Lillemor Holmberg; Att vara kvinna

LILLEMOR HOLMBERG:
Att vara kvinna
I Svensk Tidskrifts serie Att vara brukar
olika personer skriva om sina yrken,
alltid på sitt eget sätt och i sin egen stil.
Lillemor Holmberg, journalist och konstnärinna, uppfattar förvisso inte detta att
vara kvinna som ett yrke. Hennes artikel,
som redaktionen gärna velat publicera
och för omväxlings skull placerat in i
denna serie, skulle ha kunnat rubriceras
Att vara människa eller Att vara en
personlighet. Den uttrycker författarinnans starka engagemang i viktiga
frågor i tiden.
Var morgon vaknar jag nöjd och glad öv.eratt vara kvinna i Norden. Männen är goda
och rättvisa mot mig i arbetet och p:r;ivat,
livet. Som kvinna och människa har jag.i
stort sett ingenting att klaga på – annat.
än förtrycket från en allt högljuddare
grupp medsystrar som fördystrar min dag
med att trumpeta i mina öron: ”Du vet
inte hur förtryckt du är! Vi skall hjälpa·
dig att inse det.” Så har diktatorer också
sagt innan de gått in och härtagit andra
länder.
Runtom i världen utbryter blodiga krig
och statskupper, farsoter och naturkatastrofer, härjar fattigdom och svält. Hur
privilegierad är jag inte – sak samma
om jag är man eller kvinna. Men här
hemma i välfärden ödslar vetenskapliga
kvinnosaksteam tid på att sitta och fingranska läroböcker och skrika högt om det
finns de minsta reaktionära anspelningar
på ”far ror, mor är rar”. Mor skall inte
vara rar, hon skall vara en robot, som river·
upp sitt barn ur varma sängen i vintermörkret och släpar iväg det i smogen till
en institution, en myrstack av barn, att
knuffas och gråta i ( = tidig social trä-
ning).
Telningen skall över huvud vara glad
att han fick chansen att se dagens ljus och
inte blev utraderad i tid genom ”en enkel
skrapning”, när han stod i vägen för moderns karriär och ”självförverkligande”. (I
bombregnet på andra sidan jordklotet brer
modern ut sin kropp över sina barn för att
hellre själv dö, men det måste ju vara nå-
gon abnorm instinkt.)
Och far- ja honom skall vi inte offra
266
mycket trycksvärta på. Han är ett bihang
eller en ren dimfigur. Barn kommer till
ändå, det vet envar i detta De ensamma
mödrarnas paradis, där kristendomen inte
praktiseras annat än beträffande den obefläckade avelsen, uppenbarad i mångtusende mirakelfödslar. Fäder behöver inte
namnges i några papper, ty det är en
kränkning av kvinnans integritet och rätt
att själv bestämma över sin kropp. Barnens rätt till identitet och fotfäste i livet
kan lämnas därhän. Barnen är ju lyckligtvis så små att de inte kan föra sin egen
talan.
Är det förresten inte på tiden att själva
ordet far utmönstras såsom varande skrämmande patriarkaliskt, auktoritärt, borgerligt och reaktionärt? Farfar likaså, det räcker fuller väl med mormor – om det alls
behövs några sentimentala rötter bakåt i
tiden. Alltså möjligen mormor, utan
strumpstickor och gungstol förstås. ”Mormor spelar bingo och sexar” är bra skrivexempel i läroböcker som vill följa med sin
tid.
Det ”otäcka” könet
Rimliga rättvisekrav för kvinnorna tillgodoses faktiskt fortlöpande – och vem
som är sanningskär kan förneka att det
ofta därvid är fina män som går i spetsen? Men de extremt missnöjda kvinnor
– jag vill kalla dem det ”otäcka” könet
– som finns härhemma och i allt fler länder torpederar den goda samförståndsandan. Som alla missnöjda människor vill de
tvinga alla nöjda människor att bli lika
missnöjda som de själva och vill upphöja
sitt eget livsmönster till idealisk norm för
andra, i stället för att deras misstag skulle
vara androm till varnagel.
Senaste tillskottet i de ettriga kvinnliga
kamporganisationernas flora är en grupp
kvinnor i Norge, som ger ut tidskriften
Sirene på Cappelens förlag. Deras målsättning är att inpränta i kvinnorna hur förtryckta de är, även om de inte känner det
så.
