Jan Behre; Väst har svikit de förföljda
1984
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JAN BEHRE:
Väst har svikit de förföljda
Helsingforsdokumentetfrån 1975 om de
mänskliga rättigheterna inbegriper
religionsfriheten. Trots detta har
situationenför de kristna i Östeuropa
snabbt försämrats. De utestängs från
vissa yrken och tvingas ta
okvalificerade, illa betalda arbeten.
Barnen hindras att få högre utbildning. I
en delländer samarbetar kyrkan med
den kommunistiska regimen. Till denna
kategori hör den ungerska Lutherska
kyrkan vars ledare nyligen valts till
president för det Lutherska
världsförbundet.
Jan Belu·e iir redaktör i GötehOIXSPosten.
Västländerna har alltsedan andra världskriget svikit Östeuropas många miljoner
människor och prisgivit dem åt brutalt
kommunistiskt förtryck. En av de grupper som drabbats hårdast av detta förtryck är de kristna. Men trots förföljelser
har kristendomen överlevt i Östeuropa.
Och detta beror inte på stöd som de
kristna fått från sina trosfränder i Väst.
Det stödet har och är i det närmaste obefintligt. Det beror på den starka tro som
de kristna i Öst behållit genom decennier
av kamp – en kamp som krävt oräkneliga offer.
Den l augusti 1975 undertecknade ledarna för samtliga europeiska stater
(utom Albanien) samt USA och Kanada
slutdokumentet för Konferensen om sä-
kerhet och samarbete i Europa (ESK). l
detta s k Helsingforsdokument lovade de
deltagande staterna att ”respektera
mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter, däri inbegripet tanke-. samvets-, religions- och trosfrihet. för alla
utan åtskillnad med hänsyn till ras. kön.
språk eller religion”.
Protester
Efter den högtidliga ceremonin i Helsingfors har situationen för de kristna
snabbt försämrats på de flesta håll i Östeuropa. Vid de möten som sedermera
hållits i Belgrad och Madrid för att följa
upp den europeiska säkerhetskonferensen protesterade västsidans delegater
mot förföljelsen av de kristna och mot
andra brott mot mänskliga fri- och rättigheter som begåtts av Östeuropas kommunistregimer. Men trots detta undertecknade västländernas representanter i
Belgrad och Madrid nya slutdokument
med urvattnade och till intet förpliktande
formuleringar. De ville inte avbryta
”Helsingforsprocessen”, inte störa
”Helsingforsandan’ ’ .
Nu sammanträder deltagarländernas
delegater i ett nytt uppföljningsmöte i
Stockholm. De mänskliga fri- och rättigheterna tår där inte ens på dagordningen. Samtidigt fortsätter strömmen
av rapporter om förföljelser av och övergrepp mot bl a de kristna i Östeuropa.
Endast ett fåtal av dessa rapporter
återges av svenska massmedia.
Vackra ord
Också de östeuropeiska staternas författningar innehåller vackra ord om religions- och trosfrihet.
– SSSR:s medborgare garanteras
samvetsfrihet, dvs rätten att bekänna sig
till vilken religion som helst eller inte
bekänna sig till någon religion alls, att
bedriva religiösa kulter eller ateistisk
propaganda, heter det i den sovjetiska
författningen.
– Trosfriheten är garanterad. Var och
en kan bekänna sig till vilken som helst
religiös tro, eller vara utan bekännelse,
samt utföra religiösa förrättningar, så
länge som de inte är i strid med lagen,
heter det i Tjeckoslovakiens författning .
Dessa formuleringar kan kanske på
papperet tyckas tillförsäkra medborgarna trosfrihet. Men verkligheten är en
helt annan. De människor som i Östeuropa öppet bekänner sin religiösa tro är
dömda att leva som andra eller tredje
klassens medborgare. De är på de flesta
håll automatiskt utestängda från vissa
yrken, t ex läraryrket eller andra yrken
som har att göra med fostran och under- 467
visning av barn och ungdom. De riskerar
svårigheter också på andra arbetsplatser. Ofta tvingas de stanna på lägre befattningar. Inte sällan får de sparken från
sittjobb och tvingas ta okvalificerade illa
betalda arbeten.
Barnen i kristna familjer riskerar trakasserier i skolan. Ofta är vägen till högre utbildning stängd för dem, även om de
har aldrig så goda förutsättningar för
högre studier. Vardagsförtrycket av de
kristna tränger in på livets alla områden.
Och hela tiden hänger över de kristna
hotet om ännu värre påföljder av att de
bekänt sig till den kristna tron. Många av
dem har spärrats in i koncentrationslä-
ger, fängelser och ” psykiatriska sjukhus” . En del har fått offra livet, torterade av polisen eller lönnmördade eller
misshandlade till döds.
”Utrota religionen”
Förtrycket av de kristna i Östeuropa tar
sig olika former. Det varierar i brutalitet
från ett land till ett annat, från en tid till
en annan. Olika samfund drabbas olika
hårt. Men samtliga kommunistiska regimer har ett mål: att utrota religionen.
Det polska samhället är så starkt präglat av den katolska kristendomen på
grund av den fasta förankring hos folket
som den polska kyrkan har, inte på
grund av att den polska kommunistiska
regimen är mindre kristendomsfientlig
än exempelvis Husak-regimen. Och de
ungerska kommunisterna har valt en
pragmatisk väg mot samma mål som övriga öststatsregimer.
