Gunnar Heckscher; Moderatprogram för åttiotalet

UNNAR HECKSCHER:
oderatprogram för åttiotalet
andra av de tre artiklarna angående
• lana’lznJosfJJrOf!l’an:tmel som Svensk Tidskrift
ärforfattad av ambassadör Gunnar
Långt fore sin tid som partiledare for
~nnnrnn.rl• Högerpartiet 1961-65 deltog han i
-~nrt”rrprogramarbete. Han understryker att ett
utgörforutsättningenfor att ett parti skall
sin identitet. De politiskt aktiva måste ha
utopi att sträva efter och pröva mot den
verkligheten.
Programarbetet får en politisk folkrörelse aldrig fårsumma. Det är en fårutsättning för att
den skall bevara sin identitet. Om inte de politiskt aktiva vet vad de vill, har en utopi som de
ständigt prövar i fårhållande till den faktiska
samhällsutvecklingen, kan de aldrig vinna fårtroende hos dem som begränsar sin politiska
aktivitet till att rösta vid de allmänna valen.
Alla värst blir det om ett parti ser som sin
uppgift att vara ”i förbund med tiden” och
följa dagens moderna åsiktsriktningar sådana
de framträder i massmedia eller opinionsundersökningar. Det är självmord.
Har vi inom vad som nu heter moderata
samlingspartiet någon utopi? Den frågan har vi
ofta ställt oss. Åtminstone har vi i både motgångens och medgångens dagar alltsedan 1945
drivit ett ständigt programarbete. Troligen har
själva programdebatten betytt mera än de resultat som tagit form, men det kan heller inte
fårnekas att vi nu bättre än på 1940-talet vet
vad det är vi fårsöker uppnå.
Programskrivandet har sina risker. Det kan
lätt bli alltfår abstrakt och ge oproportionerligt
stor vikt åt tillfålliga, ibland nästan barnsliga
uppslag på enstaka punkter. Det kan å andra
sidan också bli innehållslöst, om man ständigt
kompromissar mellan olika intresseriktningar.
Den programkommitte inom moderata samlingspartiet, vars ordförande var Ingegerd Troedsson och som avgav sitt förslag i oktober
1980, innefattade uteslutande medlemmar med
erfarenhet av praktisk politik. Det är ovanligt
för programkommitteer, och det har präglat
arbetsresultatet. Programförslaget är kanske
inte så fantasifullt, men det är ett ovanligt gediget arbete. Under förutsättning av erforderlig
riksdagsmajoritet skulle detta program nära
16
nog obeskuret kunna omsättas i politiska beslut.
Kommitten har haft bråttom och säger själv
att dess skrift behöver ytterligare bearbetas.
Det är riktigt och viktigt. Dispositionen är inte
helt klar och en hel del saker, inte alltid de
viktigaste, upprepas två eller flera gånger. Som
många andra programkommitteer har också
denna fallit för frestelsen att ta med en massa
detaljer. Har man inte annat att säga om jakt
och fiske än det som står här kunde det lika
gärna vara osagt. Vidare har programskrivare
liksom byråkrater ett särskilt, får vanligt folk
något besynnerligt språkbruk, präglat av substantivsjuka och passivformer. Varför skriva
att ” utförsäljning (skall) kunna ske av inte
längre aktuella eller dubblettbetonade objekt” i
stället får att omoderna objekt och dubbletter
bör säljas?
Sådant fårsvinner säkert när man hunnit
tvätta texten. Över huvud taget är det inte stor
mening med att fårsöka detaljrecensera ett preliminärt programfårslag på ungefar åttio trycksidor. I stället skall jag fårsöka göra egna reflexioner om några av de frågor som behandlas.
Ekonomi och skatter
Ekonomi och skatter dominerar programförslageL Beroende på hur man räknar upptar de en
tredjedel eller nära nog hälften av texten, och
dessutom betonas ekonomisk-politiska argument inte utan rätt också i avsnitt som främst
handlar om annat. Det är naturligt i betraktande av de ekonomiska frågornas betydelse i dagens svenska samhälle och samhällsdebatt. Naturligt är också att dessa kapitel är de mest
genomarbetade och övertygande men att där
inte finns mycket nytt. Det mesta är redan sagt,
och det länder kommitten till heder att den inte
bygger på någon av den nutida nationalekonomins aktuella modeteorier.
