Mats Kockberg; Finland mot tvåpartisystem
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
-…..~———
MATS KOCKBERG:
Finland mot tvåpartisystem?
Finländarna går till valurnorna den 20-
21 mars för att välja riksdag för nästa
fyraårsperiod. Många tecken tyder på
att valresultatet kommer att innebära
ytterligare ett steg mot ett
tvåpartisystem, skriver de finländska
litOderaternas – Samlingspartiets –
ituernationelle sekreterare, hum kand
Mats Kockberg. Valets storafråga blir
regeringssamarbetet. Leder
Samlingspartiets framgångar till att den
16 år gamla folkfrontsregeringens bas
bryter samman?
Partistrukturen i Finland uppvisar liknande utvecklingsdrag som trenden i de
övriga nordiska länderna. Inom det ickesocialistiska blocket ökar samlingspartiets styrka på bekostnad av den agrara
centern och det så gott som utplånande
liberala folkpartiet. Den moderata hö-
gerns framgångar styrks också i hög grad
av ett ansenligt rösttillskott från ungdomsväljarna och av det faktum, att de
borgerliga splittergrupper, som tidvis under sjuttiotalet samlade upp till 10 procent av alla avgivna röster, nu håller på
att försvinna med ett klårare partifålt
som följd.
Inom vänstern fortsätter kommunisternas kräftgång. Efter att ännu på 1950-
talet ha varit största (!) parti i Finland
har de nu klart distanserats av såväl socialdemokrater som samlingspartiet och
centern. Kommunisternas nedgång har i
viss mån uppvägts av stigande opinionssiffror för socialdemokratin. Men för
vänsterpartierna sammanräknade innebar 1970-talet trots allt en successiv nedgång; den finländska riksdagen har redan
i ett drygt decennium hört till Europas
mest borgerliga och inte heller i det kommande valet föreligger någon omedelbar
fara för att den parlamentariska majoriteten skall ändra ideologiskt förtecken.
Sett i ett längre perspektiv håller partifältet i Finland därigenom på att ”skandinaviseras”. Den politiska debatten och
det samhälleliga klimatet i Finland skiljer
sig – åtminstone tills vidare – klart från
läget i exempelvis Sverige.
Återhånsam offentlig expansion
Marcus Wallenberg jämför i en artikel i
den i höstas utkomna skriften ”Bankl
l.
20
verksamhet och ekonomisk politik”
samhällsekonomierna i Sverige och Finland. I den förmodligen sista artikeln han
skrev före sin död i september konstaterar Wallenberg bl a att ”Den ekonomiska
politiken i Finland har lyckats hålla igen
den offentliga expansionen. Den offentliga sektorns totala utgifter i Finland utgör ca 40 procent av BNP i jämförelse
med Sveriges 66 procent. Följaktligen
har finländskt näringsliv inte i samma
utsträckning som svenskt behövt konkurrera med den offentliga sektorn om
resurser” .
Den finländska konstitutionen ger i
form av ett starkt minoritetsskydd en
parlamentarisk opposition med minst 1/6
av riksdagen bakom sig bättre påverkningsmöjligheter än vad fallet är i de nordiska grannländerna. Därigenom har den
borgerliga vind som blåser genom det
finländska samhället och som kommit till
uttryck i att Samlingspartiet under de senaste 16 åren i det närmaste fördubblat
sitt understöd lett till att den sittande
regeringen i sin politik åtminstone i viss
mån tvingats beakta förskjutningen hö-
gerut i medborgaropinionen. Detta innebär förvisso inte att den förda politiken
skulle kunna klassas som renlärigt borgerlig. Men å andra sidan måste det konstateras att man har lyckats undvika gigantiska felsatsningar på deklinerande
branscher inom näringslivet. De av socialdemokraterna ledda regeringarna
gjorde nog några fatala misstag, av vilka
det statliga bildrörsbolaget Valco är mest
känt, men selektiva statssubventioner av
svenskt mönster har finländarna skonats
från. Följden har varit större förmåga till
omstrukturering inom t ex varvsindustrin.