Villkoren för de kristna i Sovjetunionen är hårdare än någon annanstans i
Östeuropa, med undantag för Albanien,
468
där all religion också officiellt har förklarats olaglig. Sovjetunionen har ju också
varit under kommunistiskt styre 30 år
längre än dess satellitstater i Östeuropa.
Blodiga förföljelser
Under 1930-talet genomförde Stalin
fruktansvärt blodiga förföljelser av alla
troende. Under andra världskriget förbättrades dock situationen för de
troende, eftersom Stalin ansåg sig behö-
va den ortodoxa kyrkans bistånd för att
skapa lojalitet hos breda lager av befolkningen. Därefter har regimen i Kreml
valt att officiellt visa en viss mycket begränsad tolerans mot de samfund som
finner sig i regimens villkor. Man har
valt denna politik, inte av hänsyn till de
kristna, utan för att myndigheterna bättre kan kontrollera en kyrka som verkar
offentligt än en underjordisk kyrka.
För att ha lagligt tillstånd att existera i
Sovjetunionen måste en kristen församling registreras av myndigheterna, som
ålägger församlingarna hårda begränsningar av verksamheten. De får exempelvis inte undervisa barn och ungdom i
religion eller ägna sig åt social hjälpverksamhet.
Stora grupper av kristna vägrar acceptera dessa godtyckliga begränsningar av
det religiösa livet och går sina egna vä-
gar. Bland baptisterna har detta lett till
att det bildats ett separat samfund – reformbaptisterna – vid sidan av de officiellt erkända baptisterna. Dessa reformbaptister har utsatts för mycket hårda
förföljeler i Sovjetunionen.
Trots alla svårigheter fortsätter reformbaptisterna sitt arbete. De bedriver
verksamhet bland barn och ungdom –
en naturlig kristen verksamhet, men.
som sagt, förbjuden av sovjetmakten. De
har med egna tryckpressar lyckats framställa biblar, bönböcker och annan religiös litteratur samt tidskrifter. Många reformbaptister har fängslats för att de
tryckt och distribuerat sådan litteratur.
De flesta reformbaptistiska församlingar är inte registrerade. En del församlingar har dock erbjudits registrering
och accepterat. Men flera av dem har
återgått till underjordisk verksamhet eftersom registreringen endast medförde
restriktioner och nya svårigheter.
Dödsdom
Också inom andra trossamfund verkar
inofficiella grupper. De ”sanna och fria
sjundedagsadventisterna” är en sådan
grupp. De leddes länge av Vladimir Sjelkov, som mellan 1931 och 1967 tillbringade 23 år i fängelse. 1969 gick han under
jorden. 1978 greps han och dömdes. 83
år gammal. till fem års koncentrationslä-
ger med ”sträng regim”. Detta var liktydigt med en dödsdom för en så gammal
man. Och Sjelkov dog i lägret i början av
1980.
Pingstvännerna i Sovjetunionen är ett
annat samfund som behandlas som fredlöst. Sedan 1973 har det bland dem funnits en växande emigrantrörelse. l maj
1979 sändes ett brev till påven Johannes
Paulus II och de romersk-katolska kardinalerna. Det var undertecknat av 52
pingstvänner och baptister vilka representerade ca 20000 troende som önskade
utvandra från Sovjetunionen.
– Den ateistiska regimen fördubblar
sina ansträngningar varje år. så att varje
kristen rörelse som inte samarbetar med
den onda makten betraktas som en fiende till den socialistiska ideologin och till
den socialistiska uppbyggnaden av kommunismen. Delegater från registrerade
baptistförsamlingar och från Moskvapatriarkatet ljuger, när de utomlands säger
att ingen i Sovjet förföljs för sin tro. Det
är vi vittnen till. Det är på grund av dessa
ändlösa förföljelser som vi känner att vi
maste lämna detta land, särskilt då våra
barn och barnbarn, som går värre tider
till mötes. hette det i brevet till påven.
Förnyelse
Den stora ryska ortodoxa kyrkans ledning har sökt anpassa sig till sovjetstatens krav. Men också inom den ortodoxa
kyrkan tinns strömningar av förnyelse
~om viickt myndigheternas – och iiven
kyrkoledningens – vrede.
1974 bildades det s k Kristna seminariet. en grupp av framför allt unga
troende som samlades till diskussioner.
1976 bildades den Kristna kommitten
till försvar av de troendes rättigheter.
Den drivande kraften bakom denna var
den ortodoxe prästen fader Gleb Jakunin. som fängslades i november 1979
och dömdes 1980 till fem års koncentrationsläger och fem års förvisning.
l november 1978 bildades i Litauen
den Katolska kommitten till försvar för
de troendes rättigheter och ett samarbete
inleddes med fader Glebs kommitte .
Massprotester
I Litauen har den katolska kyrkan ett
mycket starkt stöd hos befolkningen.
Gång på gång trotsar de troende öppet
den kommunistiska regimen med mass- 469
upprop mot förföljelser och diskriminering av de troende. För några år sedan
protesterade 150 000 katoliker i en petition mot att myndigheterna tagit ifrån
dem en kyrka. Förra året protesterade
123 000 litauiska katoliker mot att två av
deras mest avhållna präster fängslats och
dömts till långa fängelsestraff. Genom
att sätta sina namn under sådana protestskrivelser riskerar de troende svåra
efterräkningar.
