Mathias Bred: Høyre har anledning att inspireras av Moderaterna

Norges och Sveriges partisystem är väldigt lika. Det har inte riksdagsvalet ändrat på.

I Norge regerar det socialdemokratiska Arbeiderpartiet i minoritet. Regeringen söker stöd hos Senterpartiet, Miljöpartiets norska motsvarighet MDG samt vänsterpartierna SV och Rödt. På den borgerliga sidan finns Høyre, Fremskrittspartiet (FrP), Kristdemokraterna och liberala Venstre, alla i opposition.

Det svenska valet har följts med stort intresse i Norge. Det är inte bara partiuppställningen som är snarlik. Också resultaten ligger nära. Till exempel fick Arbeiderpartiet också 28 procent i Stortingsvalet.  Flera norska bedömare har noterat att samtliga nordiska länder nu styrs eller ser ut att styras av socialdemokratiska partier, trots att socialdemokratin långsiktigt har tappat väljarstöd.

Men den norska erfarenheten visar också hur svårt det är att hålla ihop breda rödgröna samarbeten. Partierna är beroende av varandra, men står långt ifrån varandra i flera frågor. Senterpartiet är exempelvis mer landsbygdsinriktat än sitt svenska systerparti och har redan hamnat på kollisionskurs med regeringen i frågor som rör bränsleskatter och energi. När regeringsunderlaget blir brett ökar också risken för slitningar.

Samtidigt har nästan samtliga partier som stött regeringen tappat stöd i opinionen. Undantaget är Rödt, som har vuxit, och nu har stöd av runt 8 procent. Precis som svenska Vänsterpartiet. Mönstret känns igen från andra europeiska länder: mindre partier kan vinna på att profilera sig ideologiskt medan större regeringsbärande partier tvingas kompromissa.

På den borgerliga sidan är utvecklingen ännu mer anmärkningsvärd. Redan i förra årets stortingsval blev Fremskrittspartiet större än Høyre med 23 respektive 14 procent. Försprånget i opinionen har därefter vuxit. I septembermätningarna får FrP omkring 31 procent, medan Høyre ligger kvar kring 14 procent. Det är förstås psykologiskt viktigt att uppstickarpartiet är dubbelt så stort som det gamla statsbärande högerpartiet.

Framgången handlar inte bara om invandring eller skatter, de frågor som länge förknippades med partiet. Norska väljare uppger i allt större utsträckning att de har förtroende för FrP även när det gäller försvar, utbildning, energi och infrastruktur. Partiet har därmed gått från att vara ett relativt smalt protestparti till att uppfattas som ett bredare borgerligt alternativ.

Det är en utveckling som sannolikt studeras noga av Sverigedemokraterna. Norska Høyre har anledning att studera Moderaterna.

I den europeiska debatten hävdas ofta att partier som AfD i Tyskland växer därför att de hålls utanför politiskt inflytande. Norge pekar i en mer komplicerad riktning. Fremskrittspartiet har deltagit i regeringar och varit en etablerad del av det politiska systemet under lång tid. Trots det fortsätter partiet att växa.

Den norska erfarenheten tyder därför på att det inte finns någon enkel modell för hur etablerade partier ska förhålla sig till radikala utmanare. Strategier som fungerar i ett land behöver inte fungera i ett annat. Politikens utveckling formas i hög grad av nationella förhållanden och olika politiska traditioner.

Mathias Bred är politisk redaktör för SNB