De också inom regeringskretsarna existerande näringsliberalistiska tongångarna har frampiskade av ett allt borgerligare opinionsklimat säkert varit en av huvudorsakerna till Finlands relativa framgångar under 1970-talets sista år och åttiotalets böljan. Det i internationell nä-
ringslivsjournalistik ibland förekommande omnämnandet av Finland som ”Europas Japan” är säkert en överdrift, men i
en nordisk jämförelse har den ekonomi .
ka politiken trots allt kännetecknats av
en viss ekonomisk realism, medan den
renläriga socialdemokratin kommit på
undantag.
Försämrade statsfinanser
Nu tyder emellertid mycket på att d
inrikespolitiskt tämligen harmoniska lä
get kommer att ställas inför svåra pröv
ningar. Den av en bred politisk front o
huldade ”konsensus-andan” med för
ankring i såväl näringslivet som fackför
eningsrörelsen kommer förmodligen att
redan om några månader testas som ea
följd av de snabbt försämrade statsfinansiella utsikterna. Samlingspartiet krit~
serade kraftigt de ekonomiska kalkyl
som låg bakom regeringens budgetpro.
position för år 1983 då den presenterade
i september. Den offentliga sektorns relativa andel av BNP tenderar att öka på
ett sätt som inte är försvarligt ens i ea
lågkonjunktur. Samtidigt hotar den s~
gande upplåningen att minska den ek0o
nomiska rörelsefriheten på ett oacceptabelt sätt.
Den stora svenska devalveringen h31
ytterligare försämrat utsikterna för Fin
lands del. Speciellt den redan nu h
ansatta träförädlingsindustrin komm
att ha svårt att svara på den svenska
nedskrivningen av kronan – åtminstone
innan den svenska devalveringens väntade inflationsskapande följdverkningar
börjar göra sig gällande.
lregeringens proposition förutspåddes
att budgetunderskottet skulle stiga till ca
9miljarder mark – något som oppositionen fann helt orealistiskt. Redan i början
av november tvingades också finansministeriet komma med nya beräkningar;
enligt dem kommer underskottet med
~ största sannolikhet att överstiga 12 milå janler mark. Regeringen räknade på sensommaren överoptimistiskt med en
BNP-tillväxt år 1983 om 2,5 procent. Nu
bar man retirerat till en 2 procents prognos, men sannolikare är en ännu blyg- :! sammare tillväxt.
L- Samlingspartiet har under de senaste
·- åren varnat regeringen för den ökande
1- upplåningen, som i hög grad betingas av
·- den expanderingsautomatik som finns
r- inbyggd i den offentliga sektorn. Folkt! frontsregeringen har emellertid inte velat
n inse farorna med en alltför lössläppt fil- nanspolitik. Därför är det uppenbart att
1- Finland inom en snar framtid kan drab- !r bas av ”svenska sjukan” , med vad det
)- innebär av budgetunderskott, strukturei- !S la problem, ökat skattetryck och tilltae- gande missmod.
>å Problemet accentueras ytterligare av
~n att regeringen sannolikt inte kommer att
J – medge svårigheternas omfång eller vidta
o- de nödvändiga och smärtsamma åtgära- der, som det ekonomiska läget skulle
kräva under den pågående valkampanar jen. Att ekonomin skulle komma att don- minera de regeringsförhandlingar som
Lrl förestår i april torde däremot inte betviver las av någon politisk observatör. Sam- 21
lingspartiet kommer att också i sin valkampanj fästa uppmärksamheten vid
vikten av en ansvarsfull ekonomisk politik.
Riksdagsvalet i mars
Det finländska riksdagsvalet i mars kommer sannolikt att få karaktären av ett
regeringsvaL Samlingspartiet kommer
att kräva en inrikespolitisk kursändring.