Jämför man med Sovjetunionen framstår situationen i det övriga Östeuropa i
en oförtjänt ljus dager. Detta gäller speciellt Polen. Den polska katolska kyrkan
har under historien gång spelat en central roll för den polska nationens överlevnad genom delningar av landet, genom andra världskriget och nu inte minst
under det kommunistiska förtrycket efter andra världskriget.
Den polska kyrkan hade under lång tid
en utomordentligt skicklig ledare i den
nu avlidne kardinalen Stefan Wyszynski .
Dennes eftertriidare kardinal Jozef
Glemp har inte ens tillnärmelsevis sin
företriidares kvalifikationer. Luckan efter Wyszynski kompenseras emellertid
för polackerna i viss mån av att den katolska kyrkan sedan 1978 har en polsk
påve.
När kardinalen Karol Wojtyla 1978
valdes till påve med namnet Johannes
Paulus l! fick detta en ofantlig betydelse
för katolska kyrkan och för andra kristna
samfund i hela Östeuropa. För Polen
spelade påvevalet dock en alldeles speciell roll. Påvevalet och påvens besök i
hemlandet 1979 utgjorde utan tvekan inledningen till den utvecklingen, som
1980 ledde till skapandet av fackföreningsrörel ·en solidaritet och den med- ’l
.. r
470
borgarrättsrörelse som följde därmed.
De omfattande rapporter som under
lång tid strömmade ut från händelserna i
Polen gav omvärlden ett handfast bevis
för den betydelse som kyrkan har för det
polska folket och samhället. Kyrkan var
närvarande hos de strejkande arbetarna
på varv och fabriker och sedermera också på den kongress som Solidaritet höll i
Gdansk på hösten 1981. När så solidaritet hade krossats i december 1981 hade
polackerna ännu en gång bara kyrkan att
ty sig till. l dess hägn kan man fortfarande mötas. solidaritets tankar och budskap förs vidare av unga orädda präster
runt om i landet.
Missräkning
Men delar av den polska kyrkans ledning
samlade kring primasen kardinal Glemp
har fjärmat sig från dessa präster och
från stora delar av de troende. Det finns
därmed en risk för splittring i den polska
kyrkan. Men det är en risk som inte skall
överdrivas. För trots att många polska
katoliker idag känner missräkning med
sin primas så betyder kyrkan för dem
den fasta punkten och ett stöd i tillvaron.
För den polska kommunistiska regimen är kyrkan idag den store motståndaren. Men regimen är för svag för att
våga ta till några drastiska åtgärder för
att begränsa verksamheten för denna
kyrka som har praktiskt taget hela det
polska folkets stöd. Regeringen måste i
stället räkna med kyrkans hjälp för att få
polackerna att uthärda i det politiska och
ekonomiska kaos som råder i landet.
Polen har alltså av historiska skäl en
stark kyrka. Tjeckoslovakien har, likaledes av historiska skäl, en jämförelsevis
svag kyrka. Motsättningar mellan katoliker och protestanter har lett fram till
den situationen. Den kommunistiska regimen har därför kunnat gå hårdare fram
mot religionen i landet.
Vid den kommunistiska kuppen i Prag
i februari 1948 fanns över nio miljoner
katoliker i landet. l965 ansågs katolikernas antal ha fallit till åtta miljoner. Hur
många av dagens 15-16 miljoner invånare som är katoliker är okänt, men den
katolska kyrkan utgör alltjämt den ojämförligt största gruppen av kristna i Tjeckoslovakien.
Efter Prag-kuppen fängslades alla katolska biskopar. 3000 av de 7000 prästerna sattes vid olika tillfällen i fängelser
eller fångläger.
Arbetarpräster
1950 upplöste den kommunistiska staten
munk- och nunneordnarna i landet. Natten mellan 13 och 14 april 1950 stormade
polis och militär samtliga kloster och
förde bort l 9 lO munkar och lO660 nunnor till koncentrationsläger. 8000 höll
sedan fängslade i genomsnitt 5 år. En del
av de fängslade prästerna och ordensfolket släpptes inte ur fångenskapen förrän
1968.
Tiotusentals katolska lekmän dömdes
till fängelse eller läger. Av femton prästseminarier återstår idag endast två och
de hålls under sträng kontroll av staten,
som starkt begränsar antalet studenter
och dessutom bestämmer vem som skall
tillåtas studera vid prästseminariet och
senare prästvigas.
Men regimens brutalitet mot de
kristna har fått oväntade konsekvenser.
De hundratals präster, munkar och nunnor som tvingades ut i arbetslivet har
ofta blott genom sitt personliga föredö-
me lett sina arbetskamrater till tro. Det
har bildats kristna celler på fabrikerna.
Dessa arbetarpräster – och ibland arbetarbiskopar – uppnår ofta mer bland
människor är församlingsprästerna.
Ung väckelse
Det går en religiös väckelse bland unga
människor i Tjeckoslovakien. De samlas
kring enskilda präster för gemenskap
och undervisning. Under de senaste fem
ären har den kyrkliga unde1jordiska
pressen och litteraturen blivit mycket
riklig. Och Husak-regimens hetsjakt på
unga kristna aktivister tycks inte bita på
denna unde1jordiska katolska kyrka.
