Kyrkan och tiden


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KYRKAN
OCH TIDEN
Av A:rrkolzerden docent JOHV CULLBERG, Balingsta
RUBRIKEN här ovan är i och för sig mångtydig och därför
tämligen intetsägande. Det kunde exempelvis vara fråga om att
söka utreda förhållandet mellan det tidlösa och det tidsbestämda
i den kristna kyrkans eget liv eller att fastställa några allmänna
principer för kyrkans och kulturutvecklingens ömsesidiga påverkan genom seklerna. Båda uppgifterna kunde vara lockande nog
för någon idehistoriker. Här åsyftas emellertid något helt annat
och mera näraliggande. »Kyrkan» betyder i detta sammanhang
helt enkelt den svenska folkkyrkan av i dag, och med »tiden» menas den andliga situation, i vilken vi f. n. befinna oss. Frågan,
som skall sysselsätta oss, hänger nära samman med det på sistone
från skilda håll framställda kravet på en kyrkans reformation.
Som bekant har ärendet debatterats t. o. m. i Sveriges riksdag.
Tiden kräver, har man sagt, en reformation av kyrkan, och om inte
kyrkan tillmötesgår detta tidens anspråk, så har den satt sig själv
ur spel och måste bedömas och behandlas därefter.
En sak kan här genast slås fast. Det dåraktigaste, som kyrkan
i detta läge kan göra, _är att slå den framställda kritiken i vädret
och betrakta den såsom ovidkommande. Historien kan dessvärre
uppvisa icke så få exempel på kyrkosamfund, som så förbenats och
förstenats i traditionalism, att de inte längre haft något att ge sin
samtids människor. Kyrklig självgodhet är aldrig försvarlig, och
allra minst i en situation, då tidens alla kriser och vanskligheter
kommit människorna att med nytt allvar spana efter de andliga
kraftresurser, med vilka kyrkan säger sig vara betrodd. Högdragna gester pläga i allmänhet vara symtom på en viss valhänthet i umgängelsen. Det måste ligga i kyrkans eget intresse att riva
bort den bråte, som tilläventyrs kan hindra tidens människor att
komma in genom kyrkporten – den må sedan ha än så mycket av
traditionens hävd. Ur denna synpunkt måste reformationskravet
för kyrkan bli en appell till djup och grundlig självbesinning.
269
John Cullberg
Detta är emellertid endast den ena sidan av saken. Lika tydligt
är, att varje resonemang om en kyrkoreformation är ett slag i
luften, om man inte gör klart för sig, vad kyrkan till sitt innersta
Yäsen är och vill vara. Man brukar ju inte kräva, att snickaren
skall »reformera» sin verkstad, så att han kan göra skor, därför
att man har ett visst behov av sådana plagg. Kravet på en kyrkoreformation blir icke brännande på den grund, att kyrkan icke
kan tillgodose vissa syften, som man gärna vill ha realiserade.
Däremot blir reformationskravet tydligen aktuellt i samma ögonblick, som kyrkan av någon anledning blivit oförmögen att verka
för det syfte, för vilket den är till.
Frågan blir alltså närmast denna: Vilket är kyrkans innersta
väsen och syfte~ Här stöta vi strax på en egendomlig omständighet, som i högsta grad är värd att beakta. Kyrkan kan överhuvud
icke jämställas med en förening, som bildats för tillgodoseende av
vissa mänskliga syften, de må vara än så goda, ädla och förnuftiga. Det är av fullkomligt avgörande betydelse för förståelse av
kyrkans väsen, att denna inte är frukten av en rationell motivering- hur skall man komma till rätta med de religiösa, etiska och
sociala problemen i människoliven – utan att den vuxit fram ur
ett bestämt historiskt faktum, vilket sedan blivit grundläggande
för kyrkans liv under dess snart tvåtusenåriga historia och kommer att förbli det, så länge kyrkan står. Endast skenbart talar
jag här om något annat än den svenska folkkyrkan. Denna har
visserligen en betydligt kortare historia, men den är kyrka endast
så till vida, som den har del i den andliga livsström, vilken flyter
genom den allmänneliga kristna kyrkan ~nda från dess begynnelse. Det historiska faktum, som jag antytt, är naturligtvis Jesu
Kristi person och verk.
