Namn att minnas – Johannes Antonsson


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Johannes Antonsson
I den rapport från årets remissdebatt, som
hr Jonas Kröken i Kröken (c) tillställt vår
aktade kollega Grönköpings Veckoblad, kan
man återfinna följande passus: »Om hr Johannes Arrtonsson sade jag ingenting, då han
ju är en partivän.»
Hr Krökens tystnad är talande. I själva
verket innebär den en förkrossande dom, som
förvisso inte fällts på måfå. Utgivaren av
Grönköpings Veckoblad är nämligen inte bara i största allmänhet en förnämlig förvaltare
av denna tidnings ärorika traditioner, han är
också en gammal erfaren och välinformerad
politisk journalist med ett sjätte sinne för
stämningarna i Sveriges riksdag. Vad han genom sitt trogna språkrör Jonas Kröken konstaterar är att inte ens Johannes Arrtonssons
egna partivänner längre vill ta honom i försvar utan föredrar att förbigå honom med
bannhärtig tystnad.
Så sent som 1968 utpekades Johannes Arrtonsson av Dagens Nyheter som tänkbar blivande ledare för ett sammanslaget mittenparti.
Han hade i detta års valrörelse fått sitt publika genombrott när han förde centerpartiets
talan i TV, där han väckte förtroende genom ett lugnt, tryggt, balanserat och järnfö-
rebevis sakligt framträdande. Han ansågs stå
hr Hedlund närmare än någon annan centerpolitiker och han ansågs – som den förste fö-
respråkaren för mittensamarbetet – ha större
good-will inom folkpartiet än någon annan
centerpolitiker. Även sedan Thorbjörn Fälldin till mångas överraskning i juni 1969 valts
till centerpartiets förste vice ordförande medan Johannes Antonsson fick nöja sig med att
bli andre, har han betraktats som en för hr
Fälldin farlig rival om partiledarskapet efter
hr Hedlund.
Allt detta är nu ett passerat stadium. Under loppet av ett halvår har hr Antonsson
från att ha varit en allmänt aktad borgerlig
politiker och en fullt plausibel partiledarkandidat såväl inom centern som inom den ev
sammanslagna mitten förvandlats till vad som
i mångas ögon ter sig som ett mellanting mellan en politisk pirat och en politisk pajas.
Hur har denna häpnadsväckande förändring
kommit till stånd? Svaret tycks vara att hr
Hedlunds utspel inte lämnat hr Antonsson
någon ro. Johannes Arrtonsson hade förbigåtts av Thorbjörn Fälldin. Det gällde nu för
honom att visa att han i själva verket var den
mer kvalificerade av de bägge kronprinsarna.
Vad skulle han hitta på?
Hr Hedlund är ju bekant för sina lika oväntade som framgångsrika politiska utspel. Hr
Arrtonsson beslöt sig uppenbarligen för att
övertyga all världen om att han därvidlag inte
är sämre än sin lärofader. Så till vida lyckades
han efterlikna hr Hedlund som att hans utspel var oväntat. Men ingen kan gärna säga
att det varit framgångsrikt, om man inte som
framgång vill räkna bifallet från svinet. Fru
Lenngrens symboliska kreatur motsvaras i detta fall av kommunisterna och deras meningsfränder när det gäller EEC inom Aftonbladsfalangen och centerns resp folkpartiets ungdomsförbund.
Hr Arrtonssons utspel bestod nämligen som
bekant i att ha:n i ett tal förra sommaren sade
nej till EEC. Detta var redan i så måtto anmärkningsvärt som hans partiledare uttryckligen förklarat att Sverige borde söka en så nä-
ra anslutning till gemenskapen som vår neutralitetspolitik tillåter. Än mer anmärkningsvärt
var kanske likväl att hr Antonsson för att kamouflera sin negativism föreslog att Sverige
tillsammans med de övriga nordiska länderna
skulle bilda ett frihandelsområde med EEC.
Detta väckte berättigat uppseende framför allt
i Danmark och Norge, där man redan ansökt
om fullt medlemskap i EEC och på goda grunder inte kunde erinra sig att man givit hr
Antonsson något mandat att för dansk och
norsk räkning återta denna framställning och
inkomma med en helt annan.
Det är överhuvudtaget nästan ofattbart att
en gammal beprövad politiker som Johannes.
Antonsson alls kunnat framföra ett förslag.
164
som på en gång är så taktlöst och så orealistiskt, ja som saknar varje anknytning till den
aktuella politiska verkligheten. Trots att detta gång på gång påtalats, bl a av de övriga
borgerliga partiemas ledare, har hr Antonsson inte tvekat att vidmakthålla och vidareutveckla sin ståndpunkt, QCh saken har sannerligen inte blivit bättre av att han förvärrat
sitt klavertramp genom att i sammanhanget
åberopa Finlands politiska beroendeställning.
Under remissdebatten gick det så långt att
t o m statsministern fann sig föranlåten att på
regeringens vägnar skarpt kritisera hr Antonssons politiska kannstöperier, som, enligt hr
Palme, skulle fått gamle Holberg att vända
sig i sin grav.
Aftonbladet har visserligen fördömt »den
motbjudande hetskampanjen mot Antonsson,
som . . . tyvärr också socialdemokratiska politiker ägnar sig åt» och tröstat den förfördelade med att bl a Gunnar Lange står på hans
sida: »Det väger upp alla lättviktares demagogi.» En mera allmän uppfattning torde dock
vai’a ah Olof Palme – åtminstone denna gång
– som demagogisk lättviktare vida överträffats av Johannes Antonsson.
Att hr Arrtonssons desperata utspel i EECfrågan kan komma att lrosta honom hans politiska framtid är ställt utom varje tvivel.
Han har satt allt på ett kort: att varken Danmark eller Norge, kanske inte heller England
kommer med i EEC. I förhoppning härom har
han friat till de förstockade EEC-motståndarna i vårt land, bland vilka isolationistiska sockenpolitiker samsas med den internationella
kommunismens anhängare. Även om han mot
förmodan skulle få rätt beträffande EEC-förhandlingamas utveckling, kommer den inrikespolitiskt – taktiska spekulation, som fört honom betydligt närmare hr Hermansson än
mittenbrodem hr Helen, näppeligen att förgätas eller förlåtas av borgerlighetens mera
sansade element. Hr Arrtonssons saga som partiledarkandidat i centern resp mitten lär därmed vara all.
Det är i så fall en vacker politisk karriär
som avbrutits. Ar 1946 blev Johannes Antonsson vid 24 års ålder Sveriges yngste landstingsman i sitt hemlän Halland. Han avancerade snabbt inom SLU där han år 1954
blev ordförande. Blott fyra år senare tog
han plats på hallandsbänken i andra kammaren. Sedan dess har hans väg gått rakt
mot toppen. Det lyckligaste som nu kunde
hända honom vore att han finge den landshövdingepost, Qm vilken han – som han något
snopet nödgats medge – förhört sig men om
vilken han inte fått något erbjudande. Dock
– vill verkligen Kungl Maj :t ha en befallningshavande och länsborna en chef som visat en
så uppseendeväckande brist på omdöme som
hr Arrtonsson gjort det senaste halvåret? Visserligen har han blivit kallad centerpartiets
ende ideolog. Men att vara den ende ideologen i det enda parti, oom om man får tro
Ernst Wigforss inte har någon ideologi, förefaller att vara en väl svag merit för att bli
landshövding.
GU