Samtidigt har också den officiella katolska kyrkan ledd av den 85-årige kardinalen Frantisek Tomasek skärpt
tonen. Vid ett besök i Rom 1980 riktade
han häftig kritik mot organisationen Pacem in Ten·is. en sammanslutning av
präster som går den tjeckoslovakiska regimens ärenden. 1982 förbjöd Vatikanen
prästerna i Tjeckoslovakien att vara
medlemmar i Pacem in Ten·is.
Liknande quislingorganisationer har
funnits och finns på andra håll inom kyrkorna i Östeuropa, exempelvis i Ungern.
Där har dock utvecklingen gått ett steg
längre i det att ledningen för såväl den
katolska som den lutherska kyrkan slagit
in på en väg av samarbete med den kommunistiska regimen.
Under den ungerska katolska kyrkans
nuvarande ledare kardinal Laszlo Lekai
har relationerna mellan kyrka och stat
baserats på ”kompromisser och realism”.
471
Missnöje
– Vi kan nu tjäna både vår tro och vårt
land harmoniskt, sade Lekai då han blev
den ungerska kyrkans primas 1976.
Bland de troende finns dock ett märkbart
missnöje med de långtgående kompromisserna. Ett synligt tecken på detta är
de s k basgrupperna som bildats inom
den katolska kyrkan.
Dessa basgrupper, som lär vara ett
hundratal idag, har delvis varierande religiös inriktning, men ett har de gemensamt: De accepterar inte statens auktoritet över kyrkan. De starkaste och mest
medvetna basgrupperna har samlats
kring fader György Bulanyi.
Idag är fader Bulanyi avstängd från
sitt prästämbete – av kyrkans ledning,
säkerligen efter påtryckningar från landets politiska ledning. Fader Bulanyi och
hans basgrupper har varit för aktiva i sin
verksamhet för fred! En del av gruppernas medlemmar har dragit långtgående
konsekvenser av sitt engagemang för freden och vägrat göra värnplikt.
I Ungern – lika litet som i andra kommunistländer – kan regimen acceptera
spontana inofficiella fredsrörelser. Därför har fader Bulanyi och två andra präster avstängts. Kardinal Lekai står i denna fråga på regimens sida.
Inom den ungerska lutherska kyrkan
har utvecklingen gått ännu längre. Grunden för dess verksamhet är idag den s k
diakoniateologin eller tjänandets teologi.
Denna teologi innebär att kyrkan skall
stödja den kommunistiska regimen i alla
viktiga frågor.
– Kyrkan stöder statens socialistiska
mål och stärker den socialistiska utrikespolitiken i internationella frågor, heter
det i ett uttalande av biskop Ernö Ottlyk.
l
\’
472
Tackade marxister
Den främste företrädaren för den s k diakoniateologin, som innebär att kyrkan
skall stödja den kommunistiska regimen,
är den ungerska lutherska kyrkans ledare biskop Zoltan Kaldy. Han efterträdde
på sin tid biskopen Lajos Ordass då denne avsatts av den ungerska regimen. l ett
tal 1967 angrep och smutskastade han sin
företrädare samt vände sig till de närvarande representanterna för den kommunistiska regimen med orden:
– Här måste jag vända mig till mina
marxistiska vänner och tacka dem fÖr att
de hjälpt oss, så att vår kyrka nu verkligen får vara en kyrka, sade Kaldy, som
nyligen valdes till president för det Lutherska världsförbundet.
Jag har i denna artikel valt att koncentrera mig på situationen för de kristna i
fyra länder: Sovjetunionen, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Dessa exempel
visar alla på olika situationer, olika
grader av förtryck, beroende på hur starka kyrkorna är och beroende på om samfundens ledare är beredda till långtgående kompromisser med den kommunistiska regimen. Man bör hålla i minnet att de
kommunistiska regimerna hela tiden är
beredda att vid behov skärpa förtrycket
och att de alltid utnyttjar vad som skenbarligen förefaller vara kompromisser till
sin egen maximala fördel.
Den protestantiska kyrkan i Östtyskland anses ha en jämförelsevis god situation för att vara Östeuropa. Den tillåts
t ex ägna sig åt socialt arbete i relativt
stor skala. Men när det inom kyrkan under 1980-talet har uppstått inofficiella
fredsinitiativ, har spänningarna mellan
stat och kyrka blivit märkbara. Också i
Östtyskland är det den kommunistiska
staten som bestämmer gränserna för kyrkan.
Rumänien har hos många i Väst oförtjänt framstått som ett land som går sin
egen väg. När det gäller utrikespolitiken
är detta i någon mån sant, men när det
gäller förtrycket av det egna folket följer
den rumänska regimen sovjetiska stalinistiska mönster. Det har de kristna i
Rumänien fått erfara. Den rumänska ortodoxa kyrkan ges vissa förmåner framför andra kristna samfund, men så snart
en enskild ortodox kristen går utanför de
tilllåtna ramarna drabbas han av såväl
statens som kyrkaledningens anatema.
”Det är nog”
Fader Gheorghe Calciu-Dumitreasa, en
ortodox präst, rörde med sina predikningar i Bukarest många rumänska ungdomars hjärtan. Han sattes därför i fängelse och släpptes först efter fem år. Innan han blev präst hade han överlevt 15
år i rumänska fängelser.
Jag slutar med några ord av fader Calciu, riktade till Västvärlden:
– För oss som har fötts här, lever här
och måste stanna här, finns bara fångenskap och lidande. Men vi hoppas att ni
skall känna med oss och hela vårt lidande, så att ni ropar, när vi inte orkar: Det
är nog!