Teologerna ha tvistat om i vad mån Jesus själv kan ha avsett
att grunda ett kyrkosamfund kring sin person. Frågan är icke av
någon avgörande vikt. Så mycket är i varje fall tydligt, att kyrkan, så långt vi kunna följa den tillbaka i tiden, är uppbyggd
kring Jesu person. Dess grundval är den urkristna förvissningen,
att Gud på ett absolut enastående sätt uppenbarat sig, »tagit mandom», i människan Jesus av Nasaret. Därigenom har denna människas betydelse ryckts upp över alla mänskliga mått. Hans liv
och hans död tolkas såsom den länge förberedda och »i tidens fullbordan» utförda Guds gärning med mänskligheten. Härtill fogar
sig oskiljaktigt tron på Jesu uppståndelse. Hur evangeliernas be- 270
Kyrkan och tiden
rättelser på denna punkt rent historiskt skola i enskildheter tolkas,
är en sak för sig; för de första lärjungarna är det under alla omständigheter ett lika överraskande som oomtvistligt faktum, att
den korsfäste lever och som en helig andemakt är verksam i sin
församling. I den fortsatta andliga gemenskapen med den levande
Herren och Frälsaren har kyrkan sitt sociologiska urfaktum. Endast i och av denna gemenskap är kyrkan kyrka.
Denna paradoxala Kristustro – Kristus lever! – får nu bestämda konsekvenser för kyrkans eget liv och för dess gärning.
Det blir kyrkans väsentliga uppgift att ställa varje tids människor
inför den levande Kristus, som alltjämt är verksam i ord och
sakrament. Kyrkans övertygelse är nämligen den, att varje människa för sitt livs skull behöver komma i personlig kontakt med
den realitet, som heter Gud, uppenbarad i Kristus. Först därigenom blir människan verkligen människa, d. v. s. en varelse, kallad till tjänande insats i det mänskliga gemenskapslivet. Kyrkans
yttre organisation avser att göra henne så väl skickad som möjligt för utförande av denna väsentliga uppgift. Vad särskilt folkkyrkan beträffar, ligger dess egenart däri, att den vet sig stå i
ansvar för folket såsom helhet och alltså på alla de vägar, som stå
den till buds, har att söka nå enskilda och grupper av människor
med evangeliet om Kristus.
Dessa summariska antydningar kunde kanske vara tillfyllest
för att ge en föreställning om själva den basis, på vilken kyrkan
arbetar. Hela kyrkans s. k. dogrna måste ses mot denna bakgrund,
om man överhuvud skall bli varse dess inre mening. Som exempel
nämner jag den förkättrade treenighetsläran, ofta bedömd som
frukten av en spetsfundig tankelek, som bara fördunklar den
kristna monoteismen. I verkligheten sammanhänger denna lära
intimt och oupplösligt med det urfaktum, på vilket kyrkan bygger.
Om man nämligen tror, att Gud på ett unikt sätt uppenbarat sig
i Kristus, och att han i och genom den levande Kristusanden fortsätter att verka i människosläktets historia, så äro förutsättningarna givna för en personlig gudstro, som utkristalliserar sig i tre
riktningar: tron på Fader, Son och Ande.
Ett ord torde böra tilläggas om den kristna människouppfattning, som återspeglas i den kyrkliga förkunnelsen. Denna människotolkning har föga av romantik i sig, men så mycket mer av
kärv realism. Människan är av naturen syndare, »inkrökt i sig
själn, fången i sin egen maktvilja. Först därigenom, att män- 271
20- 37~30. Srenslc Tidskrift 1937.