Sirene överflödar av hätska angrepp på
manssamhället och förlöjligande fingerade
intervjuer med män i toppositioner. Läsarinnorna får skriva i en stor spalt kallad
Vårt besvärliga underliv, som är en cynisk provkarta på genomgångna aborter
och underlivssjukdomar, berättelser om kufiska erotiska erfarenheter, en syn på barnen som uteslutande ett hindersamt praktiskt problem och ett tekniskt, känslokallt
förhållande till männen. Varelser som så
lätt sjunker ner och fixeras i sitt underliv
borde förstå varför både män och barn
tappar respekten för dem. Kvinnorna förr
kunde konsten att bevara sin värdighet.
När man ser på de gamla porträtten, måste man väl beundra kvinnornas karaktärsfulla, outgrundliga ansiktsuttryck, som om
de satt inne med stora avundsvärda hemligheter om livet. Så sällan man i dag hittar ett avspänt harmoniskt kvinnoansikte!
Vad kan det bero på?
I något yngre dagar rasade jag över att
kvinnor inte fick bli präster. Man kan ha
en sådan hätsk period innan man börjar se
större sammanhang. Men nu förstår jag
fuller väl hur skeptiska många manliga
präster hade fog för att vara, när man ser
somliga kort-korta kvinnliga präster med
utmanande tal och främst en lust att chockera. Den moderna kvinnan har sjunkit
för djupt i det köttsliga för att förknippas
med något andligt.
Undantagskvinnor
Det stora felet med kvinnokampen är att
man utgår från undantagskvinnorna, de
extra starka, friska, självsvåldiga och PRsinnade. Kvinnor med kraftresurser långt
över genomsnittet sitter vid skrivborden
och bestämmer vad vanliga kvinnor bör
orka. Superjournalister och andra intellektuella med skinn på näsan och råd till bra
hemhjälp kan gå i spetsen för att skaffa
och klara barn på egen hand, vilket merendels blir ett elände för vanliga fattiga
flickor som apar efter dem. Popstjärnor
sitter storskrattande och berättar hur bra
det gått med deras skilsmässa och hur galant de klarar tre barn med olika män; ett
trassel som för genomsnittliga kvinnor och
barn medför stora problem och inte sällan
tragedi. sexfixerade psykologer vimsar med
sina lättsinniga råd till människors liv så
att varken män eller kvinnor orkar sköta
arbete, hälsa, familjeliv eller fritid ordentligt, mycket mindre engagera sig i samhällsarbetet.
För att Elise Ottesen-Jensens syster fick
ett utomäktenskapligt barn i en prästgård
för hundra år sedan spreds en seglivad och
naivt paradisisk samlevnadslära, som gjort
tusen sinom tusen kvinnor och barn olyckliga och några få lyckliga. Det räcker nämligen inte som samlevnadsrecept att som
Ottesen-Jensen menade ”bara krama om
267
varandra” och skaffa preventivmedel. Man
glömmer att skärskåda pionjärernas bakgrund och förstår inte att de ofta var missnöjda och rabiata undantagsmänniskor,
vilkas ideer man får ta sansat på och i
varje fall inte tillämpa när tiden runnit
ifrån dem.
Preventivmedelsrådgivningen tränger
naturligtvis inte längre in i människors
medvetande, när abortmöjligheten hägrar,
och t o m Ottesen-Jensen måste mot slutet
av sin levnad motvilligt erkänna att utvecklingen inte gått som hon tänkt sig.
Nej, det blev inte som de äldsta kultiverade kvinnosakspionjärerna och hängivna folkbildarna tänkt sig. De skulle smärtats om de sett dagens utslitna proletära
dubbelarbetande mödrar, när de själva
kämpade för att arbetarkvinnor skulle
slippa utnyttjas i alltför tungt och bullrigt
arbete. De skulle förtvivlas över att i Tbanan se glåmiga ogifta mammor i en
kortkort trasa över den uppsvällda magen,
mer veliga, trasiga och utsatta än några
forna dagars husjungfrur som råkat i olycka. De skulle gråta över de stressade barnen, blygas över pornografin. De skulle
förakta en likställighetskamp, som går ut
över barnen och utmynnar i att ställa alla
människor på samma låga nivå i fråga om
seder, språk, skolning, bildning, klädsel,
njutningsmedel, etiska värderingar och förströelse.