Väst har svikit de förföljda
Helsingforsdokumentetfrån 1975 om de
mänskliga rättigheterna inbegriper
religionsfriheten. Trots detta har
situationenför de kristna i Östeuropa
snabbt försämrats. De utestängs från
vissa yrken och tvingas ta
okvalificerade, illa betalda arbeten.
Barnen hindras att få högre utbildning. I
en delländer samarbetar kyrkan med
den kommunistiska regimen. Till denna
kategori hör den ungerska Lutherska
kyrkan vars ledare nyligen valts till
president för det Lutherska
världsförbundet.
Jan Belu·e iir redaktör i GötehOIXSPosten.
Västländerna har alltsedan andra världskriget svikit Östeuropas många miljoner
människor och prisgivit dem åt brutalt
kommunistiskt förtryck. En av de grupper som drabbats hårdast av detta förtryck är de kristna. Men trots förföljelser
har kristendomen överlevt i Östeuropa.
Och detta beror inte på stöd som de
kristna fått från sina trosfränder i Väst.
Det stödet har och är i det närmaste obefintligt. Det beror på den starka tro som
de kristna i Öst behållit genom decennier
av kamp – en kamp som krävt oräkneliga offer.
Den l augusti 1975 undertecknade ledarna för samtliga europeiska stater
(utom Albanien) samt USA och Kanada
slutdokumentet för Konferensen om sä-
kerhet och samarbete i Europa (ESK). l
detta s k Helsingforsdokument lovade de
deltagande staterna att ”respektera
mänskliga rättigheter och grundläggande
friheter, däri inbegripet tanke-. samvets-, religions- och trosfrihet. för alla
utan åtskillnad med hänsyn till ras. kön.
språk eller religion”.
Protester
Efter den högtidliga ceremonin i Helsingfors har situationen för de kristna
snabbt försämrats på de flesta håll i Östeuropa. Vid de möten som sedermera
hållits i Belgrad och Madrid för att följa
upp den europeiska säkerhetskonferensen protesterade västsidans delegater
mot förföljelsen av de kristna och mot
andra brott mot mänskliga fri- och rättigheter som begåtts av Östeuropas kommunistregimer. Men trots detta undertecknade västländernas representanter i
Belgrad och Madrid nya slutdokument
med urvattnade och till intet förpliktande
formuleringar. De ville inte avbryta
”Helsingforsprocessen”, inte störa
”Helsingforsandan’ ’ .
Nu sammanträder deltagarländernas
delegater i ett nytt uppföljningsmöte i
Stockholm. De mänskliga fri- och rättigheterna tår där inte ens på dagordningen. Samtidigt fortsätter strömmen
av rapporter om förföljelser av och övergrepp mot bl a de kristna i Östeuropa.
Endast ett fåtal av dessa rapporter
återges av svenska massmedia.
Vackra ord
Också de östeuropeiska staternas författningar innehåller vackra ord om religions- och trosfrihet.
– SSSR:s medborgare garanteras
samvetsfrihet, dvs rätten att bekänna sig
till vilken religion som helst eller inte
bekänna sig till någon religion alls, att
bedriva religiösa kulter eller ateistisk
propaganda, heter det i den sovjetiska
författningen.
– Trosfriheten är garanterad. Var och
en kan bekänna sig till vilken som helst
religiös tro, eller vara utan bekännelse,
samt utföra religiösa förrättningar, så
länge som de inte är i strid med lagen,
heter det i Tjeckoslovakiens författning .
Dessa formuleringar kan kanske på
papperet tyckas tillförsäkra medborgarna trosfrihet. Men verkligheten är en
helt annan. De människor som i Östeuropa öppet bekänner sin religiösa tro är
dömda att leva som andra eller tredje
klassens medborgare. De är på de flesta
håll automatiskt utestängda från vissa
yrken, t ex läraryrket eller andra yrken
som har att göra med fostran och under- 467
visning av barn och ungdom. De riskerar
svårigheter också på andra arbetsplatser. Ofta tvingas de stanna på lägre befattningar. Inte sällan får de sparken från
sittjobb och tvingas ta okvalificerade illa
betalda arbeten.
Barnen i kristna familjer riskerar trakasserier i skolan. Ofta är vägen till högre utbildning stängd för dem, även om de
har aldrig så goda förutsättningar för
högre studier. Vardagsförtrycket av de
kristna tränger in på livets alla områden.
Och hela tiden hänger över de kristna
hotet om ännu värre påföljder av att de
bekänt sig till den kristna tron. Många av
dem har spärrats in i koncentrationslä-
ger, fängelser och ” psykiatriska sjukhus” . En del har fått offra livet, torterade av polisen eller lönnmördade eller
misshandlade till döds.
”Utrota religionen”
Förtrycket av de kristna i Östeuropa tar
sig olika former. Det varierar i brutalitet
från ett land till ett annat, från en tid till
en annan. Olika samfund drabbas olika
hårt. Men samtliga kommunistiska regimer har ett mål: att utrota religionen.
Det polska samhället är så starkt präglat av den katolska kristendomen på
grund av den fasta förankring hos folket
som den polska kyrkan har, inte på
grund av att den polska kommunistiska
regimen är mindre kristendomsfientlig
än exempelvis Husak-regimen. Och de
ungerska kommunisterna har valt en
pragmatisk väg mot samma mål som övriga öststatsregimer.
