Géza Nagy: Historien om den svenska integrationspolitiken och dess tillämpning

Under årets valrörelse har invandring och integration hört till de återkommande frågorna i den politiska debatten. I stort sett alla partier har beskrivit integrationen som misslyckad, men förklaringarna har skilt sig åt och ansvaret har ofta lagts på motståndarna. Debatten har samtidigt varit förenklad och historielös, och har i hög grad präglats av Sverigedemokraternas syn på invandring och integration. Mot den bakgrunden följer denna artikel den svenska integrationspolitikens utveckling – från efterkrigstidens krav på anpassning till dagens betoning av språk, arbete, självförsörjning och samhällsgemenskap.

Den svenska integrationspolitiken har förändrats påtagligt under de senaste sjuttio åren. Förändringen gäller inte bara de konkreta åtgärder som staten och kommunerna har vidtagit, utan också själva föreställningen om vad det innebär att bli en del av det svenska samhället.

Från efterkrigstidens betoning på anpassning och en underförstådd assimilation har Sverige gått via 1970-talets idé om kulturell valfrihet och mångfald till dagens betydligt starkare betoning av språk, arbete, självförsörjning, skyldigheter och samhällsgemenskap.

Samtidigt är historien inte en rak utvecklingslinje. Olika idéer har levt sida vid sida och återkommit i nya former. Många av dagens diskussioner har faktiskt sina rötter i den debatt som fördes redan på 1960-talet.

Från arbetskraftsinvandring till invandrarpolitik

Under 1950- och 60-talen var Sverige ett land med en omfattande arbetskrafts- invandring. Människor kom framför allt från de nordiska länderna och från Sydeuropa för att arbeta inom den snabbt växande svenska industrin. Den som kom till Sverige förväntades i huvudsak anpassa sig till det svenska samhället: lära sig svenska, arbeta och försörja sig och så småningom finna sin plats i det svenska samhällslivet.

Det fanns ännu ingen sammanhållen integrationspolitik i dagens mening. Invandringen betraktades främst som en arbetsmarknads-, bostads- och befolknings-fråga. Det svenska välfärdssamhällets generella institutioner skulle i princip omfatta även invandrarna.

Samtidigt fanns en underförstådd föreställning om att den som stannade i Sverige med tiden skulle smälta in i det svenska samhället. Assimilation var därför länge mer en praktisk norm än ett uttalat politiskt program.

Men under 1960-talet började denna syn förändras.

Assimilation eller integration?

Det intressanta är att ordet integration inte alls var nytt. Det hade länge använts inom sociologin för att beskriva dels hur individer och grupper blir delar av ett samhälle och dels hur social sammanhållning uppstår. Däremot var det ännu inte det självklara politiska begreppet för invandring.

I den invandrarpolitiska diskussionen 1968 ställdes emellertid frågan uttryckligen: Skulle invandrare assimileras eller integreras?

Skillnaden var principiell. Assimilation innebar att invandraren i huvudsak skulle anpassa sig fullständigt till majoritetssamhällets språk och kultur. Integration innebar däremot att invandraren skulle bli delaktig i samhället utan att nödvändigtvis behöva överge sin språkliga, kulturella eller religiösa identitet.

Regeringen ville emellertid ännu inte göra vare sig assimilation eller integration till ett överordnat politiskt mål. Man talade hellre om anpassning. Invandrarna skulle få hjälp att lära sig svenska, förstå det svenska samhället och förbättra sina levnadsförhållanden.

Det var ändå ett tecken på att något hade börjat förändras.

1975 – den stora omläggningen

Den verkliga brytpunkten kom 1975. Riksdagen antog då en ny invandrarpolitik med tre övergripande mål: jämlikhet, valfrihet och samverkan.

Jämlikhet innebar att invandrare skulle ha samma möjligheter och rättigheter som den övriga befolkningen. Valfrihet innebar att människor skulle kunna bevara och utveckla sitt språk och sin kulturella identitet. Samverkan innebar att relationen mellan invandrare och majoritetsbefolkning skulle präglas av ömsesidig tolerans och samarbete.

Detta var ett tydligt avståndstagande från assimilation som politiskt ideal.

