Gia Jandieri: Så renoverade man sin lägenhet i Sovjetunionen
Till att börja med var det en överdrift att kalla lägenheten för sin egen. I Sovjetunionen fanns ingen privat äganderätt vad gällde lägenheter. Man kunde ha personlig besittningsrätt till mindre marklotter med små hus (eller inte så små, beroende på mutans storlek). I övrigt tillhörde lägenheterna staten. De boende hade rätt – och skyldighet – att vara folkbokförda där, genom det så kallade propiskasystemet.
Registreringen var i själva verket ett sätt att hålla befolkningen i schack och kontrollera människors rörelsefrihet. Den som reste kunde när som helst få frågan var han eller hon var registrerad och riskerade stränga straff om vistelsen långt från hemorten saknade myndigheternas tillstånd. Ingen fick flytta från en ort till en annan utan tillstånd eller registrering på den nya adressen.
Även om lägenheten inte var privat egendom kunde ingen bara dyka upp och kräva att få bo där utan propiska. För att registrera sig på en ny adress krävdes både myndigheternas tillstånd och godkännande från familjen eller de andra som redan bodde i lägenheten.
Det innebar samtidigt att staten måste erkänna den nya ”inneboendes” rätt att begära större bostadsyta, om utrymmet enligt sovjetiska normer inte räckte till. Eftersom bostäder och boyta var bristvaror blev nya registreringar i det närmaste omöjliga – såvida man inte betalade en rejäl muta eller hade stöd från allra högsta ort.
Familjens lägenhet var alltså deras, men ändå inte riktigt. Att sälja den gick inte; man fick i stället ordna ett byte. En familj med en trerummare kunde exempelvis genom olika byten skaffa två tvårummare och en etta, med pengar emellan – naturligtvis inofficiellt – beroende på lägenheternas kvalitet, eller byta upp sig till en fyrarummare genom att lägga pengar emellan.
Efter varje sådant byte måste familjemedlemmarna registreras på sin nya adress. Även detta kunde ordnas med en muta, om än en mindre sådan eftersom ingen begärde mer bostadsyta i samband med bytet.
Alla lägenheter var alltså statlig egendom. Men tillbaka till huvudfrågan: Om lägenheten inte ens var din, hur skulle du då kunna renovera den? Visst gick det att få myndigheternas tillstånd, men även här hjälpte mutor och rätt kontakter.
Varför behövde lägenheterna renoveras? Alla bostäder behöver förr eller senare rustas upp, men de sovjetiska lägenheterna kunde vara i behov av renovering redan när byggnaden stod färdig och familjen fick flytta in.
Teckningen nedan, från det georgiska kommunistpartiets månatliga satirtidskrift Niangi (”Krokodilen”), visar vilket skick ett bostadshus kunde vara i när det överlämnades till de boende.

Några byggnadsarbetares hantverksskicklighet.
En annan karikatyr ur samma tidskrift visar hur ett renoverat hus presenteras för en besiktningskommission:

– Jag föreslår att den ärade besiktningskommissionen går vidare till nästa renoverade objekt!
Sovjetunionen var genombyråkratiserat. Nästan varje steg en människa tog krävde tillstånd och en hög med handlingar. Med en tillräckligt stor muta gick det emellertid att slippa procedurerna.
Det stora problemet var dock inte bara mutan utan att familjen måste ha råd både med den och med själva renoveringen. För många var det en övermäktig uppgift: de kunde få vänta årtionden på att rusta upp sin bostad. Men låt oss vara optimistiska. Anta att du var sovjetmedborgare, hade en lägenhet och tjänade tillräckligt för att bekosta renoveringen. Det var då det verkliga äventyret började.
Att leva enbart på sin lön var för övrigt något av ett stående skämt, inte minst på film. I verkligheten var det inte alls roligt. Den som undrar varför Sovjetunionen – denna mytomspunna jätte, ett land med väldiga naturtillgångar – kollapsade finner en viktig förklaring just här: låg produktivitet hos underbetalda, omotiverade och desillusionerade arbetare.
Men tillbaka till vår berättelse. Du och din familj hade alltså bestämt er för att renovera lägenheten. Ni hade till och med fått ett lagligt tillstånd och hade pengar. Men var skulle ni få tag på material och hantverkare?
Det fanns särskilda butiker för bygg- och renoveringsmaterial, men hyllorna var … tomma. Vanliga medborgare fick däremot inte ens se lagren. Den som ändå lyckades få tillträde hade förstås betalat en muta. Lagerpersonalen bedömde sedan om du verkade pålitlig – inte främst av rädsla för dig, utan för att hålla nere kostnaderna för att muta eventuella inspektörer – och kunde därefter sälja något av det som fanns.
Mutorna till butikspersonalen fungerade i praktiken som ett slags ersättning för ett prissystem. Hur mycket kunderna var beredda att betala under bordet visade vad de knappa varorna faktiskt var värda för dem.
Oftast kunde butikerna ändå inte förse familjen med allt som behövdes. Nästan ingenting fanns: färg, trä, keramik, plast, metallvaror eller utrustning till kök och badrum. Att hitta bra badrumsinredning var en ren mardröm.
Gav då den vanlige sovjetmedborgaren upp? Började man gråta och klaga? Naturligtvis inte. Det var bättre att leta efter andra vägar.
Det fanns till exempel en liten chans att få tag på importerad badrumsutrustning av bättre kvalitet från Östtyskland eller Tjeckoslovakien, ibland även från Jugoslavien. Det kunde ske på tre sätt:
- Du lämnade in en skriftlig ansökan och ställde dig i kö. Då måste du också visa upp ett intyg om din lön. Väntan kunde emellertid bli evighetslång.
- Du hade en släkting eller vän till familjen med en hög befattning i kommunistpartiets centralkommitté. Ett telefonsamtal räckte då för att du skulle få veta vem som kunde ordna den eftertraktade varan.
- Du fick ”höra” att varan gick att få mot en muta och betalade dyrt.
Ett annat råd var att bege sig till en byggarbetsplats. Där gällde det att hitta en särskild person, en prorab, som ansvarade för materialförsörjningen och ordningen på bygget. När du väl träffade honom sade du: ”Jag behöver lite byggmaterial.”
En typisk byggarbetsplats skildras i ännu en utmärkt karikatyr från Krokodil.

På skyltarna står bland annat:
Ekparkett
Billigt tegel
Vi har importerade blå toalettstolar
Köp tvättbara tapeter – och så vidare.
När han väl hade försäkrat sig om att du var att lita på – oftast genom att fråga vem som rekommenderat dig, återigen för att begränsa kostnaderna för att muta kontrollanter – gick han igenom din materiallista och började förhandla om mängder och priser.
Om han inte hade allt du behövde kunde han skicka dig vidare till en prorab på en annan byggarbetsplats. Han kunde också erbjuda hantverkare ur sitt arbetslag, som svartjobbade hemma hos dig vid sidan av sitt ordinarie byggarbete.
Så långt verkar allt fungera utmärkt. Men hur gick det då med materialet och arbetarna som behövdes till det bygge som arbetsledaren faktiskt var anställd för att sköta? En berättigad fråga!
Den driftige byggledaren såg till att i förväg få fram tillräckligt med resurser – gärna lite extra. Det var i praktiken en av hans viktigaste uppgifter. För detta behövde han samarbeta med myndigheterna, bland annat byggnadsministeriet och finansministeriet. Mot mutor, naturligtvis, såg de till att bygget tilldelades så mycket material att huset kunde färdigställas och en del dessutom säljas vid sidan av.
En karikatyr från Niangi fångar väl hur mutorna cirkulerade:

”En kort överföring”.
Fler aktörer kunde ingå i denna historia: högre chefer och övervakare från kommunistpartiets centralkommitté, statliga revisorer, olika inspektionsorgan och ibland lokala myndigheter. Därtill fanns en central statlig instans, byrån för konstruktörer och planerare, som hade befogenhet att utarbeta och godkänna byggplaner med budget och beräknad materialåtgång. När byrån godkänt planen kunde pengar och byggmaterial lagligen föras till byggarbetsplatsen.
Anta nu att byggprojektet hade fått sina anslag och kommit i gång. Då kunde människor som drev verksamhet i den underjordiska ekonomin, liksom vanliga familjer, söka upp byggarbetsledaren och be honom ordna material. Han sålde så mycket han kunde utan att det ordinarie bygget stannade av. Mutorna blev därmed en inkomstkälla för arbetsledaren, byggledaren och alla de chefer, inspektörer och myndighetspersoner som hjälpte till.
Och hur gick det för familjen som ville renovera? Det var sannerligen inte enkelt. De hade lagt ned enormt mycket tid, kraft och pengar. Materialet de fått tag på var förstås av usel kvalitet och hantverkarna arbetade ineffektivt. Till slut var familjen inte bara utmattad, utan hade också börjat avsky själva ordet remont – renovering. Ändå var de lyckliga över att flera månaders riskfyllda vedermödor äntligen var över. Åtminstone för den här gången.
Gia Jandieri är grundare av och vicepresident för tankesmedjan New Economic School i Georgien