Ledare; Vad är det för fel på sanningen
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Vad är det för fel på sanningen?
Det hör till att politiska ledare i Sverige
förnekar betydelsen av den egna personligheten. Partiledarna är endast ödmjuka
tjänare som framför ett budskap fastställt på partiernas stämmor och kongresser. Massmedias fokusering på partiledarna bär vittnesbörd om det motsatta,
att personligheten betyder mycket och
att det är av stort intresse vilka bedömningar en partiledare gör. I själva verket
påverkar en stark personlighet i kritiska
frågor besluten på en stämma eller kongress. Fälldins bakslag i frågan om momsen på mat på centerstämman nyligen är
intressant på grund av vad det säger om
tillståndet inom centern och partiledarens ställning inom partiet.
Personlighetens betydelse framstår
klarare i länder som erkänner den i sitt
politiska system genom att man har personval. Margaret Thatchers personliga
styrka och envishet har haft en avgörande betydelse inte bara för den konservativa regeringens agerande utan också för
valsegern 1983.
Än mer märkbar är personlighetens
betydelse i president Reagans USA.
Reagan har satt sin personliga prägel inte
bara på den förda politiken utan också på
stämningen och framtidstron i USA. Personlighetens betydelse blir än mer märkbar i nationer under kris – Winston
Churchills ledarskap är ett typiskt exempel, i Sverige är den trygghet som Per
Albin Hansson förmedlade under krigsåren ett annat.
Politik är till sin natur inte objektiv.
Den bygger på värderingar och förtroende. l själva verket kan de politiska besluten vara mindre viktiga i sig än det engagemang och den framtidstro de väl förmedlade av en politiker kan skapa.
Om man med denna utgångspunkt
granskar det svenska politiska klimatet
faller blickarna givetvis på Olof Palme.
Det är statsministern som har den politiska makten och därigenom kan med·
verka till ett positivt och öppet samhällsklimat eller som genom sitt agerande kan föda fientlighet , gräl och oresonlighet.
statsministerns ansvar i detta är större
än andra partiledares. Det är han som
har makten. Medan det är oppositionens
sak att opponera och kritisera är hans
uppgift att regera. Som politisk aktör har
han så många trumf på hand gentemot
andra politiska aktörer att han kan på-
verka det politiska klimatet mer än and- .ra.
Det är mot denna bakgrund man skall
bedöma den politiska debattens ton i
Sverige. statsministerns skällsord gentemot sina motståndare är ett exempel,
kraven på avböner och ursäkter tillsammans med bannbullor mot politiska opponenter ett annat. Olof Palme visar
gentemot sina motståndare aldrig något
gemyt, än mindre försöker han visa nå-
gon respekt för andras åsikter. Istället är
oppositionen ett hot mot välfärd och
fred, säkerhetspolitiska risker och nyliberala extremister som alltid går i varandras ledband eller vilken försmädlighet som för tillfället faller statsministern på läppen.
Den nyligen bortgångne andreredaktören för Svenska Dagbladet, Bertil Östergren, gav i sin bok om Olof Palme en
viktig förklaring till statsministerns agerande. Olof Palme skall alltid slå sina
egna rekord. Han måste alltid vinna.
Östergren pekade på att enligt Palme
var valrörelsen 1979 trots socialdemo
kratins förlust, arbetarrörelsens främsta
någonsin. Östergrens observation är viktig för att förstå Olof Palme och den inverkan han har haft på svensk politik.
Rekorden måste alltid slås.
Det säger sig självt att med denna personlighet finns ingen debatt för liten för
att vinnas, få skällsord för grova och ingen förment brist hos motståndaren för
liten att glömmas. En naturlig konsekvens av att allt skall vara bättre än nå-
gonsin, är att sanningen lätt får vika för
rekordjakten, ivern att vinna och att visa
att man aldrig gjort fel.
Under våren ljög Olof Palme inför
konstitutionsutskottet angående ett uttalande av statssekreterare Ulf Larsson
med anledning av en bok om sovjetiskt
industrispionage i Sverige. Palme hävdade att uttalandet inte avsåg boken. En
genomläsning av uttalandet visar dock
att boken nämndes vid namn.
