Nils P G Edling; Om lagstiftningen i arbetslivet
1983
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Debatt
NILS P G EDLING:
Om lagstiftningen i arbetslivet
Vi har sedan 1968 upplevt att regering och
riksdag lagstadgat om för näringslivet produktions- och utvecklingshämmande arbetsgivaravgifter. Ytterligare störning för nä-
ringslivet uppkom under de s k förlorade åren
i början på 1970-talet. Dessa olyckfiga ingrepp har inte hindrat löntagarorganisationerna att 1974 och 1975 genomdriva orimliga
löneökningar, följda av fortsatta fördyrande
avtal och 1980 års ansvarslösa och prestigemättade nöjesstrejk.
Trots detta håller den socialistiska regeringen nu för fullt på att åter hindrande ingripa i kapitalförvaltningen i våra företag genom
ytterligare höjning av arbetsgivaravgifterna
och aktieskatterna – för att inte tala om hotet
mot driften medelst löntagarfonder.
Medan således regering och riksdag ogenerat lägger allsköns pålagor på den företagsamhet som uppbär vår välfärd – vilket t o m
en del socialdemokrater tycks förstå – ingriper inte dessa makthavare mot de inflationsdrivande krafterna inom löntagarorganisationerna, skyddade som dessa är av den i lag
stadgade fria förhandlingsrätten . I stället
THEDEPALM:
Försvarsfrågor
l Svensk Tidskrift 1983 nr 2 har örlogskapten
Erik Gradehus skrivit en insändare om den
svenska marinen. Han inleder med ett angrepp dels mot den nya boken ”Sveriges militära beredskap 1939-1945”, dels mot den
recension, som general C E Almgren skrev i
samma tidskrifts sista häfte förra året. Om
den senare säger han, att general Almgren
”försiktigtvis” inte nämnt vad som står i boken om flottans styrka vid olika tidpunkter.
Boken lämnar, säger Gradelius vidare, ofullständiga och delvis felaktiga uppgifter, som
”fördöljer” att flottan ej tillfördes nämnvärt
antal moderna fartyg förrän efter 1942.
Hans sätt att uttrycka sig är sällsynt illa
valt. General Almgren är inte den som brukar
vara rädd eller ”försiktig” när det gäller felaktigheter. För min del kan jag försäkra, att
skall de mot näringslivets effektivitet riktade
karensdagarna åter införas.
Vilken uppfattning man än har om den senaste devalveringen är det mycket anmärkningsvärt, att landets statsminister skall behöva säga: ”Lönerörelsen blir helt avgörande
för om devalveringen lyckas” (SvD
82.12.17). Detta innebär att utgången skulle
ligga hos personer som handlar i den anda
förre TCO-ordföranden representerade med
orden: ”En dålig samhällsekonomi kan aldrig
tas till intäkt för att beskära parternas rätt att
fritt träffa avtal”.
Det är därför mer än anmärkningsvärt att
regering och riksdag inte har samma lagliga
rätt att påverka lönerörelserna som att ingripa i företagens ekonomi genom pålagor. Sveriges ekonomiska läge fordrar, att löntagarorganisationerna i lag vidkännes samma inskränkningar i sitt handlande som de produktiva företagen är utsatta för. Detta gäller särskilt organisationerna hos de i stat och kommun anställda, vilkas löner betalas med skattepengar och lån!
under den långa tid jag deltog i arbetet träffade jag aldrig på något försök att ”fördölja”
någonting, alltså att framställa historien vare
sig snett eller osant.
Det är obegripligt att Gradelius kommit
med sådana påståenden, detta så mycket mer
som kapitlet ”Flottans utbyggnad” utförligt
redogör för flottans situation från 1936 års
försvarsbeslut och framåt. Hur denna redogörelse skulle kunna vara mera öppen än den
är i tabellerna sid 324-325 förstår jag inte.
Därtill kommer, att marinens läge 1939 och
till krigsslutet och behandlas i det följande
kapitlet ”Kustartilleriet”. Hederligheten hos
författarna till dessa kapitel, båda officerare
och militärhistoriker, är inte nödvändigt att
diskutera.
