Helmut Schoeck; Vänsterpedagogiken och samhällets självmotsägelser


1987


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

HELMUTSCHOECK:
Vänsterpedagogiken och
samhällets ”självmotsägelser”
Läran om motsägelserna hör till
kärnan i marxism-leninismen.
Helmut Schoeck visar här att
det är en av de mest svaga och
röriga åskådningar som finns.
Till Schoecks viktigaste publikationer hör Der Neid (1966) vari han kartlägger den sociala avundsjukans roll och Ist Leistung
unanständig? (1978).
l den 1987 utkomna Kinderverstörung, ur vilken följande
avsnitt är hämtat, angriper han
politiseringen av det tyska skolsystemet.
Helmut Schoeck är professor i
sociologi i Mainz.
E
mancipationspedagogiken har behov av förmenta sociala motsägelser, det bestående samhällets motsägelsefullhet Med dessa ”motsägelser”
rättfärdigar denna pedagogik sig själv och
sina låtanden, också de skador som tillfogas barnen. Från sitt första skolår skall
barnens uppmärksamhet fästas på ”motsägelser” i sin omgivning, i sitt samhälle
och i sitt hem.
Läran om motsägelserna hör till kärnan i marxism-leninismen. Denna lära är
en av de mest svaga och röriga åskådningar som finns. Marxister kan aldrig förklara, om de menar ”motsättningar”, när de
talar om ”motsägelser”, eller om det bara
är fråga om ”olikheter”. Motståndarens
”motsägelsefullhet” förblir ett påstående
som aldrig bevisas. Om man pressar en
radikal att tala om vad en sådan ”motsä-
gelse” är, får man höra en klagosång vars
grundinslag är följande. I världen rör sig
ett oändligt antal järnvägståg, vars samlade rutt ingen människa kan hålla i huvudet. Det finns alltid folk som alltför sent
upptäcker, att de inte tagit det bästa tåget.
Om däremot alla samtidigt hade tagit det
rätta tåget skulle det, vilket vänstern aldrig begriper, på grund av överbeläggning
aldrig ha avgått.
Företagare contra vetenskapsman
På detta grundmönster kan man återföra
nästan samtliga ”sociala motsägelser” enligt vänstern. Så hävdade till exempel Peter Merseburger en gång i en intervju, att
vi lever i ett motsägelsefullt, ”helt irrationellt samhälle”, eftersom ”en företagare
som skickligt organiserar transporten av
sten från plats A till plats B kan bli miljonär, medan en tramträdande vetenskapsman måste leva på en månadslön på
3 500 DM. Vem är då verkligt produktiv,
vetenskapsmannen, som bringar helheten
framåt, eller företagaren, som är skicklig
på stentransporter.”
Merseburger uttrycker vad otaliga radikala undervisningsprogram skulle
framhålla som exempel på ”sociala motsägelser”.
Nu finns det likväl vetenskapsmän på
olika områden, som gjort någon upptäckt
eller som skrivit en lärobok, vilket gjort
dem till mångmiljonärer vid sidan av deras karriär som vetenskapsmän.
Inga fria händer i Sovjet
Sina toppvetenskapsmän betalar Sovjetunionen faktiskt bra. Vad de däremot inte
gör är att ge den människa fria händer
som vill åta sig att ordna transporten av
sten (reservdelar, utsäde etc) från en plats
till en annan. Därför måste folket i Sovjetunionen ännu idag sakna mat, i den mån
deras regering inte gör jätteinköp av
spannmål i länder där man som i USA
och Kanada kan bli miljonär som privat
transportföretagare. Den sociala motsä-
gelsen består inte i att individen i Väst har
utsikter att göra vinster, utan i de skador
som en socialistisk regering tillfogar sin
befolkning genom att inspirationen från
Marx och Lenin inbjuder till en jakt på
”motsägelser” som är hjärnspöken.
I det lilla formatet måste dessa regeringar likväl tillåta de nämnda motsägelserna för att inte människorna skall svälta
ihjäl.Den ryske bonden framställer sålunda frukt och grönsaker på den privattäppa han tillåts odla, flyger billigt på subventionerad biljett till en storstad med torna- 339
ter-eller persikor i resväskorna och säljer
varorna till ett pris som på några år kan
göra honom till en välmående person.