Efter riksdagens avslutande debatt
gjorde moderaterna en avslöjande korrekturläsning av hans inlägg i denna,
som visar hur sanningen får ge vika för
de demagogiska kraven, när Palme talar.
I en annan rapport har moderaterna analyserat socialdemokraternas valbok 2,
lika avslöjande den.
Det är betecknande för vårt politiska
klimat att debatten handlar om lögn och
osanning. Tidigare har det varit ett hedersmärke att tala sanning och att inte
anklaga någon för lögn, eftersom det i
politik ibland är svårt att fastställa vad
som är sant och osant.
Påståendet om att Sverige är på rätt
287
väg kan till exempel framstå som besynnerligt mot bakgrund av att Sverige har
den högsta inflationen bland västvärldens industriländer, den högsta arbetslösheten i en högkonjunktur sedan nuvarande mätmetod infördes, dubbelt så hög
ränta som det övriga Västeuropa i snitt
och växande underskott i bytesbalansen.
Dock är detta – att Sverige är på rätt
väg – en åsikt. Att Sverige skulle ha en
lägre arbetslöshet 1985 än 1982 är däremot inte en fråga om åsikt, att vi skulle
ha ökat våra industriinvesteringar 5
gånger så mycket som vår omvärld eller
att en normalfamilj förlorar 3600 kronor
(Valboken) eller 10 000 kronor (Palme)
eller 17 000 kronor (Sigurdsen) på moderat politik, är inte fråga om åsikter utan
om felaktiga påståenden.
Frågan om vad det är för fel på sanningen är ytterst en fråga om vad det är
för fel på socialdemokratin som inte kan
nöja sig med sanningen när man för ut
sin politik. Egentligen är detta en fråga
om vad det är för fel på Olof Palme som
politisk personlighet. Som agitator och
demagog är han briljant. Men den prägel
han sätter på svenskt samhällsklimat och
som han har satt på sitt parti är inte av
godo för landet eller för demokratin.
Om man i det politiska arbetet vill betyga sina ideer respekt är det viktiga inte
att vinna vaije strid utan att ha gjort sitt
bästa för att presentera den politik man
tror på. Annars underkänner man själv
sin egen politik. Det finns inget säkrare
sätt att undergräva de egna ideeroas
framtid.
Det hör till att politiska ledare i Sverige
förnekar betydelsen av den egna personligheten. Partiledarna är endast ödmjuka
tjänare som framför ett budskap fastställt på partiernas stämmor och kongresser. Massmedias fokusering på partiledarna bär vittnesbörd om det motsatta,
att personligheten betyder mycket och
att det är av stort intresse vilka bedömningar en partiledare gör. I själva verket
påverkar en stark personlighet i kritiska
frågor besluten på en stämma eller kongress. Fälldins bakslag i frågan om momsen på mat på centerstämman nyligen är
intressant på grund av vad det säger om
tillståndet inom centern och partiledarens ställning inom partiet.
Personlighetens betydelse framstår
klarare i länder som erkänner den i sitt
politiska system genom att man har personval. Margaret Thatchers personliga
styrka och envishet har haft en avgörande betydelse inte bara för den konservativa regeringens agerande utan också för
valsegern 1983.
Än mer märkbar är personlighetens
betydelse i president Reagans USA.
Reagan har satt sin personliga prägel inte
bara på den förda politiken utan också på
stämningen och framtidstron i USA. Personlighetens betydelse blir än mer märkbar i nationer under kris – Winston
Churchills ledarskap är ett typiskt exempel, i Sverige är den trygghet som Per
Albin Hansson förmedlade under krigsåren ett annat.
Politik är till sin natur inte objektiv.
Den bygger på värderingar och förtroende. l själva verket kan de politiska besluten vara mindre viktiga i sig än det engagemang och den framtidstro de väl förmedlade av en politiker kan skapa.
Om man med denna utgångspunkt
granskar det svenska politiska klimatet
faller blickarna givetvis på Olof Palme.
Det är statsministern som har den politiska makten och därigenom kan med·
verka till ett positivt och öppet samhällsklimat eller som genom sitt agerande kan föda fientlighet , gräl och oresonlighet.
statsministerns ansvar i detta är större
än andra partiledares. Det är han som
har makten. Medan det är oppositionens
sak att opponera och kritisera är hans
uppgift att regera. Som politisk aktör har
han så många trumf på hand gentemot
andra politiska aktörer att han kan på-
verka det politiska klimatet mer än and- .ra.