John Cullberg
niskan på allvar ställes inför den Gud, som uppenbarar sig i
Kristus, kan denna hennes maktvilja brytas och vändas i en vilja
till tjänst. Härur framspringa alla de etiska och sociala motiv,
som för kyrkan äro fullt ut lika väsentliga som dc religiösa.
Detta är alltså i starkaste förkortning det budskap, som kyrkan
ser som sin uppgift att bära fram till tidens människor. Här nödgas vi emellertid att ett ögonblick göra halt även inför det andra
begreppet i vårt tema: tiden. Vad är »tiden» för någonting~ Vilket är det utmärkande kännetecknet för det tidsskede, som vi f. n.
genomleva~
Ett försök till allsidig tidsanalys är i detta sammanhang givetvis opåkallat. Det är tillfyllest att fatta de tidsdrag i sikte, som
markera den akuta spänningen mellan tiden och kyrkan. Frågan
om den s. k. sekulariseringsprocessens innebörd träder här i förgrunden. sekulariseringen började på sätt och vis redan under
brytningen mellan medeltid och nytid, för att mot slutet av 1800-
talet bli fullt medveten och radikal. Fråga vi efter den bärande
grundvalen för den civilisation, som i det allmänna medvetandet
kom att ersätta den kristna kulturen, så kan svaret knappast bli
mer än ett: det var den naturvetenskaplig-tekniska livssynen, som
under 1800-talet allt starkare gjorde sig gällande och via industrialismen och de stora uppfinningarna revolutionerade den mänskliga
livsföringen. I och för sig kunde varken naturvetenskap eller teknik innebära någon konflikt med kristen tro. Det är här fråga om
artskilda företeelser, som endast tack vare en lika grundlig som
bedrövlig missuppfattning stundom kommit att ställas i motsats
till den kristna gudstron och människotolkningen. situationen
blev emellertid den, att naturvetenskapen inte fick förbli endast
naturvetenskap, d. v. s. ett rationellt sätt att se och tolka naturföreteelserna. Och tekniken fick inte förbli bara teknik, d. s. v. en
metod att rationalisera de yttre betingelserna för människolivet.
I sin maktberusning utbildade den naturvetenskaplig-tekniska
tidsåldern även en ny livssyn, en ny livsåskådning. I dess centrum
stod Människan, som skapat denna väldiga, nya värld och gjort
naturen sig underdånig. Människan blev tidens gud, den ende, som
man kände någon vördnad för.
Det säger sig självt, att kristen gudstro och människouppfattning skulle te sig åtskilligt främmande för denna livssyn. Innan vi gå att konfrontera tiden och kyrkan med varandra, måste
272
K yrkan och tiden
emellertid ännu något bringas i erinran. Det har hänt saker och
ting under de senaste decennierna, som kommit den sekulariserade
tidens människakult att förefalla en smula fadd. Denna stolta,
självhärliga civilisation har visat sig vara betänkligt murken invärtes. Världskriget, som rent tekniskt var en civilisationens
triumf, avslöjade katastrofalt lerfötterna, på vilken järnkolossen
var uppställd. Sedermera fick ju Nationernas förbund restaureringsarbetet på entreprenad. Det är betecknande, att folkförbundet officiellt byggde på gamla kristna ideer, som i verkligheten på
grund av sekulariseringen förlorat sitt underlag i det allmänna
medvetandet. Det var sådant som rätt och rättfärdighet, förtroende och ömsesidig respekt. Man kan knappast beteckna detta som
annat än falskmynteri; ingen trodde nämligen längre på de andliga värden, som med dessa ord uttrycktes. Alla trodde bara på
ett: Makten, symboliserad av kanoner och bombflygplan. Det var
dit den suveräna, av intet bundna människaguden hade kommit.
Händelseutvecklingen visar prov på en bister logik. Där de gudomliga normerna sättas ur spel, tyckes även respekten för människan med en inre nödvändighet gå mot sin upplösning. Ett skolexempel kan med fördel hämtas från det land, där gudlöshetspropagandan som mest energiskt bedrivits. Vågar någon efter vad
som hänt denna vinter i Sovjet-Ryssland påstå, att resultatet blivit
ett högre, friare människoliv, en ökad respekt för människovärden
Det vore naturligtvis förfelat att vilja göra Stalins land till nå-
got slags exponent för modern västerländsk civilisation. Fallet
har emellertid intresse därför, att sekulariseringen här genomförts
radikalare än på något annat håll, åtminstone vad de ledande
grupperna beträffar. Ur denna synpunkt blottar det vissa allvarliga realiteter, som vi måste behålla i minnet, om vi vilja ha
perspektiv över vår situation just nu.
Och därmed äro vi framme vid konfrontationen av kyrkan och
tiden och den ur denna konfrontation framsprungna frågan om
en kyrkans reformation. Delvis torde frågan redan genom det
sagda vara besvarad. Den omständigheten, att tiden blivit främmande för kyrkan, innebär i och för sig inte någon som helst anledning för kyrkan att förändra sitt budskap. Om tiden avsjälas
och alltså förlorar blicken för den andliga verklighet, som kyrkan
har att förkunna, är givetvis intet vunnet men däremot allt förlorat, om kyrkan för att vinna tidens bevågenhet springer ifrån
273
John Cullberg
sig själv. Då kyrkan befinner sig i motvind, har den blott ett att
göra, nämligen att envist och ihärdigt samla sig kring sitt eget
andliga centrum för att så med ökad effektivitet kunna utföra den
gärning i folklivet, som den av sin Herre fått sig ålagd, och som
den vet, att tidens människor behöver. Och om motvinden växer
till storm – tecken tyda på att så kan bli fallet – är kyrkans
uppgift alltjämt densamma. I en allt intensivare kraftansamling
kring sitt religiösa budskap har den att under förändrade och försYärade förhållanden gå sin egen raka väg. Inte för sin egen
skull, inte för att hävda sig själv som den ståndaktige tennsoldaten, utan helt enkelt för att i ödmjukhet kunna utföra den tjänst
i folklivet, för vilken den är till. Kyrkan önskar ingen s. k. kulturkamp. Alltför stora andliga värden komma i en sådan alltid att
sättas på spel. Men om kampen påtvingas kyrkan, måste den veta
att rida ut stormen.
Att denna situation faktiskt innesluter ytterst allvarliga anspråk
på en inre och yttre förnyelse av kyrkan har redan antytts; jag
återkommer strax till detta. Men dessförinnan är det angeläget
att i klarhetens intresse säga ifrån, i vad mån kyrkan icke kan
efterkomma kravet på en reformation utan att svika sin uppgift.
Under de sista månaderna har kyrkan fått mottaga en mångfald
säkerligen uppriktigt och allvarligt menade råd och förmaningar
från håll, som väl måste betecknas såsom utomstående. Man har
sagt, att kyrkan måste ombildas till en tidsenlig kulturanstalt i
den allmänneliga folkbildningens tjänst. Den skall för detta ändamål göra rent hus med sina förlegade dogmer för att i stället rikta
in sig på att bli en moralisk kulturfaktor– ty en sådan är uppenbarligen av nöden. Man har också tämligen oförblommerat antytt, att vissa kraftåtgärder från statens sida eljes kunna bli nödvändiga. Målet synes vara ett ombildande av kyrkan till ett statligt kontrollerat folkbildningsinstitut.
