Litteratur
1936
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
LITTERATUR
DEN UTLÄNDSKA MYTBILDNINGEN KRING DEN SVENSKA
KRISPOLITIKEN
Praktisk nationalekonomi är i eminent grad praktisk politik. Det
hör dock knappast till regelfallen, att en stor valrörelse i väsentlig
grad får prägeln av en nationalekonomisk diskussion. I den riktningen utvecklade sig emellertid årets svenska valkampanj, i vilken
den socialdemokratiska regeringens krispolitik och frågan, i vad
mån denna kunde tillräknas förtjänsten av de senaste årens uppsving kom att utgöra ett huvudtema. Det finns icke stor anledning
att ytterligare prolongera denna debatt i annan mån än de under
krisen vidtagna åtgärderna visa sig komma att ge upphov till nya
problem på det ekonomiska, finansiella eller sociala planet. Att
möjligheten av dylika komplikationer icke få lämnas ur räkningen
har vid flerfaldiga tillfällen påvisats, bland annat och på ett övertygande sätt i Karl Wistrands broschyr »Uppsving och arbetslöshetspolitik» (Hökerbergs, Sthlm 1936), vilken torde få betraktas så-
som en sammanfattning av den konservativa ståndpunkten i frågan
och som därmed ock på ett välkommet sätt utfyller en lucka i den
tidigare, till övervägande delen radikalt orienterade svenska litteraturen i ämnet.
I annat hänseende kompletteras denna numera ock genom en rad
utländska framställningar. Det är alltid av intresse att lyssna till
det eko, ett meningsutbyte inom det egna landet får utanför dettas
gränser. Ännu för ett par år sedan kunde med visst fog en amerikansk universitetsman konstatera, att de ekonomiska förhållandena i Sverige icke blivit beaktade på det sätt, de förtjänade. I dag
är läget härutinnan väsentligt förändrat. I rent kvantitativt hänseende är den »publicity», som kommit svensk· ekonomi och särskilt
frågan om vårt lands väg ut ur krisen, i det närmaste imponerande.
Mycket av detta material återfinnes emellertid i dagspressens spalter eller i artiklar i tidskrifter, vilka icke alls eller endast med svå-
righet äro tillgängliga här i landet. Att lämna en något så när uttömmande redogörelse för de utländska framställningarna i ämnet
låter sig därför tyvärr icke här göra. Måhända kan emellertid även
en orientering, som begränsar sig till några av de mera uppmärksammade inläggen i debatten, påräkna ett visst intresse.
En utländsk skildrare kan naturligen i vissa hänseenden anses
bättre skickad än en svensk att fälla dom i våra inre dispyter. Men
den som i sådana förhoppningar går till den utländska litteraturen
i denna fråga, kan knappast undgå besvikelser. Det är, som en amerikansk iakttagare träffande anmärkt om sina landsmäns studier i
svensk ekonomisk politik, otvivelaktigt så, att skildringarna av det
723
Litteratur
))nyupptäckta)) Sverige ofta präglas av upptäckarens förståeliga
iver att där finna belägg för sina förutfattade ideer och att sålunda
inom något givet område, t. ex. på penningväsendets, konstatera
märkliga fall av det praktiska förverkligandet av teorier, vilka i
andra länder av oförklarliga anledningar vägrat att låta sig genomföra.
Men i än högre grad har en annan omständighet bidragit till att
skänka många framställningar en ensidig och tendentiös prägel. De
utländska forskare och journalister, som givit sig i kast med den
svenska krispolitikens problem, ha säkerligen endast undantagsvis
haft förutsättningar för att på egen hand tillägna sig det svenska
primärmaterialet utan ha i det övervägande antalet fall varit hänvisade till svenska kolleger eller andra interlokutörer för att erhålla
nödig handledning. Att det partitagande i den ena eller andra riktningen, som förekommit i vårt eget land, på dessa vägar i många
fall kommit att överföras till de för utländsk publik framlagda arbetena, ligger i öppen dag och bekräftas understundom redan vid en
flyktig blick på vederbörande opus. Att den radikala falangens
yngre ekonomer tagit särdeles aktiv del i detta kombinerade utspisnings- och informationsarbete, är väl bekant. .
En synnerligen kuriös produkt av en fördomsfri upplysningsverksamhet av antytt slag föreligger i Marquis W. Childs’ på nyåret utkomna arbete: ))Sweden the Middle Way)) (Yale University Press,
New Haven). Med sina mången gång träffande iakttagelser och sin
rappa, lättflytande stil besitter denna bok obestridligen ett betydande
underhållningsvärde, något som också kommit till uttryck i att den
under en tid blev Amerikas ))best seller)). I dessa hänseenden bär
den den goda journalistikens kännemärken. Men lika obestridligt
måste den till följd av sina grova schematiseringar och våldsamma
överdrifter, främst yttrande sig i ett ensidigt betonande av koopera.-
tionens och den socialdemokratiska regeringens insatser i svensk
ekonomi, anses också fuller väl svara mot det kriterium på dålig
journalistik, som består i konsten att dölja sin egen okunnighet,
samtidigt som man ökar andras.
Men t. o. m. mr Childs’ bok förbleknar inför vissa bidrag till den
kring svensk krispolitik florerande internationella mytbildningen,
vilka härröra från betydligt mera ansvarigt håll. Vad som här åsyftas är framför allt vissa uttalanden, som den förutvarande och nuvarande socialministern synes ha strött omkring sig på utländsk
botten. I en intervju i en Brysseltidning (Le Peuple 21/4 1935) påstår
herr Möller bl. a., att tack vare anslagen till främjande av enskild
företagsamhet – vilka tillsammans ej uppgått till mer än 16,5 milj.
kr. – det blivit möjligt för icke mindre än 56,000 smärre och 1,000
större företagare att komma över den värsta tiden, att behålla sina
arbetare och t. o. m. taga in ett antal arbetslösa. Det låge ju nära
till hands att skriva dylika absurditeter på de beklagliga missförståndens konto. Men sedan den partiofficiella tidskriften S. A. P.-
information (nr 18/1936) letat fram artikeln i fråga ur Utrikesdeparte- 724
Litteratur
mentets klipparkiv och i kliche återgivit en god del av densamma,
så får väl den därmed anses ha fått erforderlig sanktion från intervjuobjektets sida. Att herr Möller vid ett annat tillfälle från en
tvivlande Tomas mött frågan, om icke det han hade att förtälja
strede mot naturlagarna, är avgjort mindre överraskande än den
dråpliga repliken: »But the Labour government went into office in
order to fight the laws of nature!» (Labour: nr 1/1935.)
De utländska arbeten, som grunda sig på i verklig mening självständiga och kritiska undersökningar av den svenska utvecklingen,
torde vara ganska lätt räknade. Ett allvarligt försök i sådan riktning synes föreligga i BrinleJJ Thomas’ nyligen utgivna arbete
»Monetary Policy and Crisis» (Routledge, London 1936). Den panegyrik över systemet Wigforss-Myrdal, varmed Hugh Dalton introducerar boken, kan icke sägas göra denna rättvisa, ty om också
Thomas emellanåt begår misstag, så har han dock tydligen gått till
sitt verk sine i ra et studio. och sökt avhålla sig från medvetet ensidiga eller tendentiösa omdömen. Att han uppenbarligen tagit intryck av Karin Kocks och Ohlins undersökningar är en sak för sig;
han följer dem icke slaviskt.
Det kan i detta sammanhang anmärkas, att för kort tid sedan en
översiktlig sammanfattning av Bertil Ohlins synpunkter på Sveriges
ekonomiska utveckling under krisen framlagts för den utländska
publiken i en uppsats i »Revue d’economie politique» nr 2/1936.
Delvis i polemik mot Brinley Thomas och Ohlin har en fransk
författare, Philippe Schwob, behandlat ämnet i en uppsats med titeln
»La reprise suedoise» som publicerats i julihäftet av Parisuniversitetets statistiska institutions kvartalsskrift »L’activite economique».