Det är mot denna bakgrund man skall
bedöma den politiska debattens ton i
Sverige. statsministerns skällsord gentemot sina motståndare är ett exempel,
kraven på avböner och ursäkter tillsammans med bannbullor mot politiska opponenter ett annat. Olof Palme visar
gentemot sina motståndare aldrig något
gemyt, än mindre försöker han visa nå-
gon respekt för andras åsikter. Istället är
oppositionen ett hot mot välfärd och
fred, säkerhetspolitiska risker och nyliberala extremister som alltid går i varandras ledband eller vilken försmädlighet som för tillfället faller statsministern på läppen.
Den nyligen bortgångne andreredaktören för Svenska Dagbladet, Bertil Östergren, gav i sin bok om Olof Palme en
viktig förklaring till statsministerns agerande. Olof Palme skall alltid slå sina
egna rekord. Han måste alltid vinna.
Östergren pekade på att enligt Palme
var valrörelsen 1979 trots socialdemo
kratins förlust, arbetarrörelsens främsta
någonsin. Östergrens observation är viktig för att förstå Olof Palme och den inverkan han har haft på svensk politik.
Rekorden måste alltid slås.
Det säger sig självt att med denna personlighet finns ingen debatt för liten för
att vinnas, få skällsord för grova och ingen förment brist hos motståndaren för
liten att glömmas. En naturlig konsekvens av att allt skall vara bättre än nå-
gonsin, är att sanningen lätt får vika för
rekordjakten, ivern att vinna och att visa
att man aldrig gjort fel.
Under våren ljög Olof Palme inför
konstitutionsutskottet angående ett uttalande av statssekreterare Ulf Larsson
med anledning av en bok om sovjetiskt
industrispionage i Sverige. Palme hävdade att uttalandet inte avsåg boken. En
genomläsning av uttalandet visar dock
att boken nämndes vid namn.
Efter riksdagens avslutande debatt
gjorde moderaterna en avslöjande korrekturläsning av hans inlägg i denna,
som visar hur sanningen får ge vika för
de demagogiska kraven, när Palme talar.
I en annan rapport har moderaterna analyserat socialdemokraternas valbok 2,
lika avslöjande den.
Det är betecknande för vårt politiska
klimat att debatten handlar om lögn och
osanning. Tidigare har det varit ett hedersmärke att tala sanning och att inte
anklaga någon för lögn, eftersom det i
politik ibland är svårt att fastställa vad
som är sant och osant.
Påståendet om att Sverige är på rätt
287
väg kan till exempel framstå som besynnerligt mot bakgrund av att Sverige har
den högsta inflationen bland västvärldens industriländer, den högsta arbetslösheten i en högkonjunktur sedan nuvarande mätmetod infördes, dubbelt så hög
ränta som det övriga Västeuropa i snitt
och växande underskott i bytesbalansen.
Dock är detta – att Sverige är på rätt
väg – en åsikt. Att Sverige skulle ha en
lägre arbetslöshet 1985 än 1982 är däremot inte en fråga om åsikt, att vi skulle
ha ökat våra industriinvesteringar 5
gånger så mycket som vår omvärld eller
att en normalfamilj förlorar 3600 kronor
(Valboken) eller 10 000 kronor (Palme)
eller 17 000 kronor (Sigurdsen) på moderat politik, är inte fråga om åsikter utan
om felaktiga påståenden.
Frågan om vad det är för fel på sanningen är ytterst en fråga om vad det är
för fel på socialdemokratin som inte kan
nöja sig med sanningen när man för ut
sin politik. Egentligen är detta en fråga
om vad det är för fel på Olof Palme som
politisk personlighet. Som agitator och
demagog är han briljant. Men den prägel
han sätter på svenskt samhällsklimat och
som han har satt på sitt parti är inte av
godo för landet eller för demokratin.
Om man i det politiska arbetet vill betyga sina ideer respekt är det viktiga inte
att vinna vaije strid utan att ha gjort sitt
bästa för att presentera den politik man
tror på. Annars underkänner man själv
sin egen politik. Det finns inget säkrare
sätt att undergräva de egna ideeroas
framtid.