Dagens frågor; Det kärnvapenfria Norden
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Det kärnvapenfria Norden
Sedan Nordiska rådet skapades på 1950-
talet har utrikespolitik inte brukat diskuteras vid dess sammankomster. Orsaken
är självklar. Danmark och Norge tillhör
Nato, där Finland inte får och Sverige inte
vill vara med. Man skulle komma att tala
fårbi varandra, kanske dessutom klumpigt
i känsliga fall. Detta demonstrerades med
all tydlighet vid det senaste rådsmötet i
Köpenhamn i februari i år.
Frågan om Norden som en kärnvapenfri
zon togs upp och ordföranden, statsminister Anker Jörgensen, kunde inte hindra
det. För en utomstående förefaller möjligen ämnet överflödigt. Inget av de fyra
nordiska länderna har skaffat kärnvapen.
Även de två Natoländerna har uttryckligen avsagt sig möjligheten att basera så-
dana vapen på sitt område. Däremot ligger alla fyra länderna så till, att de kan bli
utsatta får kärnvapenanfalL U tskjutna
från fartyg kan sådana vapen riktas mot
Norden både från öst och väst. Landbaserade kärnvapen kan teoretiskt hota särskilt
från öst, alltså från Sovjetunionens baser
vid Östersjökusten och framfår allt på Kolahalvön.
Nordiska rådet brukar inte intressera
TV i högre grad, men i år fick en delegat
från Finland så att säga utsträckt tid. Eftersom han fårekom i TV-2 kunde man
misstänka att han var kommunist, vilket
senare bekräftades – Rapportredaktören
undvek givetvis att nämna var han hörde
hemma. Den finländske delegaten talade
varmt får en kärnvapenfri zon, men han
råkade göra ett misstag. Han fårklarade
att en sådan zon borde kontrolleras av
Sovjetunionen. De nordiska länderna, inklusive de Natoanslutna, skulle alltså frivilligt ställa sitt fårsvar under Sovjetunionens övervakning. Kommentarer är
överflödiga.
Talaren kunde visserligen ha åberopat
president Kekkonen – men det gjorde han
i varje fall inte i TV. Denne har två gånger
tagit upp diskussion om det kärnvapenfria
Norden. Senast hände detta 1978, då han
pläderade fOr rustningskontroll ”sinsemellan och tillsammans med vederbörande
stormakter.” Tanken avvisades kallt av
den svenska regeringen, och samma hållning mötte den nu, i dess nya form.
Man kunde tycka att det egendomliga
fårslaget därmed vore avlivat. Så är inte
fallet. Nu uppträder en rörelse som kallar
sig Kvinnokamp får fred . Av denna har
ropet ”Gör Norden till en vapenfri zon”
framförts med hög röst. En riksdagsledamot, fru Maj-Lis Landberg (s), har i en
tidning fårklarat att ”s och vpk har samma
uppfattning här”. Hon borde ha satt vpk
främst. Men kanske syftar hon på sin riksdagskollega fru Maj-Britt Theorin (s),
som otvivelaktigt bör ha företräde när det
gäller att i fårsvarsfrågor dela mening med
vpk.
I fallet det kärnvapenfria Norden blir ju
kravet obegripligt, eftersom de nordiska
länderna redan är kärnvapenfria. Det blir
förståeligt bara om vad som åsyftas är att
ställa Sveriges och de andra nordiska ländernas fårsvar under Sovjetunionens kontroll, hur sedan detta låter sig fårena med
vår neutralitetspolitik. Att vpk med nöje
skulle medverka ifrågasätts inte. Men att
fru Landberg företräder det socialdemokratiska partiets uppfattning på den punkten tillåter vi oss att betvivla. Den enklaste
förklaringen är väl att hon inte begripit
vad hon talat om.
Riskvilligt kapital
Olof Palme sade en gång att verkligheten
är socialdemokratins värsta fiende. Påstå-
endet har många gånger visat sig sant. Så
till exempel i fråga om löntagarfonderna.
Socialdemokraterna har försökt argumentera för dessa bl a genom att förfåkta att
företagen endast genom tillkomsten av så-
dana fonder skulle kunna få erforderligt
tillskott av riskvilligt kapital. Utvecklingen de senaste månaderna vederlägger detta påstående.
På börsen råder uppsving. Intresset för
den svenska aktiemarknaden har blivit så
stort att börschefen överväger att ändra
reglerna för uppropet för att kunna klara
av det stegrade intresset. Också utlandet
har gjort köp på stockholmsbörsen av
större aktieposter.
Sant är emellertid att det länge varit
svårt att stimulera till aktieköp. Det är inte
att undra på, så illa som aktieägarna behandlats. Aktieutdelningar har ju lagts på
toppen av arbetsinkomsten och drabbats
av marginalskatten. För gifta gäller dessutom att utdelningarna – trots upprepade
moderata riksdagsmotioner – adderas till
den makes inkomst som är högst. Beskattningen i kombination med penningvärdesförsämringen har ofta medfört en negativ
avkastning de senaste åren.
195
Riksdagen beslöt i höstas att fr o m i år·
införa ett utdelningsavdrag. Aktieägarna
får nu göra avdrag från inkomstskatten
med 30% av utdelningar upp till 7500
kronor för ensamstående och 15 000 för
makar. Det innebär en skattereduktion på
maximalt 2 250 respektive 4 500 kronor.
skattesparandet, som infördes härom
året, har blivit mycket populärt och omfattar ca en miljon människor. På detta sätt
beräknas 600-700 miljoner kronor placeras i börsnoterade aktier under 1981.
I december beslöt riksdagen att börsnoterade företag får öppna skattefondsparande för sina anställda. Hittills har ett
~ugotal företag begärt tillstånd hos Bankinspektionen och flera företag förbereder
att införa aktiesparfonder. l de flesta fallen
lånar företagen räntefritt pengar till de anställda för aktieköp i det egna företaget.
Fonderna ökar därför snabbt.
Givetvis ser inte socialdemokraterna på
denna utveckling med blida ögon. Hur
skall man nu kunna vinna anhängare på
dessa företag för den egna löntagarfondsmodellen? Fackets representanter kan inte
gärna säga nej till företagens förmånliga
erbjudande.
Kjell OlofFeldt har framfört hård kritik
mot systemet och utlovat att om socialdemokraterna vinner nästa val skall de omedelbart förbjuda denna form av aktiefondsparande. Socialdemokraterna hävdar att
företagen inte tillföres något nytt kapital
genom att de erbjuder räntefria lån till de
anställda. Detta stämmer inte. För det
första börjar de anställda amortera lånen
nästan omedelbart. För det andra leder
196
den snabba uppbyggnaden av fonderna
till att fåretagen kan nyemittera och det är
detta som är det väsentliga.
Enligt långtidsutredningen behöver industrin nyemittera mellan 2 och 3 miljarder per år. De stimulanser till sparande
i aktier som nu införts leder till att nyemissioner blir möjliga efter något eller några
år. Om den nuvarande trenden håller i sig
kommer enbart det fåretagsanknutna skattefondsparandet att ge ett aktiesparande
på mellan 400 och 500 miljoner kronor till
årets slut.
Tvångssparande i socialdemokratiska
löntagarfonder är onödigt. Argumentet att
riskvilligt kapital saknas låter redan
ihåligt och torde inte gå att använda i 1982
års valrörelse. Regeringen har sett till att
frivilligt sparande lockar fram det riskvilliga kapitalet till näringslivet.
SIF-ledningens fondsocialism
Industritjänstemannaförbundet SIFs ledning går tvärt emot sina medlemmar och
stöder löntagarfondsfårslaget. Det är
egentligen inte särskilt konstigt. Det är
ganska naturligt att fackliga ledare stöder
fårslag som går ut på att all ekonomisk
makt i landet skall koncentreras till de
fackliga ledarna. Att gå emot ett sådant
fårslag är som att som landstingsråd fåreslå att landstingen avskaffas eller som om
Lennart Holm skulle vilja minska Planverkets makt.
Att de fackliga ledarna kan ha åsikter
som går tvärt emot medlemsopinionen är
inte heller särskilt konstigt. De är inte
valda får sin åsikt i fondfrågan. De är
valda av personer som är valda av andra
personer som är valda av andra personer
som är valda för sin formåga att arbeta får
lokala fackliga krav och, framfår allt, får
sin vilja att prioritera fackligt arbete före
det ordinarie arbetet.
I frågor som denna, liksom andra frågor
som gäller prioriteringar mellan individens intressen som medborgare eller kon·
sument och hans intressen som fackmedlem, är inte fackliga ledare representativa
får sina medlemmar. De har blivit fackliga
ledare just på grund av att de prioriterar
intressena som fackmedlem högt.
Om SIF skulle uttala sig för fackföreningsfonder betyder det på intet sätt att
industritiänstemännen vill ha fackföre·
ningsfonder.