Villkoren för de kristna i Sovjetunionen är hårdare än någon annanstans i
Östeuropa, med undantag för Albanien,
468
där all religion också officiellt har förklarats olaglig. Sovjetunionen har ju också
varit under kommunistiskt styre 30 år
längre än dess satellitstater i Östeuropa.
Blodiga förföljelser
Under 1930-talet genomförde Stalin
fruktansvärt blodiga förföljelser av alla
troende. Under andra världskriget förbättrades dock situationen för de
troende, eftersom Stalin ansåg sig behö-
va den ortodoxa kyrkans bistånd för att
skapa lojalitet hos breda lager av befolkningen. Därefter har regimen i Kreml
valt att officiellt visa en viss mycket begränsad tolerans mot de samfund som
finner sig i regimens villkor. Man har
valt denna politik, inte av hänsyn till de
kristna, utan för att myndigheterna bättre kan kontrollera en kyrka som verkar
offentligt än en underjordisk kyrka.
För att ha lagligt tillstånd att existera i
Sovjetunionen måste en kristen församling registreras av myndigheterna, som
ålägger församlingarna hårda begränsningar av verksamheten. De får exempelvis inte undervisa barn och ungdom i
religion eller ägna sig åt social hjälpverksamhet.
Stora grupper av kristna vägrar acceptera dessa godtyckliga begränsningar av
det religiösa livet och går sina egna vä-
gar. Bland baptisterna har detta lett till
att det bildats ett separat samfund – reformbaptisterna – vid sidan av de officiellt erkända baptisterna. Dessa reformbaptister har utsatts för mycket hårda
förföljeler i Sovjetunionen.
Trots alla svårigheter fortsätter reformbaptisterna sitt arbete. De bedriver
verksamhet bland barn och ungdom –
en naturlig kristen verksamhet, men.
som sagt, förbjuden av sovjetmakten. De
har med egna tryckpressar lyckats framställa biblar, bönböcker och annan religiös litteratur samt tidskrifter. Många reformbaptister har fängslats för att de
tryckt och distribuerat sådan litteratur.
De flesta reformbaptistiska församlingar är inte registrerade. En del församlingar har dock erbjudits registrering
och accepterat. Men flera av dem har
återgått till underjordisk verksamhet eftersom registreringen endast medförde
restriktioner och nya svårigheter.
Dödsdom
Också inom andra trossamfund verkar
inofficiella grupper. De ”sanna och fria
sjundedagsadventisterna” är en sådan
grupp. De leddes länge av Vladimir Sjelkov, som mellan 1931 och 1967 tillbringade 23 år i fängelse. 1969 gick han under
jorden. 1978 greps han och dömdes. 83
år gammal. till fem års koncentrationslä-
ger med ”sträng regim”. Detta var liktydigt med en dödsdom för en så gammal
man. Och Sjelkov dog i lägret i början av
1980.
Pingstvännerna i Sovjetunionen är ett
annat samfund som behandlas som fredlöst. Sedan 1973 har det bland dem funnits en växande emigrantrörelse. l maj
1979 sändes ett brev till påven Johannes
Paulus II och de romersk-katolska kardinalerna. Det var undertecknat av 52
pingstvänner och baptister vilka representerade ca 20000 troende som önskade
utvandra från Sovjetunionen.
– Den ateistiska regimen fördubblar
sina ansträngningar varje år. så att varje
kristen rörelse som inte samarbetar med
den onda makten betraktas som en fiende till den socialistiska ideologin och till
den socialistiska uppbyggnaden av kommunismen. Delegater från registrerade
baptistförsamlingar och från Moskvapatriarkatet ljuger, när de utomlands säger
att ingen i Sovjet förföljs för sin tro. Det
är vi vittnen till. Det är på grund av dessa
ändlösa förföljelser som vi känner att vi
maste lämna detta land, särskilt då våra
barn och barnbarn, som går värre tider
till mötes. hette det i brevet till påven.
Förnyelse
Den stora ryska ortodoxa kyrkans ledning har sökt anpassa sig till sovjetstatens krav. Men också inom den ortodoxa
kyrkan tinns strömningar av förnyelse
~om viickt myndigheternas – och iiven
kyrkoledningens – vrede.
1974 bildades det s k Kristna seminariet. en grupp av framför allt unga
troende som samlades till diskussioner.
1976 bildades den Kristna kommitten
till försvar av de troendes rättigheter.
Den drivande kraften bakom denna var
den ortodoxe prästen fader Gleb Jakunin. som fängslades i november 1979
och dömdes 1980 till fem års koncentrationsläger och fem års förvisning.
l november 1978 bildades i Litauen
den Katolska kommitten till försvar för
de troendes rättigheter och ett samarbete
inleddes med fader Glebs kommitte .
Massprotester
I Litauen har den katolska kyrkan ett
mycket starkt stöd hos befolkningen.
Gång på gång trotsar de troende öppet
den kommunistiska regimen med mass- 469
upprop mot förföljelser och diskriminering av de troende. För några år sedan
protesterade 150 000 katoliker i en petition mot att myndigheterna tagit ifrån
dem en kyrka. Förra året protesterade
123 000 litauiska katoliker mot att två av
deras mest avhållna präster fängslats och
dömts till långa fängelsestraff. Genom
att sätta sina namn under sådana protestskrivelser riskerar de troende svåra
efterräkningar.
