Carl Johan Ljungberg; En återöppnad värld
1990
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CARL JOHAN UUNGBERG:
En återöppnad värld
tt Östersjön enar historiska milder av sällsam rikedom, där krig
ch erövringar, mission, stormaktsvälde och ockupationer ristat djupa
spår vet vi. Från släktingar har vi hört om
när man kunde åka med de vita båtarna
till Baltikum för att vandra eller bada vid
de milsvida, vita stränderna, och hur det
innan ridån drogs ned knöts nära familje-,
vänskaps- och köpenskapsband över detta vatten.
Andres Kiing: I svenska fotspår. Timbro
1990
Få har likt Andres Kiing förmågan att i
ord ge denna värld liv. Hans nya bok heter
I svenska fotspår: Människor och miljöer i
Estlands svenskbygder. Boken är glädjande frisk och informativ. Den blandar det
inlevelsefulla reportaget med intervjuer
och lyckosamma citat ur för de flesta svårtillgängliga källor, och den har ett fint
samstämt bildmaterial. Kiing är som journalist inte av den hårdkokta typ som bara
jagar fakta i nuet. Han vet såväl att Tjajkovski varit i Rapsal (den gamla kurorten) som Albert Engström på Odensholm
och självaste Antikrist på Ormsö. Med sin
intuitiva blick och sitt påbrå är han väl
skickad för sitt uppdrag, och han har därtill avundsvärt lätt att komma i kontakt
med människor.
Nog tycks oss detta som en ny värld! Vi
behöver ofta påminnas om vad ester och
estlandssvenskar upplevat av krig, ockupation, deporteringar och ryssvälde liksom hur det svenska språket och de gamla
sedvänjorna hållit uppe och enat de senare. Genom 1V har vi på senare år hört
namn som Ormsö, det största svensksamhället, Nuckö, Hapsal, Ösel, Dagö och
Runö nämnas. Vi vet att de flesta av estlandssvenskarna kom över till Sverige när
det blev för svårt, liksom att deportationerna drabbade de kvarvarande hårt. Ändå består det svenska, genom en ”thin red
Iine” av det ståndaktiga fåtal som levt kvar
och brukat jorden, sjungit och mints,
stödda även av många som idag lever och
verkar utanför Estland.
Elmar Nyman heter en av dessa, intervjuad i boken. Nyman är estlandssvensk, fil dr och tidigare uppskattad lärare vid Stockholms universitet. Han ger
många fina glimtar av estnisk historia och
livsvillkor. Hur många av oss kan t ex på
rak arm säga, att svenskar varit bosatta i
Estland sedan 1200-talet? Att svenskarna på 1500-talet utgjorde hela l 500 av
Tallinns c:a 6 000 invånare? Eller att de
estlandssvenska bönderna trots att de ägde en rad fribrev till skydd för sin livsform
led svårt också under den (tsar)ryska
tiden och 1800-talets förryskning?
Det svåraste för en minoritetsgrupp är
kanske, som en av bokens personer säger,
inte givet våldet utan skräcken, rättslösheten, lögnerna och berövandet av människors hopp. Kanske är fruktans utsläckande idag den bästa gåvan till det återuppstående fria Estland. Man hoppas att
den farhåga som en annan röst i boken uttalar skall visa sig obefogad, nämligen att
finlandssvenskarna skall visa mer aktivt
intresse än vi för estlandssvenskarna. En
varm önskan om stärkt utbyte märks hos
många tillfrågade. Man vill kunna sända
sina ungdomar för att arbeta och studera i
vårt land. Inget borde väl kunna vara lättare! Men praktiska önskemål på hjälp
och stöd ges också i boken, liksom råd för
den som vill resa till Estland. Och så måste ju all kontakt börja.
Andres Kiing har med sin charmerande och gripande bok givit detta spirande
utbyte draghjälp och inspiration. Och
som Elmar Nyman säger: ”Det spelar inte
HARALD RIESENFELD:
En dröm om kyrkan
F
ör snart femtio år sedan, under en
guldålder för svensk teologi, utkom En bok om kyrkan, av svenska teologer (1942). Genom ämnesvalet
låg den före sin tid i den protestantiska
världen, och den som då var doktorand
kommer ihåg vilket intryck den gjorde på
dem som var unga i Svenska kyrkans
Qänst eller förberedde sig för den
tjänsten. Framstående bibelforskare,
kyrkohistoriker och systematiker vid de
båda teologiska fakulteterna och några
kända namn ute i kyrkan, inalles 20 lärda
personer, behandlade kyrkatanken i Nya
testamentet, under reformationstiden och
i den aktuella samtiden. Bland medarbetarna var Bo Giertz, som med sin bok
Kristi kyrka (1939, 6:e uppl. 1975) hade
varit med om att förbereda ”kyrkväckelsen”.