En dylik är möjlig bara om det borgerliga
inslaget i regeringen förstärks. Såväl socialdemokraterna som centerpartiet
kommer uppenbarligen att akta sig för
att offentligt deklarera sina preferenser
då det gäller val av samarbetspartner. En
betydande del av såväl mittenpartiernas
som socialdemokratins väljare önskar
samarbete med den moderata högern.
Därför undviker såväl centerledaren
Paavo Väyrynen som statsminister Kalevi Sorsa (sac dem) att ta ställning i
frågan – en negativ attityd till samverkan med samlingspartiets llkka Suomineo skulle stöta på motstånd i de egna
lägren, medan man inte heller vill ta
ställning för ett nytt samarbetsmönster i
finländsk inrikespolitik. Kommunisterna
vill däremot fortsätta det nuvarande
folkfrontssamarbetet och sticker inte
heller i offentligheten under stol med att
man också i framtiden på detta sätt vill
isolera Samlingspartiet.
Samlingspartiet har för sin del deklarerat att man anser att den regering som
tillträder efter valet i sitt program bör
bära en klart borgerlig prägel och också i
sitt arbete ledas av borgerliga företrädare i enlighet med de parlamentariska
styrkeförhållandena. Detta innebär inte
att man från högerhåll automatiskt skulle
—-~——————………….
22
önska förvisa vänstern från regeringsansvaret – tvärtom vill Samlingspartiet i
mån av möjlighet slå vakt om en möjligast stor bredd i det kommande regeringssamarbetet. Den finländska ”konsensus-epoken” har i mycket liknat ett
samhällsfördrag och har haft många positiva återverkningar på samhällsklimatet
Är ett samarbete över den ideologiska
vattendelaren omöjligt att åstadkomma
eftersträvar Samlingspartiet en borgerlig
majoritetsregering med en klar uppgift
att genomföra ett borgerligt reformprogram.
De långsiktiga utvecklingstrenderna i
Finland talar sitt tydliga språk: Socialdemokraterna och Samlingspartiet stärker
hela tiden sina positioner på bekostnad
av kommunisterna och mellanpartierna.
I många stycken hägrar också i Finland
en norsk utveckling i riktning mot ett
tvåpartisystem, där socialdemokratin
och den moderata högern utgör varandras ideologiska motpoler och politiska alternativ. Vilken återverkan denna utveckling kommer att ha på samarbetet
inom det icke-socialistiska blocket och
den politiska vänstern återstår att se.
Marsvalet i Finland bär inte samma
ödesprägel som det svenska valet i september. De finländska socialdemokraterna har med hänsyn till det rådande bor·
gerliga opinionsklimatet inte vågat äska
radikala förslag av typ fackförenings·
fonder. Men helt klart är å andra sidan
att vaJje val är oerhört viktigt. En fram·
gång för vänsterblocket skulle förvisso
innebära en radikalisering av de social·
demokratiska attityderna.
Utrikespolitiskt kommer valutgången i
Finland inte att få några konsekvenser.
Alla ansvarskännande partier bär upp
den finländska utrikespolitiska doktri·
nen, känd under beteckningen Paasikivi
– Kekkonen linjen.
Inrikespolitiskt kan Finland därem
stå inför en vändpunkt. Leder Samling
partiets framgångar till att den 16 år ga
la folkfrontsregeringens bas bryter s
man? Hur reagerar det socialdemokrati
ka partifältet och i synnerhet partivä
stern för partiledningens fortsatta l
politiska profil? Hur påverkar den kla
opinionsförskjutningen på borgerligt h’
samarbetsklimatet mellan Samlingspart~
et och mitten? Och hur gestaltar s~
”konsensusandan” i ett ekonomiskt läge
som kännetecknas av utebliven tillväx~
tilltagande statsfinansiella svårigheter
och därav följande svångremsåtgärder
De första svaren fås med säkerhet kort
efter att finländarna valt ny riksdag de1
20- 21 mars.