De gamla emancipationskvinnorna med
stil och bildning skulle besparat sig mycken
möda om de kunnat föreställa sig nutidens
tjejmaffia, som rider på fräckhetens våg,
som har ett rått, känslolöst och svordoms- ~———-~——————————–~———–=—- ———-
268
späckat språk och ofta klär sig som forna
tiders lagårdsdrängar i helg och söcken.
Hur kan kvinnor och mödrar inbilla sig att
de skall tillvinna sig likställighet och aktning när de kallar sig tjejer?
Tjejmaffian talar om likställighet och
maktutjämning, men i själva verket är de
maktgalna och vill tränga ut alla andra
åsikter. Det är en skam att Dagens Nyheter rullar ut röda mattan för dem spalt
upp och spalt ner och låter dem utbreda
sina grovt förenklade teser, som avskurits
från all historisk kunskap. Olof Lagercrantz och herrarna på kulturredaktionen
låter dem hållas för att utåt verka progressiva, men de torde le i mjugg, ty deras egna familjer skakas inte av tjejmaffian. Offren återfinns ute bland folket.
Etiskt-estetiskt förfall
Att män och barn inte längre får ha nå-
got moderligt, kvinnligt, vackert och rent
att se upp till är ett helgerån. Konrad
Lorenz säger träffande att ”uglification”,
allmän förfulning ifråga om kvinnors utseende och klädsel, om byggnader och
stadsbildning är en allvarlig fara för
mänskligheten. Estetiskt förfall går nämligen hand i hand med etiskt förfall.
Den sinnesförvirring som uppstått i
samlevnadsmönstret kan ju exemplifieras
i tiotusental — var och en kan gå till sin
egen bekantskapskrets och till massmedia.
Men man avtrubbas och höjer knappt
ögonbrynen för något så absurt som att
två kvinnor med barn vill ha rätt att ingå
äktenskap med prästs välsignelse (dessutom kuriöst och inkonsekvent nog i en
tid då äktenskapet är statt på avskrivning).
Olika värderingar blandas ihop, används efter tycke och smak vid olika tidpunkter i livet och till den egna fördelen.
Obetydliga flickor blir intervjuade i veckotidningarna och lockar både till löje
och tårar, när de indoktrinerade av psykologer utan varje sinne för proportioner
dramatiserar sitt futtiga liv, sina aborter
och sina mellanhavanden med pojkar, som
om de vore stora renässansgestalter.
Barn får barn
Det är upprörande att t o m i en msandarspalt för barn hitta flera insändare
från barn, som påverkats att tycka att 12
-13-åringar visst inte är för unga för kärlek och att det bara är gulligt att en 14–
15-års flicka får en liten unge att leka
med. Även den ivrigaste motståndare till
aborter börjar tvivla, när det inte finns
någon kraftig opinion mot att barn skall
få föda barn för att ha tilllevande dockor.
Småflickor med dagens tänkesätt blir ju
ingalunda som genom ett trollslag några
stadgade mödrar utan fortsätter att leva
ut till men för barnet. Att ungdomar är
tidigare mogna nu än förr är ett påstå-
ende, som vunnit egendomlig terräng. Om
det är något som kännetecknar dagens
ungdom så är det just omognad.
Däremot kunde det hända förr, då flickor mycket tidigt kunde komma ut i världen för att tjäna, hastigt mognade, stod
på egna ben och med sammanbitet allvar
och moderlighet vårdade sitt barn om det
gick ”illa” för dem. Det har blivit en myt,
som vill få välfärdssamhället att framstå i
en fagrare dager, att ogifta mödrar förr
fick utstå ett omänskligt förakt. Det förekom givetvis, men jag anser det förakt
mångdubbelt större som vi i dag utsätter
oskyldiga flickmödrar och deras dockbarn
för, när de tillåts en start i moralisk och
praktisk misär. Naturligtvis är det inte de
unga flickorna som bär skulden utan ansvariga psykologer, pedagoger och politiker.
Offren bland känsligare människor i de
trassliga människornas omgivning negligeras men kommer i sinom tid att befolka
romansidorna och sinnessjukhusen. Kvinnokampen kan låta bra i teorin, men den
förutsätter det verklighetsfrämmande och
grymma att man helt sonika opererar bort
barnen och deras behov. De skyfflas undan på något sätt.