I likhet med många andra samhällsdebattörer har kommitten emellertid gjort den forenklingen att den behandlar den offentliga sektorn som en enhet, utan åtskillnad mellan
transfereringar (bidrag) och kollektiv konsumtion sådan som fri sjukvård och undervisning,
subventionerade bostadsbyggen och daghem
eller subventionerad kollektivtrafik. Det kan
vålla missförstånd.
Skillnaden framgår klart om man tänker på
de just nu aktuella ekonomiska problemen. Efter första världskriget hade vi en tendens at
konsumera mindre än vi producerade. De
fanns därfår utrymme att möta en arbetslöshetskris genom att stimulera konsumtionen.
Nu är förhållandet det motsatta: vi konsumerar
mera än vi producerar och har därigenom kommit på obestånd. Det kan rättas till på olika
sätt. Produktiviteten kan höjas, så att mer produceras till samma lönekostnad. Den enskilda
konsumtionen kan dras ner genom sänkta reallöner eller ökat sparande. Den kollektiva konsumtionen kan minskas: det allmänna kan ge
mindre service eller ta mera betalt får sina
Uänster. Transfereringarna är däremot ur denna synpunkt nästan neutrala, såvida man inte
utgår från att skattebetalaren skulle ha sparat
det bidragsmottagaren konsumerar.
Visst är det löjeväckande med den ”rundgång” bidragssystemet ofta innebär i ett land
med så jämn realinkomstnivå som nutiden
Sverige. Men viktigast är att ställa en annan
fråga. Vad skall bekostas gemensamt enligt beslut av staten, kommunerna och facket, oberoende av om den enskilde utnyttjar det eller inte
-och i vilka fall skall var och en själv bestämma vad hon eller han vill konsumera och betala
för?
Utrikes- och säkerhetspolitik
Det som i utrikes- och säkerhetspolitisk debatt
ofta kallas svensk ” neutralitetspolitik” är, det
måste ständigt understrykas, inte något försök
att inta en mellanståndpunkt, bestämd av vad
de stora maktblocken har för sig. Det bygger
inte heller på att vi kan säga till världsmaktema att ”nu skall vi vara, nu skall vi vara
snälla”. Det innebär helt enkelt alliansfrihet i
tml, syftande till neutralitet för den händelse
krigets galenskap skulle bryta ut. Men framför
allt åsyftar det att motarbeta hotet om krig. Det
är och måste vara aktivt fredsbefrämjande, så
långt våra krafter räcker.
Alltfor ofta inbillar folk sig att det syftet kan
uppnås med vackra ord och ädla tankar eller
åtminstone genom resolutioner i FN och andra
världsomfattande internationella organ. Så är
det inte. F är oumbärligt, därför att det utgör
en mötesplats för olika maktgruppers och
intressens företrädare, och där ligger dess
fredsbefrämjande roll. De som ännu talas vid
brukar inte slå ihjäl varandra. Men säkerhetsrådets och generalförsamlingens resolutioner
har i denna snöda värld ingen självständig betydelse, numera inte ens propagandamässigt.
l stället främjas freden starkast genom begränsade regionala åtgärder som innebär att
näraliggande länder beslutar sig för att inte
föra krig mot varandra. Det gjorde vi i Norden i
bö*n av 1800-talet, och det har skett i Västeuropa efter 1945. Det vore av utomordentligt
stor betydelse for hela världens fred om det- 17
samma kunde hända i andra regioner sådana
som Mellersta Östern, men det kan vi svenskar
inte göra mycket åt. Däremot har vi fredsbefrämjande uppgifter i vår egen världsdel. De är
blygsamma men inte helt betydelselösa.
Enhetssträvandena i Västeuropa har sin
motsvarighet i det enhetsarbete som under sovjetryskt herravälde genomförts i Europas östra
del. Men de betyder inte alls, så som deras
motståndare brukade påstå på 1960-talet, starkare beroende av den andra supermakten, Förenta Staterna, utan precis motsatsen.