NILS P G EDLING:
Om lagstiftningen i arbetslivet
Vi har sedan 1968 upplevt att regering och
riksdag lagstadgat om för näringslivet produktions- och utvecklingshämmande arbetsgivaravgifter. Ytterligare störning för nä-
ringslivet uppkom under de s k förlorade åren
i början på 1970-talet. Dessa olyckfiga ingrepp har inte hindrat löntagarorganisationerna att 1974 och 1975 genomdriva orimliga
löneökningar, följda av fortsatta fördyrande
avtal och 1980 års ansvarslösa och prestigemättade nöjesstrejk.
Trots detta håller den socialistiska regeringen nu för fullt på att åter hindrande ingripa i kapitalförvaltningen i våra företag genom
ytterligare höjning av arbetsgivaravgifterna
och aktieskatterna – för att inte tala om hotet
mot driften medelst löntagarfonder.
Medan således regering och riksdag ogenerat lägger allsköns pålagor på den företagsamhet som uppbär vår välfärd – vilket t o m
en del socialdemokrater tycks förstå – ingriper inte dessa makthavare mot de inflationsdrivande krafterna inom löntagarorganisationerna, skyddade som dessa är av den i lag
stadgade fria förhandlingsrätten . I stället
THEDEPALM:
Försvarsfrågor
l Svensk Tidskrift 1983 nr 2 har örlogskapten
Erik Gradehus skrivit en insändare om den
svenska marinen. Han inleder med ett angrepp dels mot den nya boken ”Sveriges militära beredskap 1939-1945”, dels mot den
recension, som general C E Almgren skrev i
samma tidskrifts sista häfte förra året. Om
den senare säger han, att general Almgren
”försiktigtvis” inte nämnt vad som står i boken om flottans styrka vid olika tidpunkter.
Boken lämnar, säger Gradelius vidare, ofullständiga och delvis felaktiga uppgifter, som
”fördöljer” att flottan ej tillfördes nämnvärt
antal moderna fartyg förrän efter 1942.
Hans sätt att uttrycka sig är sällsynt illa
valt. General Almgren är inte den som brukar
vara rädd eller ”försiktig” när det gäller felaktigheter. För min del kan jag försäkra, att
skall de mot näringslivets effektivitet riktade
karensdagarna åter införas.
Vilken uppfattning man än har om den senaste devalveringen är det mycket anmärkningsvärt, att landets statsminister skall behöva säga: ”Lönerörelsen blir helt avgörande
för om devalveringen lyckas” (SvD
82.12.17). Detta innebär att utgången skulle
ligga hos personer som handlar i den anda
förre TCO-ordföranden representerade med
orden: ”En dålig samhällsekonomi kan aldrig
tas till intäkt för att beskära parternas rätt att
fritt träffa avtal”.
Det är därför mer än anmärkningsvärt att
regering och riksdag inte har samma lagliga
rätt att påverka lönerörelserna som att ingripa i företagens ekonomi genom pålagor. Sveriges ekonomiska läge fordrar, att löntagarorganisationerna i lag vidkännes samma inskränkningar i sitt handlande som de produktiva företagen är utsatta för. Detta gäller särskilt organisationerna hos de i stat och kommun anställda, vilkas löner betalas med skattepengar och lån!
under den långa tid jag deltog i arbetet träffade jag aldrig på något försök att ”fördölja”
någonting, alltså att framställa historien vare
sig snett eller osant.
Det är obegripligt att Gradelius kommit
med sådana påståenden, detta så mycket mer
som kapitlet ”Flottans utbyggnad” utförligt
redogör för flottans situation från 1936 års
försvarsbeslut och framåt. Hur denna redogörelse skulle kunna vara mera öppen än den
är i tabellerna sid 324-325 förstår jag inte.
Därtill kommer, att marinens läge 1939 och
till krigsslutet och behandlas i det följande
kapitlet ”Kustartilleriet”. Hederligheten hos
författarna till dessa kapitel, båda officerare
och militärhistoriker, är inte nödvändigt att
diskutera.