Schwobs framställningssätt är klart och sobert och texten beledsagas av ett med omsorg utvalt statistiskt material; den teoretiska
grundsynen röjer frändskap med Cassels monetära konjunkturlära.
Ur den ymniga floran av tidskriftsartiklar kan ytterligare anföras
George SoloveJJtchiks studie över >>A Northern Utopia>> i the
Nineteenth Century 1934. Ehuru publicerad för drygt två år sedan
är den likväl alltjämt läsvärd. Den saknar visserligen inte de obligatoriska reverenserna för den socialdemokratiska ekonomiska politiken, men dess redogörelse för krisförloppet präglas dock i väsentliga
stycken av en realistisk syn på tingen, vilken icke släpper ur sikte
det ovillkorliga sammanhanget mellan svensk konjunktur och konjunkturen i yttervärlden.
Endast få om ens något organ torde kunna mäta sig med »Economist>> såsom opinionsbildare i ekonomiska frågor. Dess »Overseas
Correspondence» ger kanske den bästa existerande kontinuerliga
överblicken över konjunkturförhållandena runt om i världen; de under denna avdelning på senare år influtna meddelandena från Sverige synas präglade av saklighet och objektivitet. Detsamma kan
tyvärr icke sägas om de redaktionella kommentarerna till det svenska händelseförloppet. I all synnerhet under innevarande år ha de
utmärkts av en naiv kolartro på välfärdsmyten (se 18/1 och 20/a 1936).
725
Litteratur
Först i kommentaren till valutgången (26/o 1936) gör sig en vaknande
eftertanke märkbar, och det framhålles, att den verkliga prövostenen
för den nya regeringen blir att genomföra en »boom»-politik. Det kommer sannolikt att visa sig, säger tidskriften, att uppgiften att avhjälpa en depression var vida lättare än att undvika den därpå
följande.
I den utländska tidskriftslitteraturens skildringar av den svenska
återhämtningsprocessen intaga det tyska (Wagemannska) konjunkturforskningsinstitutets bägge skriftserier »Wochenberieht des I. f. K.»
och »Vierteljahrshefte des I. f. K.», vartill det senare blir tillfälle
återkomma, i viss mån en särställning. Vad som utmärker det tyska
institutets redog·örelser i ämnet är framför allt en väl balanserad
avvägning av de skilda faktorernas betydelse under olika skeden av
konjunkturförloppet.
Bland mera allmänt hållna översikter förtjänar slutligen att nämnas den engelske handelssekreteraren Bluetts rapport »Economic
Conditions in Sweden, February 1935», vilken ingår i den förträffliga och instruktiva serien av brittiska handelsrepresentanters berättelser, tillgänglig genom H. M. Stationery Office i London.
Speciella avsnitt av den svenska krispolitiken ha behandlats i ett
flertal utländska arbeten. I raden bland dessa märkas först de, som
röra penningväsendet. Irving Fisher har i sina senare verk gång
efter annan återkommit till det svenska programmet att söka skapa
en dirigerad pappersvaluta med uppditthållandet av en konstant
inre prisnivå såsom ledmotiv – ett experiment, som givetvis redan
på ett tidigt stadium väckte intresset hos den stabiliseringstankens
lidelsefulle förfäktare, som Fisher är. Här kan särskilt nämnas
Fishers 1934 utgivna bok »Stable Money» (Adelphi Co, New York),
vilken ägnar två större avsnitt åt det svenska försöket och dess återverkningar.
I motsats till Fisher är svensk-amerikanen Erik T. H. Kjellström
en klar anhängare av guldstandarden – en uppfattning, som icke
undgått att avsätta spår i den skildring av de svenska erfarenheterna, vilken han framlägger i boken »Managed Money» (Columbia
University Press, New York 1934). Efter genomläsningen av H. Parker Willis’ förord till arbetet väntar man sig finna, att Kjellströms
analys av det svenska valutaexperimentet skall utmynna i slutsatsen,
att detta varit i det närmaste betydelselöst, en uppfattning, som
emellertid – enligt vad nedan skall påvisas – ingalunda är Kjellströms. Vid studiet av de amerikanska verken i valutafrågan är det
nästan nödvändigt att vara något orienterad angående författarens
eventuella ställningstagande i den häftiga fejd, som för några år
sedan rasade kring de Rooseveltska dollarexperimenten, och varav
dyningarna gå höga i såväl Fishers som Kjellströms och Willis’
uttalanden om den svenska penningpolitiken.
Den skandinaviska arbetslöshetspolitiken har av amerikanaren
C. J. Ratzlaff ägnats en saklig och omfångsrik monografi, »The Scandinavian Unemployment Relief Program» (University of Pennsyl- 726
Litteratur
vania Press, Philadelphia 1934). Tyngdpunkten ligger för Sveriges
del på redogörelsen för reservarbetslinjen; en koncentrerad skildring
lämnas dock även av beredskapsarbetslinjen. En studie av de praktiska verkningarna av de allmänna arbetena i öppna marknaden var
vid tiden för bokens utgivande ännu icke möjlig.
En ingående sammanställning av de mest representativa arbetenas
ståndpunktstagande till de i den svenska diskussionen livligast dryftade problemen skulle tvivelsutan vara av intresse; en sådan skulle
dock kräva ett stort utrymme, och därför kan här endast en fragmentarisk redovisning av åsiktsbrytningarna härutinnan ifrågakomma.
Liksom bland de svenska skildrarna av krisens förlopp i vårt land
göra sig även bland de utländska iakttagarna vissa meningsdifferenser gällande beträffande tidpunkten för konjukturomslaget. Marginalen mellan de olika uppfattningarna rör sig om cirka ett halvt år,
i det att vissa författare vilja förlägga vändpunkten till nyåret 1933
(så exempelvis i tyska konjukturinstitutets kvartalsskrift h. 3/1934),
medan andra icke erkänna, att någon förbättring inträtt förrän efter
ingången av tredje kvartalet samma år. Brinley Thomas bestämmer
med ledning av produktions- och prisindexserierna vändpunkten till
första halvåret 1933, under det att han ur Skandinaviska Kreditaktiebolagets inqex över clearingen först under senare hälften av
samma år anser sig kunna utläsa en begynnande industriell återhämtning. Under tidrymden från bottenläget i fjärde kvartalet 1932
fram till och med tredje kvartalet 1933 uppvisar nämligen clearingindex följande serie: 68,1, 70,s, 71,5 samt 77,1. Thomas’ slutsats med avseende å denna sistnämnda sifferserie överensstämmer nära med
Karin Kocks dock något försiktigare formulerade konklusion i utredningen »Konjunkturuppsvingets uppkomst och orsaker 1932-1934»
(Stat. off. utredningar, 1935: 16). Vid analysen av produktions- och
prisindexserierna stannar däremot Thomas för en något tidigare tidpunkt än som angives i den Kockska utredningen. Såsom \Vistrand
i sin förut omnämnda skrift påvisat, kan emellertid Kocks uppfattning om vändpunkten för den industriella produktionen knappast
försvaras; Thomas har synbarligen riktigare bedömt materialet.
Beträffande clearingsiffrorna har han däremot visat samma obenä-
genhet som docent Kock att erkänna den svaga men oförtydbara
förbättringen under första och andra kvartalen av 1933 som ett verkligt återhämtningssymtom. En sådan försiktighet är naturligtvis
fullt försvarlig vid en bedömning av läget i det ögonblick, när de
första svaga förbättringssymtomen uppträda, men vid en granskning av konjunkturförloppet efteråt, sedan förbättringen visat sig
vara av bestående karaktär, måste den anses vara mindre väl på
sin plats.
Ett anmärkningsvärt förhållande i Kjellströms arbete är, att han
begagnar sig av arbetslöshetssiffrorna såsom konjunkturbarometer.
Härigenom kommer han att konstatera, att den allmänna ekonomiska förbättring, som gjort sig märkbar under andra kvartalet
727
Litteratur
1933, blev väsentligt mera utpräglad under de följande månaderna trots
de pågående strejkerna. Att kriteriet icke är det lämpligaste, torde
väl numera vara tämlig·en allmänt erkänt. Sålunda framhåller t. ex.