Om kyrkan här måste svara ett blankt och klart nej, så beror
det inte på att råden resp. hotet komma från sådana kretsar, som
hittills haft ett skäligen ljumt intresse till övers för de kyrkliga
angelägenheterna. Utan det beror därpå, att kyrkan genom att
godtaga ett slikt program blir fullkomligt urståndsatt att överhuvud göra sin tjänst. I snart 2,000 år har kyrkan fungerat som
kulturmakt och folkbildare. Den vill göra så alltjämt. Men den
har inte det ringaste förtroende för en kultur och en folkbildning,
som inte bygger på kristen grund. Och den vet, att den kristna
274
Kyrkan och tiden
moralen är vingskjuten, i samma ögonblick som den kopplas loss
från den kristna gudstron. Om staten blir hednisk och så vill
kväva kyrkan i sitt famntag, då blir friheten från staten ett kyrkans eget krav av första ordningen. Kyrkans förbindelse med
staten vilar helt på den förutsättningen, att kyrkan har full frihet
att utan statsinblandande fullfölja sin egen religiösa linje.
Motsvarande reformationskrav ha emellertid framställts också
från inomkyrkligt håll, särskilt från personer, anslutna till »Sveriges religiösa reformförbund». Man har här gjort gällande, att
kyrkan bör avskriva sitt »dogma», som blivit främmande för tidens
människor, och i stället återgå till något, som kallas »Jesu enkla
lära». Jag vill inte tynga denna tidskrifts läsare med några teologiska utredningar. Eljes vore det lätt att visa upp, att det teologiska program, som i antydda sammanhang brukar med betydande självsäkerhet föras till torgs, i verkligheten salmar varje
stöd i nutida teologisk forskning. Det vore dock orättvist att lägga
ensidigt teologisk måttstock på denna riktning, som otvivelaktigt
vuxit fram ur uppriktig vilja att åt kristendomen återerövra förlorad mark. Aven teologiskt föråldrade tankegångar ha mer än
en gång visat sig förunderligt bärkraftiga i det religiösa livet.
Likväl måste jag som min personliga mening bestämt deklarera,
att detta reformkrav är för kyrkan minst lika oantagligt som det
nyss berörda. Det är en otillåtlig förenkling av problemställningen, då man påstår, att angreppet gäller några mossbelupna
formler, vilka på grund av sin förankring i antikens världsbild
iiro otillgängliga för moderna människor. :F’aktiskt går gränslinjen vida djupare iin så. Det är här fråga om två radikalt olikartade kristendomstolkningar. På den ena sidan ser man i Kristus
enbart religionsstiftaren, profeten, läraren, som en gång givit upphov till vissa höga, ädla, alltjämt livsnödvändiga tankar om Gud
och människan. På den andra sidan bestrider man ju ingalunda,
att därmed något mycket ”Väsentligt har bliYit sagt. Men man vill
därjämte hävda, att något ännu väsentligare har blivit förtegatdet som öppnar de djupaste djupen i den kristna gudstron. .Tag
åsyftar den obotliga lusten att ställa korset, uppståndelsen, den
levande Herren i kristentrons centrum. Det är kring detta, som
kyrkans dogrna kretsar; det är ett, låt vara bristfälligt, försök att
tolka det religiösa grundfaktum, Gudsuppenbarelsen i Kristus, på
vilket kyrkan levat sedan sin första dag och alltjämt lever. Hur
man än sedan ställer sig till denna för tanken förvisso anstötliga
275
John Cullberg
Kristustro, borde åtminstone så mycket vara klart, att det här inte
är fråga om några utväxter, som utan vidare kunna opereras bort.
En »kyrkoreformation» med slikt syfte kan ur kyrkans synpunkt
endast bedömas såsom självmord.
Till sist kommer jag över till det, som jag menar vara berättigat
och nödigt i talet om en kyrkans reformation. Mycket vore här att
säga, men jag kan begränsa mig till det väsentligaste.
En levande kyrka måste alltid vara redo att reformera sig själv,
ja, denna reformation måste i själva verket ständigt vara i gång.