En ny bok om Kyrkan. Norrna Bokförlag, Borås 1989
Ett nytt medvetande växte fram om vad
kyrkan är och betyder i sin kontinuitet genom tiderna och i sin gränsöverskridande
manifestation i tiden. Det var nya – eller
373
så stor roll om Östersjön skiljer oss åt. I
Roslep, Nuckö, Stockholm eller Vaxholm
är vi alla omslutna av samma hav och himmel.”
på nytt aktualiserade – insikter och utblickar, och de gav impulser till fortsatt
teologiskt arbete (t ex i samlingsvolymen
En bok om kyrkans ämbete, 1951).
Efter knappt femtio år hade det blivit
tid för en ny positionsbestämning. Den
företas i En ny bok om Kyrkan, till vilken
27 författare har bidragit. Det är tacknämligt att bearbetningen av kyrkatanken
förs vidare, och det är intressant att iaktta
skillnaderna. Den nu aktiva universitetsteologin finns, med ett undantag, inte
längre med. Inte heller får boken substans
av några mera djuplodande eller tidsomspännande kyrkohistoriska eller
kyrkateologiska undersökningar. Nämnas bör dock Carl Strandbergs Kyrkorätt
och kyrkoidentitet, den välkände danske
dogmatikeråldermannen Regin Prenters
Kirke og stat och diakonihögSkollärare
Roald Flemestads Den norske kirke som
en ”statsfri sone”. Pulsen i Svenska
kyrkans aktuella befinnande tas i teologie
doktorerna Kjell Peterssons och Dag Sandahls kritiskt iakttagande och rappt skrivna artiklar Kyrkan i en privatreligiös tid;
försök till en lägesbeskrivning, resp Från
Billing till Palmqvist.
En återöppnad värld
tt Östersjön enar historiska milder av sällsam rikedom, där krig
ch erövringar, mission, stormaktsvälde och ockupationer ristat djupa
spår vet vi. Från släktingar har vi hört om
när man kunde åka med de vita båtarna
till Baltikum för att vandra eller bada vid
de milsvida, vita stränderna, och hur det
innan ridån drogs ned knöts nära familje-,
vänskaps- och köpenskapsband över detta vatten.
Andres Kiing: I svenska fotspår. Timbro
1990
Få har likt Andres Kiing förmågan att i
ord ge denna värld liv. Hans nya bok heter
I svenska fotspår: Människor och miljöer i
Estlands svenskbygder. Boken är glädjande frisk och informativ. Den blandar det
inlevelsefulla reportaget med intervjuer
och lyckosamma citat ur för de flesta svårtillgängliga källor, och den har ett fint
samstämt bildmaterial. Kiing är som journalist inte av den hårdkokta typ som bara
jagar fakta i nuet. Han vet såväl att Tjajkovski varit i Rapsal (den gamla kurorten) som Albert Engström på Odensholm
och självaste Antikrist på Ormsö. Med sin
intuitiva blick och sitt påbrå är han väl
skickad för sitt uppdrag, och han har därtill avundsvärt lätt att komma i kontakt
med människor.
Nog tycks oss detta som en ny värld! Vi
behöver ofta påminnas om vad ester och
estlandssvenskar upplevat av krig, ockupation, deporteringar och ryssvälde liksom hur det svenska språket och de gamla
sedvänjorna hållit uppe och enat de senare. Genom 1V har vi på senare år hört
namn som Ormsö, det största svensksamhället, Nuckö, Hapsal, Ösel, Dagö och
Runö nämnas. Vi vet att de flesta av estlandssvenskarna kom över till Sverige när
det blev för svårt, liksom att deportationerna drabbade de kvarvarande hårt. Ändå består det svenska, genom en ”thin red
Iine” av det ståndaktiga fåtal som levt kvar
och brukat jorden, sjungit och mints,
stödda även av många som idag lever och
verkar utanför Estland.