Fisher i sitt nyss citerade arbete, att det alltid föreligger ett tidsintervall på åtskilliga månader mellan förändringar i prisnivån och
och dessas återverkningar på arbetsmarknaden.
Försöken att precisera tidpunkten för konjunkturomslaget ha naturligen i och för sig intet annat intresse än såsom utgångspunkt
för en undersökning av uppsvingets orsaker.
I många fall ha de utländska bedömarna påtagligen bemödat sig
att redovisa de olika faktorer, som härvid äro att beakta. I regel
fästes sålunda uppmärksamheten på den svenska penningpolitiken,
handels- och betalningsbalansernas förbättring, finanspolitiken och
de allmänna arbetena liksom slutligen också på den så småningom
återupplivade investeringsverksamheten från de enskilda företagarnas sida. Mindre allmänt beaktad är däremot jordbrukshjälpen och
de goda skördarna. I fråga om avvägningen av de olika faktorernas
betydelse divergera däremot högeligen de skilda åsikterna.
Att vid en sådan bedömning subjektiva faktorer av förut antydd
beskaffenhet spela en mycket väsentlig roll, faller av sig självt. Ett
belysande exempel härpå erbjuder en diskussion mellan Kjellström
och Irving Fisher angående den svenska penningpolitikens betydelse.
Kjellström sammanfattar i sitt (på nyåret 1934 utgivna) arbete resultaten av denna i följande fyra punkter: l) deflationsprocessen
hade hejdats; 2) inflationsfaran hade avvärjts; 3) kronans inre köpkraft hade på ett tillfredsställande sätt upprätthållits; 4) den åsyftade successiva stegringen av grosshandelspriserna hade ännu icke
inträtt. Kjellström drar ur sina undersökningar slutsatserna, att
den svenska riksbankens penningpolitik icke visat sig vara ett lämpligt medel för att lösgöra vårt land ur depressionens grepp, men
att den däremot lyckats förhindra en ytterligare skärpning av det
ekonomiska läget och sålunda haft profylaktisk betydelse.
Det är rätt roande att se, hur Irving Fisher i »Stable Money» replikerar härpå helt enkelt genom att uttrycka sin odelade tillfredsställelse med vad som uppnåtts, vilket han finner vara nästan allt, som
den mest hängivne anhängare av stabiliseringstanken kan önska
sig; härtill bör emellertid anmärkas, att Fishers bok utkom c:a åtta
månader efter Kjellströms och vid en tidpunkt, då även det fjärde
ledet i det svenska valutaprogrammet, en successiv mindre höjning
av grosshandelspriserna, begynt att förverkligas. Och i polemik mot
Rufus S. Tucker bestrider Fisher bestämt dennes (i »Barron’s» den
19 juni 1933 förfäktade) uppfattning, att »det finns starka skäl antaga, att Sverige är ett av de tre eller fyra länder, som lidit hårdast under de senaste aderton månaderna, och lika starka skäl att
tro, att försöket att behärska valutan har ökat svårigheterna». –
»Det förhåller sig på rakt motsatt sätt», utropar Fisher, och hänvisar
härvid till uttalanden och statistiska serier i bl. a. Ekonomisk översikt och Nationernas förbunds Monthly Bulletin.
728
Litteratur
Brinley Thomas åter synes vid sin behandling av penningpolitiken
sträva att föra diskussionen över på ett plan, där en allsidigare överblick står att vinna. Han uttalar sig gillande om 1931 års devalvering och framhåller, att en restriktiv politik, liknande den Briiningska i Tyskland 1931-32 med all sannolikhet skulle i Sverige ha
påskyndat en förödande deflationsprocess. Han uppehåller sig också
vid riksbankens senare åtgärder under åren 1933 och 1934 och anser,
att dessa voro ett viktigt led för befrämjandet av återhämtningen,
framför allt såsom en nödvändig betingelse för andra, direkt konjunkturstimulerande faktorer. Thomas’ ståndpunkt förefaller här att
nära ansluta sig till Ohlins uppfattning.
I en mycket instruktiv artikel i Vierteljahrshefte fiir Konjunkturforschung 1934, sid. 262 ff. framhålles, att en viktig förutsättning för
konjunkturuppsvinget i Sverige var övergivandet av guldmyntfoten
i september 1931. Det gynnsamma inflytandet av kronans nedskrivning motverkades emellertid, enligt vad den tyske författaren framhåller, till en början av åtskilliga depressiva faktorer, vilka redovisas på följande sätt:
»Sveriges viktigaste konkurrenter, nämligen Finland och Norge,
läto samtidigt sina valutor sjunka. Vidare motverkades en stegring av
den svenska exporten av de tilltagande hindren för den internationella handeln och den av kreditkrisen orsakade starka tillbakagången av investeringarna i så gott som alla industriländer. Sverige
träffades särskilt hårt härav, enär detta land framför allt exporterar
kapitalvaror såsom trä och träprodukter, järnmalm och speeialmaskiner. Härtill kom den kännbara ryska trädumpingen.»
Påpekandet synes på ett tillfredsställande sätt förklara den »lucka»
i konjunkturförloppet, som öppnar sig mellan devalveringen och de
första påtagliga uppsvingstecknen. Ohlin vill däremot söka förklaringen till samma fenomen i det psykologiska förhållandet, att de
svenska exportörerna till en början icke vågade antaga att de höga
noteringarna för ett flertal viktiga utlandsvalutor skulle bli varaktiga och därför drogo sig för att omedelbart söka utvidga sina
avsättningsområden. Teorien är onekligen intressant och har säkerligen ett visst fog för sig.
Schwob anmäler, såsom redan antytts, en mot Ohlins och Thomas’
mening avvikande åsikt och i likhet med det tyska konjunkturforskningsinstitutet är han böjd att tillmäta devalveringsbeslutet en mera
omedelbar och direkt effekt än Ohlin och Thomas synas vilja tilldela detsamma. Vid ett närmare betraktande av Schwobs teori
för återhämtningen har man emellertid svårt att finna, att motsättningen mellan hono~ och de två nämnda ekonomerna är så stor,
som Schwob uppenbarligen själv anser. Den stora meningsskiljaktigheten ligger, som längre fram skall visas, på ett helt annat plan,
nämligen i fråga om de allmänna arbetenas betydelse. Penningpolitiken uppfattas däremot i realiteten även av Schwob huvudsakligen
som en förutsättning för inträdet av vissa konjunkturlyftande
faktorer.
729
Litteratur
Bland dessa intar handels- och betalningsbalansernas förbättring
åtminstone ett gott stycke in på 1934 en obestridlig förstarangsplats.
Av största intresse är Schwobs syn på Kreugerkraschens betydelse
för saneringen av den svenska betalningsbalansen: genom koncernens sammanbrott befriades det svenska folkhushållet från fullgö-
randet av avsevärda räntebetalningar och aktieutdelningar till utlandet. Man kan, säger författaren, rent av våga det paradoxala på-
ståendet, att Kreugerkraschen på sätt och vis blev till gagn för vårt
land. Antagandet kan icke utan vidare tillbakavisas, och Schwob är
för övrigt ingalunda ensam om det; åtminstone har den, som skriver detta, funnit en liknande uppfattning i samtal med franska
ekonomer företrädd.
De mest omstridda faktorerna i den svenska konjunkturutvecklingen utgöras som bekant av finanspolitiken och de offentliga arbetena. Vad den förra beträffar; synes det vara ett hos de utländska
författarna genomgående drag, att de utan vidare godtagit uppgifterna om den socialdemokratiska finanspolitikens högtidliga kröning
genom framläggandet av stabiliserade budgeter såväl för 1935/36 som
för 1936/37. Det finns anledning att häremot erinra om att 1935/36
års budget balanserades genom att den tillfördes tillfälliga inkomster
på 21,5 miljoner kronor, åstadkomna genom en bottenskrapning av
vissa fonder jämte därtill ytterligare en liknande engångstransaktion. Och framförallt kvarstå ännu alla direkta och indirekta skatter, som pålades under krisen och då förutsattes skola avvecklas vid
konjunkturförbättring.