Den har två sidor. Dels består den i ny fördjupning i den andliga
verklighet, på vilken kyrkan bygger. Det ligger alltför nära till
hands att söka leva på heliga och vördnadsvärda traditioner. Det
går emellertid inte i längden. Varje kris i kyrkans liv är ett symtom på att det brister på denna väsentliga punkt. Det är ett då-
ligt botemedel att söka maskera den andliga tomgången med en
yttre aktivitet av än så betydande mått. Regeln blir i stället den:
Tillbaka till källorna! Det gäller den enskilde prästen, men det
gäller också kyrkan i stort. Konfrontera organisation och verksamhetsformer med det andeliv, ur vilket kyrkan sprang fram!
Detta är förutsättningen för den inre förnyelse, utan vilken kyrkan blir urståndsatt att vara bärare av ett aktuellt och levande
budskap. Vågar någon påstå, att kyrklig självbesinning i detta
avseende är överflödig just nu~
Den andra sidan vetter mot tiden. Det gäller för kyrkan att så
avpassa hela sin verksamhet, att den med största möjliga klarhet
och effektivitet kan till tidens människor bära fram sitt religiösa
budskap med alla dess etiska och sociala konsekvenser. Detta innebär en mångfald ting; låt mig – utan ringaste försök att vara
originell- peka på något av det närmast liggande. Kyrkans centrala gärning är alltjämt knuten till gudstjänstlivet, främst högmässan. Dess rörliga del, predikan, ger möjligheter till hart när
obegränsade individuella nyanseringar. Här kan och skall den enskilde prästen ta full hänsyn till den andliga situationen bland de
människor, som han har nedanför sin predikstol. Om predikan i
våra dagar ofta går åhöraren spårlöst förbi, så ber:or det säkerligen främst på att prästen icke förmått eller icke bemödat sig om
att själv lyssna till de kanske enkla men likväl mycket närgångna
religiösa frågor, på vilka människor av i dag söka svar. En ingående kännedom om tidens kynne är för prästen nära nog lika
nödvändig som grundlig teologisk skolning. Kyrkans män måste
276
Kyrkan och tiden
äntligen lära sig tala ett språk, som folk i ge;rtJ:en förstår. Trots
all upprepning av detta billiga önskemål måste det nog sägas, att
här åtskilligt alltjämt brister. Det måste föras ett sannskyldigt
utrotningskrig mot salvelsefull predikoton, löslig sentimentalitet
och lättjefullt bruk av fromma klicheer. Förkunnelsen måste bli
enkel, rättfram och verklighetstrogen. I fråga om den fasta delen
av gudstjänsten, ritualet, är prästen givetvis bunden av kyrkans
ordning. Så mycket större är ansvaret för kyrkans myndigheter
att gestalta denna ordning så, att den verkligen tjänar gudstjänstens syfte: uppbyggelsen. Inom den svenska kyrkan är ett
sådant reformarbete i full gång – många mena: i alltför hastig
takt!- men mycket återstår, särskilt i fråga om de speciella kyrkliga handlingarna: vigsel, begravning, konfirmation o. s. v.
Här lever alltjämt det gångna århundradets sentimentala retorik
ett rituellt liv, som snarast möjligt bör släckas.
Det funnes anledning att understryka även andra viktiga reformkrav, men det har icke varit min avsikt att skissera något
kyrkligt reformprogram utan endast att ange de inre förutsättningarna för ett sådant. ·Viljan till reform skall framspringa ur
kyrkans ständigt lika nödvändiga besinning över sin tjänarställning i folklivet. Kyrkan är till för människornas skull och inte
människorna för kyrkans. Folkkyrkans framtid är väsentligen
beroende av hurpass allvarligt hon genomför den självbesinningen
– och sedan tar konsekvenserna. Biskop Andrre har otvivelaktigt
rätt, då han i sitt herdabrev formulerar satsen: »Det finns ingen
annan möjlighet för kyrkan att säkra sin framtid än den att utföra en tjänst, som folk och samhälle icke vill mista.» Det torde
också visa sig, att en sådan levande kyrka är oumbärlig för tidens
människor- nu kanske mer än någonsin.
277