Renate Larssen: Skärmen äter upp skolan

Den senaste PISA-mätningen slog ner som en bomb i Sverige. Svenska elever presterar allt sämre i skolan och idag klarar närmare en tredjedel av landets femtonåringar inte av att läsa eller räkna ens på en grundläggande nivå. Denna nedåtgående trend syns över hela den utvecklade världen. I princip samtliga OECD-länder tappar och har gjort det i över ett decennium. Ser man bakåt i tiden är trenden tydlig: mellan 2009-2012 börjar elevers prestation inom naturvetenskap, matematik och läsförståelse att kollapsa.

Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) är tydlig med att problemet är en ”skärmpandemi” i skolorna, och visst pekar PISA-siffrorna i den riktningen. Den första smarta telefonen lanserades 2007. Runt 2010 började smarta telefoner bli normen i samhället och med dem ett appbaserat förhållningssätt till världen. Det sammanfaller väl med den tidpunkt då elevernas mätresultat började rasa. När både fritidsintressen och sociala interaktioner flyttade från verkligheten in i den digitala sfären kapades människors hjärnor av algoritmernas belöningssystem. Vi vande oss vid att allt ska ske omedelbart på bekostnad av vår koncentrationsförmåga, vilket givetvis inte gynnar långsiktig systematisk kunskapsinhämtning. 

Förmågan att ta in fördjupad och komplex information är en färdighet som behöver byggas upp och upprätthållas, men vi har i allt större utsträckning förlorat den till förmån för innehållslöst underhållningsscrollande. Det är denna draksådd vi nu skördar med nästa generation. Det må inte vara ett unikt fenomen bland ungdomar, men deras ungdom gör de särskilt utsatta. De år av livet som är vigda åt att lära sig förstå världen ägnas istället åt att söka nästa dopaminfix i en alternativ verklighet som gör det svårare för dem att läsa en bok eller koncentrera sig på ett matteproblem i det riktiga livet.

Men problemet är större än bara frågan om elevers läskunnighet och räkneförmåga. I takt med att befolkningen blir allt dummare så blir den också mer mottaglig för desinformation. I den senaste PISA-mätningen klassas över hälften av världens ungdomar som mottagliga för misinformation och desinformation på grund av bristande källkritik och att de inte förhåller sig till vetenskaplig evidens. Framför allt lyfter rapporten fram riskerna med att allt mer realistisk AI-genererad desinformation kan lura även de mer källkritiska eleverna. Detta borde vara en varningsklocka för alla politiker.

Mohamsson har helt rätt i att vi behöver bryta den unga generationens beroendeförhållande till den digitala sfären. Men det räcker inte. Det kommer även att krävas hårdare reglering av tillgången till AI-verktyg samt dramatiskt ökat fokus i undervisningen på källkritik och evidens i en digital tidsålder. I takt med att ungdomar exponeras för allt mer sofistikerad desinformation behöver vi bygga upp en motståndskraft i befolkningen, och det arbetet börjar i skolan.

Renate Larssen är ledarskribent på Barometern/SNB