Det kärnvapenfria Norden
Sedan Nordiska rådet skapades på 1950-
talet har utrikespolitik inte brukat diskuteras vid dess sammankomster. Orsaken
är självklar. Danmark och Norge tillhör
Nato, där Finland inte får och Sverige inte
vill vara med. Man skulle komma att tala
fårbi varandra, kanske dessutom klumpigt
i känsliga fall. Detta demonstrerades med
all tydlighet vid det senaste rådsmötet i
Köpenhamn i februari i år.
Frågan om Norden som en kärnvapenfri
zon togs upp och ordföranden, statsminister Anker Jörgensen, kunde inte hindra
det. För en utomstående förefaller möjligen ämnet överflödigt. Inget av de fyra
nordiska länderna har skaffat kärnvapen.
Även de två Natoländerna har uttryckligen avsagt sig möjligheten att basera så-
dana vapen på sitt område. Däremot ligger alla fyra länderna så till, att de kan bli
utsatta får kärnvapenanfalL U tskjutna
från fartyg kan sådana vapen riktas mot
Norden både från öst och väst. Landbaserade kärnvapen kan teoretiskt hota särskilt
från öst, alltså från Sovjetunionens baser
vid Östersjökusten och framfår allt på Kolahalvön.
Nordiska rådet brukar inte intressera
TV i högre grad, men i år fick en delegat
från Finland så att säga utsträckt tid. Eftersom han fårekom i TV-2 kunde man
misstänka att han var kommunist, vilket
senare bekräftades – Rapportredaktören
undvek givetvis att nämna var han hörde
hemma. Den finländske delegaten talade
varmt får en kärnvapenfri zon, men han
råkade göra ett misstag. Han fårklarade
att en sådan zon borde kontrolleras av
Sovjetunionen. De nordiska länderna, inklusive de Natoanslutna, skulle alltså frivilligt ställa sitt fårsvar under Sovjetunionens övervakning. Kommentarer är
överflödiga.
Talaren kunde visserligen ha åberopat
president Kekkonen – men det gjorde han
i varje fall inte i TV. Denne har två gånger
tagit upp diskussion om det kärnvapenfria
Norden. Senast hände detta 1978, då han
pläderade fOr rustningskontroll ”sinsemellan och tillsammans med vederbörande
stormakter.” Tanken avvisades kallt av
den svenska regeringen, och samma hållning mötte den nu, i dess nya form.
Man kunde tycka att det egendomliga
fårslaget därmed vore avlivat. Så är inte
fallet. Nu uppträder en rörelse som kallar
sig Kvinnokamp får fred . Av denna har
ropet ”Gör Norden till en vapenfri zon”
framförts med hög röst. En riksdagsledamot, fru Maj-Lis Landberg (s), har i en
tidning fårklarat att ”s och vpk har samma
uppfattning här”. Hon borde ha satt vpk
främst. Men kanske syftar hon på sin riksdagskollega fru Maj-Britt Theorin (s),
som otvivelaktigt bör ha företräde när det
gäller att i fårsvarsfrågor dela mening med
vpk.
I fallet det kärnvapenfria Norden blir ju
kravet obegripligt, eftersom de nordiska
länderna redan är kärnvapenfria. Det blir
förståeligt bara om vad som åsyftas är att
ställa Sveriges och de andra nordiska ländernas fårsvar under Sovjetunionens kontroll, hur sedan detta låter sig fårena med
vår neutralitetspolitik. Att vpk med nöje
skulle medverka ifrågasätts inte. Men att
fru Landberg företräder det socialdemokratiska partiets uppfattning på den punkten tillåter vi oss att betvivla. Den enklaste
förklaringen är väl att hon inte begripit
vad hon talat om.
Riskvilligt kapital
Olof Palme sade en gång att verkligheten
är socialdemokratins värsta fiende. Påstå-
endet har många gånger visat sig sant. Så
till exempel i fråga om löntagarfonderna.
Socialdemokraterna har försökt argumentera för dessa bl a genom att förfåkta att
företagen endast genom tillkomsten av så-
dana fonder skulle kunna få erforderligt
tillskott av riskvilligt kapital. Utvecklingen de senaste månaderna vederlägger detta påstående.
På börsen råder uppsving. Intresset för
den svenska aktiemarknaden har blivit så
stort att börschefen överväger att ändra
reglerna för uppropet för att kunna klara
av det stegrade intresset. Också utlandet
har gjort köp på stockholmsbörsen av
större aktieposter.
