En ideologisk betraktelse

ERIK ANNERS:
En ideologisk betraktelse
I fortsättning på en tidigare artikel
i Svensk Tidskrift framhåller professor Erik
Anners här hur nödvändigt det är för
ett modernt parti att bygga på en
fast ideologisk grund. Ideologierna står
ej högt i svenskt partiväsen av i dag.
Endast nymarxisterna har en ideologi,
men så torftig att det är märkvärdigt
vilket inflytande de fått. Socialdemokraternas jämlikhetsideer visar
sig, när man granskar dem, närmast vara
1tyckleri. Att partierna kan leva som
de gör beror till väsentlig del på att det
politiska tänkandet inte hunnit med i
utvecklingen i den elektroniska tidsåldern.
Mot denna bakgrund är det som den
ytliga pragmatismen för närvarande gjort
sig så populär. Men det parti, som
verkligen vill leva, måste vända sig till
de högutbildade i samhället för att få
hjälp med sin ideologiska skolning
så att det med sina ideer kan nå ut till
de många, understryker professor Anners.
I en föregående artikel – »Moderata samlingspartiets framtid» i Svensk Tidskrift
1970, nr 9 – hävdade jag att Moderata
samlingspartiet hade en särskild kallelse
i svensk politik, nämligen att politiskt aktivera den stora samhällsgrupp, som de
högutbildade utgör. För att rätt uppfatta
den uppgiftens betydelse och finna vägar
att lösa den borde partiet i enlighet med
sin idetradition ställa frågor både till det
förgångna och till framtiden. Jag tror
att den första frågan bör gälla behovet
och betydelsen av en politisk ideologi, och
jag försöker i det följande diskutera utgångsläget för en idepolitisk insats från
partiets sida.
Herbert Tingsten ställde på sin tid
diagnosen att ideologierna spelat ut sin
roll i den svenska politiken. Knappt hade
de instämmande applåderna tystnat förrän
en idepolitisk debatt väcktes tillliv präglad
av en intensitet, som vi inte upplevt sedan
mellankrigstiden. Under de senaste åren
har den utvidgats till snart sagt alla samhälls- och kulturlivets områden. Mest betecknande är kanske att den partipolitiska
förkunnelsen så ofta innehåller bekännelser
till tron på ideologiernas stora betydelse
i politiken. Snart sagt varje ledande politiker med någon självbevarelsedrift förklarar sig vara ideologiskt inspirerad eller
åtminstone intresserad. Till och med centerpartiet har funnit att dess skickliga taktik inte innebär tillräckliga garantier för
fortsatt framgång – partiet har på sistone
framträtt som bärare av centerismen, en
idepolitisk åskådning, vars något knapphändiga teoretiska grundval är ett principkrav på decentralisering. Man kunde alltså vänta sig att det inom och mellan de
olika partierna fördes en intensiv principdebatt, där man ansträngde sig att formulera genomtänkta system av verklighetsuppfattningar och värderingar, kunskapsteoretiskt analyserande och samhällsvetenskapligt underbyggda. Man skulle också
vänta sig att de partipolitiska motsättningarna kunde föras tillbaka på klart uttryckta skiljaktigheter ståndpunktstaganden till politikens två eviga huvudproblem:
frågorna om människans och samhällets
natur. Med ett – låt vara i hög grad
synligt och hörbart undantag – är detta
alls icke fallet. De fyra demokratiska partierna opererar alla väsentligen med kortsiktiga reformkrav inom ramen för en
demokratisk och humanitär värdegemenskap.
Men var finns då i dessa partier den
nya idedebatten? Jag tror att den är en
synvilla. I de demokratiska partierna, och
särskilt i deras ungdomsrörelser, uttrycker
man sig ofta med starkt känsloengagemang när humanitära värden aktualiseras.
Men detta bör inte förväxlas med engagemang för en viss genomtänkt ideologi. Det
är knappast skilda teoretiska åskådningar
som orsakar debattens höga temperatur
utan en för debattörerna gemensam passionerad moralitet i hävdandet av en humanistisk människosyn.
Nymarxismen
Undantaget utgör den bisarra företeelsen
av en pånyttfödd marxism i den vänsterextremistiska nymarxismens form. Den
43
framträder verkligen med ideologiska anspråk och ideologiskt motiverade programkrav. Men den har åtminstone hittills i
fråga om människa- och samhällsanalys
inte presterat annat än ett torftigt schema,
med hög grad av godtycke kalkerat på
ett passande urval ur den marxistiska idetraditionen. Eftersom detta urval är gjort
utan vare sig historiskt perspektiv eller
kritisk granskning blir resultatet inte bara
en löjeväckande låg nivå i fråga om teoretisk underbyggnad utan också en rik
flora av sekter, som var och en stöder sig
på sitt urval ur texterna.
