Gunnar Hyltén-Cavallius: Stasis svenska agenter är obehagligt angelägen
Litteraturen om Tyska Demokratiska Republiken, DDR, är omfattande. Däremot finns inte så mycket om DDR:s spioneriverksamhet på Sverige utöver forskaren Birgitta Almgrens studier om Stasi.
Nu har journalisten och författaren Christoph Andersson gett ut Stasis svenska agenter: Om DDR:s spionage under kalla kriget (Lind & Co). Levande och med driv i steget tecknar han ett tiotal av den östtyska säkerhetstjänstens agenter som var verksamma i vårt land. Hans huvudsakliga källa är de akter som undkom förstörelse eller kunnat pusslas ihop efter DDR:s sammanbrott. Andersson är noga med att i noter ange referenser. Däremot hade han stött på svårigheter att få tillgång till svenska arkiv. Främst Säpo har alltför rigida sekretessbestämmelser för forskare, menar Andersson.
Boken har ett stort plus i illustrationerna. En bild säger som bekant mer än tusen ord. Bildsviten inleds med ett antal foton på den dåvarande sambandsofficeren mellan ryska KGB och Stasi i Dresden Vladimir Putin. Han ses på banketter och vid tillfällen då han mottar utmärkelser. Ett antal bilder återger inofficiella medarbetare (IM) – omaskade eller maskade – som tas upp i texten. Andersson har dessutom infogat några udda avbildningar av påstådda viktiga logistiska miljöer i Malmö. Fotona togs diskret av en utsänd spion, kamouflerad som västtysk turist. Vi ser till exempel värmeverket vid Malmö allmänna sjukhus, värdefull kunskap – sägs det – ”om det skulle bli krig”.
Stasi önskade slussa in sina IM i Sverige med syftet att de skulle erhålla svenskt medborgarskap. Detta öppnade dörrarna på ett helt annat sätt. En metod som ansågs önskvärd var att söka få till äktenskap med en svensk medborgare. Tankeväckande är uppgiften att vårt land dessutom beredde vägen ”för Stasifolket”, sedan regeringen Palme tillsammans med VPK och tolv C-riksdagsledamöter erkänt DDR i december 1972 med ömsesidigt utbyte av diplomater.
Den aktör som får bokens största utrymme är IM Thomas, eller i klartext Aleksander Radler. Författaren har skrivit om honom tidigare, i Operation Norrsken (2013), men nu har horisonten vidgats och mer finns att redovisa.
I anslutning till sin skriftliga förpliktelse inför Stasi 1965 hävdade Radler, att som kristen var det självklart att stödja DDR:s arbete för ”fred och mot fascism”. Stasis planer är att få denne begåvade akademiker att stiga allt högre i det svenska samhället – i universitetsmiljön och i kyrkan. Han lyckas doktorera för professor Gustaf Wingren och själv bli docent i teologisk etik i Lund. Han prästvigs i Luleå stift och får tjänst i Svenska kyrkan och avancerar till kyrkoherde. Han går in i partipolitiken och får förtroendeposter i M och därefter i KD.
Under resans gång sänder han flitigt rapporter till sin ledningsofficer i Frankfurt an der Oder om högt uppsatta akademiker, biskopar och andra, till och med om gamla vänner från förr.
Det är bitvis skakande läsning att ta del av konspirationer och svek, också för den läsare som tenterat på Radlers studiebok om kristendomens idéhistoria. Det är skakande också att upptäcka hur svenska myndigheter och institutioner gång på gång ertappas med godtrogenhet: Säpo, polis och åklagare, akademin och Svenska kyrkan.
Andersson säger på något ställe, att Sven Lindegård hade gjort sig känd som den mest DDR-vänlige svenske biskopen. Då glömmer han Stockholmsbiskopen Lars Carlzon som under sin emeritustid till och med verkade som ordförande för Förbundet Sverige-DDR (se min artikel om denne i antologin Som i en spegel: Kyrka och teologi i möte med DDR).
Författaren har i boktiteln använt begreppet spionage. DDR:s säkerhetstjänst talade dock inte om sina inofficiella medarbetare i Sverige eller på annat håll som ”spioner” utan som ”fredens spejare”, ett ärenamn de förväntades vara stolta över. Fred var ju ett tungt vägande slagord under kalla kriget. Fredsrörelsen i väst understöddes av Warszawapakten, medan den inhemska fredsrörelsen i bland annat DDR infiltrerades och brutalt slogs ner. Det ansågs bara vara Nato som skulle rusta ned.
Begreppet fred kan alltså användas manipulativt. Tänkvärt heter det i den svenska Junikommiténs appell i samband med Nikita Chrusjtjovs statsbesök i Sverige 1964: ”Freden är högst väsentlig, men inte vilken fred som helst. Verklig fred nås först, när alla folk har frihet” (Friheten möter diktatorn, Baltiska kommittén 1964).
Till slut sätter Andersson in sin historiska redovisning i en nutida kontext. Då DDR stod på randen att falla, var nämligen säkerhetstjänsterna ytterst angelägna att förstöra så mycket som möjligt av sparade akter (visst spionage fördes över till KGB, på Stasispråk ”Der grosse Bruder”). Man ville hemlighålla arbetsmetoder, vilka – skriver han – är i bruk än idag. Då Vladimir Putin aktivt deltog i att elda upp bevismaterial i Dresden den där vinterdagen 1989, kanske det är just där och då som ”viljan föds att i någon form återupprätta det Sovjet som han så troget tjänat i KGB:s tjänst”.
Christoph Anderssons bok är mycket angelägen, både för att förstå historien och för att undvika naivitet i nutiden.
Gunnar Hyltén-Cavallius är komminister emeritus och teol.lic. i kyrkohistoria