Det är något så naturvidrigt i att samtidigt som de extrema feministerna hävdar, att kvinnorna skall ut och kämpa på
arbetsmarknaden, skall de klara barnen på
egen hand – då om någonsin borde de
väl ha hjälp av en far till barnen? Förr
ägde barnen merendels en och en halv
förälder – nu skall de klara sig med en
halv.
Tvång – åt annat håll
Under förra hösten drevs en hänsynslös
kampanj för att yrkesvägledare skall förmå unga flickor att välja utpräglat manliga yrken. Flickorna anses av hurtiga föregångskvinnor klemiga om de inte vill delta i kvinnokampen och stå på ett verkstadsgolv, köra lastbil, gå ner i gruvor el- 269
ler gå upp i en svindlande hög lyftkran.
Flickor tvingas in i traditionella kvinnoyrken, heter det, men vad är detta nya
annat än ett tvång åt andra hållet?
Många flickor börjar med ett grovt
jobb, men alla kan säkert inte stoppa längre tid, om de skall kombinera detta med
ett familjeliv. Magsår var förr nästan
okänt bland kvinnor. Det ökar helt följdriktigt hos dagens överansträngda kvinnor. Många spräcker sig på topposter med
omfattande ansvarsuppgifter. Detta är
ingenting genant för kvinnokönet. Det är
bara att konstatera att kvinnan har så
många speciella och viktiga uppgifter i livet och en sådan konstitution, att hon blir
förstörd, hård och rentav grym, om hon
måste konkurrera alltför hårt på fysiskt
tunga eller psykiskt alltför ansvarsfulla
poster. Att höra jargongen bland kvinnor
som frotteras med män i grova och stressiga jobb är deprimerande, och hårdheten
går ofta ut över barnen, som åthutas med
snubbor och svordomar och hårda ryck i
armar och barnvagnar.
Att det sedan alltid funnits vissa robusta kvinnoexemplar, som kommit väl till
sin rätt i manhaftiga sysslor, är en annan
sak. Ingenting hindrar ju dem numera att
få göra vad de vill, liksom alla intellektuella vägar står öppna för oss kvinnor. Specialbegåvningar av båda könen kan alltid
komma till sin rätt.
Hemmakvinnan
Hetsen mot hemmakvinnan fortsätter,
fastän det är förbjudet i lagen att hetsa
mot folkgrupp och trots att en hemar- 270
betande kvinna borde vara guld värd i
dagens nya situation med miljögifter, riskabel burkmat, buller och stress, infektioner, svårigheten att placera åldringar och
konvalescenter, ungdomsnarkomani-allt
som i allmänhet går att lättare komma
tillrätta med och mildra i små enheter.
Men det är klart att husmorsyrket inte
är populärt, när det är ett yrke som snart
ingen behärskar och förstår betydelsen av.
I själva verket torde få yrken innebära
ett större självförverkligande för en kvinna än att förstklassigt sköta ett hem, nota
bene om det inte bara skall vara en mat-,
sov- och sopstation. Hemarbetet utvecklar
både praktiska och estetiska färdigheter
och innebär en blandning av rutinbetonade och skapande moment. Husmodern är
sin egen arbetsgivare, kan själv planlägga
arbetet, hålla sin egen takt, improvisera.
Hon kan njuta av sitt hem på ljusa dagen, få tillfälle att intensivt umgås med
sina barn och måna om de anhörigas hälsa, att vara ute i naturen, ta hand om
djur, läsa böcker, studera, lyssna. Att
framställa hennes tillvaro som ”insnöad”
är så fult att det måtte bottna i avundsjuka. Få kvinnor är så allmänbildade och
känslomässigt utvecklade som hemmafruar, som förmår att utnyttja sin tillvaros
fördelar.
En nöjd hemmakvinna har otvivelaktigt ett rikt och privilegierat liv, som dock
borde kunna tålas även i jämställdhetens
tidevarv, eftersom det också kan innebära
uppoffringar och är till båtnad både för
barn och man och i många fall andra
människor och därmed för samhället. I
själva verket är det viktigare än någonsin
att människor i sitt hem kan få skapa en
privat varm zon av trygghet och personlig stil i en alltmer kylig, teknokratisk
och opersonlig värld.