Att dessa politiska läsarsekter fått ett så
stort inflytande i svensk politisk och kulturell debatt blir obegripligt, om man inte
gör klart för sig att nymarxismen utövar
samma attraktivitet som på sin tid nazismen och fascismen: i oroliga tider flyr
emotionellt instabila människor gärna till
enkla och därmed lättfattliga förklaringar av samhällslivets problematik, ju mer
absurt förenklade och kategoriskt förkunnade, ju mer attraktiva och trygghetsskapande. Den reflexionen kan ändå tjäna
till tröst att historien uppvisar en rik provkarta på dylika pseudoreligiösa svärmarrörelser – de lever ett dagsländeliv och dör
bort inför mer genomtänkta och på verkligheten grundade samhällsåskådningar.
Dessutom, de unga svärmarna blir äldre,
och flertalet brukar då tröttna på fanatismen och den intellektuella ohederligheten i de egna lärorna.
Jämlikhetsideerna
Tingsten torde alltså ha haft rätt den
44
meningen att man i de demokratiska partierna tillsvidare lever i ett ideologiskt
vakuum. Det första industrialiseringsskedets klassiska ideologier, konservatism,
liberalism och socialism är alla tre döda,
eller rättare sagt så reviderade att de
blivit i huvudsak sammanfallande. Särskilt karakteristiskt är att i de västerländska industristaterna de socialdemokratiska partierna under sina maktperioder
i olika länder så till den grad har anammat konservativa och liberala synsätt
att det inte finns mycket kvar av de ursprungliga socialistiska ideerna än tämligen
oartikulerade krav på social och ekonomisk jämlikhet – i vårt land hittills endast
med katastrofala resultat demonstrerade i
utbildningspolitiken. Som exempel kan anföras att den svenska socialistiska regeringen i dagens ekonomiska krisläge ingalunda förklarar att det är staten, som genom sina kraftfulla insatser inom produktionslivet skall rädda oss ur svårigheterna.
Nej, det är liksom förr det enskilda nä-
ringslivet, enkannerligen de stora exportföretagen, som skall göra det genom en
storslagen exportoffensiv. Som bekant var
detta också det engelska Labourpartiets
program i motsvarande situation. Detta är
förvisso god konservativ (eller liberal) politik; det innebär också en socialdemokratins kapitulation inför dess värsta fiende :
verkligheten.
Att de svenska socialdemokraternas krav
på ekonomisk jämlikhet inte är alltför allvarligt menade framgår klart av två aktuella sammanhang. Den Strängska skattereformens primära syfte är uppenbarligen
inte att ge ekonomisk utjämning utan att
skapa garantier för rikt flödande statsinkomster i framtiden. Samtidigt klargör siffrorna i taxeringskalendern med all önskvärd tydlighet att det härskande socialdemokratiska etablissemanget inte har
minsta tanke på att uppge de materiella
håvor, som är förenade med den politiska
makten. Även jämlikhetsidealen har sina
gränser, något som ytterligare framgick av
den socialdemokratiska motiveringen till
höjningen av landstingsrådslönerna
stockholmsregionen från 90 000 till
130 000: Allmänheten måste vinna på att
man kunde draga till sig dugligt folk genom att betala goda löner. Och vem
minns inte hur Alva Myrdal stakade sig
när hon i TV skulle förklara hur hennes
samvete kunde förlika hennes furstliga inkomster med uppgiften som ordförande
i den socialdemokratiska programkommitten för ökad jämlikhet.
Förklaringen till att dylikt hyckleri kan
passera utan att socialdemokraterna gör
sig omöjliga både till politik och person
är väl att allmänheten inte tager jämlikhetsideologin på verkligt allvar. De gamla socialistiska kampparollerna har alltmer
blivit honnörsord – användbara i festtal
och agitation, men otjänliga som idepolitiska rättesnören för en konsekvent handlingspolitik.
Ideologiernas nödvändighet
Betyder detta att de politiska ideologiernas
tid tillsvidare är förbi – att politik för överskådlig tid framåt blir synonymt med en
på omedelbara lösningar av aktuella samhällsproblem inriktad handlingspolitik.
Knappast! Vi lär inte kunna undgå ideologierna, tvärtom är de nödvändiga redskap för det politiska tänkandet och handlandet genom att de ur samhällslivets
oändligt komplicerade förhållanden kristalliserar ut identifierbara premisser och urskiljbara orsakssammanhang. Det kan hända att de är bristfälliga därför att vi på
grund av okunnighet har ofullständiga eller felaktiga föreställningar om den verklighet, från vilken det ideologiska tänkandet utgår, eller därför att vi väljer ut de
föreställningar om verkligheten, som passar våra värderingar, och alltså får en ensidig bild av denna verklighet. Men även
bristfälliga ideologier är bättre än inga
alls, därför att då saknar vi överhuvud
taget riktlinjer för styrningen av samhällsutvecklingen på längre sikt. Alldeles särskilt borde politikerna ha en stark känsla
av detta.
Låt oss då återvända till frågan: Varför
lever de demokratiska partierna – all skenbar idepolitisk debatt till trots – i ett ideologiskt vakuum? Förmodligen beror detdjupare sett – på att det politiska tänkandet ännu inte hunnit utveckla en överskådlig bild av vår tids samhälleliga verklighet. Den är alltför komplicerad, och utvecklingen i den andra industriella revolutionens, elektronikens, tidsålder har gått
för snabbt. Vilka grundläggande fakta
och vilka utvecklingsprognoser kan vi
egentligen applicera våra värderingar på?