Elmar Nyman heter en av dessa, intervjuad i boken. Nyman är estlandssvensk, fil dr och tidigare uppskattad lärare vid Stockholms universitet. Han ger
många fina glimtar av estnisk historia och
livsvillkor. Hur många av oss kan t ex på
rak arm säga, att svenskar varit bosatta i
Estland sedan 1200-talet? Att svenskarna på 1500-talet utgjorde hela l 500 av
Tallinns c:a 6 000 invånare? Eller att de
estlandssvenska bönderna trots att de ägde en rad fribrev till skydd för sin livsform
led svårt också under den (tsar)ryska
tiden och 1800-talets förryskning?
Det svåraste för en minoritetsgrupp är
kanske, som en av bokens personer säger,
inte givet våldet utan skräcken, rättslösheten, lögnerna och berövandet av människors hopp. Kanske är fruktans utsläckande idag den bästa gåvan till det återuppstående fria Estland. Man hoppas att
den farhåga som en annan röst i boken uttalar skall visa sig obefogad, nämligen att
finlandssvenskarna skall visa mer aktivt
intresse än vi för estlandssvenskarna. En
varm önskan om stärkt utbyte märks hos
många tillfrågade. Man vill kunna sända
sina ungdomar för att arbeta och studera i
vårt land. Inget borde väl kunna vara lättare! Men praktiska önskemål på hjälp
och stöd ges också i boken, liksom råd för
den som vill resa till Estland. Och så måste ju all kontakt börja.
Andres Kiing har med sin charmerande och gripande bok givit detta spirande
utbyte draghjälp och inspiration. Och
som Elmar Nyman säger: ”Det spelar inte
HARALD RIESENFELD:
En dröm om kyrkan
F
ör snart femtio år sedan, under en
guldålder för svensk teologi, utkom En bok om kyrkan, av svenska teologer (1942). Genom ämnesvalet
låg den före sin tid i den protestantiska
världen, och den som då var doktorand
kommer ihåg vilket intryck den gjorde på
dem som var unga i Svenska kyrkans
Qänst eller förberedde sig för den
tjänsten. Framstående bibelforskare,
kyrkohistoriker och systematiker vid de
båda teologiska fakulteterna och några
kända namn ute i kyrkan, inalles 20 lärda
personer, behandlade kyrkatanken i Nya
testamentet, under reformationstiden och
i den aktuella samtiden. Bland medarbetarna var Bo Giertz, som med sin bok
Kristi kyrka (1939, 6:e uppl. 1975) hade
varit med om att förbereda ”kyrkväckelsen”.
En ny bok om Kyrkan. Norrna Bokförlag, Borås 1989
Ett nytt medvetande växte fram om vad
kyrkan är och betyder i sin kontinuitet genom tiderna och i sin gränsöverskridande
manifestation i tiden. Det var nya – eller
373
så stor roll om Östersjön skiljer oss åt. I
Roslep, Nuckö, Stockholm eller Vaxholm
är vi alla omslutna av samma hav och himmel.”
på nytt aktualiserade – insikter och utblickar, och de gav impulser till fortsatt
teologiskt arbete (t ex i samlingsvolymen
En bok om kyrkans ämbete, 1951).
Efter knappt femtio år hade det blivit
tid för en ny positionsbestämning. Den
företas i En ny bok om Kyrkan, till vilken
27 författare har bidragit. Det är tacknämligt att bearbetningen av kyrkatanken
förs vidare, och det är intressant att iaktta
skillnaderna. Den nu aktiva universitetsteologin finns, med ett undantag, inte
längre med. Inte heller får boken substans
av några mera djuplodande eller tidsomspännande kyrkohistoriska eller
kyrkateologiska undersökningar. Nämnas bör dock Carl Strandbergs Kyrkorätt
och kyrkoidentitet, den välkände danske
dogmatikeråldermannen Regin Prenters
Kirke og stat och diakonihögSkollärare
Roald Flemestads Den norske kirke som
en ”statsfri sone”. Pulsen i Svenska
kyrkans aktuella befinnande tas i teologie
doktorerna Kjell Peterssons och Dag Sandahls kritiskt iakttagande och rappt skrivna artiklar Kyrkan i en privatreligiös tid;
försök till en lägesbeskrivning, resp Från
Billing till Palmqvist.