Jämför man med Sovjetunionen framstår situationen i det övriga Östeuropa i
en oförtjänt ljus dager. Detta gäller speciellt Polen. Den polska katolska kyrkan
har under historien gång spelat en central roll för den polska nationens överlevnad genom delningar av landet, genom andra världskriget och nu inte minst
under det kommunistiska förtrycket efter andra världskriget.
Den polska kyrkan hade under lång tid
en utomordentligt skicklig ledare i den
nu avlidne kardinalen Stefan Wyszynski .
Dennes eftertriidare kardinal Jozef
Glemp har inte ens tillnärmelsevis sin
företriidares kvalifikationer. Luckan efter Wyszynski kompenseras emellertid
för polackerna i viss mån av att den katolska kyrkan sedan 1978 har en polsk
påve.
När kardinalen Karol Wojtyla 1978
valdes till påve med namnet Johannes
Paulus l! fick detta en ofantlig betydelse
för katolska kyrkan och för andra kristna
samfund i hela Östeuropa. För Polen
spelade påvevalet dock en alldeles speciell roll. Påvevalet och påvens besök i
hemlandet 1979 utgjorde utan tvekan inledningen till den utvecklingen, som
1980 ledde till skapandet av fackföreningsrörel ·en solidaritet och den med- ’l
.. r
470
borgarrättsrörelse som följde därmed.
De omfattande rapporter som under
lång tid strömmade ut från händelserna i
Polen gav omvärlden ett handfast bevis
för den betydelse som kyrkan har för det
polska folket och samhället. Kyrkan var
närvarande hos de strejkande arbetarna
på varv och fabriker och sedermera också på den kongress som Solidaritet höll i
Gdansk på hösten 1981. När så solidaritet hade krossats i december 1981 hade
polackerna ännu en gång bara kyrkan att
ty sig till. l dess hägn kan man fortfarande mötas. solidaritets tankar och budskap förs vidare av unga orädda präster
runt om i landet.
Missräkning
Men delar av den polska kyrkans ledning
samlade kring primasen kardinal Glemp
har fjärmat sig från dessa präster och
från stora delar av de troende. Det finns
därmed en risk för splittring i den polska
kyrkan. Men det är en risk som inte skall
överdrivas. För trots att många polska
katoliker idag känner missräkning med
sin primas så betyder kyrkan för dem
den fasta punkten och ett stöd i tillvaron.
För den polska kommunistiska regimen är kyrkan idag den store motståndaren. Men regimen är för svag för att
våga ta till några drastiska åtgärder för
att begränsa verksamheten för denna
kyrka som har praktiskt taget hela det
polska folkets stöd. Regeringen måste i
stället räkna med kyrkans hjälp för att få
polackerna att uthärda i det politiska och
ekonomiska kaos som råder i landet.
Polen har alltså av historiska skäl en
stark kyrka. Tjeckoslovakien har, likaledes av historiska skäl, en jämförelsevis
svag kyrka. Motsättningar mellan katoliker och protestanter har lett fram till
den situationen. Den kommunistiska regimen har därför kunnat gå hårdare fram
mot religionen i landet.
Vid den kommunistiska kuppen i Prag
i februari 1948 fanns över nio miljoner
katoliker i landet. l965 ansågs katolikernas antal ha fallit till åtta miljoner. Hur
många av dagens 15-16 miljoner invånare som är katoliker är okänt, men den
katolska kyrkan utgör alltjämt den ojämförligt största gruppen av kristna i Tjeckoslovakien.
Efter Prag-kuppen fängslades alla katolska biskopar. 3000 av de 7000 prästerna sattes vid olika tillfällen i fängelser
eller fångläger.
Arbetarpräster
1950 upplöste den kommunistiska staten
munk- och nunneordnarna i landet. Natten mellan 13 och 14 april 1950 stormade
polis och militär samtliga kloster och
förde bort l 9 lO munkar och lO660 nunnor till koncentrationsläger. 8000 höll
sedan fängslade i genomsnitt 5 år. En del
av de fängslade prästerna och ordensfolket släpptes inte ur fångenskapen förrän
1968.
Tiotusentals katolska lekmän dömdes
till fängelse eller läger. Av femton prästseminarier återstår idag endast två och
de hålls under sträng kontroll av staten,
som starkt begränsar antalet studenter
och dessutom bestämmer vem som skall
tillåtas studera vid prästseminariet och
senare prästvigas.
Men regimens brutalitet mot de
kristna har fått oväntade konsekvenser.
De hundratals präster, munkar och nunnor som tvingades ut i arbetslivet har
ofta blott genom sitt personliga föredö-
me lett sina arbetskamrater till tro. Det
har bildats kristna celler på fabrikerna.
Dessa arbetarpräster – och ibland arbetarbiskopar – uppnår ofta mer bland
människor är församlingsprästerna.
Ung väckelse
Det går en religiös väckelse bland unga
människor i Tjeckoslovakien. De samlas
kring enskilda präster för gemenskap
och undervisning. Under de senaste fem
ären har den kyrkliga unde1jordiska
pressen och litteraturen blivit mycket
riklig. Och Husak-regimens hetsjakt på
unga kristna aktivister tycks inte bita på
denna unde1jordiska katolska kyrka.