Vid bedömandet av de allmänna arbetenas betydelse faller det förhållandet genast i ögonen, att den socialdemokratiska regeringens
linje med beredskapsarbeten i öppna marknaden icke kan betraktas
som en medverkande orsak till själva konjunkturomslaget, enär
detta ju inträffade någon gång under 1933, sannolikt redan på nyåret, medan de allmänna arbetena började komma igång i större
skala först efter byggnadskonfliktens avblåsning i februari 1934.
Detta faktum har ock noterats av flertalet av de här ifrågavarande
författarna. Man är emellertid i gengäld så mycket angelägnare att
betona dessa arbetens betydelse för den ytterligare, starkt markerade
förbättring, som inträffat efter nämnda tid. Den ende, som ställer
sig verkligt kritisk mot denna uppfattning, är Schwob, som i sin avhandling söker ställa investeringarna i de allmänna arbetena i belysning av det totala svenska folkhushållet. Han påpekar härvid,
att de årliga investeringarna för de allmänna arbetena under 1933
och 1934, eller c:a 250 miljoner kronor per år, icke motsvarar mer än
cirka 40 kronor per inbyggare, samt sluter härav, att denna form
av statsingripande icke kan ha haft någon märkligare betydelse i
konjunkturhänseende.
Desto mer kan herr Möller emellertid glädja sig åt de erkännanden, som med stor frikostighet skänkas honom och hans allmänna
arbeten av en sådan auktoritet, som direktören för internationella
arbetsbyrån i Geneve i dennes årsra,pport för 1934, vilken herr Möller
730
Litteratur
f. ö. skyndat sig att utgiva i svensk översättning bland statens
Offentliga Utredningar (1935: 51). Det tråkiga är emellertid, att mr.
Butler för det första icke uppvisat kausalsammanhanget mellan den
kraftiga nedgången i arbetslöshetssiffrorna å ena sidan och de under hudgetåret 1933/34 i försvimlande liten skala bedrivna beredskapsarbetena å den andra sidan; för det andra har han gjort sig
skyldig till en del missförstånd i fråga om anslagsposterna och
uppenbarligen tolkat vissa siffror, som avse av riksdagen anvisade
medel, som om <le vore utbetalda. Skillnaden blir avsevärd, enär ju
anslagen i flertalet fall ingalunda visat sig komma till användning,
så suart som berliknats, utan först långt senare – för övrigt i ett
starkt förhiittmt kordunkturliigc, varigenom dessa arbeten helt enkelt tendera att bli permanenta.
En sak kan liven i de utilindska undersökningarna av den svenska
krispolitiken anses vara tämligen oomstridd och till full evidens fastslagen, niimligcn att sjiilva konjunkturomslaget inträffade oberoende
av de speciellt socialdemokratiska åtgärderna. Att dessa senare och
framför allt de allmlinna arbetena däremot sannolikt haft en icke
oväsentlig inverkan på gestaltningen av de två sista årens inhemska
högkonjunktur, måste likaledes anses styrkt. En helt annan fråga
är emellertid, huruvida denna uppskruvning av högkonjunkturen
får anses vara till gagn för landet eller ej. Detta kan emellertid icke
i närvarande stund avgiiras, utan bedömningen diirav måste anstå,
till dess att frukterna av denna politik hunnit till fullo utmogna.
En i ögonen fallande sak är vidare, att intresset för de J)enningpolitiska problemen under dc sista åren trängts i bakgrunden och
f<Ht ge plats åt framför allt de med finans- och arbetslöshetspolitiken
sammanhiingandc problemen. Om den svenska penningpolitiken under krisen har inom landet rått en sällspord enighet, dess verkningar
uppfattas allmiint såsom gynnsamma, och i överensstämmelse med
ordsiiivet har hiilsan tigit still. Under de seuaste veckorna har emellertid intresset åter begynt att kretsa kring detta problem. Detta
Lir ieke uteslutande uppfattas såsom en blott reflexverkan av det
gamla guldhloekets sönderfallande, ehuru redan llenna omständighet
i oeh föl’ sig – såsom bl. a. med fog framhålles i slutorden i Brinlcy
’l’homas’ bok – kan ge upphov till vissa bekymmer för den svenska
ekonomien oeli enkannerligen för vår export. ’l’ill den uppmärksamhet, som börjat iignas valutafrågan, ha nämligen framför allt bidragit mera interna orsaker. Den fortsatta rikliga betalningsmedelsförsörjningen, som redan nu tangerar krigsårens högvattensmiirkc,
är en företeelse som ieke kan undgå att väcka betänkligheter. Den
reflexionen ligger nära till hands, att en penningpolitik, som syftade
till att befrämja niiringslivets återhämtning från en förlamande depressionsproecss oeh vilken av allt att döma på ett förtjänstfullt
sätt oekså fyllt denna sin uppgift, ieke utan vidare kan anses vara
den lämpligaste även i en utpräglad högkonjunktur sådan som den
731
51– 3<iGHii. St·enslc Tiäslcrift .1936.
Litteratur
närvarande. Tiden är alltså otvivelaktigt mogen för en omprövning
av målen för vår valutapolitik.
En viktig uppgift, vilken i själva verket för var dag som går framträ-
der som alltmer trängande, måste därvid bliva att söka åstadkomma en
rationell bedömning och avvägning av exportindustriens och hemmamarknadens intressen och behov. Den politik, riksbanken f. n. följer,
synes av allt att döma alltför ensidigt beakta de förra. Av hänsyn
till exporten hålles i själva verket en pundkurs, som innebär en på-
taglig undervärdering av den svenska kronan. Ingen vill bestrida,
att ett befrämjande av den svenska industriens avsättningsmöjligheter på världsmarknaden även i goda tider måste anses såsom ett
viktigt svenskt intresse. Men behöver denna uppmuntran i närvarande stund nödvändigtvis ta sig formen av en sådan exportpremie,
som en undervärdering av den inhemska valutan utgör1 Kan det
icke snarast anses troligt, att vår exportindustri under de år, som nu
förflutit efter krisens utbrott, haft goda möjligheter att genom rationaliseringsåtgärder förbilliga sina produktionskostnader och att
den också begagnat dessa möjligheter~
På den inhemska marknaden åter, har såsom antytts, riksbankens
valutauppköp föranlett en riklig penningtillgång och därmed följande kreditlättnader, vilka blott alltför lätt i närvarande stund
kunna leda till icke önskvärda överkapitaliseringar, liksom faran
för en inflatorisk uppskruvning av den allmänna prisnivån icke
längre kan utan vidare avvisas.
En betydande del av de av riksbanken utsläppta sedlarna synes å andra sidan stanna i bankernas kassor. Härigenom liksom i följd av
affärsbankernas stora tillgodohavanden på giroräkningar i riksbanken blir denna senare med all sannolikhet urståndsatt att enbart genom diskonthöjningar omedelbart hejda en ev. konstaterad inflationsprocess. Erik Lindahl har i en synnerligen instruktiv artikel i
Weltwirtschaftliches Archiv nr 1/1936 berört denna fråga liksom
ytterligare ett par andra tekniska ofullkomligheter i den svenska
valutapolitiken. Under sådana förhållanden synes det uppenbart, att
en diskussion av denna politik icke kan gå förbi heller de penningpolitiska medlen.
Det har icke minst från utlandets sida sagts många erkännsamma
ord om den svenska penningpolitiken och dess handhavande. Vi få
ej därav förledas till att tro, att behärskningen av den svenska valutan är en uppgift, som vår riksbanksledning slutgiltigt löst. Det
kan, som Lindahl i sin till eftertanke manande uppsats också framhållit, mycket väl tänkas, att det förmånliga läge vi i detta hänseende intaga och som vi uppfatta som resultatet av målmedvetna
och rationella överväganden, i själva verket i stor utsträckning visar
sig vara en följd av samverkande gynnsamma tillfiilligheter. Det
kan med andra ord hända, att i mytbildningen kring det svenska uppsvinget talet om den skickliga valutapolitiken till sist kommer att
framstå som den icke minsta myten av alla.
