivets
ägande centraliseras till fackföreningsstyrda fonder! Om näringslivet inte är utsatt för ett gigantiskt socialiseringshot, så
är näringslivet i såfall utsatt för århundradets practical joke från LO-kansliet.
Löntagarfonder har diskuterats i 15 år.
De har varit i funktion nästan halva den
tiden. I många företag har löntagarfonderna en inte oväsentlig ägarandel. Om
465
man lägger ihop det som löntagarfonder,
AP-fonder, stat och kommuner har av
börsägande motsvarar det 14 procent. Att
släppa in privat kapital i statliga företag,
men behålla den statliga ägarmajoriteten,
är varken hackat eller malet. Det kan
medföra svårartade gränsdragningar om
makt och ansvar, kapital och kompetens.
Politisk munkavle
Ännu värre är att de statliga tvångsmässiga fonderna redan med stor sannolikhet
minskat antalet företagsledare i Sverige
som står fria gentemot statsmakterna.
Inte minst många småföretag har drabbats av den förda politiken. Dels har ökade skatter gjort att de själva fått svårare att
bevara och satsa eget kapital, dels har tillkomsten av statliga fonder varit det halmstrå som räddat många småföretag. Av
totalt 59 svenska Venture Capitalföretag
äger eller deläger staten 27 stycken. Genom denna kniptångsmanöver sitter i dag
många småföretagare med politisk munkavle. Olika uttalanden som inte skulle
uppskattas av de politiska representanterna i fondstyrelserna uteblir. Den fria debatten snöps.
Tidigare var detta en oroväckande hotbild. I dag är det redan en realitet. Skall
detta finansiella och politiska beroendeförhållande utsträckas även till framgångsrika och etablerade storföretag?
Det ”nationella kapitalet” har ett högt pris
för den fria företagsamheten.
Samtidigt skruvas den egna socialistiska agitationen ned. Förslagen blir djärvare men motiven besynnerligt opolitiska.
Nu lider en del gamla företag brist på
kapital och en del nya statliga fonder brist.
på styrelseledamöter från näringslivet.
Det är en farlig tid för politiska oskulder.