Samtidigt har också den officiella katolska kyrkan ledd av den 85-årige kardinalen Frantisek Tomasek skärpt
tonen. Vid ett besök i Rom 1980 riktade
han häftig kritik mot organisationen Pacem in Ten·is. en sammanslutning av
präster som går den tjeckoslovakiska regimens ärenden. 1982 förbjöd Vatikanen
prästerna i Tjeckoslovakien att vara
medlemmar i Pacem in Ten·is.
Liknande quislingorganisationer har
funnits och finns på andra håll inom kyrkorna i Östeuropa, exempelvis i Ungern.
Där har dock utvecklingen gått ett steg
längre i det att ledningen för såväl den
katolska som den lutherska kyrkan slagit
in på en väg av samarbete med den kommunistiska regimen.
Under den ungerska katolska kyrkans
nuvarande ledare kardinal Laszlo Lekai
har relationerna mellan kyrka och stat
baserats på ”kompromisser och realism”.
471
Missnöje
– Vi kan nu tjäna både vår tro och vårt
land harmoniskt, sade Lekai då han blev
den ungerska kyrkans primas 1976.
Bland de troende finns dock ett märkbart
missnöje med de långtgående kompromisserna. Ett synligt tecken på detta är
de s k basgrupperna som bildats inom
den katolska kyrkan.
Dessa basgrupper, som lär vara ett
hundratal idag, har delvis varierande religiös inriktning, men ett har de gemensamt: De accepterar inte statens auktoritet över kyrkan. De starkaste och mest
medvetna basgrupperna har samlats
kring fader György Bulanyi.
Idag är fader Bulanyi avstängd från
sitt prästämbete – av kyrkans ledning,
säkerligen efter påtryckningar från landets politiska ledning. Fader Bulanyi och
hans basgrupper har varit för aktiva i sin
verksamhet för fred! En del av gruppernas medlemmar har dragit långtgående
konsekvenser av sitt engagemang för freden och vägrat göra värnplikt.
I Ungern – lika litet som i andra kommunistländer – kan regimen acceptera
spontana inofficiella fredsrörelser. Därför har fader Bulanyi och två andra präster avstängts. Kardinal Lekai står i denna fråga på regimens sida.
Inom den ungerska lutherska kyrkan
har utvecklingen gått ännu längre. Grunden för dess verksamhet är idag den s k
diakoniateologin eller tjänandets teologi.
Denna teologi innebär att kyrkan skall
stödja den kommunistiska regimen i alla
viktiga frågor.
– Kyrkan stöder statens socialistiska
mål och stärker den socialistiska utrikespolitiken i internationella frågor, heter
det i ett uttalande av biskop Ernö Ottlyk.
l
\’
472
Tackade marxister
Den främste företrädaren för den s k diakoniateologin, som innebär att kyrkan
skall stödja den kommunistiska regimen,
är den ungerska lutherska kyrkans ledare biskop Zoltan Kaldy. Han efterträdde
på sin tid biskopen Lajos Ordass då denne avsatts av den ungerska regimen. l ett
tal 1967 angrep och smutskastade han sin
företrädare samt vände sig till de närvarande representanterna för den kommunistiska regimen med orden:
– Här måste jag vända mig till mina
marxistiska vänner och tacka dem fÖr att
de hjälpt oss, så att vår kyrka nu verkligen får vara en kyrka, sade Kaldy, som
nyligen valdes till president för det Lutherska världsförbundet.
Jag har i denna artikel valt att koncentrera mig på situationen för de kristna i
fyra länder: Sovjetunionen, Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. Dessa exempel
visar alla på olika situationer, olika
grader av förtryck, beroende på hur starka kyrkorna är och beroende på om samfundens ledare är beredda till långtgående kompromisser med den kommunistiska regimen. Man bör hålla i minnet att de
kommunistiska regimerna hela tiden är
beredda att vid behov skärpa förtrycket
och att de alltid utnyttjar vad som skenbarligen förefaller vara kompromisser till
sin egen maximala fördel.
Den protestantiska kyrkan i Östtyskland anses ha en jämförelsevis god situation för att vara Östeuropa. Den tillåts
t ex ägna sig åt socialt arbete i relativt
stor skala. Men när det inom kyrkan under 1980-talet har uppstått inofficiella
fredsinitiativ, har spänningarna mellan
stat och kyrka blivit märkbara. Också i
Östtyskland är det den kommunistiska
staten som bestämmer gränserna för kyrkan.
Rumänien har hos många i Väst oförtjänt framstått som ett land som går sin
egen väg. När det gäller utrikespolitiken
är detta i någon mån sant, men när det
gäller förtrycket av det egna folket följer
den rumänska regimen sovjetiska stalinistiska mönster. Det har de kristna i
Rumänien fått erfara. Den rumänska ortodoxa kyrkan ges vissa förmåner framför andra kristna samfund, men så snart
en enskild ortodox kristen går utanför de
tilllåtna ramarna drabbas han av såväl
statens som kyrkaledningens anatema.
”Det är nog”
Fader Gheorghe Calciu-Dumitreasa, en
ortodox präst, rörde med sina predikningar i Bukarest många rumänska ungdomars hjärtan. Han sattes därför i fängelse och släpptes först efter fem år. Innan han blev präst hade han överlevt 15
år i rumänska fängelser.
Jag slutar med några ord av fader Calciu, riktade till Västvärlden:
– För oss som har fötts här, lever här
och måste stanna här, finns bara fångenskap och lidande. Men vi hoppas att ni
skall känna med oss och hela vårt lidande, så att ni ropar, när vi inte orkar: Det
är nog!