Gunnar Hökmark: Vem som bildar regering är avgörande för den förda politiken

Den politiska journalistikens ständiga sällskapsspel präglas av kannstöperier om vem som ska leka med vem, i stället för att pröva och analysera den politik som blir följden av olika regeringsalternativ. Det är som om regeringsalternativen vore oväsentliga för den politik som ska föras och politiken ett självändamål som i sin tur är oväsentlig i förhållande till vad Sverige behöver.

Sammansättningen av en regering framstår som en fråga för sig, utan samband med de olika uppfattningar som finns om vilken politik Sverige behöver och vilken politik en viss regeringsbildning leder till. Skribenter, kolumnister och krönikörer av olika politisk färg ägnar sig åt att fundera kring tänkbara kombinationer som de av egna skäl tror sig gilla i stället för att analysera alternativens politiska innehåll.

Det är en journalistik som förtränger de politiska alternativen snarare än upplyser om och analyserar dem. Det spelar nämligen roll för politiken hur en regering formas och vem som bildar den. Regeringsfrågan kan aldrig ses isolerad från frågan om vilken politik som blir resultatet.

Enkelt uttryckt: En vänsterregering kommer att driva en politik som innebär höjda skatter och ökade offentliga utgifter för bidrag och offentliga verksamheter. En högerregering kommer att föra en politik som stimulerar företagande och jobb genom lägre skatter och större utrymme för företag.

Vi har under decennier sett hur vänsterregeringar har prioriterat utrikespolitik långt från Sverige, medan högerregeringar har prioriterat demokrati och säkerhet i vårt närområde och i Europa. Vänsterregeringar har sett det europeiska samarbetet och EU som en plattform för regleringar och detaljerad lagstiftning, medan högerregeringar har strävat efter att utveckla den inre marknaden, avreglera och ingå fler frihandelsavtal.

Vänsterregeringar har varit emot eller skyggat för säkerhetspolitiskt samarbete med demokratiska länder och strävat efter en neutralism mellan så skilda samhällssystem som demokratier och diktaturer. Högerregeringar har agerat för att Sverige ska vara medlem i Nato och EU och på så vis stärka demokratiernas gemenskap och öppna för marknadsekonomisk tillväxt. Vänsterregeringar har ofta varit kritiska mot demokratiska regeringar men försonliga gentemot diktaturer.

Det gäller inte bara 1970- och 1980-talen, då svenska socialdemokrater och i än högre grad vänsterpartister vurmade för socialistiska enpartiregimer i Kuba, Nicaragua, Etiopien och Zimbabwe eller för olika socialistiska befrielserörelser som hade kommunistiskt styre på sin agenda. Det gällde också politiken gentemot Iran och Israel så sent som 2017, då Iran fick ett hjärtligt svenskt regeringsbesök samtidigt som regimen slog ned demonstrationer med brutalt våld, medan förhållandet till demokratin Israel var närmast fientligt.

Försvarspolitiken har skilt sig åt genom att Socialdemokraterna och andra rödgröna partier ständigt har velat hålla försvarsanslagen lägre och pekat på svårigheterna att öka dem när det uppenbart har behövts.

Frågan om regeringsbildningen handlar alltså inte om att etablera en förvaltningsmyndighet där politiken sedan blir en annan fråga. Om Vänsterpartiet och Miljöpartiet får stort inflytande kommer det att påverka synen på planekonomiska åtgärder, leda till nya krav på avvecklad kärnkraft – utöver de självklara blockeringarna av ny kärnkraft – samt resultera i färre åtgärder mot brottsligheten och en annan syn på brottslingars straff.

Det kan ställas mot de borgerliga partiernas strävanden att öka utrymmet och möjligheterna för företagande, prioritera jobblinjen framför bidragslinjen och genomföra marknadsekonomiska reformer. Det kan i sin tur ställas mot socialdemokratiska krav på att avskaffa valfriheten inom välfärden och avveckla företagsamheten inom välfärdsverksamheterna – inte för att de privata alternativen är dyrare, utan för att de ofta är effektivare och kan ge vinst, medan de offentliga verksamheterna präglas av överbyråkrati. Till detta kommer krav på en statlig investeringsbank, regleringar av banker, livsmedelsföretag och veterinärer samt en åtminstone delvis genomförd socialisering av svensk försvarsindustri.

Frågan om vem som bildar regering och tillsammans med vilka är alltså inte oberoende av den politik som sedan kommer att föras, utan utgör tvärtom grunden för den politik som ska prägla Sverige. Allt spekulerande om röda linjer och möjliga kombinationer kan därför inte frikopplas från den politik som blir resultatet. Det är den politiken som är viktig, inte frågan om vem som ska leka med vem på politikens skolgård.

Om vi ser till de utmaningar som Sverige står inför blir bilden av de politiska alternativen tydligare.

Den övergripande utmaningen för Sveriges del är att ytterligare stärka landets roll i Nato och bygga ut det svenska försvaret. Det kommer att behövas mer än målet om 3,5 procent om vi tillsammans med andra nordiska länder ska kunna bygga upp en säkerhet som kompenserar för amerikansk opålitlighet och ökad rysk aggression.

Nära förknippat med detta är behovet av att ytterligare utveckla Sveriges stöd till Ukraina. De stödnivåer som Sverige och andra länder har nått har ökat mycket snabbt under den innevarande regeringsperioden och kommer med all sannolikhet att behöva öka ytterligare. Det finns ett direkt samband mellan svensk säkerhet och Ukrainas förmåga att försvara sig och besegra de ryska trupperna.

