Mats Fält: Amiralens hämnd

Sverige har sedan 1911 haft proportionella val. Det första beslutet gällde andra kammaren och drevs 1907 igenom av högerledaren Arvid Lindman. Liberalerna ville helst behålla systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar, som i dagens USA och Storbritannien. Ett ytterligare beslut i samma riktning fattades 1909 av en regering bestående av liberaler och socialdemokrater. Första kammaren valdes indirekt av landstingen och av kommunfullmäktige i till exempel Stockholm som saknade landsting. Det systemet påminner om hur fransmännen idag väljer sin senat men där påverkar fler lokala och regionala församlingar resultatet.

Orsaken till kompromissen var bland annat högerns oro för framtiden. Brittiska tories hade lyckats bli ett på riktigt folkligt förankrat högerparti som regelbundet vann val. Amiral Lindman var inte säker på att det skulle gå att göra detsamma i Sverige. En riksdag totalt dominerad av liberaler och radikala socialdemokrater framstod som problematisk. Därav kompromissen. Dessutom fanns det naturligtvis en diskussion om rättvisan i det gamla systemet. Oron för problematiska regeringsbildningar var mindre utbredd. Detta var några år före lotteririksdagens och januariavtalets tid.

En tydlig konsekvens av det nuvarande systemet med listval i kretsar med många mandat att fördela är förflyttningen av makt och uppmärksamhet. Partiernas ställning blir en annan när det i praktiken är platsen på listan, inte stödet från väljarna, som öppnar eller stänger dörren till riksdagshuset. Ett omfattande offentligt partistöd förstärker effekten. Det gäller att hålla sig väl med partiorganisationen. Intresset för de enskilda kandidaterna minskar naturligtvis när väljarna bara i undantagsfall lyckas påverka vem av partiets kandidater som blir vald. Dessutom innebär den gemensamma valdagen att ett mycket stort antal näst intill okända kandidater, på alla tre nivåer, samtidigt måste konkurrera om det redan begränsade intresset.

Forskningen visar att svenskarnas förtroende för det demokratiska systemet är högt. Samtidig är det skrämmande många som inte vet vem som styr den egna kommunen. Ännu fler har ingen aning om vem som står vid rodret i den region där man råkar vara bosatt. Med så dåliga kunskaper kan man fråga sig om inte systemet är i akut behov av åtminstone en halvradikal reformering. Det borde finnas en rimlig koppling mellan deltagandet i valen och utvärderingen av politikernas insatser. Den som inte vet vem som styr kan knappast utkräva ansvar för den gångna mandatperiodens fögderi. Det är en allvarlig brist.

En av många effekter av att vi har okända politiker som styr lika okända kommuner och regioner är att vi lämnar fältet fritt för andra aktörer, som med moderna metoder lyckas slå sig fram i mediebruset. Avsaknaden av personlig kontakt med kända politiker erbjuder goda förutsättningar för politiker som skiljer sig från mängden. Ett exempel är den numera ofta uppmärksammade Markus Allard i Örebro.

Allard är en före detta vänsterpartist som leder det lokala Örebropartiet. Allard utnyttjar media på ett mycket konsekvent sätt för att framställa sig som de vanliga väljarnas ende försvarare mot den anonyma och illvilliga makten. Dessutom går han ofta över gränsen för hur man bör uppföra sig i en demokratisk församling. För anhängarna är det inget problem – för de andra politikerna är det svårt att hantera.

Politiken påminner på många sätt om den som den tidigare ledaren för Die Linke i Tyskland, Sahra Wagenknecht, står för. Hennes parti BSW – Bündnis Sahra Wagenknecht – kombinerar ekonomisk vänsterpolitik med motstånd mot invandring och politisk korrekthet. Wagenknechts rörelse är liksom Örebropartiet väldigt mycket en one woman show. BSW missade spärren med några tusen röster i det senaste valet till förbundsdagen.

Om amiralen inte prioriterat sitt partis överlevnad hade vi kanske haft politiker som väljarna känner igen och har en relation till. Politiker som avkrävs ansvar på riktigt och som inte är lika beroende av den egna partiapparaten. Vi hade kunnat ha en politisk kultur där fenomen som Markus Allard inte lika lätt kunnat fylla behovet av tydlighet och identifikation. Jag tror inte att Arvid Lindman hade gillat Örebropartiet.

Mats Fält är förtroendevald (M) i Tyresö Kommun