MATS KOCKBERG:
Finland mot tvåpartisystem?
Finländarna går till valurnorna den 20-
21 mars för att välja riksdag för nästa
fyraårsperiod. Många tecken tyder på
att valresultatet kommer att innebära
ytterligare ett steg mot ett
tvåpartisystem, skriver de finländska
litOderaternas – Samlingspartiets –
ituernationelle sekreterare, hum kand
Mats Kockberg. Valets storafråga blir
regeringssamarbetet. Leder
Samlingspartiets framgångar till att den
16 år gamla folkfrontsregeringens bas
bryter samman?
Partistrukturen i Finland uppvisar liknande utvecklingsdrag som trenden i de
övriga nordiska länderna. Inom det ickesocialistiska blocket ökar samlingspartiets styrka på bekostnad av den agrara
centern och det så gott som utplånande
liberala folkpartiet. Den moderata hö-
gerns framgångar styrks också i hög grad
av ett ansenligt rösttillskott från ungdomsväljarna och av det faktum, att de
borgerliga splittergrupper, som tidvis under sjuttiotalet samlade upp till 10 procent av alla avgivna röster, nu håller på
att försvinna med ett klårare partifålt
som följd.
Inom vänstern fortsätter kommunisternas kräftgång. Efter att ännu på 1950-
talet ha varit största (!) parti i Finland
har de nu klart distanserats av såväl socialdemokrater som samlingspartiet och
centern. Kommunisternas nedgång har i
viss mån uppvägts av stigande opinionssiffror för socialdemokratin. Men för
vänsterpartierna sammanräknade innebar 1970-talet trots allt en successiv nedgång; den finländska riksdagen har redan
i ett drygt decennium hört till Europas
mest borgerliga och inte heller i det kommande valet föreligger någon omedelbar
fara för att den parlamentariska majoriteten skall ändra ideologiskt förtecken.
Sett i ett längre perspektiv håller partifältet i Finland därigenom på att ”skandinaviseras”. Den politiska debatten och
det samhälleliga klimatet i Finland skiljer
sig – åtminstone tills vidare – klart från
läget i exempelvis Sverige.
Återhånsam offentlig expansion
Marcus Wallenberg jämför i en artikel i
den i höstas utkomna skriften ”Bankl
l.
20
verksamhet och ekonomisk politik”
samhällsekonomierna i Sverige och Finland. I den förmodligen sista artikeln han
skrev före sin död i september konstaterar Wallenberg bl a att ”Den ekonomiska
politiken i Finland har lyckats hålla igen
den offentliga expansionen. Den offentliga sektorns totala utgifter i Finland utgör ca 40 procent av BNP i jämförelse
med Sveriges 66 procent. Följaktligen
har finländskt näringsliv inte i samma
utsträckning som svenskt behövt konkurrera med den offentliga sektorn om
resurser” .
Den finländska konstitutionen ger i
form av ett starkt minoritetsskydd en
parlamentarisk opposition med minst 1/6
av riksdagen bakom sig bättre påverkningsmöjligheter än vad fallet är i de nordiska grannländerna. Därigenom har den
borgerliga vind som blåser genom det
finländska samhället och som kommit till
uttryck i att Samlingspartiet under de senaste 16 åren i det närmaste fördubblat
sitt understöd lett till att den sittande
regeringen i sin politik åtminstone i viss
mån tvingats beakta förskjutningen hö-
gerut i medborgaropinionen. Detta innebär förvisso inte att den förda politiken
skulle kunna klassas som renlärigt borgerlig. Men å andra sidan måste det konstateras att man har lyckats undvika gigantiska felsatsningar på deklinerande
branscher inom näringslivet. De av socialdemokraterna ledda regeringarna
gjorde nog några fatala misstag, av vilka
det statliga bildrörsbolaget Valco är mest
känt, men selektiva statssubventioner av
svenskt mönster har finländarna skonats
från. Följden har varit större förmåga till
omstrukturering inom t ex varvsindustrin.