Den nya politiken fick också konkreta konsekvenser. Ett exempel var hemspråksreformen, som gav barn med annat modersmål möjlighet att få undervisning i sitt språk (hemspråk). Staten började också ge stöd till invandrarorganisationer och invandrarnas kulturliv.

Tanken var i grunden att en människa inte skulle behöva välja mellan att bevara delar av sin ursprungliga identitet och att delta i det svenska samhället. Politiken låg nära den mångkulturella samhällsidé som under denna period växte fram i flera västländer.

1985 – Hela Sverige-strategin

Under 1980-talet förändrades invandringen. Den tidigare arbetskrafts- invandringen hade i stor utsträckning ersatts av flykting- och anhöriginvandring. Därmed blev mottagandet och etableringen betydligt mer komplicerade frågor.

1985 infördes den så kallade Hela Sverige-strategin. Syftet var att motverka koncentrationen av flyktingar till storstadsområdena. Nyanlända skulle i stället placeras i kommuner över hela landet.

Bakom strategin fanns en tydlig integrationsidé. Om flyktingar bodde i mindre kommuner skulle de få bättre möjligheter att komma i kontakt med svenskar, lära sig svenska och komma in i arbetslivet. Samtidigt skulle mottagandet fördelas mer rättvist mellan landets kommuner.

Nästan hela landet kom också att omfattas av systemet.

Men Hela Sverige-strategin visar samtidigt på skillnaden mellan politiska intentioner och praktiska konsekvenser. En person kunde placeras i en liten kommun där det visserligen fanns bostad och nära kontakt med majoritets-befolkningen, men där det saknades arbete och utbildningsmöjligheter. I andra fall kunde den sociala miljön vara så liten att kontakten med människor med samma språk och bakgrund blev viktigare än kontakten med majoritets- samhället.

Strategin kom därför att kritiseras. Den visade att integration inte enkelt kan skapas genom att staten bestämmer var människor ska bo.

Från invandrarpolitik till integrationspolitik

Under 1990-talet ökade kritiken mot den tidigare invandrarpolitiken. Ett problem var att särskilda åtgärder för ”invandrare” kunde bidra till att människor permanent definierades som en särskild kategori.

1997 ersattes därför begreppet invandrarpolitik med integrationspolitik. Förändringen var mer än språklig. Integration skulle inte längre betraktas som en fråga enbart för invandrare. Hela samhället skulle bidra. Arbetsmarknad, utbildning, bostäder, diskriminering och social delaktighet skulle ses som delar av integrationspolitiken.

Året därpå, 1998, inrättades Integrationsverket. Det tidigare Statens invandrar-verk hade samtidigt delats upp så att Migrationsverket fick ett tydligare ansvar för migration och asyl, medan Integrationsverket fick ansvar för integrations-frågorna. Verket skulle bland annat följa utvecklingen, stödja kommunernas mottagande och introduktion av nyanlända samt motverka rasism och diskriminering.

Det var ett försök att göra integration till ett sammanhållet och självständigt politikområde.

Integrationsverket avskaffas

Men Integrationsverket blev inte långlivat. År 2007 avskaffades myndigheten av den dåvarande alliansregeringen. Uppgifterna fördelades på andra myndigheter. Migrationsverket fick dock vara kvar.

Det kan ses som ännu ett viktigt skifte. Integration skulle i mindre grad vara en särskild statlig verksamhet och i större utsträckning genomsyra den ordinarie samhällspolitiken.

Samtidigt hade ett annat problem blivit allt tydligare: skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda på arbetsmarknaden, i utbildning, inkomster och boende. Segregationen i storstäderna uppfattades som ett centralt politiskt problem.

Därmed förändrades också frågan. Det räckte inte längre att säga att alla skulle ha lika möjligheter. Man började fråga varför dessa möjligheter trots allt inte ledde till likvärdiga resultat.

Arbete och etablering

Under 2000-talet fick arbete och egen försörjning en allt starkare ställning i integrationspolitiken. Arbete sågs inte bara som ett sätt att försörja sig utan också som en väg till språk, sociala kontakter, självständighet och delaktighet.

Efter den stora flyktinginvandringen 2015 blev frågan ännu mer akut. Ett stort antal människor, framför allt från Syrien, skulle på kort tid etableras i Sverige. Diskussionen kom därför alltmer att handla om svenskundervisning, utbildning, arbete och hur lång tid det tog innan nyanlända blev självförsörjande.

Samtidigt växte kritiken mot vad som uppfattades som en alltför kravlös integrationspolitik. Frågan började ställas om staten hade betonat människors rättigheter och möjligheter så mycket att deras egna skyldigheter och ansvar hamnat i bakgrunden.

Sverigedemokraternas betydelse

Det är här Sverigedemokraterna kommer in i bilden.

Partiet kom in i riksdagen 2010 och gjorde invandrings- och integrations-politiken till en av de centrala konfliktfrågorna i svensk politik. Sverigedemokraterna kritiserade den tidigare mångkulturella politiken och hävdade att integrationen måste innebära betydligt större anpassning till svenska språket, svenska normer och svenska samhällsinstitutioner i stort.

De problem som SD pekade på – segregation, arbetslöshet och svårigheter med etablering – hade naturligtvis diskuterats långt tidigare. Partiets betydelse ligger snarare i att det förändrade den politiska tolkningen av problemen och bidrog till att förskjuta debatten mot frågor om krav, ansvar och samhällsgemenskap.

Efter valet 2022 fick denna syn ett betydligt större politiskt genomslag genom Tidösamarbetet, där SD blev samarbetsparti till regeringen.

Migration och integration blev ett av de viktigaste områdena för samarbetet. Sedan dess har politiken tydligare betonat krav på svenska språket, arbete, självförsörjning, samhällskunskap och deltagande i samhällslivet. Integration har i allt högre grad kommit att betraktas som både en rättighet och en skyldighet.

Integrationsfrågan i Sverige i dag

I dag har integrationspolitiken en tydligare krav- och ansvarsinriktning. Arbete och självförsörjning, svenska språket, utbildning och kunskaper om det svenska samhället står i centrum. Den restriktivare migrationspolitiken är en del av samma utveckling. Asylinvandringen har minskat kraftigt under senare år, även om utvecklingen också påverkas av förändringar i omvärlden och den europeiska migrationspolitiken.

Ett tydligt exempel på den nya inriktningen är de skärpta kraven för svenskt medborgarskap. Sedan juni 2026 krävs som huvudregel att den sökande kan visa kunskaper i svenska och om det svenska samhället. I augusti 2026 började det nya medborgarskapsprovet i samhällskunskap att genomföras. Det prövar bland annat kunskaper om hur Sverige styrs, svensk historia, samhällsliv och grundläggande demokratiska principer. Ett särskilt prov i svenska införs senare.

Det innebär inte att Sverige formellt har återgått till assimilation. Det finns fortfarande ingen generell målsättning att människor ska överge sin kulturella eller religiösa bakgrund. Men 1975 års betoning av valfrihet har fått sällskap av ett betydligt starkare krav på ansvar och delaktighet.

Den svenska integrationspolitikens historia kan därför beskrivas som en rörelse från anpassning, via jämlikhet och kulturell valfrihet, till dagens betoning av etablering, eget ansvar och samhällsgemenskap.

Men utvecklingen är inte så linjär som denna beskrivning kan ge intryck av. Den grundläggande frågan från 1960-talets debatt har aldrig försvunnit: hur mycket anpassning kan och bör samhället kräva av den som invandrar? På 1960-talet formulerades frågan som ett val mellan assimilation och integration. I dag ställs den på ett annat sätt, genom krav på svenska språket, samhällskunskap, egen försörjning och i vissa fall kunskaper som villkor för medborgarskap.

Skillnaden är betydande, men det finns också en kontinuitet. Då liksom nu handlar diskussionen ytterst om förhållandet mellan kulturell särart och en gemensam samhällsgemenskap. Det som har förändrats är framför allt var gränsen dras mellan det som individen själv får välja och det som samhället kan kräva.

Den grundläggande frågan är dock fortfarande densamma: Hur kan människor med olika bakgrund bli delaktiga i samma samhälle utan att staten kräver kulturell likriktning – men också utan att acceptera permanent social uppdelning?

Géza Nagy är f d universitetslektor i sociologi