Detta utspelas i ett flertal fall, och regeringen tvingas godta systemet för att inte
livsmedlen skall bli allt knappare. Tilläts
ett par ryska bönder bara att bli grossister
och med några anställda uppköpa grönsaker från ett flertal producenter, chartra ett
plan och en gång i veckan flyga till Moskva eller Leningrad, skulle de inom några
år kunna bli flerfaldiga rubelrniljonärer.
stadsbefolkningen skulle ha alla livsmedel de behövde, och den ryska ekonomin
skulle befrias från de motsägelser som genom det absurda yrkesförbudet mot privat grosshandel skapar en ständig trafik
med flygpendlande enmansföretagare i
grönsaker och subventionerade biljetter.
Indoktrinering
skolbarnens indoktrinering i den marxistiska läran om mervärdet sker ursprungligen utan att orden ”mervärde” och ”utsugning” används. Barnen antas uppleva
det som motsägelse, som en orättfärdighet, att någon som anställer två personer
för ett arbete gör en större bruttointäkt än
vad någon av dessa personer har i lön.
Just detta är emellertid ingen motsägelse
och ingen orättvisa som ropar på hämnd
utan bara följden av ett långt vidare faktum som också kan tillämpas, när ”kapitalisten” saknar maskiner och blott äger sina händer, sina ideer och sitt förtroende
hos kunderna. Detta kunde man visa för
barnen genom att till exempel påminna
dem om hur den berömde mexikanske
målaren Diego Rivera (1886-1957) blev
rik. Rivera var för övrigt en lidelsefull
340
kommunist. Hans styrka var monumentalstilen. Stora ytor täckte han med sin
konst, gärna också för beställare i kapitalistiska länder. Naturligtvis kunde inte Rivera själv blanda alla färger, ordna och
sätta upp alla mosaikstenar etc, utan han
skaffade sig assistenter. Dessa gav han en
gängse timlön, medan Rivera inkasserade
ettjättehonorar. I detta låg inget märkligt,
eftersom det var han som visste var stenarna eller färgklickarna skulle placeras
och vad resultatet borde bli. Därför hade
han också fått uppdraget och därför kunde han kräva den summan som honorar.
Därför var det heller inte hans hjälpredor
som skulle ha fått uppdraget, om de ensamma hade gått till den aktuelle uppdragsgivaren.
Givetvis kan en företagare som den
kommunistiske målaren Rivera lätt ta på
sig för mycket. Han tog också på sig allt
fler uppdrag, lät assistenter utföra arbetet
och ilade själv från plats till plats för att
driva fram de olika konstverken. Detta
misslyckades dock, han klarade det inte
och slutade bankrutt med höga böter på
grund av ouppfyllda kontrakt. Också fö-
retagaren har stora krav på sig. Han kan
bokstavligen misslyckas i stor stil.
Att alltså den på vilken kunderna litar
och som de vill fortsätta att anlita, den
som planerar arbetet, lånar pengar (och
själv tvingas återbetala dem, om kalkylen
inte går ihop sedan lönerna utbetalats) i
allmänhet får in mera än vad hans medarbetare får i lön, är en i alla tider och hos
alla folk giltig regel. En ”motsägelse” som
skulle ge upphov till ett helt folks elände
är det verkligen inte.
Kortsiktigt och långsiktigt
”Motsägelsefullheten” hos vårt samhälle
och vår ekonomi hävdar sig lärarna inom
vänstern ha bevisat, när de hävdar att det
finns en oförenlighet mellan kort- och
långsiktiga ”kapitalintressen”.
Oförenligheten, motstridigheten mellan de kort- och långfristiga transaktioner
som folk inleder, är dock inte på minsta
sätt något utmärkande för ”kapitalismen”
eller den fria marknadens samhälle. Det
är mera uttryck för mångfalden i tillvaron.
Vi finner till exempel hur specifika finansiella problem uppträder parallellt med
problem knutna till produktion, som är
beroende av olika biologiska cykler.
Om enskilda personer och grupper
äger kommunikationsmedlen eller om
dessa gemensamt förvaltas av staten eller
enhetspartiet spelar ingen roll. Klart är,
bara att det i den socialistiska ekonomin
är mycket svårare än i den fria att avhjälpa
de skador som skillnaden mellan kortoch långsiktiga verkningar ger upphov till.