De också inom regeringskretsarna existerande näringsliberalistiska tongångarna har frampiskade av ett allt borgerligare opinionsklimat säkert varit en av huvudorsakerna till Finlands relativa framgångar under 1970-talets sista år och åttiotalets böljan. Det i internationell nä-
ringslivsjournalistik ibland förekommande omnämnandet av Finland som ”Europas Japan” är säkert en överdrift, men i
en nordisk jämförelse har den ekonomi .
ka politiken trots allt kännetecknats av
en viss ekonomisk realism, medan den
renläriga socialdemokratin kommit på
undantag.
Försämrade statsfinanser
Nu tyder emellertid mycket på att d
inrikespolitiskt tämligen harmoniska lä
get kommer att ställas inför svåra pröv
ningar. Den av en bred politisk front o
huldade ”konsensus-andan” med för
ankring i såväl näringslivet som fackför
eningsrörelsen kommer förmodligen att
redan om några månader testas som ea
följd av de snabbt försämrade statsfinansiella utsikterna. Samlingspartiet krit~
serade kraftigt de ekonomiska kalkyl
som låg bakom regeringens budgetpro.
position för år 1983 då den presenterade
i september. Den offentliga sektorns relativa andel av BNP tenderar att öka på
ett sätt som inte är försvarligt ens i ea
lågkonjunktur. Samtidigt hotar den s~
gande upplåningen att minska den ek0o
nomiska rörelsefriheten på ett oacceptabelt sätt.
Den stora svenska devalveringen h31
ytterligare försämrat utsikterna för Fin
lands del. Speciellt den redan nu h
ansatta träförädlingsindustrin komm
att ha svårt att svara på den svenska
nedskrivningen av kronan – åtminstone
innan den svenska devalveringens väntade inflationsskapande följdverkningar
börjar göra sig gällande.
lregeringens proposition förutspåddes
att budgetunderskottet skulle stiga till ca
9miljarder mark – något som oppositionen fann helt orealistiskt. Redan i början
av november tvingades också finansministeriet komma med nya beräkningar;
enligt dem kommer underskottet med
~ största sannolikhet att överstiga 12 milå janler mark. Regeringen räknade på sensommaren överoptimistiskt med en
BNP-tillväxt år 1983 om 2,5 procent. Nu
bar man retirerat till en 2 procents prognos, men sannolikare är en ännu blyg- :! sammare tillväxt.
L- Samlingspartiet har under de senaste
·- åren varnat regeringen för den ökande
1- upplåningen, som i hög grad betingas av
·- den expanderingsautomatik som finns
r- inbyggd i den offentliga sektorn. Folkt! frontsregeringen har emellertid inte velat
n inse farorna med en alltför lössläppt fil- nanspolitik. Därför är det uppenbart att
1- Finland inom en snar framtid kan drab- !r bas av ”svenska sjukan” , med vad det
)- innebär av budgetunderskott, strukturei- !S la problem, ökat skattetryck och tilltae- gande missmod.
>å Problemet accentueras ytterligare av
~n att regeringen sannolikt inte kommer att
J – medge svårigheternas omfång eller vidta
o- de nödvändiga och smärtsamma åtgära- der, som det ekonomiska läget skulle
kräva under den pågående valkampanar jen. Att ekonomin skulle komma att don- minera de regeringsförhandlingar som
Lrl förestår i april torde däremot inte betviver las av någon politisk observatör. Sam- 21
lingspartiet kommer att också i sin valkampanj fästa uppmärksamheten vid
vikten av en ansvarsfull ekonomisk politik.
Riksdagsvalet i mars
Det finländska riksdagsvalet i mars kommer sannolikt att få karaktären av ett
regeringsvaL Samlingspartiet kommer
att kräva en inrikespolitisk kursändring.