Sant är emellertid att det länge varit
svårt att stimulera till aktieköp. Det är inte
att undra på, så illa som aktieägarna behandlats. Aktieutdelningar har ju lagts på
toppen av arbetsinkomsten och drabbats
av marginalskatten. För gifta gäller dessutom att utdelningarna – trots upprepade
moderata riksdagsmotioner – adderas till
den makes inkomst som är högst. Beskattningen i kombination med penningvärdesförsämringen har ofta medfört en negativ
avkastning de senaste åren.
195
Riksdagen beslöt i höstas att fr o m i år·
införa ett utdelningsavdrag. Aktieägarna
får nu göra avdrag från inkomstskatten
med 30% av utdelningar upp till 7500
kronor för ensamstående och 15 000 för
makar. Det innebär en skattereduktion på
maximalt 2 250 respektive 4 500 kronor.
skattesparandet, som infördes härom
året, har blivit mycket populärt och omfattar ca en miljon människor. På detta sätt
beräknas 600-700 miljoner kronor placeras i börsnoterade aktier under 1981.
I december beslöt riksdagen att börsnoterade företag får öppna skattefondsparande för sina anställda. Hittills har ett
~ugotal företag begärt tillstånd hos Bankinspektionen och flera företag förbereder
att införa aktiesparfonder. l de flesta fallen
lånar företagen räntefritt pengar till de anställda för aktieköp i det egna företaget.
Fonderna ökar därför snabbt.
Givetvis ser inte socialdemokraterna på
denna utveckling med blida ögon. Hur
skall man nu kunna vinna anhängare på
dessa företag för den egna löntagarfondsmodellen? Fackets representanter kan inte
gärna säga nej till företagens förmånliga
erbjudande.
Kjell OlofFeldt har framfört hård kritik
mot systemet och utlovat att om socialdemokraterna vinner nästa val skall de omedelbart förbjuda denna form av aktiefondsparande. Socialdemokraterna hävdar att
företagen inte tillföres något nytt kapital
genom att de erbjuder räntefria lån till de
anställda. Detta stämmer inte. För det
första börjar de anställda amortera lånen
nästan omedelbart. För det andra leder
196
den snabba uppbyggnaden av fonderna
till att fåretagen kan nyemittera och det är
detta som är det väsentliga.
Enligt långtidsutredningen behöver industrin nyemittera mellan 2 och 3 miljarder per år. De stimulanser till sparande
i aktier som nu införts leder till att nyemissioner blir möjliga efter något eller några
år. Om den nuvarande trenden håller i sig
kommer enbart det fåretagsanknutna skattefondsparandet att ge ett aktiesparande
på mellan 400 och 500 miljoner kronor till
årets slut.
Tvångssparande i socialdemokratiska
löntagarfonder är onödigt. Argumentet att
riskvilligt kapital saknas låter redan
ihåligt och torde inte gå att använda i 1982
års valrörelse. Regeringen har sett till att
frivilligt sparande lockar fram det riskvilliga kapitalet till näringslivet.
SIF-ledningens fondsocialism
Industritjänstemannaförbundet SIFs ledning går tvärt emot sina medlemmar och
stöder löntagarfondsfårslaget. Det är
egentligen inte särskilt konstigt. Det är
ganska naturligt att fackliga ledare stöder
fårslag som går ut på att all ekonomisk
makt i landet skall koncentreras till de
fackliga ledarna. Att gå emot ett sådant
fårslag är som att som landstingsråd fåreslå att landstingen avskaffas eller som om
Lennart Holm skulle vilja minska Planverkets makt.
Att de fackliga ledarna kan ha åsikter
som går tvärt emot medlemsopinionen är
inte heller särskilt konstigt. De är inte
valda får sin åsikt i fondfrågan. De är
valda av personer som är valda av andra
personer som är valda av andra personer
som är valda för sin formåga att arbeta får
lokala fackliga krav och, framfår allt, får
sin vilja att prioritera fackligt arbete före
det ordinarie arbetet.
I frågor som denna, liksom andra frågor
som gäller prioriteringar mellan individens intressen som medborgare eller kon·
sument och hans intressen som fackmedlem, är inte fackliga ledare representativa
får sina medlemmar. De har blivit fackliga
ledare just på grund av att de prioriterar
intressena som fackmedlem högt.
Om SIF skulle uttala sig för fackföreningsfonder betyder det på intet sätt att
industritiänstemännen vill ha fackföre·
ningsfonder.