Det blir nämligen allt tydligare att de stora
västeuropeiska länderna, särskilt Frankrike och
Västtyskland, är i fård med att långsamt och ·
försiktigt frigöra sin utrikespolitik från beroendet av den oberäknelige amerikanske vännen.
Ett enat Västeuropa blir ingen satellit till
Nordamerikas Förenta Stater. Syftet är att ett
krig mellan de båda supermakterna, om nu
något så vanvettigt skulle inträffa, i varje fall
inte skall behöva utkämpas i Europa. Det kan
synas egoistiskt, men inte mera än fristående
svenska neutralitetssträvanden.
Det är mot bakgrunden härav, liksom med
hänsyn till den ekonomiska verklighetens krav,
som vi moderater vill säga ja till Europa och
vill att man skall söka närmare anslutning till
EG.
Naturligtvis har Sverige liksom alla andra
välbeställda industriländer ett ansvar också
utanför vår egen region. Det försöker vi leva
upp till genom handelsfrihet, utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd till världens fattiga länder. Det utgör inte, som en del u-länder
vill göra gällande, industriländernas bot för
synder i det förflutna. Vi har ingen anledning
att betala någon sådan. Det är bara vårt bidrag
18
till hela världens utveckling och fred. Just därfår att bidraget från ett litet land som vårt
måste forbli så litet skall vi vara särskilt angelägna att det skall användas så effektivt som
möjligt. Det är viktigare än ett ideologiskt betingat länderval.
Hemma i Europa utgörs vår viktigaste fredsbefrämjande insats av att vi upprätthåller ett
militärt fOrsvar av sådan styrka att ingen av vår
svaghet frestas att göra vårt land eller våra
grannländer till slagfält i sina strider. Alliansfriheten medfor i detta fall mycket större forpliktelser och kostnader än alliansanslutning
skulle göra, men vi håller ändå fast vid den. För
att inte kostnaderna skall bli helt övermäktiga
måste vi däremot bygga vår forsvarspolitik på
rimliga antaganden om vilka risker som är de
minst osannolika. I forsta hand måste vi därfor
tänka på möjligheten av kNtvariga krig i Europa med enbart konventionella vapen, eller kanske framfOr allt strävanden från någon stormakt att inf<ir risken av sådana krig genom
militärt ingripande eller hot flytta fram sina
positioner in på vårt område. Mycket mindre
sannolikt är att någon skulle vara intresserad
av att direkt erövra vårt land. Därfår behöver
vi i fOrsta hand ett snabbt verkande och gentemot eventuella angripare övertygande gränsfårsvar. Försvarsorganisationen bör utformas
med den utgångspunkten.
Socialpolitik
Högerns programdebatt på 1940- och 1950-
talen sysslade mest med socialpolitik. Det berodde till inte ringa del på dåligt samvete. Den
gamla högern hade i många fall – fast sannerligen inte i alla! – varit kallsinnig mot de breda
lagrens strävan efter bättre levnadsvillkor. Vi
som engagerade oss i efterkrigstidens program
arbete hade opponerat mot detta och ville få en
ändring.
Nu är läget ett helt annat. Inkomstutjäm·
ningen har gått längre än i något annat land
och längre än någon svensk socialdemokra
skulle ha vågat hoppas fOr fyrtio år sedan. De
breda lagrens levnadsvillkor är helt fOrändra
de. Följderna for landets ekonomi har inte vari
enbart gynnsamma, men den konsekvensen få
vi ta. Ingen vare sig kan eller vill vrida klocka
tillbaka, hur gärna än våra motståndare b
skyller oss for den sortens önskningar.
Däremot står vi infor andra sociala proble
De gäller inga breda lager, utan minoritete
invandrare, outbildad ungdom, alkoholister
narkomaner, kriminella och andra utslagn
Arbetskraften har blivit mindre rörlig, kansk
främst därfOr att flyttning numera oftast bety
der nya jobb fOr två personer och inte bara fci
en. De gamla metoderna är inte längre tilläm
liga.
Programkommitten har lyckats väl när de
gäller familjepolitiken. Särskilt fåster man si
vid dess forslag att barnbidragsbeloppet ska
höjas när det blir flera barn i familjen. Bra ä
också att invandrarfrågorna åtminstone ta
upp, fast det är överraskande att ingenting stå
om behovet av opinionsbildning bland de ur
sprungliga svenskarna. Lösningar på de svå
raste problemen ges däremot varken i fråga o
den nya folk- och ku.lturblandningen eller ä
mindre for de utslagna. Det är inte underligt
Ingen annan har heller kunnat påvisa någr
verkliga lösningar. Själv är jag inte bättre ställ
men skall ändå våga mig på ett par kommenta
rer.
En dei av någon mån invandrarnas me
särskilt de outbildade ungdomarnas och de utsla~nas problem är att de har så svårt att få
arbete. Den solidariska höglönepolitiken förutsätter solidarisk effektivitet. Det finns inga
enkla arbeten, där den som är mindre effektiv
kan sysselsättas mot en lön som svarar mot
prestationen och få känna sig som en nyttig
människa. Antingen är man jämlik eller också
ställs man utanför. Men faktiskt är somliga
människor mindre arbetseffektiva än andra. De
kan ha andra förtjänster, som inte kan avlönas.
I stället for att erkänna sådana självklara fakta
kastar s k radikala samhällsdebattörer skulden
tex på det kapitalistiska systemet, som inte har
ett dugg med saken att göra. Det är bara ett
sätt att skjuta undan ett besvärligt problem.
En annan aspekt är att allt farre människor
linner tröst i sin tro. Det är ingen tillfallighet
att Hassela-kollektivet och Frälsningsarmen
hör till de få som ofta lyckas med narkomaner
och alkoholister. Båda förmedlar en fanatisk
tro, marxistisk eller kristen, och det betyder
mycket fOr människor som känner sig nära att
gå under.
Human kriminalpolitik kan inte genomföras
utan allmänna opinionens stöd. Det stödet
kommer inte, om man inte ägnar stort intresse
och stor generositet åt brottslighetens offer. Nå-
got litet har skett i den vägen på senare år, och
programkommitten nämner frågan. Men det
räcker inte, ty den har grundläggande betydelse.
Att låsa in folk, de må sedan vara kriminella,
narkomaner, alkoholister eller alltsammans på
en gång, leder sällan till att de blir mera samhällsanpassade. Hot om långa fangelsestraff
kan vara effektiva gentemot kallt resonerande
skurkar som storgrossister i narkotika. Men det
19
övervägande antalet brott begås av irrationella
impulsvarelser som Clark Olofsson eller Svartenbrant. När det gäller dem betyder fangelsedomen i bästa fall att man inte besväras av dem
under en tid och att de i sämsta fall blir ännu
mycket besvärligare efter strafftidens slut.
Ändå har ingen lyckats finna någon bättre
strafform än fangelse. Kanske kunde i en del
fall något stå att vinna genom att ställa den
som dömts inför ett alternativ: antingen fangelse eller ett kontraktsbundet skadeståndsarbete
eller samhällsarbete. Den som bryter kontraktet åker in, men den som fullgör det får behålla
friheten. Det borde åtminstone göras möjligt
att pröva modellen. Största motståndet lär
komma från facket.
Utbildningsfrågorna
Utbildningsfrågorna kommer under 1980-talet
sannolikt att stå mera i förgrunden än någonsin. Allt flera börjar bli medvetna om att 1970-
talets socialdemokratiska makthavare misslyckats värre på detta område än på något annat.
I förgrunden står naturligtvis skolan. Högskolor och universitet kommer i andra hand.
De har också större förmåga av självläkedom.
Under hänvisning till skolans fostrande uppgifter angrep skolreformatorerna den gamla
”pluggskolan”. Det skedde inte utan rätt. Den
var ensidig och ibland nära nog omänsklig, och
den kunskap som där meddelades var inte alltid den som bäst behövdes.
Men i omdaningsprocessen glömde reformatorerna att tänka efter vilka möjligheter till
ungdomsfostran som egentligen finns i skolan.
För barn och tonåringar kan skolan knappast
vara annat och mera än motsvarigheten till de
vuxnas arbetsplatser. Den fostran den kan
20
meddela är därför främst arbetsfostran. Släpper skolan den uppgiften kan den inte lösa
några andra uppgifter heller. Allra minst lönar
det sig att predika allmänna principer för barn
och ungdom. Mot sådana är de inte bara immuna utan direkt fientliga.
Hur och i vilken takt man skall gå fram kan
naturligtvis diskuteras. Vanligast är väl fortfarande att börja med alfabetet och de fyra räknesätten. Waldorf-pedagogerna tror att man
skall dröja med detta och i stället inleda utbildningen med ”skapande” verksamhet: målning,
musik, hantverk. Men hur man än börjar kvarstår kravet på ett slutresultat som innefattar
både ett för den vuxna tillvaron nödvändigt
andra och har olika förmåga. Somliga gör sig
bäst på det teoretiska området, andra i praktiskt arbete. Sådana hänsyn tar inte dagens
svenska skola. När man avskaffade differentieringen i högstadiet sades det vara för att uppnå
större jämlikhet. Vad man uppnådde var större
utslagning. En vettig differentiering skall framför allt ge eleverna möjlighet att från ett relativt
tidigt stadium utveckla sin förmåga i olika slag
av teoretiskt eller mera direkt praktiskt inriktat
arbete utan att det ena uppfattas som ” finare”
än det andra.
Skolans brister återkommer i högskolor och
universitet. De studerande kommer med otillräckliga grundkunskaper. De har inte den mamått av kunskaper och fardigheter och dessut- tematiska grundvalen för tekniska och naturveIl om förmåga till ordnat och disciplinerat arbete. tenskapliga studier, och de kan inte läsa vetenArbetsfostran i skolan är också det viktigaste
medlet att motarbeta ungdomsarbetslöshet. De
ungdomar som blir arbetslösa är de som saknar
den utbildning arbetslivet kräver. Ofta beror
det på att de finner det ”trist” att gå i skolan
och inte godtar att man skall göra annat än det
man tycker är roligt. Blivande arbetsgivare kan
också misstänka att ungdomar med en så modern inställning kan finna yrkesarbetet lika
”trist” och inte fullgöra det med någon större
IVer.
Skolan kan vara så organiserad att den möjliggör gemensamt arbete av flera elever och
samverkan i demokratiska former eleverna
emellan. Men gemensamt arbete kräver individuella insatser av alla gemenskapens medlemmar. Annars blir det bara så att några elever
skjuter obehagliga uppgifter ifrån sig och lägger dem på andra.
Skolan måste också ta hänsyn till att människor, inte minst unga människor, är olika varskaplig litteratur på främmande språk. Men
minst lika allvarligt är att de har svårt att
arbeta självständigt utan ständig handledning,
därför att skolan inte gjort dem medvetna om
att arbete måste utföras antingen det är roligt
eller tråkigt. Det finns inte något arbete som
alltid är roligt, inte ens den mest kvalificerade
vetenskapliga forskning.
I Sverige liksom i flertalet andra europeiska
länder har universitet och högskolor, i motsats
mot vad som varit fallet i Förenta Staterna,
inrättats för att tillgodose ett behov av yrkesutbildning. Först gällde det präster, sedan kom
ämbetsmän, läkare, lärare, ingenjörer och
många andra, inklusive forskare. Den prägeln
sitter kvar, och det finns inte skäl att försöka
ändra på den saken. Däremot har programkommitten rätt i att man så gott som alltid
misslyckats med försök att göra upp prognoser
över hur många utbildade som i framtiden
kommer att behövas på olika verksamhetsområden.
Programkommitten har vanligen inte diskuterat sådana allmänna överväganden som jag
försökt hastigt skissera på några få områden.
21
Den har haft goda skäl för att låta bli. Men
ibland kan det vara bra att fundera inte bara
på vad man tycker, utan också på varför man
tycker det.