Stewart Harper: Därför lider västvärlden av minnesförlust

Den engelska popgruppen Chumbawamba uttryckte det träffande: ”Do you suffer from long term memory loss?”, frågade de i sin hit Amnesia från 1998. Ironin i att de själva argumenterade för en återgång till socialism i väst går inte mig förbi.

Det finns en sorts minnesförlust i hjärtat av dagens västerländska politiska ekonomi. En värld som tog låg inflation, fungerande leveranskedjor och dynamiska arbetsmarknader för givna har återigen börjat fråga sig om det kanske är marknaderna i sig som är problemet. För många har bostäder blivit oöverkomligt dyra, lönerna har stagnerat i förhållande till priserna och populister på både vänster- och högerkanten argumenterar för att staten, snarare än marknaden, ska avgöra vem som får vad.

Stämningen påminner påfallande mycket om den som präglade Storbritannien, USA och stora delar av Västeuropa på 1970-talet, innan ett annat svar vann gehör under Margaret Thatchers och Ronald Reagans ledarskap.

Sanningen är att argumenten för fria marknader en gång vann – men nu måste kampen tas på nytt, för en ny generation som inte själva upplevde hur alternativet misslyckades.

Den bortglömda krisen

Det är värt att påminna sig om hur illa situationen faktiskt var innan Thatchers och Reagans argument förändrade den politiska debatten.

Storbritannien genomlevde i mitten av 1970-talet tvåsiffrig inflation och en valutakris som tvingade regeringen att vända sig till Internationella valutafonden, IMF, för ett räddningspaket. Därtill kom en vinter av industriell lamslagning så allvarlig att döda blev liggande obegravda, sopor samlades på gatorna och bensin och andra varor tog slut. Nationaliserade industrier slukade enorma offentliga subventioner samtidigt som de levererade dyra varor av låg kvalitet.

USA plågades samtidigt av stagflation – hög arbetslöshet, stagnerande tillväxt och stigande priser på en och samma gång. Ett tillstånd som den keynesianska ekonomin hade hävdat var omöjligt och som därför trotsade de teknokrater som försökte finna en lösning.

När svaret väl kom var det inte tekniskt utan filosofiskt. Thatcher och Reagan nöjde sig inte med att justera räntor eller laborera med subventioner. I stället argumenterade de, offentligt och om och om igen, för att fria marknader, sunda statsfinanser, privat äganderätt och en begränsad stat inte bara var effektivare än alternativen utan också moraliskt att föredra. Utgångspunkten var att individer är bättre lämpade än regeringar att organisera det ekonomiska livet.

Thatchers envisa budskap om att det inte fanns något alternativ till att möta den ekonomiska verkligheten blev tidens kanske tydligaste kännetecken. Reagans synsätt sammanfattades bäst av honom själv: ”The nine most terrifying words in the English language are: I’m from the government, and I’m here to help.”

Debatten vanns – men minnet gick förlorat

Det är lätt att glömma hur omstridd denna filosofi faktiskt var vid den tiden.

Privatiseringar, avregleringar och att bryta fackliga monopol var inga konsensusståndpunkter. Det var hårt vunna segrar mot ett politiskt – och intellektuellt – etablissemang som betraktade blandekonomi och omfattande statligt ägande som självklara inslag i hur ett modernt samhälle måste styras.

Thatcher och Reagan vann argumentet så övertygande att marknadsekonomins grundläggande ramverk under de följande tre decennierna i stort sett förblev oomstritt inom den politiska mittfåran. Det accepterades, i större eller mindre utsträckning, av partier på center-vänsterkanten såväl som på högerkanten.

Men en seger som övergår till att bli ett antagande slutar också att försvaras.

På 2000-talet var det få politiker i väst som ansåg sig behöva förklara varför privat företagande och öppna marknader var att föredra framför statlig styrning, eftersom nästan ingen seriös aktör argumenterade för motsatsen.

Men den samsynen har nu spruckit. Inte för att de grundläggande ekonomiska förutsättningarna har förändrats, utan för att ingen under de mellanliggande decennierna ägnade särskilt mycket tid åt att förklara argumenten för dem som aldrig själva hade upplevt alternativet.

Nu måste därför den samsynen vinnas på nytt.

De nya skeptikerna

Dagens skepsis mot kapitalismen är inte densamma som 1970-talets socialism. Även om vissa fortfarande drömmer om nationaliserade stålverk är det få utanför de mest radikala kretsarna som förespråkar pris- och inkomstregleringar. I stället finns en mer diffus misstänksamhet – uttryckt på olika sätt, men inte mindre påtaglig, både till vänster och höger – mot att systemet har skapat ojämlikhet, otrygghet och en bostadskris. Och en föreställning om att bara en mer interventionistisk stat, genom exempelvis industripolitik, hyresregleringar, förmögenhetsskatter eller handelshinder, kan rätta till problemen.

Opinionsundersökningar i Storbritannien, USA och stora delar av Europa har visat ett minskat förtroende för kapitalismen bland yngre generationer. De växte inte upp med stagflation och sopberg på gatorna, utan med finanskrisen 2008, följd av mer än ett decennium av stagnerande löner och en bostadsmarknad som tycks vara riggad mot dem. De upplever att ekonomin inte fungerar för dem och söker därför efter alternativ.

Det är just detta som är faran när ett argument glöms bort: varje generation upplever det nuvarande systemets brister mycket konkret, medan alternativets misslyckanden i bästa fall blir en historisk fotnot. Nästan ingen under 50 år i väst har egna minnen av att köa efter bensin, se en nationell valuta kollapsa eller uppleva konsekvenserna av socialistisk ekonomisk politik.

Enkelt uttryckt: argumenten för kapitalismen kan inte vila på antagandet att alla redan vet hur 1970-talet slutade.

Ta debatten igen – kopiera inte lösningarna

Att säga att västvärlden måste ta 1970-talets debatt på nytt innebär inte att 1970-talets lösningar ska upprepas oförändrade. Ekonomin 2026 står inför andra problem: koncentrerad företagsmakt inom vissa sektorer, en bostadsbrist som till stor del drivs av restriktioner kring planering och byggande samt tekniska omvälvningar som Thatcher och Reagan aldrig behövde hantera. Ett seriöst försvar av marknadsekonomin i dag måste ärligt förhålla sig till dessa specifika problem, inte bara upprepa gamla slagord om att rulla tillbaka staten.

Men det grundläggande filosofiska argumentet – att beslut som fattas av individer som reagerar på marknadens signaler kommer att fungera bättre än centraliserad styrning av planerare – är lika relevant i dag som då och har lika stort behov av att framföras tydligt och offentligt. Lärdomen från 1970-talet är inte bara att långtgående statliga ingripanden riskerar att misslyckas. Den är också att argumenten mot en sådan överstyrning måste framföras på nytt, för varje generation, inför människor som aldrig själva har upplevt vad alternativet innebär.

Thatcher och Reagan ärvde ingen konsensus till sin fördel. De byggde den, argument för argument, mot ett beslutsamt motstånd. Vår rörelse tillbaka mot en längtan efter ökad statlig kontroll är därför mindre en ekonomisk kris än en kris för den politiska kommunikationen. Fakta om 1970-talet har inte förändrats. Det som har förändrats är att allt färre var med och såg vad som hände – och att nästan ingen i det offentliga livet på mycket länge har brytt sig om att förklara varför det spelade roll.

För att citera Margaret Thatcher: ”First you win the argument, then you win the vote.”

Marknadsekonomins förespråkare måste börja vinna diskussionen igen.

Stewart Harper är Vice President of the National Conservative Convention (Conservative & Unionist Party, United Kingdom)