R. O.
732
DEN UTLÄNDSKA MYTBILDNINGEN KRING DEN SVENSKA
KRISPOLITIKEN
Praktisk nationalekonomi är i eminent grad praktisk politik. Det
hör dock knappast till regelfallen, att en stor valrörelse i väsentlig
grad får prägeln av en nationalekonomisk diskussion. I den riktningen utvecklade sig emellertid årets svenska valkampanj, i vilken
den socialdemokratiska regeringens krispolitik och frågan, i vad
mån denna kunde tillräknas förtjänsten av de senaste årens uppsving kom att utgöra ett huvudtema. Det finns icke stor anledning
att ytterligare prolongera denna debatt i annan mån än de under
krisen vidtagna åtgärderna visa sig komma att ge upphov till nya
problem på det ekonomiska, finansiella eller sociala planet. Att
möjligheten av dylika komplikationer icke få lämnas ur räkningen
har vid flerfaldiga tillfällen påvisats, bland annat och på ett övertygande sätt i Karl Wistrands broschyr »Uppsving och arbetslöshetspolitik» (Hökerbergs, Sthlm 1936), vilken torde få betraktas så-
som en sammanfattning av den konservativa ståndpunkten i frågan
och som därmed ock på ett välkommet sätt utfyller en lucka i den
tidigare, till övervägande delen radikalt orienterade svenska litteraturen i ämnet.
I annat hänseende kompletteras denna numera ock genom en rad
utländska framställningar. Det är alltid av intresse att lyssna till
det eko, ett meningsutbyte inom det egna landet får utanför dettas
gränser. Ännu för ett par år sedan kunde med visst fog en amerikansk universitetsman konstatera, att de ekonomiska förhållandena i Sverige icke blivit beaktade på det sätt, de förtjänade. I dag
är läget härutinnan väsentligt förändrat. I rent kvantitativt hänseende är den »publicity», som kommit svensk· ekonomi och särskilt
frågan om vårt lands väg ut ur krisen, i det närmaste imponerande.
Mycket av detta material återfinnes emellertid i dagspressens spalter eller i artiklar i tidskrifter, vilka icke alls eller endast med svå-
righet äro tillgängliga här i landet. Att lämna en något så när uttömmande redogörelse för de utländska framställningarna i ämnet
låter sig därför tyvärr icke här göra. Måhända kan emellertid även
en orientering, som begränsar sig till några av de mera uppmärksammade inläggen i debatten, påräkna ett visst intresse.
En utländsk skildrare kan naturligen i vissa hänseenden anses
bättre skickad än en svensk att fälla dom i våra inre dispyter. Men
den som i sådana förhoppningar går till den utländska litteraturen
i denna fråga, kan knappast undgå besvikelser. Det är, som en amerikansk iakttagare träffande anmärkt om sina landsmäns studier i
svensk ekonomisk politik, otvivelaktigt så, att skildringarna av det
723
Litteratur
))nyupptäckta)) Sverige ofta präglas av upptäckarens förståeliga
iver att där finna belägg för sina förutfattade ideer och att sålunda
inom något givet område, t. ex. på penningväsendets, konstatera
märkliga fall av det praktiska förverkligandet av teorier, vilka i
andra länder av oförklarliga anledningar vägrat att låta sig genomföra.
Men i än högre grad har en annan omständighet bidragit till att
skänka många framställningar en ensidig och tendentiös prägel. De
utländska forskare och journalister, som givit sig i kast med den
svenska krispolitikens problem, ha säkerligen endast undantagsvis
haft förutsättningar för att på egen hand tillägna sig det svenska
primärmaterialet utan ha i det övervägande antalet fall varit hänvisade till svenska kolleger eller andra interlokutörer för att erhålla
nödig handledning. Att det partitagande i den ena eller andra riktningen, som förekommit i vårt eget land, på dessa vägar i många
fall kommit att överföras till de för utländsk publik framlagda arbetena, ligger i öppen dag och bekräftas understundom redan vid en
flyktig blick på vederbörande opus. Att den radikala falangens
yngre ekonomer tagit särdeles aktiv del i detta kombinerade utspisnings- och informationsarbete, är väl bekant. .
En synnerligen kuriös produkt av en fördomsfri upplysningsverksamhet av antytt slag föreligger i Marquis W. Childs’ på nyåret utkomna arbete: ))Sweden the Middle Way)) (Yale University Press,
New Haven). Med sina mången gång träffande iakttagelser och sin
rappa, lättflytande stil besitter denna bok obestridligen ett betydande
underhållningsvärde, något som också kommit till uttryck i att den
under en tid blev Amerikas ))best seller)). I dessa hänseenden bär
den den goda journalistikens kännemärken. Men lika obestridligt
måste den till följd av sina grova schematiseringar och våldsamma
överdrifter, främst yttrande sig i ett ensidigt betonande av koopera.-
tionens och den socialdemokratiska regeringens insatser i svensk
ekonomi, anses också fuller väl svara mot det kriterium på dålig
journalistik, som består i konsten att dölja sin egen okunnighet,
samtidigt som man ökar andras.
Men t. o. m. mr Childs’ bok förbleknar inför vissa bidrag till den
kring svensk krispolitik florerande internationella mytbildningen,
vilka härröra från betydligt mera ansvarigt håll. Vad som här åsyftas är framför allt vissa uttalanden, som den förutvarande och nuvarande socialministern synes ha strött omkring sig på utländsk
botten. I en intervju i en Brysseltidning (Le Peuple 21/4 1935) påstår
herr Möller bl. a., att tack vare anslagen till främjande av enskild
företagsamhet – vilka tillsammans ej uppgått till mer än 16,5 milj.
kr. – det blivit möjligt för icke mindre än 56,000 smärre och 1,000
större företagare att komma över den värsta tiden, att behålla sina
arbetare och t. o. m. taga in ett antal arbetslösa. Det låge ju nära
till hands att skriva dylika absurditeter på de beklagliga missförståndens konto. Men sedan den partiofficiella tidskriften S. A. P.-
information (nr 18/1936) letat fram artikeln i fråga ur Utrikesdeparte- 724
Litteratur
mentets klipparkiv och i kliche återgivit en god del av densamma,
så får väl den därmed anses ha fått erforderlig sanktion från intervjuobjektets sida. Att herr Möller vid ett annat tillfälle från en
tvivlande Tomas mött frågan, om icke det han hade att förtälja
strede mot naturlagarna, är avgjort mindre överraskande än den
dråpliga repliken: »But the Labour government went into office in
order to fight the laws of nature!» (Labour: nr 1/1935.)
De utländska arbeten, som grunda sig på i verklig mening självständiga och kritiska undersökningar av den svenska utvecklingen,
torde vara ganska lätt räknade. Ett allvarligt försök i sådan riktning synes föreligga i BrinleJJ Thomas’ nyligen utgivna arbete
»Monetary Policy and Crisis» (Routledge, London 1936). Den panegyrik över systemet Wigforss-Myrdal, varmed Hugh Dalton introducerar boken, kan icke sägas göra denna rättvisa, ty om också
Thomas emellanåt begår misstag, så har han dock tydligen gått till
sitt verk sine i ra et studio. och sökt avhålla sig från medvetet ensidiga eller tendentiösa omdömen. Att han uppenbarligen tagit intryck av Karin Kocks och Ohlins undersökningar är en sak för sig;
han följer dem icke slaviskt.
Det kan i detta sammanhang anmärkas, att för kort tid sedan en
översiktlig sammanfattning av Bertil Ohlins synpunkter på Sveriges
ekonomiska utveckling under krisen framlagts för den utländska
publiken i en uppsats i »Revue d’economie politique» nr 2/1936.
Delvis i polemik mot Brinley Thomas och Ohlin har en fransk
författare, Philippe Schwob, behandlat ämnet i en uppsats med titeln
»La reprise suedoise» som publicerats i julihäftet av Parisuniversitetets statistiska institutions kvartalsskrift »L’activite economique».
Schwobs framställningssätt är klart och sobert och texten beledsagas av ett med omsorg utvalt statistiskt material; den teoretiska
grundsynen röjer frändskap med Cassels monetära konjunkturlära.
Ur den ymniga floran av tidskriftsartiklar kan ytterligare anföras
George SoloveJJtchiks studie över >>A Northern Utopia>> i the
Nineteenth Century 1934. Ehuru publicerad för drygt två år sedan
är den likväl alltjämt läsvärd. Den saknar visserligen inte de obligatoriska reverenserna för den socialdemokratiska ekonomiska politiken, men dess redogörelse för krisförloppet präglas dock i väsentliga
stycken av en realistisk syn på tingen, vilken icke släpper ur sikte
det ovillkorliga sammanhanget mellan svensk konjunktur och konjunkturen i yttervärlden.
Endast få om ens något organ torde kunna mäta sig med »Economist>> såsom opinionsbildare i ekonomiska frågor. Dess »Overseas
Correspondence» ger kanske den bästa existerande kontinuerliga
överblicken över konjunkturförhållandena runt om i världen; de under denna avdelning på senare år influtna meddelandena från Sverige synas präglade av saklighet och objektivitet. Detsamma kan
tyvärr icke sägas om de redaktionella kommentarerna till det svenska händelseförloppet. I all synnerhet under innevarande år ha de
utmärkts av en naiv kolartro på välfärdsmyten (se 18/1 och 20/a 1936).
725
Litteratur
Först i kommentaren till valutgången (26/o 1936) gör sig en vaknande
eftertanke märkbar, och det framhålles, att den verkliga prövostenen
för den nya regeringen blir att genomföra en »boom»-politik. Det kommer sannolikt att visa sig, säger tidskriften, att uppgiften att avhjälpa en depression var vida lättare än att undvika den därpå
följande.
I den utländska tidskriftslitteraturens skildringar av den svenska
återhämtningsprocessen intaga det tyska (Wagemannska) konjunkturforskningsinstitutets bägge skriftserier »Wochenberieht des I. f. K.»
och »Vierteljahrshefte des I. f. K.», vartill det senare blir tillfälle
återkomma, i viss mån en särställning. Vad som utmärker det tyska
institutets redog·örelser i ämnet är framför allt en väl balanserad
avvägning av de skilda faktorernas betydelse under olika skeden av
konjunkturförloppet.
Bland mera allmänt hållna översikter förtjänar slutligen att nämnas den engelske handelssekreteraren Bluetts rapport »Economic
Conditions in Sweden, February 1935», vilken ingår i den förträffliga och instruktiva serien av brittiska handelsrepresentanters berättelser, tillgänglig genom H. M. Stationery Office i London.
Speciella avsnitt av den svenska krispolitiken ha behandlats i ett
flertal utländska arbeten. I raden bland dessa märkas först de, som
röra penningväsendet. Irving Fisher har i sina senare verk gång
efter annan återkommit till det svenska programmet att söka skapa
en dirigerad pappersvaluta med uppditthållandet av en konstant
inre prisnivå såsom ledmotiv – ett experiment, som givetvis redan
på ett tidigt stadium väckte intresset hos den stabiliseringstankens
lidelsefulle förfäktare, som Fisher är. Här kan särskilt nämnas
Fishers 1934 utgivna bok »Stable Money» (Adelphi Co, New York),
vilken ägnar två större avsnitt åt det svenska försöket och dess återverkningar.
I motsats till Fisher är svensk-amerikanen Erik T. H. Kjellström
en klar anhängare av guldstandarden – en uppfattning, som icke
undgått att avsätta spår i den skildring av de svenska erfarenheterna, vilken han framlägger i boken »Managed Money» (Columbia
University Press, New York 1934). Efter genomläsningen av H. Parker Willis’ förord till arbetet väntar man sig finna, att Kjellströms
analys av det svenska valutaexperimentet skall utmynna i slutsatsen,
att detta varit i det närmaste betydelselöst, en uppfattning, som
emellertid – enligt vad nedan skall påvisas – ingalunda är Kjellströms. Vid studiet av de amerikanska verken i valutafrågan är det
nästan nödvändigt att vara något orienterad angående författarens
eventuella ställningstagande i den häftiga fejd, som för några år
sedan rasade kring de Rooseveltska dollarexperimenten, och varav
dyningarna gå höga i såväl Fishers som Kjellströms och Willis’
uttalanden om den svenska penningpolitiken.
Den skandinaviska arbetslöshetspolitiken har av amerikanaren
C. J. Ratzlaff ägnats en saklig och omfångsrik monografi, »The Scandinavian Unemployment Relief Program» (University of Pennsyl- 726
Litteratur
vania Press, Philadelphia 1934). Tyngdpunkten ligger för Sveriges
del på redogörelsen för reservarbetslinjen; en koncentrerad skildring
lämnas dock även av beredskapsarbetslinjen. En studie av de praktiska verkningarna av de allmänna arbetena i öppna marknaden var
vid tiden för bokens utgivande ännu icke möjlig.
En ingående sammanställning av de mest representativa arbetenas
ståndpunktstagande till de i den svenska diskussionen livligast dryftade problemen skulle tvivelsutan vara av intresse; en sådan skulle
dock kräva ett stort utrymme, och därför kan här endast en fragmentarisk redovisning av åsiktsbrytningarna härutinnan ifrågakomma.
Liksom bland de svenska skildrarna av krisens förlopp i vårt land
göra sig även bland de utländska iakttagarna vissa meningsdifferenser gällande beträffande tidpunkten för konjukturomslaget. Marginalen mellan de olika uppfattningarna rör sig om cirka ett halvt år,
i det att vissa författare vilja förlägga vändpunkten till nyåret 1933
(så exempelvis i tyska konjukturinstitutets kvartalsskrift h. 3/1934),
medan andra icke erkänna, att någon förbättring inträtt förrän efter
ingången av tredje kvartalet samma år. Brinley Thomas bestämmer
med ledning av produktions- och prisindexserierna vändpunkten till
första halvåret 1933, under det att han ur Skandinaviska Kreditaktiebolagets inqex över clearingen först under senare hälften av
samma år anser sig kunna utläsa en begynnande industriell återhämtning. Under tidrymden från bottenläget i fjärde kvartalet 1932
fram till och med tredje kvartalet 1933 uppvisar nämligen clearingindex följande serie: 68,1, 70,s, 71,5 samt 77,1. Thomas’ slutsats med avseende å denna sistnämnda sifferserie överensstämmer nära med
Karin Kocks dock något försiktigare formulerade konklusion i utredningen »Konjunkturuppsvingets uppkomst och orsaker 1932-1934»
(Stat. off. utredningar, 1935: 16). Vid analysen av produktions- och
prisindexserierna stannar däremot Thomas för en något tidigare tidpunkt än som angives i den Kockska utredningen. Såsom \Vistrand
i sin förut omnämnda skrift påvisat, kan emellertid Kocks uppfattning om vändpunkten för den industriella produktionen knappast
försvaras; Thomas har synbarligen riktigare bedömt materialet.
Beträffande clearingsiffrorna har han däremot visat samma obenä-
genhet som docent Kock att erkänna den svaga men oförtydbara
förbättringen under första och andra kvartalen av 1933 som ett verkligt återhämtningssymtom. En sådan försiktighet är naturligtvis
fullt försvarlig vid en bedömning av läget i det ögonblick, när de
första svaga förbättringssymtomen uppträda, men vid en granskning av konjunkturförloppet efteråt, sedan förbättringen visat sig
vara av bestående karaktär, måste den anses vara mindre väl på
sin plats.
Ett anmärkningsvärt förhållande i Kjellströms arbete är, att han
begagnar sig av arbetslöshetssiffrorna såsom konjunkturbarometer.
Härigenom kommer han att konstatera, att den allmänna ekonomiska förbättring, som gjort sig märkbar under andra kvartalet
727
Litteratur
1933, blev väsentligt mera utpräglad under de följande månaderna trots
de pågående strejkerna. Att kriteriet icke är det lämpligaste, torde
väl numera vara tämlig·en allmänt erkänt. Sålunda framhåller t. ex.