När det gäller de stora och avgörande
sammanhangen är vi fortfarande i hög
45
grad utlämnade åt generaliseringar av subjektiva intryck och förhoppningar.
Tyvärr har samhällsvetenskaperna ännu
inte nått tillräckligt långt i social teori;
närmare bestämt i fråga om deskriptiva
synteser, som kan ge idepolitiken fast mark
under fötterna. Framför allt saknas i alltför hög grad pålitliga kvantitativa bedömningar av förhållanden och utvecklingstendenser i samhällslivet. Dessbättre kan vi
hoppas att datatekniken, allt eftersom metodproblemen vid dess användning inom
samhällsvetenskaperna kan lösas, skall ge
det erforderliga kvantitativa underlaget för
bedömningar av den samhälleliga verkligheten och därmed fastare utgångspunkter för det ideologiska tänkandet.
Pragmatismen är otillräcklig
Detta betyder inte att vi tillsvidare bör
nöja oss med den praktiska handlingspolitiken, i avvaktan på samhällsvetenskapernas frammarsch. Det finns mycket att göra
på grundval av det empiriska material,
som kan hämtas ur historien. På åtskilliga väsentliga punkter är det redan i
dag möjligt inte bara att röja undan vanföreställningar, som på längre sikt leder
oss vilse, utan också att på någorlunda
säkra premisser utveckla åtminstone delar
av ett för vår tids verklighet anpassat
ideologiskt system.
Snarast är det så att det parti, som
i dag försummar dessa uppgifter, riskerar
att förlora sitt inflytande i morgondagens
politiska liv. Ty – som jag i ett tidigare
sammanhang framhållit – i framtidens
samhälle blir människorna med högre ut- ’tO
bildning efter hand av utslagsgivande betydelse i politiken, genom att de även
kvantitativt växer upp till en ledande samhällsgrupp. De kommer att kräva av politikerna inte bara praktiska lösningar av aktuella problem utan också genomtänkta
riktlinjer på längre sikt, dvs just en ideologisk grundval och ram för handlingspolitiken.
Å andra sidan, det parti som genom
att tillfredsställa dessa krav kan vinna gehör hos dem, skulle få ett starkt inflytande
– hur än partipolitikens maktförhållanden
och grupperingar skulle skifta. Detta gehör
får man då inte försöka vinna genom att
locka med en för denna samhällsgrupps
speciella intressen anpassad politik. Varje
demokratiskt parti som vill arbeta på ideologisk bas måste alltid eftersträva så bred
förankring som möjligt inom hela folket.
Dess program måste rikta sig till alla. Men
ett parti, som vill vinna en sådan förankring bör numera eftersträva att få så
starkt gehör just hos de högutbildade att
dessa spontant fungerar som partiets medium till de opinionsmässigt utslagsgivande
samhällsgrupperna. Därför är det viktigt
att ett dylikt partis ideologiska insatser på
de än så länge begränsade områden, där
sådana är möjliga, fyller de krav ifråga om
vetenskaplig underbyggnad, klarhet och
precision, som är förutsättningen för att
insatserna skall vinna respekt och engagemang inom den högutbildade samhällsgruppen. Därvidlag torde i dag alla de fyra
demokratiska partierna ligga lika väl, eller
rättare sagt, lika illa till. Det kan därför
mycket väl tänkas att det parti, som snabbast och starkast engagerar sig för den
ideologiska uppgiften, kommer att få ett
ovärderligt försprång.
Den första förutsättningen för att Moderata samlingspartiet skall lyckas med den
uppgiften torde vara att man höjer siktet över den låga horisont av pragmatiska
betraktelser, som man särskilt bland de
yngre fått för vana att uppfatta somhöjden
av politisk visdom. Det vore för den delen
lika så gott att kassera termen pragmatisk;
jag betvivlar att de som använder den
alltid förstår vad de säger.
Det finns ett annat och än starkare skäl
till att överge pragp1atismen som filosofisk grundval för partiets ideologiska ansträngningar. Enligt den politiska pragmatismen har sanningen i vår verklighetsbild inte något värde i sig själv. Sanningen är identisk med dess nytta för det
politiska livets strävanden. Vi skall hålla
för sant det som ger oss förmåga att leda
utvecklingen i stort till mänsklighetens
bästa. De kunskapsteoretiska komplikationerna kan vi här bortse ifrån. Som politisk filosofi medför pragmatismen emellertid en uppenbar risk. Den är att det
politiska tänkandet tenderar att koncentreras på den kortsiktiga nyttan – det enda
vi någorlunda kan beqöma – och därmed
vändes ifrån de frågeställningar, som måste
ligga till grund för varje social teori, nämligen problemen om människans och
samhällets natur. All politisk ideologi värd
namnet har sin början och sitt slut i den
problematiken.