Arbetslösa tjänstemän och akademiker


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Arbetslösa tjänstemän och akademiker
I många år har socialdemokraterna och
LO kritiserat det förhållandet, att tjänstemännen normalt har bättre arbetsvillkor
än de s k arbetarna – eller arbetstagarna
enligt den senaste LO-kongressens påbjudna nomenklatur. Tjänstemännen har kortare arbetstid, längre semester, bättre anställningsvillkor osv. LO-chefen Arne Geijer har uttryckligt fastslagit, att skillnaderna mellan olika kategorier av anställda i
princip skall komma till uttryck i lönekuvertet, och endast där.
Denna åsikt kan man hysa förståelse för.
Dock bör man samtidigt hålla i minnet,
att differenserna i anställningsförhållanden
mellan arbetare och tjänstemän delvis är
traditionellt betingade och idag framstår
som tämligen irrationella. Men de bottnar
också i det faktum, att tjänstemännens
fackliga organisationer tidigare lagt extra
stor vikt just vid dessa frågor och att de
varit och är i sin fulla rätt att även framdeles göra liknande prioriteringar utan att
behöva fråga andra organisationer om lov.
En utjämning är likväl nu i jämlikhetens
namn på väg mellan arbetare och tjänstemän. Det är en utjämning som är synnerligen representativ för den socialdemokratiska regeringen, vars nivelleringsambitioner på exempelvis löne- och skattepolitikens områden innebär att en försämring
av villkoren för vissa grupper, främst tjänstemän och akademiker, är ett primärt mål.
Den utjämning, det nu är fråga om, går
alltså ut på att tjänstemännens och akademikernas anställningstrygghet håller på att
undermineras, medan tyvärr någon förbättring av arbetarnas sysselsättningssituation på samma gång inte kunnat uppnås.
Arbetslöshet var förr i världen någonting som i stort sett enbart drabbade arbetare. Bilden håller emellertid på att
snabbt förändms. Bland tjänstemännen var
arbetslösheten vid september månads begynnelse större än någonsin, och tendensen
är ingalunda vikande. Inom Sveriges Industritjänstemannaförbund har arbetslösheten tiodubblats under den senaste femårsperioden och stigit från 0,1 till l procent av medlemmarna. Inom detta förbund och Sveriges Arbetsledareförbund är
arbetslösheten fördubblad jämfört med för
ett år sedan.
Visserligen är antalet arbetslösa tjänstemän numerärt sett fortfarande lågt, sett i
relation till antalet friställda arbetare. Inte
desto mindre är utvecklingen oroande. En
klar risk föreligger att arbetslösheten permanentas oberoende av konjunkturerna.
SIF-chefen Arne Nilstein har i ett intervjuuttalande framhållit att arbetslösheten tidigare i stort sett följde konjunktursvängningarna. Idag ökar antalet arbetslösa vid
varje konjunkturdämpning, men denna
större siffra kvarstår även vid den därpå
följande uppgången. Denna tendens verkar dessutom vara särskilt påtaglig för
tjänstemännen.
På ett delvis annat plan ligger den också
tämligen nya arbetslöshet som akademikergrupperna råkat ut för. För deras fackliga
organisationer kommer den inte alls som
någon överraskning – tvärtom har de i
åratal agerat väckarklocka och föreslagit
rader av förebyggande åtgärder. De har
fått tala för hrr Mobergs och Carlssons dö-
va öron, med påföljd att statsmakternas
beredskap inför den uppkomna situationen
är obetydlig. Akademikerarbetslösheten
skiljer sig från tjänstemannaarbetslösheten
såtillvida som den ej i första hand drabbar
de äldre utan de nyexarninerade. Särskilt
humanister och samhällsvetare har idag
oerhörda svårigheter att få arbete, och enligt alla tillgängliga prognoser blir det ännu besvärligare de närmaste åren. Hur
stor den faktiska arbetslösheten bland de
nyexarninerade är vet man icke exakt. Sannolikt existerar en omfattande dold arbetslöshet vid universiteten – studerande med
avklarad grundexamen, vilka dröjer sig
kvar vid läroanstalterna för att ta ytterligare betyg i förhoppning om att därigenom
bli bättre meriterade på arbetsmarknaden.
Akademikerarbetslösheten kräver en rad
ltgärder från statsmakternas sida, främst
utbildnings- och arbetsrnarknadspolitiska.
Det är ett oacceptabelt slöseri med skattepengar att uppmuntra unga människor till
en utbildning som de ej kan använda sig
av på arbetsmarknaden. Allt eftersom fler
utbildningsvägar sparrats har de fria fakulteterna använts för att alla med genomginget gymnasium skall kunna avlägga
examen vid universitet. Vad de sedan skulle göra har man icke ägnat många tankar
-alltid kunde de bli lärare, har det hetat.
Men det kan de som bekant ej längre. En
349
målinriktning av studierna måste nu ske
och i nära samråd med det näringsliv, till
vilket akademiker i ökad utsträckning bör
kunna rekryteras. Under UKAS-debatten
häromåret gjordes från extremt vänsterhåll
gällande att de studerande enligt UKAsförslaget skulle utbildas »för Wallenberg».
På det påståendet finns idag bara ett svar:
Om det vore så väl ändå!
Det låter sig enkelt sägas, att bakom
tjänstemännens och akademikernas arbetslöshetsproblem ligger strukturförändringar
inom näringsliv och samhälle. Otvivelaktigt är det så. Men lika uppenbart är att
myndigheterna måste satsa mer på omskolning, vidareutbildning och sysselsättningsskapande åtgärder för dessa yrkeskategorier. Därjämte måste regeringspartiet- och LO -överge den negativa attityd
genternot tjänstemän och akademiker, som
man så många gånger under de senaste
åren demonstrerat och som alltjämt kornrner i dagen så fort spontaniteten övervinner de taktiska kalkylerna. Arbetslöshetsproblemen är nämligen också till en del
·en yttring av de konvulsioner som hela
samhället skakas av. Så länge vi har en
regering, vars politik alltid går ut på att
spela ut olika grupper mot varandra, så
länge kornmer samhällslivet att lida av
förtroendekriser som försvårar eller omöjliggör konstruktiva lösningar i samverkan.