Fisher i sitt nyss citerade arbete, att det alltid föreligger ett tidsintervall på åtskilliga månader mellan förändringar i prisnivån och
och dessas återverkningar på arbetsmarknaden.
Försöken att precisera tidpunkten för konjunkturomslaget ha naturligen i och för sig intet annat intresse än såsom utgångspunkt
för en undersökning av uppsvingets orsaker.
I många fall ha de utländska bedömarna påtagligen bemödat sig
att redovisa de olika faktorer, som härvid äro att beakta. I regel
fästes sålunda uppmärksamheten på den svenska penningpolitiken,
handels- och betalningsbalansernas förbättring, finanspolitiken och
de allmänna arbetena liksom slutligen också på den så småningom
återupplivade investeringsverksamheten från de enskilda företagarnas sida. Mindre allmänt beaktad är däremot jordbrukshjälpen och
de goda skördarna. I fråga om avvägningen av de olika faktorernas
betydelse divergera däremot högeligen de skilda åsikterna.
Att vid en sådan bedömning subjektiva faktorer av förut antydd
beskaffenhet spela en mycket väsentlig roll, faller av sig självt. Ett
belysande exempel härpå erbjuder en diskussion mellan Kjellström
och Irving Fisher angående den svenska penningpolitikens betydelse.
Kjellström sammanfattar i sitt (på nyåret 1934 utgivna) arbete resultaten av denna i följande fyra punkter: l) deflationsprocessen
hade hejdats; 2) inflationsfaran hade avvärjts; 3) kronans inre köpkraft hade på ett tillfredsställande sätt upprätthållits; 4) den åsyftade successiva stegringen av grosshandelspriserna hade ännu icke
inträtt. Kjellström drar ur sina undersökningar slutsatserna, att
den svenska riksbankens penningpolitik icke visat sig vara ett lämpligt medel för att lösgöra vårt land ur depressionens grepp, men
att den däremot lyckats förhindra en ytterligare skärpning av det
ekonomiska läget och sålunda haft profylaktisk betydelse.
Det är rätt roande att se, hur Irving Fisher i »Stable Money» replikerar härpå helt enkelt genom att uttrycka sin odelade tillfredsställelse med vad som uppnåtts, vilket han finner vara nästan allt, som
den mest hängivne anhängare av stabiliseringstanken kan önska
sig; härtill bör emellertid anmärkas, att Fishers bok utkom c:a åtta
månader efter Kjellströms och vid en tidpunkt, då även det fjärde
ledet i det svenska valutaprogrammet, en successiv mindre höjning
av grosshandelspriserna, begynt att förverkligas. Och i polemik mot
Rufus S. Tucker bestrider Fisher bestämt dennes (i »Barron’s» den
19 juni 1933 förfäktade) uppfattning, att »det finns starka skäl antaga, att Sverige är ett av de tre eller fyra länder, som lidit hårdast under de senaste aderton månaderna, och lika starka skäl att
tro, att försöket att behärska valutan har ökat svårigheterna». –
»Det förhåller sig på rakt motsatt sätt», utropar Fisher, och hänvisar
härvid till uttalanden och statistiska serier i bl. a. Ekonomisk översikt och Nationernas förbunds Monthly Bulletin.
728
Litteratur
Brinley Thomas åter synes vid sin behandling av penningpolitiken
sträva att föra diskussionen över på ett plan, där en allsidigare överblick står att vinna. Han uttalar sig gillande om 1931 års devalvering och framhåller, att en restriktiv politik, liknande den Briiningska i Tyskland 1931-32 med all sannolikhet skulle i Sverige ha
påskyndat en förödande deflationsprocess. Han uppehåller sig också
vid riksbankens senare åtgärder under åren 1933 och 1934 och anser,
att dessa voro ett viktigt led för befrämjandet av återhämtningen,
framför allt såsom en nödvändig betingelse för andra, direkt konjunkturstimulerande faktorer. Thomas’ ståndpunkt förefaller här att
nära ansluta sig till Ohlins uppfattning.
I en mycket instruktiv artikel i Vierteljahrshefte fiir Konjunkturforschung 1934, sid. 262 ff. framhålles, att en viktig förutsättning för
konjunkturuppsvinget i Sverige var övergivandet av guldmyntfoten
i september 1931. Det gynnsamma inflytandet av kronans nedskrivning motverkades emellertid, enligt vad den tyske författaren framhåller, till en början av åtskilliga depressiva faktorer, vilka redovisas på följande sätt:
»Sveriges viktigaste konkurrenter, nämligen Finland och Norge,
läto samtidigt sina valutor sjunka. Vidare motverkades en stegring av
den svenska exporten av de tilltagande hindren för den internationella handeln och den av kreditkrisen orsakade starka tillbakagången av investeringarna i så gott som alla industriländer. Sverige
träffades särskilt hårt härav, enär detta land framför allt exporterar
kapitalvaror såsom trä och träprodukter, järnmalm och speeialmaskiner. Härtill kom den kännbara ryska trädumpingen.»
Påpekandet synes på ett tillfredsställande sätt förklara den »lucka»
i konjunkturförloppet, som öppnar sig mellan devalveringen och de
första påtagliga uppsvingstecknen. Ohlin vill däremot söka förklaringen till samma fenomen i det psykologiska förhållandet, att de
svenska exportörerna till en början icke vågade antaga att de höga
noteringarna för ett flertal viktiga utlandsvalutor skulle bli varaktiga och därför drogo sig för att omedelbart söka utvidga sina
avsättningsområden. Teorien är onekligen intressant och har säkerligen ett visst fog för sig.
Schwob anmäler, såsom redan antytts, en mot Ohlins och Thomas’
mening avvikande åsikt och i likhet med det tyska konjunkturforskningsinstitutet är han böjd att tillmäta devalveringsbeslutet en mera
omedelbar och direkt effekt än Ohlin och Thomas synas vilja tilldela detsamma. Vid ett närmare betraktande av Schwobs teori
för återhämtningen har man emellertid svårt att finna, att motsättningen mellan hono~ och de två nämnda ekonomerna är så stor,
som Schwob uppenbarligen själv anser. Den stora meningsskiljaktigheten ligger, som längre fram skall visas, på ett helt annat plan,
nämligen i fråga om de allmänna arbetenas betydelse. Penningpolitiken uppfattas däremot i realiteten även av Schwob huvudsakligen
som en förutsättning för inträdet av vissa konjunkturlyftande
faktorer.
729
Litteratur
Bland dessa intar handels- och betalningsbalansernas förbättring
åtminstone ett gott stycke in på 1934 en obestridlig förstarangsplats.
Av största intresse är Schwobs syn på Kreugerkraschens betydelse
för saneringen av den svenska betalningsbalansen: genom koncernens sammanbrott befriades det svenska folkhushållet från fullgö-
randet av avsevärda räntebetalningar och aktieutdelningar till utlandet. Man kan, säger författaren, rent av våga det paradoxala på-
ståendet, att Kreugerkraschen på sätt och vis blev till gagn för vårt
land. Antagandet kan icke utan vidare tillbakavisas, och Schwob är
för övrigt ingalunda ensam om det; åtminstone har den, som skriver detta, funnit en liknande uppfattning i samtal med franska
ekonomer företrädd.
De mest omstridda faktorerna i den svenska konjunkturutvecklingen utgöras som bekant av finanspolitiken och de offentliga arbetena. Vad den förra beträffar; synes det vara ett hos de utländska
författarna genomgående drag, att de utan vidare godtagit uppgifterna om den socialdemokratiska finanspolitikens högtidliga kröning
genom framläggandet av stabiliserade budgeter såväl för 1935/36 som
för 1936/37. Det finns anledning att häremot erinra om att 1935/36
års budget balanserades genom att den tillfördes tillfälliga inkomster
på 21,5 miljoner kronor, åstadkomna genom en bottenskrapning av
vissa fonder jämte därtill ytterligare en liknande engångstransaktion. Och framförallt kvarstå ännu alla direkta och indirekta skatter, som pålades under krisen och då förutsattes skola avvecklas vid
konjunkturförbättring.
Vid bedömandet av de allmänna arbetenas betydelse faller det förhållandet genast i ögonen, att den socialdemokratiska regeringens
linje med beredskapsarbeten i öppna marknaden icke kan betraktas
som en medverkande orsak till själva konjunkturomslaget, enär
detta ju inträffade någon gång under 1933, sannolikt redan på nyåret, medan de allmänna arbetena började komma igång i större
skala först efter byggnadskonfliktens avblåsning i februari 1934.
Detta faktum har ock noterats av flertalet av de här ifrågavarande
författarna. Man är emellertid i gengäld så mycket angelägnare att
betona dessa arbetens betydelse för den ytterligare, starkt markerade
förbättring, som inträffat efter nämnda tid. Den ende, som ställer
sig verkligt kritisk mot denna uppfattning, är Schwob, som i sin avhandling söker ställa investeringarna i de allmänna arbetena i belysning av det totala svenska folkhushållet. Han påpekar härvid,
att de årliga investeringarna för de allmänna arbetena under 1933
och 1934, eller c:a 250 miljoner kronor per år, icke motsvarar mer än
cirka 40 kronor per inbyggare, samt sluter härav, att denna form
av statsingripande icke kan ha haft någon märkligare betydelse i
konjunkturhänseende.
Desto mer kan herr Möller emellertid glädja sig åt de erkännanden, som med stor frikostighet skänkas honom och hans allmänna
arbeten av en sådan auktoritet, som direktören för internationella
arbetsbyrån i Geneve i dennes årsra,pport för 1934, vilken herr Möller
730
Litteratur
f. ö. skyndat sig att utgiva i svensk översättning bland statens
Offentliga Utredningar (1935: 51). Det tråkiga är emellertid, att mr.
Butler för det första icke uppvisat kausalsammanhanget mellan den
kraftiga nedgången i arbetslöshetssiffrorna å ena sidan och de under hudgetåret 1933/34 i försvimlande liten skala bedrivna beredskapsarbetena å den andra sidan; för det andra har han gjort sig
skyldig till en del missförstånd i fråga om anslagsposterna och
uppenbarligen tolkat vissa siffror, som avse av riksdagen anvisade
medel, som om <le vore utbetalda. Skillnaden blir avsevärd, enär ju
anslagen i flertalet fall ingalunda visat sig komma till användning,
så suart som berliknats, utan först långt senare – för övrigt i ett
starkt förhiittmt kordunkturliigc, varigenom dessa arbeten helt enkelt tendera att bli permanenta.
En sak kan liven i de utilindska undersökningarna av den svenska
krispolitiken anses vara tämligen oomstridd och till full evidens fastslagen, niimligcn att sjiilva konjunkturomslaget inträffade oberoende
av de speciellt socialdemokratiska åtgärderna. Att dessa senare och
framför allt de allmlinna arbetena däremot sannolikt haft en icke
oväsentlig inverkan på gestaltningen av de två sista årens inhemska
högkonjunktur, måste likaledes anses styrkt. En helt annan fråga
är emellertid, huruvida denna uppskruvning av högkonjunkturen
får anses vara till gagn för landet eller ej. Detta kan emellertid icke
i närvarande stund avgiiras, utan bedömningen diirav måste anstå,
till dess att frukterna av denna politik hunnit till fullo utmogna.
En i ögonen fallande sak är vidare, att intresset för de J)enningpolitiska problemen under dc sista åren trängts i bakgrunden och
f<Ht ge plats åt framför allt de med finans- och arbetslöshetspolitiken
sammanhiingandc problemen. Om den svenska penningpolitiken under krisen har inom landet rått en sällspord enighet, dess verkningar
uppfattas allmiint såsom gynnsamma, och i överensstämmelse med
ordsiiivet har hiilsan tigit still. Under de seuaste veckorna har emellertid intresset åter begynt att kretsa kring detta problem. Detta
Lir ieke uteslutande uppfattas såsom en blott reflexverkan av det
gamla guldhloekets sönderfallande, ehuru redan llenna omständighet
i oeh föl’ sig – såsom bl. a. med fog framhålles i slutorden i Brinlcy
’l’homas’ bok – kan ge upphov till vissa bekymmer för den svenska
ekonomien oeli enkannerligen för vår export. ’l’ill den uppmärksamhet, som börjat iignas valutafrågan, ha nämligen framför allt bidragit mera interna orsaker. Den fortsatta rikliga betalningsmedelsförsörjningen, som redan nu tangerar krigsårens högvattensmiirkc,
är en företeelse som ieke kan undgå att väcka betänkligheter. Den
reflexionen ligger nära till hands, att en penningpolitik, som syftade
till att befrämja niiringslivets återhämtning från en förlamande depressionsproecss oeh vilken av allt att döma på ett förtjänstfullt
sätt oekså fyllt denna sin uppgift, ieke utan vidare kan anses vara
den lämpligaste även i en utpräglad högkonjunktur sådan som den
731
51– 3<iGHii. St·enslc Tiäslcrift .1936.
Litteratur
närvarande. Tiden är alltså otvivelaktigt mogen för en omprövning
av målen för vår valutapolitik.
En viktig uppgift, vilken i själva verket för var dag som går framträ-
der som alltmer trängande, måste därvid bliva att söka åstadkomma en
rationell bedömning och avvägning av exportindustriens och hemmamarknadens intressen och behov. Den politik, riksbanken f. n. följer,
synes av allt att döma alltför ensidigt beakta de förra. Av hänsyn
till exporten hålles i själva verket en pundkurs, som innebär en på-
taglig undervärdering av den svenska kronan. Ingen vill bestrida,
att ett befrämjande av den svenska industriens avsättningsmöjligheter på världsmarknaden även i goda tider måste anses såsom ett
viktigt svenskt intresse. Men behöver denna uppmuntran i närvarande stund nödvändigtvis ta sig formen av en sådan exportpremie,
som en undervärdering av den inhemska valutan utgör1 Kan det
icke snarast anses troligt, att vår exportindustri under de år, som nu
förflutit efter krisens utbrott, haft goda möjligheter att genom rationaliseringsåtgärder förbilliga sina produktionskostnader och att
den också begagnat dessa möjligheter~
På den inhemska marknaden åter, har såsom antytts, riksbankens
valutauppköp föranlett en riklig penningtillgång och därmed följande kreditlättnader, vilka blott alltför lätt i närvarande stund
kunna leda till icke önskvärda överkapitaliseringar, liksom faran
för en inflatorisk uppskruvning av den allmänna prisnivån icke
längre kan utan vidare avvisas.
En betydande del av de av riksbanken utsläppta sedlarna synes å andra sidan stanna i bankernas kassor. Härigenom liksom i följd av
affärsbankernas stora tillgodohavanden på giroräkningar i riksbanken blir denna senare med all sannolikhet urståndsatt att enbart genom diskonthöjningar omedelbart hejda en ev. konstaterad inflationsprocess. Erik Lindahl har i en synnerligen instruktiv artikel i
Weltwirtschaftliches Archiv nr 1/1936 berört denna fråga liksom
ytterligare ett par andra tekniska ofullkomligheter i den svenska
valutapolitiken. Under sådana förhållanden synes det uppenbart, att
en diskussion av denna politik icke kan gå förbi heller de penningpolitiska medlen.
Det har icke minst från utlandets sida sagts många erkännsamma
ord om den svenska penningpolitiken och dess handhavande. Vi få
ej därav förledas till att tro, att behärskningen av den svenska valutan är en uppgift, som vår riksbanksledning slutgiltigt löst. Det
kan, som Lindahl i sin till eftertanke manande uppsats också framhållit, mycket väl tänkas, att det förmånliga läge vi i detta hänseende intaga och som vi uppfatta som resultatet av målmedvetna
och rationella överväganden, i själva verket i stor utsträckning visar
sig vara en följd av samverkande gynnsamma tillfiilligheter. Det
kan med andra ord hända, att i mytbildningen kring det svenska uppsvinget talet om den skickliga valutapolitiken till sist kommer att
framstå som den icke minsta myten av alla.
R. O.
732