En dylik är möjlig bara om det borgerliga
inslaget i regeringen förstärks. Såväl socialdemokraterna som centerpartiet
kommer uppenbarligen att akta sig för
att offentligt deklarera sina preferenser
då det gäller val av samarbetspartner. En
betydande del av såväl mittenpartiernas
som socialdemokratins väljare önskar
samarbete med den moderata högern.
Därför undviker såväl centerledaren
Paavo Väyrynen som statsminister Kalevi Sorsa (sac dem) att ta ställning i
frågan – en negativ attityd till samverkan med samlingspartiets llkka Suomineo skulle stöta på motstånd i de egna
lägren, medan man inte heller vill ta
ställning för ett nytt samarbetsmönster i
finländsk inrikespolitik. Kommunisterna
vill däremot fortsätta det nuvarande
folkfrontssamarbetet och sticker inte
heller i offentligheten under stol med att
man också i framtiden på detta sätt vill
isolera Samlingspartiet.
Samlingspartiet har för sin del deklarerat att man anser att den regering som
tillträder efter valet i sitt program bör
bära en klart borgerlig prägel och också i
sitt arbete ledas av borgerliga företrädare i enlighet med de parlamentariska
styrkeförhållandena. Detta innebär inte
att man från högerhåll automatiskt skulle
—-~——————………….
22
önska förvisa vänstern från regeringsansvaret – tvärtom vill Samlingspartiet i
mån av möjlighet slå vakt om en möjligast stor bredd i det kommande regeringssamarbetet. Den finländska ”konsensus-epoken” har i mycket liknat ett
samhällsfördrag och har haft många positiva återverkningar på samhällsklimatet
Är ett samarbete över den ideologiska
vattendelaren omöjligt att åstadkomma
eftersträvar Samlingspartiet en borgerlig
majoritetsregering med en klar uppgift
att genomföra ett borgerligt reformprogram.
De långsiktiga utvecklingstrenderna i
Finland talar sitt tydliga språk: Socialdemokraterna och Samlingspartiet stärker
hela tiden sina positioner på bekostnad
av kommunisterna och mellanpartierna.
I många stycken hägrar också i Finland
en norsk utveckling i riktning mot ett
tvåpartisystem, där socialdemokratin
och den moderata högern utgör varandras ideologiska motpoler och politiska alternativ. Vilken återverkan denna utveckling kommer att ha på samarbetet
inom det icke-socialistiska blocket och
den politiska vänstern återstår att se.
Marsvalet i Finland bär inte samma
ödesprägel som det svenska valet i september. De finländska socialdemokraterna har med hänsyn till det rådande bor·
gerliga opinionsklimatet inte vågat äska
radikala förslag av typ fackförenings·
fonder. Men helt klart är å andra sidan
att vaJje val är oerhört viktigt. En fram·
gång för vänsterblocket skulle förvisso
innebära en radikalisering av de social·
demokratiska attityderna.
Utrikespolitiskt kommer valutgången i
Finland inte att få några konsekvenser.
Alla ansvarskännande partier bär upp
den finländska utrikespolitiska doktri·
nen, känd under beteckningen Paasikivi
– Kekkonen linjen.
Inrikespolitiskt kan Finland därem
stå inför en vändpunkt. Leder Samling
partiets framgångar till att den 16 år ga
la folkfrontsregeringens bas bryter s
man? Hur reagerar det socialdemokrati
ka partifältet och i synnerhet partivä
stern för partiledningens fortsatta l
politiska profil? Hur påverkar den kla
opinionsförskjutningen på borgerligt h’
samarbetsklimatet mellan Samlingspart~
et och mitten? Och hur gestaltar s~
”konsensusandan” i ett ekonomiskt läge
som kännetecknas av utebliven tillväx~
tilltagande statsfinansiella svårigheter
och därav följande svångremsåtgärder
De första svaren fås med säkerhet kort
efter att finländarna valt ny riksdag de1
20- 21 mars.