Vi kommer att behöva driva en politik i Sverige och EU som ökar vår gemensamma konkurrenskraft. Det gör vi inte genom ytterligare detaljregleringar och en i varierande grad företagarfientlig politik. Vi gör det heller inte genom höjda skatter på arbete, företagande och investeringar. Sådana skattehöjningar kan snarare bryta den tydliga uppgång och höga tillväxt som Sverige nu har.

En ny skattehöjarpolitik som syftar till att öka det offentligas kontroll över ekonomin och samhället kommer att bryta med den politik som har gett oss lägst inflation i Europa och en av de högsta tillväxttakterna, både i EU och jämfört med USA.

I Europeiska unionen behöver Sverige driva konkurrenskraftens linje. Den kräver betydande avregleringar, mindre detaljerad lagstiftning, färre återkommande krav på rapportering och mindre byråkrati samt kraftfulla reformer för att undanröja existerande hinder på den inre marknaden.

I EU behöver vi också vara pådrivande för fler och nya frihandelsavtal. Det är så vi bäst möter amerikanska handelshot och ett allt starkare Kina som vill dominera den globala ekonomin. Det kan inte åstadkommas av en regering där flera av partierna konsekvent har röstat emot nya frihandelsavtal, och inte heller av en regering som präglas av tveksamhet och inre blockeringar.

I Sverige bör vi nu genomföra mycket stora satsningar på AI, digitala molntjänster och rymdteknik. För att uppnå ett ledarskap som stärker vår geopolitiska kraft och bidrar till Europas styrka behöver vi etablera ett antal parallella projekt av Jas-typ inom dessa områden. Staten ska inte välja vinnare. Konkurrens och nytt företagande, förenade med forskning och innovationer, ska ge framgångarna. De som tror att politisk styrning av företag och en statlig investeringsbank kan åstadkomma detta må tro det, men det har misslyckats gång på gång, i land efter land och även i Sverige.

För att uppnå detta krävs en fortsatt djup svensk kapitalmarknad som finansierar investeringar och nytt företagande. Vi behöver utveckla och fördjupa den svenska kapitalmarknaden till en ännu djupare och starkare nordisk-baltisk kapitalmarknad, som får geopolitisk betydelse och kraft att finansiera investeringar i nytt företagande.

Klimatpolitiken måste fortsätta på det sätt som har gjort Sverige internationellt unikt framgångsrikt, nämligen genom utvecklingen av kärnkraft och vattenkraft, som i sin tur har gett utrymme för bioenergi i stället för det naturgasberoende som avvecklingen av kärnkraften hade gett och som den innebar för Tyskland. Det är inte genom planekonomi och grön stagnation som detta uppnås, utan genom företagande, forskning, teknisk omvandling och god tillgång till el. Ett Sverige som blockerar utbyggnaden av ny kärnkraft och kanske dessutom fortsätter avvecklingen kommer att bli mer fossilberoende.

Den svenska välfärden måste utvecklas genom många olika steg och genom att människor själva får välja. En avveckling av privata alternativ kommer att slå ut en stor del av den välfärdsverksamhet som i dag är en viktig del av svensk ekonomi och oumbärlig för att vi ska kunna få den välfärd vi behöver.

Den svenska skolan måste fortsätta att utvecklas och hålla hög kvalitet. Det gör man inte genom att avveckla en stor del av de skolor som ger bäst resultat. Man gör det genom att ställa krav, se till att skolorna präglas av ordning och låta olika skolor tävla om att nå de bästa resultaten.

En regeringsbildning påverkar också inriktningen på kampen mot brottsligheten, strävandena att möta segregation genom integration och en stram invandringspolitik. De partier som vill bromsa politiken inom dessa områden kommer att driva igenom en politik som bryter med den som har gett tydliga resultat i form av minskad gängkriminalitet och färre dödsskjutningar.

Alla dessa avgörande frågor kräver en regering som själv sätter agendan, driver och utvecklar svensk politik samt möter nya hot och utmaningar med bestämdhet i stället för vilsenhet.

Det kan lugnt sägas att en socialdemokratiskt ledd regering kommer att hamna i fel spår i samtliga dessa frågor. Det räcker inte att hålla med de borgerliga och följa efter när man själv måste kunna leda. Det räcker inte att säga att man står fast vid det som har överenskommits om försvarsanslagen eller nivån på stödet till Ukraina. Man måste i en ständigt förändrlig värld, med växande hot, kunna agera utöver detta. Det är heller inte genom en större stat och höjda skatter som vi får det företagande och den tillväxt Sverige behöver.

Det är i dessa och andra avgörande frågor som olika regeringsbildningar och regeringsalternativ leder till olika politik. Det är detta den politiska journalistiken borde belysa och analysera om den ska hjälpa väljarna att göra upplysta val, i stället för att ägna sig åt ständigt kannstöperi om huruvida Magdalena vill vara med Nooshi eller Ebba, eller kanske hellre Elisabeth, vad Elisabeth tycker om Nooshi och Jimmie om Simona och om kanske Ulf och Magdalena trots allt skulle gå samman.

Det är politiken det handlar om i demokratin. Inte sällskapsleken.

Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker